Läs del ett i artikelserien här.
“Sverige har gjort mer för den tyska krigföringen än man i allmänhet känner till. Framförallt har man i vissa delar gett oss väsentligt stöd i kriget mot Sovjetunionen – man värnar visserligen om sin neutralitet men mycket till vår fördel.“1
– Dagboksinlägg, Joseph Goebbels, Nazitysklands propagandaminister, 28 januari 1942.
1940 invaderade Nazityskland Danmark och Norge. När grannländerna trampades ned med Tredje rikets svarta stövel valde den svenska borgarklassen och regeringen – att hjälpa Tyskland. Denna politik avgjordes inte av någon “fredsönskan” bland de svenska makthavarna, utan av de rikas intressen.
På de så kallade tysktågen tillät regeringen att miljoner soldater, miljontals ton vapen och proviant fraktades på svenska järnvägar. Först gick tågen till Norge för ockupationen, och senare till Finland för kriget mot Sovjetunionen.
Detta bröt mot Haagkonventionens förordningar om neutralitet, men sådana skrivningar är inte vatten värda när materiella intressen står på spel.
År 1940 gjorde regeringen sitt första av många “engångsmedgivanden” och de första tågvagnarna rullade genom Sverige till Riksgränsen och Tysklands trupper. Avtalet skulle vara på “humanitära grunder”: transport av fyrtio civila sjukvårdare och “några vagnar” sjukvårdsmaterial.
När de fyrtio “sjukvårdarna” kom fram till den nordligaste tågstationen på malmbanan bytte de sina rödakorset-armbindlar mot gula Deutsche Wehrmacht-bindlar. Sedan åkte de iväg på skidor till sina andra soldatkompanjoner som en vecka tidigare hade skjutit ihjäl sex norrmän och intagit stationen. Dessa “några vagnar” var i själva verket 36 stycken och fulla med proviant, inte sjukvårdsmateriel.
Detta var strategiskt viktigt för tyskarna. Deras flygplan hade svårt att landa i Nordnorge och trafiken var begränsad. Nu kunde flygplanen som tidigare behövt användas för transport av livsmedel fyllas med ammunition, bomber och fallskärmsjägare i övertagandet av Narvik för att slutföra ockupationen av Norge. Utan Sveriges hjälp hade det tagit mycket längre tid.
Detta var början på ett treårigt samarbete med tyska tåg genom Sverige. Mer och mer luckrades kraven upp och i slutändan kunde tungt beväpnade soldater flyttas med tågen utan att gömma sig.
2 140 000 tyska soldater färdades på svenska järnvägar under tysktågens tre år. 100 000 vagnar med vapen och krigsmateriel rullade över svensk “neutral” mark för att slakta först norrmän och sedan sovjetiska soldater och civila.
De flesta soldater som reste med tågen var på permission eller skadade, men tusentals beväpnade soldater skickades också. När det vid vissa tillfällen blev för politiskt pinsamt att skicka beväpnade soldater på järnvägen blev lösningen att låta dem skeppas på svenskt vatten med svensk eskort. Utrikesministern lovade att se det som ett angrepp på Sverige om Sovjetunionen skulle angripa tyska fartyg. Utöver tåg och skeppstrafik uppläts även svenskt luftrum för tyska flygplan.
Sverige styrs från Berlin
Men den svenska dansen efter Hitlers pipa gick betydligt längre än så. Norges stortingspresident hjälpte regeringen och Norges kung Haakon att fly när tyskarna tog Oslo. Han kom till Stockholm och ville hålla tal i svensk radio för att mana till motstånd mot invasionen.
Propagandaministern Joseph Goebbels – och senare Hitlers andreman Hermann Göring – fick nys om det planerade talet och hörde därför av sig till sin gode vän, kapitalisten Birger Dahlerus i Sverige, som satte press på den svenska utrikesministern som till slut förbjöd talet.
Efter detta stoppades flera planerade tal och föredrag för Norges sak. Dahlerus företag Bolinders tjänade stora pengar på exporten till Tyskland under kriget och efter krigsslutet vittnade samme man till försvar för sin vän Göring under Nürnbergrättegångarna.
