Ända sedan tonåren har jag haft en stark vilja att förstå och, om möjligt, förändra samhället. Redan då kunde jag känna att det var något grundläggande fel med den värld vi lever i.
Klimatförändringar hotar att förvandla vår jord till en plats där liv inte längre kan blomstra – antingen genom att sätta världen i lågor eller dränka stora delar av mänskligheten. Krig orsakar lidande och död, och i värsta fall utplånar de hela samhällen.
Länge kände jag mig dock förvirrad och vilse. Jag sökte efter en plats att höra hemma, men fann den inte.
På högersidan möttes jag av en värld som kändes kall och avvisande, med enkla förklaringar på komplexa problem. På vänstersidan fann jag en frustration över orättvisor, men också ett fokus på identitetsfrågor som ibland skymde de större problemen i systemet.
När vänsterrörelserna misslyckades och högerpopulismen växte sig starkare i världen, började jag att tappa hoppet. Det kändes som om världen var dömd att gå under, och jag övervägde att ge upp.
Men i denna tomhet föddes en insikt – ett växande förakt mot kapitalismen. När en bekant delade ett inlägg från RKP på sociala medier blev jag nyfiken och följde kontot. Bara några dagar senare hörde en kamrat av sig och frågade om jag ville delta på ett möte. Den frågan blev avgörande. Det krävdes inte mycket betänketid innan jag sa ja.
Idag är jag så glad att jag tog det steget. För första gången känner jag att jag hittat hem – till Marx, Lenin, Trotskij och Revolutionära kommunistiska partiet!