Den svenska borgarklassen har via sina knähundar i borgerlig media bedrivit en rasande kampanj för att få Vänsterpartiet att bryta banden med Palestinarörelsen. Nooshi Dadgostar och hennes innersta krets i partistyrelsen lyssnade och rättade sig villigt in i ledet.
Pete Seeger ställde en gång frågan “Which side are you on?” – vilken sida i klasskampen står du på? Samma fråga bör ställas till den vänster som vacklar i sitt stöd till Palestina. Vilken sida står ni på egentligen?
Borgarklassen i väst har gjort det extremt tydligt var de står. De står på Israels sida, beväpnar dem till tänderna och gör sitt yttersta för att ursäkta deras slakt av män, kvinnor och barn.
Den andra oktober skrev Timbros VD PM Nilsson en avslöjande krönika i Dagens industri, som visar vilka intressen som den svenska borgarklassen har i att backa Israel.
Vårt [Sveriges] intresse är inte balans mellan Israel och Iran utan israeliskt övertag. Målet är regimskifte i Teheran och att bryta alliansen Iran-Ryssland-Kina.
För övrigt bör vi rakt av köpa in det israeliska luftförsvarssystemet och lägga det över Östersjön i en Baltic Dome. Samt infiltrera ryska strukturer och slå tillbaka varje ryskt lönnmord på europeisk mark.
För dem är tiotusentals döda i Palestina och Libanon, raserade bostäder och sjukhus, obetydliga eller till och med nödvändiga offer i deras kamp mot rivaliserande imperialistmakter. Av samma anledning stöttar Sveriges borgarklass (och alla deras marionetter) Natos proxykrig i Ukraina. Hur många ukrainare som dör är irrelevant för dem. Det viktiga är att Ryssland försvagas.
Sedan 7 oktober har västimperialismen, som inkluderar Sverige, försökt göra Israel till offret och palestinierna till förövarna. Men de börjar få det allt svårare att framställa Israels krig som ett “försvar”. All propaganda i världen kan inte dölja Israels vårdslösa och brutala eskalering i Mellanöstern.
Därför har borgerlig media under sommaren och hösten bedrivit en massiv kampanj för att svartmåla Palestinarörelsen, denna gång med fokus på vänsterpartister, för att ta fokus från och legitimera Sveriges stöd till Israel. Som en kopia av den brittiska högern och sionisternas kampanj mot Labours före detta partiledare Jeremy Corbyn, försöker de få Vänsterpartiet att kapa banden till Palestinarörelsen.
Vänsterpartiet böjer sig
Som Jan Guillou påpekade är kampanjen mot Vänsterpartiet “bara [en] politisk kampanj i en del liberala tidningar”, där man i själva verket bara hittat “ett dokumenterat fall” av verklig antisemitism. Det borde varit enkelt att gå till motangrepp och visa vilka partier det är som har en verklig historia av antisemitism, vilka som har en islamofobiskoch rasistisk politik: högern. Det borde också ha varit Vänsterpartiets svar på attackerna mot deras medlemmar.
Det borde vara ABC för arbetarrörelsen och vänstern att attacker från borgerlig media är en naturlig del i att representera och organisera arbetarklassen under ett kapitalistiskt samhälle. Målet kan inte vara att få Ulf Kristersson att tycka att man har rimliga åsikter, att få Wallenberg att klappa en på huvudet eller få beröm av Dagens Nyheter.
Om man är vänster i ordets verkliga bemärkelse, det vill säga står på arbetarklassens sida mot borgarklassen, då ser man attacker från klassfienden som en anledning till att gå till motangrepp.
Istället lägger sig Vänsterpartiets ledning platt och utför borgarklassens order. De pressar Vänsterpartiet Malmös (nu före detta) vice ordförande Orwa Kadoura tills han lämnar partiet, en bild som också bekräftas av Vänsterpartiet Malmö. De utesluter Vänsterpartiet Angereds (nu före detta) ordförande Kristofer Lundberg precis som de gjorde med Björn Alling. I princip varje artikel i media följs upp med en kommentar av någon ledande vänsterpartist som omedelbart meddelar att de ska säga till medlemmarna på skarpen.