Sverige lovade att skjuta skarpt om engelsmän skulle komma in på svensk mark, och man tände fyrar på västkusten så att tyska skepp skulle hitta till Norge. Man minerade Öresund tillsammans med Tyskland för att stoppa engelska ubåtar och ingick avtal med Göring om att Tyskland skulle bygga upp det svenska luftförsvaret och skicka vapen.
Kung Haakon hälsades välkommen till Sverige av utrikesministern – men med tillägget att han eventuellt skulle interneras, alltså spärras in för att tillfredsställa tyskarna. Statsminister Per Albin Hansson ville för sin del att den norske kungen skulle interneras omedelbart om han satte sin fot i Sverige, för att det inte skulle verka som att man gjorde det som eftergift till Tyskland. Både kung Haakon och den norska regeringen flydde förståeligt nog så småningom till Storbritannien istället.
Allt detta sågs minst sagt som ett svek i Norge. Det svenska utrikesdepartementets attaché i Oslo skrev en kommentar 1940 som talar för sig själv.
”…vilket hat och vilken bitterhet som här i Norge råder mot oss svenskar… Man kan få höra uttryck som att hellre stå vi under tyskt eller ryskt förtryck än under svenskt”2.
Goda borgare
Långt innan andra världskriget bröt ut fanns det redan starka band mellan den svenska överklassen, staten, etablissemanget – och Hitlers Tyskland.
I boken Mein lieber Reichskanzler går Staffan Thorsell igenom dessa kopplingar. Titeln (Min käre rikskansler) kommer från inledningen till ett brev som Gustav V, Sveriges konung, skrev till Hitler 1941. Där berömde han Hitler för invasionen av Sovjetunionen och för att nazisterna äntligen slog ned den “bolsjevikiska pesten”.
De militära, politiska och kulturella orsakerna till Sveriges dolda allians med Tyskland under första världskriget upprepas under första delen av andra världskriget. En viktig skillnad är att socialdemokratin vid det här laget blivit en central bundsförvant för den härskande klassen. Sveriges utrikesminister Christian Günther förklarade detta för en tysk agent, SS-brigadenführer Walter Schellenberg,1940.
“Svenska socialdemokrater har alltid varit goda borgare och är först och främst realpolitiker. En omställning pågår som jag tror att man i Tyskland kan vara mycket nöjd med.”3
Likt det första världskrigets borgfred hade Socialdemokraterna en öppen allians med högern under andra världskriget. Sverige hade en samlingsregering med Socialdemokraterna, Bondeförbundet (dagens Centerpartiet), Folkpartiet (dagens Liberalerna) och Högerpartiet (dagens Moderaterna). Statsminister var Socialdemokraternas Per Albin Hansson.
Endast Sveriges kommunistiska parti och Socialistiska partiet hölls utanför regeringen.
Pressen tystas
Den svenska borgarklassens tyskvänlighet hade inte förändrats av Hitlers maktövertagande i januari 1933.
Tidningen Social-demokraten var till en början hård i tonen när Hitler tog makten, vilket Per Albin Hansson inte gillade. Särskilt inte när man började kritisera Hermann Göring, som sågs som en Sverigevän på grund av sina många relationer med den svenska överklassen.
Social-demokraten, men även andra tidningar skrev om Görings opiatmissbruk i mars 1933: “hakkorsministern led av morfinism”. Efter personlig utskällning från Göring till Sveriges sändebud i Berlin några dagar senare satte statsministern munkavle på tidningen. Snart därefter grundade Göring Gestapo och de första koncentrationslägren. Fortfarande sex år senare förbjöd svenska regeringen en bok som tog upp Görings missbruk.
När kriget började 1939 ändrade regeringen grundlagen och begränsade tryckfriheten. Alla tidningar som kritiserade Tyskland riskerade åtal eller beslagtagande. Zäta Höglund som var chefredaktör på Social-demokraten hade vid det här laget lämnat sitt revolutionära förflutna bakom sig, men som flera andra som inte rättade sig i ledet fick han likväl lämna sitt jobb. Ture Nerman som var redaktör för antinazistiska Trots allt! fick tre månaders fängelse på Långholmen för att ha kritiserat Hitler.
