Sverige i Nato: ett revolutionärt svar

”Blinken var så otålig att han nästan ryckte pärmen ur händerna på Kristersson”, rapporterade Aftonbladet när statsministern räckte över de sista Nato-underskrifterna till den amerikanska utrikesministern. Tillsammans med det nya DCA-avtalet slår en våt dröm för krigshökarna i Washington in – med råge.

Kristersson, regeringen och Socialdemokraterna var märkbart lättade av inträdet. “Äntligen” mässade statsministern, “äntligen” var denna långa cirkus till ansökningsprocess slut. Det tar tydligen på krafterna att tala med kluven tunga, ljuga och stå till svars för diktatur- och kärnvapenvurmande. Fler handslag, kramar och en lyxig middagsbjudning följde innan Kristersson tog plats som hedersgäst vid president Joe Bidens årliga tal inför kongressen. ”Välkomna!” skrålade Biden och rev ner applåder för Ulf. “De vet hur man slåss!”

I en symbolisk gest flög amerikanska B-52:or över Stockholm, sida vid sida med svenska JAS-Gripen. ”För några årtionden sedan var detta otänkbart” twittrade en glad före detta statsminister Carl Bildt till ett klipp på överflygningen. Samma syn väckte nog inte lika glada miner i Irak och Afghanistan, eller för den delen Kambodja och Vietnam, där Bildts nära vän Henry Kissinger beordrade samma plan att bomba ”allt som rör sig”. 

Imperialismen i kris

Under perioder av kapitalistisk uppgång kan borgerligheten enklare stycka upp imperialistiska intressesfärer sinsemellan, och på så sätt undvika direkta konfrontationer och krig. Men under den nuvarande krisen blir tvärtom konkurrensen mellan borgarklassen i olika länder allt skarpare. På dagordningen står överallt ekonomisk nationalism, protektionism, liksom dess militära motsvarighet: upprustning, militarism och krig.

Den svenska imperialismen, som inte minst har stora intressen i Östersjöområdet, rustar på samma sätt. Sedan Sovjetunionens fall har flera svenska storföretag flyttat sin produktion till de baltiska länderna, där lönerna är lägre och stora vinster kan göras. Idag kontrollerar svenska banker bland annat över hälften av banksektorn i de baltiska länderna. Denna ekonomiska makt vill man säkra militärt också.

En nyckelroll

USA:s intresse av att minska sina rivalers politiska och ekonomiska inflytande runt om i världen sammanfaller med den svenska borgarklassens intressen i sitt närområde. Sverige tar alltså plats i alliansen för att stärka Natos aktier mot Ryssland. Försvarsminister Pål Jonsson lovar att verka för att Nato ska vara ”fortsatt medveten om det hot som Ryssland utgör”. Med politikerspråkets sedvanliga omskrivningar, betyder detta att verka för att Nato ska skicka mer vapen och resurser till de ryska gränsområdena, och agera mer aggressivt. 

Med Sverige kontrollerar alliansen i stort sett hela Östersjöområdet, som nu fått smeknamnet “Nato-sjön”. Medan Finland och Baltikum utgör Natos frontlinje kommer Sverige få en nyckelroll som Natos bas för materiel och förstärkningar.

– Sveriges geografiska område kommer att vara till del ett uppmarschområde där man kan använda det för att förstärka försvarbarheten av de baltiska länderna och även Finland, sa Jonsson i en intervju med SvD.

Militära medel kan fraktas till Finland genom Norrbotten och Bottniska viken och till Baltikum genom Gotland. På så sätt kan Nato förlita sig mindre på den korta Suwałkikorridoren, gränsen mellan Litauen och Polen, som omgärdas av Belarus och den ryska exklaven Kaliningrad. Det är inte för inte som Gotland liknas vid ett ”enormt hangarfartyg” mitt i Östersjön. 

Men Sverige kommer alltså inte bara ha en indirekt, utan också en direkt roll i försvaret av Baltikum. Sverige söker inte bara att understödja andra länder i ett möjligt krig mot Ryssland. Tvärtom söker man att bli en aktiv del av Natos frontlinje. 

– Förmågan att kunna ge militärt stöd utanför våra gränser [är] avgörande för vår framtida roll i Nato, säger generalmajor Jonny Lindfors.