När Judiska Centralrådet följde upp medias kampanj med att meddela att Vänsterpartiet inte längre kommer bjudas in till minneshögtider, svarade Nooshi Dadgostar med att man “omgående [kommer att] skicka en inbjudan till samtal”. Samtal till trots, Vänsterpartiet är fortsatt portade.
Det partiledningen för Vänsterpartiet inte verkar förstå är att deras agerande bara hjälper högern och sionisternas attacker att framstå som legitima.
Judiska Centralrådet är inte något opolitiskt organ. De är öppet sionistiska och för en högljudd kampanj mot all form av solidaritet med Palestina.
De försökte pressa Medelhavsmuseet till historierevisionism bara för att de redogjorde för den verkliga historien om Nakba, när 750 000 palestinier 1948 fördrevs från sina hem av sionister för att skapa staten Israel. De anklagade Fridays for Future och Greta Thunberg för “spridandet av konspirationsteorier” för att de pekade på hur media för en propaganda till stöd för Israel. De försökte pressa universiteten att agera mot studenters walkouts mot Israels krig och menade att “de kunde tolkas som stöd till Hamas”. 2021 kritiserade de till och med Svenska kyrkan bara för att de skulle utreda frågan om “tillämpningen av folkrätten i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention”, ett beslut de kallade “vedervärdigt”.
Detta är inte en organisation som ett parti som på riktigt stöttar Palestina skulle vilja ha samröre med. Vad Vänsterpartiets undfallenhet visar är precis att de inte stöttar Palestina på riktigt.
“Which side are you on?”
Ali Esbati, som satt i Vänsterpartiets partistyrelse under Jonas Sjöstedts partiledarskap, kommenterade uteslutningen av Kristofer Lundberg på ett ytterst besynnerligt sätt i Dagens ETC.
I mina ögon är det direkt orimligt när enskilda personer och grupper sätter sin egen retorik och sina egen världsfrånvända idéer om ”korrekta linjer” före behovet av att bygga så breda fronter som möjligt i ett mycket fientligt politiskt landskap som det svenska…De som verkligen behöver besinna sig är de som tänker att detta är ett passande läge att bråka i och med Vänsterpartiet istället för att mobilisera mot folkmordsentusiaster i Sveriges regering och på ledande opinionsbildande positioner.
Sanningen är att Vänsterpartiets ledning inte lyft ett finger för att “mobilisera mot folkmordsentusiaster” under det senaste året. Lokalt har partiföreningar, distrikt och enskilda vänsterpartister spelat en viss roll, som Vänsterpartiet Malmö, där Orwa Kadoura spelat en central roll för V:s del. Kristofer Lundberg och Vänsterpartiet Angered organiserade de större demonstrationerna i Göteborg under Enhetsfront för Palestina. Men det är ju precis dessa personer som partiet motarbetat. Det är precis deras arbete i Palestinarörelsen som saboterats av partiledningen.
Som Kristofer Lundberg mycket riktigt påpekade håller inte det stöd till Palestina som V:s ledning påstår sig ha vid närmare granskning.
Vänsterpartiets plikttrogna stöd till Palestina är plakatpolitik, de säger sig stå upp för FN stadgan om palestiniers rätt till självförsvar, men fördömer de som står för självförsvaret, de säger sig stå för flyktingars rätt att återvända, men för en politik som omöjliggör återvändande. Palestinier verkar bara förtjäna Vänsterpartiets stöd så länge de dör som offer, inte kämpar som hjältar.
Partiledningens agerande sedan den sjunde oktober har präglats av en vilja att hålla avstånd till Palestinarörelsen, precis för att man velat undvika de anklagelser för antisemitism och stöd till Hamas som vi som gått ut på gator och torg fått utstå. De har varvat sitt fördömande av Israels krig med fördömanden av Hamas.