En av kritikerna var Göteborgs handels- och sjöfartstidning, och Goebbels krävde censur. Det blev en kris för regeringen – en kris som drog in Gustav V, Hitler, Sveriges överbefälhavare och många fler. Regeringen förbjöd flera nummer av tidningen som resultat. Men framför allt var det vänsterns tidningar som censurerades, och då utan kontroverser bland den styrande eliten.
“Merparten av beslagen, cirka 85 procent, gällde artiklar som riktat sig mot Tyskland och dess allierade. Och framför allt var det vänsterpressen som drabbades. 200 av 313 beslag gällde kommunistiska, syndikalistiska och vänstersocialistiska tidningar.”4
Kommunisternas tidningar var inte bara emot nazismen, utan gav ett aktivt stöd till Sovjetunionen som retade och skrämde den svenska överklassen.
Kommunisttidningarna Ny dag, Norrskensflamman, Sydsvenska kuriren och Arbetartidningen hade mellan 1940–1943 transportförbud och fick inte skickas med tåg, post eller buss. Samtidigt rullade tåg med miljontals tyska soldater fritt genom Sverige.
Finland
Vid Sovjetunionens invasion av Finland agerade det “neutrala” Sverige på ett helt annat sätt än vad man hade gjort i förhållande till Norge. Här gällde det en motpart som borgarklassen var desto mer intresserad av att stoppa – den röda fienden i öst.
En stor del av Sveriges mest avancerade vapen och utrustning, inklusive nästan hela ammunitionsförrådet, skickades till Finland – ytterligare ett brott mot neutraliteten. En tredjedel av det svenska flygvapnet lånades till Finland.
Hitler försäkrade Sverige, via Sven Hedin (se faktaruta) och konungen, att han inte skulle ingripa om Sverige skickade trupper till Finland. Om en fransk eller engelsk soldat satte fot på svensk mark för att undsätta Finland, skulle han däremot anfalla.
När Hitler ett år senare förberedde för att invadera Sovjetunionen, arbetade en stor del av den svenska militären för att hjälpa till. Sveriges överbefälhavare ville och förberedde för att Finland, Tyskland och Sverige tillsammans skulle slåss mot Sovjet. Han förberedde en svensk armé som skulle strida i norra Finland och ville att regeringen skulle förbereda folket på krig. Flygvapnet gjorde kartor på platser i Sovjetunionen man skulle bomba.
Överbefälhavaren hade samtal med kungen, som var positiv till planerna. Men när det kom till statsministern var det svårare. Socialdemokraterna hade precis vunnit en jordskredsseger i valet och statsministern balanserade mellan arbetarklassen som valt honom och ogillade nazisterna, och den tyska imperialismen som krävde Sveriges stöd.
För den tyska diplomaten Karl Schnurre betonade Per Albin Hansson att han trots att Sverige inte kan ta ställning för Tyskland “vill understryka svenska folkets och svenska regeringens varma önskan att med tyska riket upprätthålla förtroendefulla och vänskapliga förbindelser.” Dessa förbindelser var livsnödvändiga för den svenska härskande klassen.Vid midsommar 1941 inleddes Tysklands invasion av Sovjetunionen och nazisterna krävde att få skicka infanteridivision Engelbrecht (14 712 fullt beväpnade soldater) från Oslo till Finland genom Sverige. Hans Majestät Konung Gustav V hotade att avgå (ve och fasa!) om regeringen inte accepterade kravet. Per Albin Hansson gjorde som Hans Majestät ville.
“Så bröts vår strikt hållna neutralitetslinje” skrev Per Albin Hansson trumpet i sin dagbok efter midsommarkrisen. Men redan från början hade denna neutralitet varit “strikt” till Tysklands fördel.
Malm till Hitlers pansarvagnar
Av 11 miljoner ton järn Tyskland hade tillgång till vid krigets början kom 9 miljoner från Sverige, vilket naturligtvis hade en enorm betydelse för landets krigföring. Sverige fick betalt i guld – ofta stulet från de av Nazityskland ockuperade länderna.
Tysk import av svensk järnmalm(miljoner ton)5:
1933 | 2,3
1937 | 9,1
1942 | 9,0
1943 | 10,1
Vintern 1939–1940 ville Churchill att England och Frankrike tillsammans skulle ockupera Narvik för att stoppa malmexporten. De var övertygade om att det skulle “…få slut på kriget inom några månader”. Planen genomfördes aldrig, till den svenska härskande klassens lättnad.
Fram till hösten 1944 gick omkring 85 procent av den totala svenska exporten till Tyskland och dess ockuperade stater.
Men för de svenska kapitalisterna var det viktigt att spela för båda lagen. Utan tvekan gjorde detta det mycket lättare att vinna ekonomiska fördelar när kriget vändes till Tysklands nackdel. I de viktigaste ekonomiska frågorna var de stora kapitalisterna direkt involverade i Sveriges affärer. Marcus Wallenberg förhandlade med de allierade om järnmalmsleveranser, medan hans bror Jacob förhandlade med Tyskland. Vi kommer kanske aldrig få veta exakt vad Sveriges rikaste familj höll på med under kriget eller vad de tyckte om saker och ting. Familjen Wallenbergs arkiv från kriget är nämligen stängt.
Arbetslägren och kommunisthetsen
“De tre kände varandra mycket väl som aktiva kommunister. — Nu jäklar håller de på och samlar. Det var 630 J. som sa det helt spontant när befälet som följt med Thure K. också sa något till vakterna och försvann. — Nej, du svamlar. Det är ingen risk, vi lever ju i ett neutralt land. — Jo pojkar, jag är alldeles säker. Vi kommer från olika årsklasser och har inte alls samma utbildning. Dessutom har jag blivit förhörd om jag är kommunist.“6
Om nazisterna hade ockuperat Sverige hade utrensningen av kommunister varit en lätt uppgift. Sverige hade nämligen redan gjort det förberedande arbetet åt dem. Med start 1923 hade militären kartlagt över 100 000 personer som var kända kommunister eller misstänkta “opålitliga element”. 1939 sattes de första i arbetsläger. Det var de främsta ledarna för Sveriges kommunistiska parti som greps, men ibland räckte det med att man hade prenumererat på en kommunistisk tidning eller att man som soldat kritiserade nazismen.
Nazister övervakades inte – det var specifikt kommunister och sovjetvänliga som åsiktsregistrerades. Samlingsregeringen övervägde flera gånger att också förbjuda Sveriges kommunistiska parti (SKP).
Den 10 februari 1940 gjorde säkerhetstjänsten de första razziorna mot tusentals kommunisters hem. Den 21 februari samma år flög några sovjetiska plan vilse och släppte bomber i Pajala. Det bidrog till rysshetsen, och därmed även hetsen mot svenska kommunister. Från den 21 mars 1940 förbjöds transport av alla kommunistiska tidningar. Mellan 1941 och 1945 avlyssnades över 11 miljoner telefonsamtal och över 47 miljoner postförsändelser granskades.
Den 3 mars 1940 genomfördes det största politiska terrordådet i Sveriges historia när den kommunistiska tidningen Norrskensflammans kontor i Luleå sprängdes. De som placerade bomben var en journalist på Norrbotten-Kuriren och fyra militärer – allihopa nazister. Bakom planerna låg även Luleås stadsfiskal (chefsåklagare och polischef) och en kapten.
Fem personer, varav två barn, dog i branden som följde. Men rättegången mot de ansvariga behandlade aldrig dödsfallen utan de ansvariga dömdes bara för skadegörelse. Det längsta straffet skulle varit sju års straffarbete, men istället benådades alla av Hanssons samlingsregering under 1944 och 1945.
Det första arbetslägret var Första arbetskompaniet Storsien, utanför Kalix, där 300 kommunister, socialister och fackföreningsaktivister tvingades gräva skyttegravar och bygga vägar. Platsen valdes specifikt för att SKP hade sitt starkaste fäste i Norrbotten. Generalen som planerade lägret, Archibald Douglas, var nazistsympatisör och var känd som “kommunistdräpare” efter att ha deltagit på den vita sidan i finska inbördeskriget. Fångarna fick utstå hård köld och “arbetet” de tvingades utföra liknade snarare psykologisk tortyr.
“Kapten B. hade noga instruerat dem om hur skyttegravarna skulle se ut. De skulle grävas i bredd med två meters mellanrum. Groparna skulle vara två meter långa, en halv meter breda och halvannan meter djupa, precis som på kyrkogården.”7
Under krigets första tre år, när borgarklassen fortfarande trodde att Tyskland skulle segra, öppnades många arbetsläger.