På årsdagen av sjunde oktober lade Nooshi Dadgostar sitt huvudfokus återigen på att kritisera Hamas, med några pliktskyldiga tillägg om Israels övergrepp och det sedvanligt innehållslösa kravet på att “Sverige och omvärlden måste stå upp för den internationella rätten”.
Det verkar fortfarande inte ha slagit Nooshi Dadgostar och hennes likar att det vi ser nu är den internationella rätten. Den internationella rätten är det som USA-imperialismen och deras underhuggare säger är rätt. Det är precis deras verklighetsbeskrivning och intressen som Vänsterpartiets partiledning anpassar sig till när de böjer sig från pressen från den svenska borgarklassen.
Det är oacceptabelt för dem att medlemmar försvarar palestiniernas rätt att försvara sig – men att beväpna den ukrainska armén som innehåller en hel del nazistiska förband, framställs som A och O. Varifrån kommer den synen?
Den kommer ifrån den svenska borgarklassen vars intressen ligger i att försvaga Ryssland, Iran och Kina – och stärka och beväpna USA och imperialismen i väst.
Del av den allmänna högervridningen
Det är inte bara högern som är nöjda med uteslutningen av Kristofer Lundberg. Även chefredaktörerna för “vänstertidningarna” Flamman och ETC jublar. Flammans chefredaktör menar till och med att de “bråkstakar” som motsätter sig uteslutningen av Lundberg kan hjälpa högern att vinna nästa val.
Om Vänsterpartiet går med på denna utpressning blir det fortsatt enkelt att avfärda partiet som oseriöst. Inte bara av högern och dess tidningar – det är förväntat – men även av allierade gröna och socialdemokratiska partier, och inte minst av väljarna…Med sin oförsonlighet försämrar Kristofer Lundberg och de 31 organisationerna vänstersidans möjligheter att vinna nästa val, och riskerar därför även att bidra till fyra år till av aggressivt proisraelisk politik.
ETC menade för sin del att högern har rätt om Vänsterpartiet.
Enligt högern håller partiet på att rämna av en ideologisk strid mellan extrema, propalestinska aktivister och en ledning som försöker hålla sig kompatibel med att vistas i möblerade rum. Det är inte tomma spekulationer.
Detta speglar precis hur Vänsterpartiets ledning, ETC och Flammans redaktioner ser på verkligheten. Att stå upp mot imperialismen är “extremism” och det är ett problem för ett parti vars ledning som mer än något annat suktar efter ministerposter i en S-regering (de “möblerade” rummen).
Kristofer Lundberg har redovisat hur motsägelsefulla de argument som ledningen haft för att utesluta honom på sin Facebook. Den liberala journalisten Gert Gelotte gjorde också en noggrann genomgång av varenda punkt i anklagelserna – och visar enkelt att inget av det som Kristofer Lundberg har sagt är antisemitiskt eller ett stöd till terror.
Men sanningen är inte det viktiga för Vänsterpartiets ledning. Det viktiga är att visa Socialdemokraterna, Centerpartiet och den svenska borgarklassen att de är pålitliga och rumsrena nog, höger nog, för att ingå i en regering.
Vänsterpartiets svek i Palestinafrågan är därmed inte en slump eller något man kan isolera från deras allmänna politiska utveckling. Det hänger samman med deras vandring högerut, revideringen av partiprogrammet för att rensa ut allt socialistiskt arv, deras stöd till Natos krig i Ukraina, deras nedtonade kritik av Natomedlemskapet och stödet till den militära upprustningen. Det är en kapitulation inför den svenska borgarklassens, den svenska imperialismens, intressen.
Om medlemmarna i Vänsterpartiet vill stoppa denna utveckling måste de ta kamp för att avsätta den nuvarande ledningen för partiet med en som vill gå tillbaka till partiets revolutionära ursprung.
För det enda sättet att vara konsekvent och principfast mot imperialismen, mot stöd till den egna borgarklassen och konsekvent ställa sig på de förtryckta och fattigas sida är att vara konsekvent antikapitalist och revolutionär. Det är att vara en revolutionär kommunist.