“Naartrjärvi söder om Luleå, Öxnered vid Vänersborg, Lövnäsvallen utanför Sveg och Grytan utanför Östersund. Mellan 30 och 40 värnpliktiga inom flottan placerades på logomentsfartygen Bereut, Lagerbielke och Vesterbotten i Stockholms södra skärgård. Under 1941 planerade krigsmakten en expansion av systemet och krigsplacerade över 3 000 misstänkta kommunister på arbetskompani”8.
Socialister sattes alltså i stor skala i läger av en socialdemokratiskt ledd regering. En före detta spanienfrivillig (kämpande i det spanska inbördeskriget mot fascismen) som internerades i Storsien skrev ett vädjande brev till Georg Branting (socialdemokratisk riksdagsledamot och son till Hjalmar Branting):
”När vi kom hem från Spanien så skrev den svenska tidningspressen om oss att det var blomman av den svenska arbetarungdomen som deltagit i kriget mot Franco. Nu har man spärrat in oss på läger utan vapen och satt organiserade nazister som befäl över oss. Är det verkligen så man behandlar blomman av arbetarungdomen här i vårt land?”9
Utöver arbetskompanier ska det ha funnits minst 14 hemliga läger i Sverige som historikerna Tobias Berglund och Niclas Sennerteg beskrivit som koncentrationsläger.
“Alla läger bevakades av beväpnade vakter. De som sattes i de här lägren var danska och norska flyktingar som var aktiva Hitlermotståndare och antinazister som hade flytt undan nazisterna i Tyskland. Som mest satt 1500 individer i lägren”10
Den högsta politiska tjänstemannen som ansvarade för dessa koncentrationsläger var socialdemokrat, statssekreterare i inrikesdepartementet och Sveriges framtida statsminister – Tage Erlander.
Förintelsen
Det som varit allra svårast att erkänna i flera årtionden, efter kriget och till viss del även idag, är den svenska statens och överklassens agerande under förintelsen av sex miljoner judar.
I upptakten till kriget behandlades judiska invandrare och flyktingar som lägre stående av staten. Sverige var “ett av de minst gästfria länderna” i världen. Andra tyska medborgare fick fritt resa in i Sverige, men judar hade en specifik och väldigt låg kvot. De räknades inte som legitima flyktingar i lagstiftningen.
Redan några månader efter Hitlers maktövertagande lyfte en av kommunisternas riksdagsmän, Ture Nerman, frågan om att ge judiska konstnärer och forskare asyl i Sverige. Riksdagen röstade nej. Högern ville inte “lägga sig i andra staters inre angelägenheter”.
Bland företagare var antisemitismen vida spridd på 1930-talet. Svenska småföretagares riksförening ordnade möten mot “judeinvasionen” och lämnade resolutioner till riksdagen om minskad invandring. De stöttade Bondeförbundet (Centerpartiet) i valet 1936, förmodligen eftersom de var det enda partiet som hade rasismen inskrivet i partiprogrammet.
“Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.”11
År 1938 blev alla svenska myndigheter utomlands uppmanade att fråga alla som sökte visum i Sverige vilken “folkras” de tillhörde. Det var Sverige och Schweiz som först ställde kravet att tyska judars pass skulle stämplas med ett stort rött “J”, för att de lätt skulle kunna sorteras vid invandring.
Man gjorde noggranna uppteckningar på judar som bodde i Sverige. Om Hitler hade ockuperat Sverige så hade även denna del av jobbet varit gjort på förhand.
När förintelsen börjat stoppade regeringen nyheter om den i Sverige. Ett exempel var boken Nazisthelvetet som drogs in 1942, och författaren dömdes till fängelse.
År 1942 fick den Svenska ärkebiskopen Erling Eidem ett brev med information från en stürmfuhrer i SS som utförligt berättade hur man gasade ihjäl judar i koncentrationsläger i Polen. Det var världens första vittnesmål av den sorten från en “trovärdig källa”. Tidigare vittnesmål hade kommit från det ockuperade Polen, och avfärdats som krigspropaganda.
De två personer som låg bakom brevet till biskopen hade hoppats att det i händerna på ett neutralt land inte skulle kunna avfärdas som propaganda. Men ärkebiskopen var knäpptyst om informationen. I efterhand är det inte förvånande. Han talade redan 1934 om hur nazismen betytt mycket “för den nationella livskraften och en upprensning av olika dekadenta fenomen” och att det skulle behövas “en liknande upprensning i Sverige”.
Värre är att även svenska utrikesdepartementet fick ta del av vittnesmålen. Alla valde att tiga. Vittnesmålen blev återigen aktuella efter krigets slut. Under rättegångarna mot nazister som anklagades för brott mot mänskligheten efter kriget ifrågasattes varför dessa vittnesmål inte hade publicerats. Utrikesdepartementet hävdade hela tiden sin oskuld och ärkebiskopen likaså.
Kappan efter vinden
Slaget vid Stalingrad var vändpunkten för Tredje rikets krigslycka. Från 21 augusti 1942 till 2 februari 1943 utspelades det blodigaste slaget i mänsklighetens historia. De kombinerade sovjetiska och tyska förlusterna var nära två miljoner.
För Sovjetunionens del hade Stalins utrensningar – däribland av Röda armén – och undermåliga förberedelser lett till stora nederlag i början av kriget. Men genom planekonomin kunde man flytta all industri i västra delen av Sovjetunionen till öster om Uralbergen, snabbt återhämta sig och på några månader börja producera fler pansarvagnar, vapen och flygplan än Tyskland. Detta visar den planerade ekonomins överlägsenhet jämfört med kapitalismen, trots Stalins byråkratiska styre. Hitler hade nästan hela det industrialiserade Europa (inklusive Sverige) i sina händer, men kunde ändå inte mäta sig med Sovjetunionen.
Efter att ha gått segrande ur Stalingrad, trots enorma förluster, började Röda armén trycka tillbaka Tyskland. De ryckte in över Europa och befriade land efter land. De befriade Auschwitz och andra koncentrationsläger och blev varse om vad de sovjetiska folkens öde skulle ha blivit om de inte hade vunnit.
De andra allierade länderna hade underskattat oktoberrevolutionens land och fick nu snabbt förbereda för D-dagen och öppnandet av västfronten. Om de inte gjort det, hade de inte mött den röda armén i Berlin, utan vid Engelska kanalen.
Efter Stalingrad skiftade den svenska regeringens stöd till de allierade. I augusti 1943 lades de tyska soldattransporterna ned. Även arbetslägren lades ned samma år. Järn- och kullagerexporten till Tyskland fortsatte dock åtminstone till 1944, men officiellt tog man avstånd från Nazityskland. Censuren mot antifascister började upphävas. Författaren som dömts till fängelse för Nazisthelvetet benådades av kungen och fick ge ut sin bok under det ironiska namnet Nazistparadiset. En större mängd judar tilläts fly till Sverige.
Sverige var egentligen inte heller nu neutrala, utan snarare “icke-stridande allierade” – fast för den andra sidan. Under hemliga Operation Where and When tillät man amerikanska transportflyg stationeras på och lyfta från svensk mark. Man satte upp träningsläger för norska och danska “polistrupper”. Hemliga allierade underrättelsebaser byggdes vid gränsen till Norge. Exporten började öka till de allierade.
Värde av utförsel: fördelning efter försäljningsländer i miljoner kronor12
När nazisterna besegrats intog Sverige sin nya plats vid USA-imperialismens sida. Svenska företag som Volvo, Saab, Electrolux med flera tjänade enormt på att Sverige klarat sig undan kriget. Sverige deltog i Marshallplanen – USA:s plan för återuppbyggnad (och ekonomisk dominans) av Europa. Vi fick efterkrigstidens variant på “neutralitet” – nu till den amerikanska imperialismens fördel.
Det finns ingen verklig neutralitet under imperialismens epok. För Sverige – en liten men hungrig kapitalistisk stat i Europas utkanter – har alltid frågan varit vilken stormakt som bäst gynnar den egna härskande klassens kortsiktiga och långsiktiga vinster.
En nationell skam?
Idag, när så många årtionden lagts mellan oss, de som slaktades i världskrigen och de som skördade profiterna från dem, kan även borgarklassen erkänna lögnen om den svenska neutraliteten.
Men istället för att påtala vilka verkliga intressen som låg bakom politiken försöker man få det att verka som något folket i Sverige som helhet låg bakom. Man talar om en nationell skam.
Men det är inte vår skam, och det är inte vår rörelses skam. De kamrater i den svenska vänstern som vi räknar vårt släktskap till byggde inga arbetsläger – de sattes i dem. De hetsade inte till krig och gjorde inga hemliga uppgörelser med diktatorer – de kämpade mot krigen, och för fred till varje pris. Hade vi levt då hade vi kämpat sida vid sida med dem.
Det var de svenska adelsmännen, kapitalisterna, mediemogulerna och kungligheterna som bidrog till, och tjänade på, både första och andra världskriget. Det var högern i såväl de borgerliga partierna som Socialdemokraterna som hjälpte dem att nå sina mål. Mellan 85 och 107 miljoner människor offrades i de två krigen, men inga mänskliga förluster är för stora i det kapitalistiska systemets vinstjakt.
Idag, när den svenska borgarklassen, högern och socialdemokratin återigen hetsar till upprustning och allians med imperialisterna vet vi vilken sida vi står på. De täljer guld – men kommunister kämpar idag, som förr, emot krig och imperialism, och för den socialistiska världsrevolutionen – den enda garanten för varaktig fred.
- Citerad i Mein lieber Reichkanzler ↩︎
- Ibid. ↩︎
- Ibid. ↩︎
- Klas Åmark, Att bo granne med ondskan ↩︎
- Cristian Leitz, Sympathy for the Devil: Neutral Europe and Nazi Germany in World War II, s. 65 ↩︎
- Kieri, Sundström Arbetskompaniet Storsien, s. 22 ↩︎
- Kieri, Sundström Arbetskompaniet Storsien, s. 25 ↩︎
- Berglund, Sennerteg, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga ↩︎
- Citerad i Kieri, Sundström Arbetskompaniet Storsien, s. 61 ↩︎
- Citerat på Sverigesradio.se ↩︎
- Bondeförbundets grundprogram 1933 ↩︎
- Historisk statistik för Sverige Del 3. utrikeshandel 1732-1970, s. 305-306, SCB ↩︎
Hitlers bästa vän i Sverige
Sven Hedin (1865-1952)
I början av 1900-talet var Sven Hedin förmodligen Sveriges mest älskade kändis utomlands. Han var upptäcktsresande – känd från expeditioner i Centralasien, medlem i Svenska akademin och den sista svensken som adlades. Han var även en ståndaktig tyskvän, och nazist. Hans upptäcktsresor hade gjort honom till Hitlers barndomsidol.
Han hade inga officiella uppdrag hos den svenska överklassen eller i politiken. Men ingen “civil” person hade så mycket inflytande som Sven Hedin. Han har benämnts som Sveriges inofficiella utrikesminister.
Innan första världskriget var han en av de mest högljudda förkämparna för de som ville kriga på Tysklands sida (Läs mer i del ett av denna artikelserie).
När nazisterna tog makten i Tyskland fortsatte Hedin sina goda relationer som han tidigare haft med det tyska kejsardömet och republiken. Nu blev han en nära vän till Adolf Hitler.
Hedin höll tal för 100 000 åskådare på Olympiska spelen i Berlin 1936 och efter det hade han många privata samtal med Hitler. Han blev en nyckelperson i kontakten mellan Führern och Gustav V, som inte kunde prata med varandra direkt. Han fick höra hemligheter som han fick lova att föra vidare “bara till konungen – och bara muntligt”.
Till skillnad från resten av Sveriges överklass vände Hedin inte kappan efter vinden efter kriget, och han tvivlade aldrig på att han hade haft rätt. Efter Hitler hade begått självmord skrev herr Hedin, evigt trogen, en dödruna i Dagens nyheter med de inledande orden “Adolf Hitler var en av de största människor som mänskligheten känt till”. När Hitlers medbrottslingar dömdes i Nürnbergrättegångarna skickade Hedin matpaket till dem och deras hustrur, och vädjade om att Norges nazistmedlöpare till generaler skulle benådas.