Sveriges relativt välutvecklade försvarsindustri – som under efterkrigstiden byggdes upp för att stå emot ett mindre angrepp – är ett välkommet tillskott för alliansen. Redan idag övervakar svenska JAS-Gripen baltiskt luftrum och övar att landa på finska motorvägar. Nästa år ska en bataljon (ca. 600 personer) också skickas till Lettland. Att fler ungdomar tvingas till mönstring och värnplikt är en viktig del i rustningen mot Ryssland. Likaså är allt prat om att “öka försvarsviljan” en del i att stärka opinionen för framtida militära äventyr. Att regeringen cyniskt försökt göra försvarsviljan till en invandrarfråga, som man grundlöst hävdar att utrikesfödda saknar, bör inte förvåna någon.

Bild: Revolution

DCA-avtalet

Som del av Nato-medlemskapet kommer stora eftergifter till den amerikanska krigsmaskinen. I december skrev Jonsson under ett bilateralt så kallat DCA-avtal (Defence Cooperation Agreement), där regeringen in i minsta detalj upplåter landet för den amerikanska militären. 

Avtalet ger USA ”obehindrad tillgång” till Sveriges samtliga 17 flygflottiljer och större arméförläggningar. På vissa av dessa baser ska områden inrättas som ”endast amerikanska styrkor ska få tillgång till och använda” och där amerikansk lag gäller. Baserna får också fritt byggas ut för lagring av vapen. Inga undantag finns, inte ens för kärnvapen, som istället lämnas öppet att ”samråda om”.

USA:s flygvapen och flotta får fritt disponera svenskt luftrum och territorialvatten, och armén ska kunna använda privat infrastruktur ”på begäran”. Svenska myndigheter får inte kontrollera militärens flyg och sjöfart, inte ens dess anställda eller familjemedlemar. Amerikansk militär behöver inga pass och får köra bilar med svenska nummerplåtar, som såklart inte ska gå att spåra. De är straffimmuna och skattebefriade, även från moms på vanliga inköp. De får fritt bygga skattebefriade områden för shopping, underhållning, alkoholförsäljning och mycket mer. Givetvis är svenska fackliga regler ogiltiga.

Tvetydigheten som kännetecknat hela Nato-processen går igen även i DCA-avtalet. Sverige avstår från att “utöva straffsrättlig jurisdiktion” om en amerikansk soldat begår brott, men säger samtidigt att “om en medlem av de amerikanska styrkorna eller anhöriga lagförs av svenska myndigheter ska jurisdiktionen utövas av svensk domstol”. Skrivningen välkomnas säkert av de politiker som vill dölja det faktum att amerikansk militär i Sverige ånjuter fullständig straffrihet. Resten av avtalet gör allt annat praktiskt omöjligt. Amerikansk militär får bland annat inte “lagföras frånvarande” eller hämtas in från svenska militäranläggningar. Drar rättegångsprocessen ut mer än ett år ska den ogiltigförklaras. 

Samme Kristersson som i var och varannan mening talar om “Sverige”, “svenska värderingar”, “vårt sätt att leva” och allt annat nationalistiskt trams, upplåter i praktiken hela landet till världens starkaste stormakt. ”Det ser ut som att Sverige legat i krig med USA och förlorat”, konstaterade Jan Guillou träffande i Aftonbladet.

Pengaregn över vapenindustrin

Bakom förstärkta militära linjer hoppas svenska banker och storföretag utöka sin dominans, inte minst i Baltikum. Och vapenkapitalister som Marcus Wallenberg ser utan tvivel dollartecken. Hans SAAB har gått som en raket på börsen – till den grad att tidigare försvarsminister Peter Hultqvist (S) nu sitter i samtal om att öka det statliga ägandet i bolaget. 

Stora kontrakt hägrar, och regeringen är mer än villig att betala. Mellan 2020 och 2024 fördubblade regeringen pengarna till försvaret, från 60 till 119 miljarder kronor, och mer är att vänta. Ambitionen är att gå längre än Natos medlemskrav att spendera två procent av BNP på försvar. “Uppemot 2,5 procent av BNP” är målet enligt Jonsson, i praktiken ytterligare 30 miljarder. Även överbefälhavare Michael Bydén har bekräftat att Nato kommer ställa “avsevärt mycket högre” krav på Sverige, och att de nuvarande pengarna inte räcker till. 

Regeringen skrattar rakt i ansiktet på alla arbetare i vården, omsorgen, skolan och så vidare som fortsatt matas med lögner om att pengar inte finns. Sveriges kommuner och regioner (SKR) menade att det hade krävts 20 miljarder för att vända nedskärningstrenden 2022. Istället för en fördubbling av anslagen har de senaste fyra åren bara inneburit ytterligare besparingar, varsel och diverse “effektiviseringar”. Regeringens prioritering är tydlig, i deras Sverige tar vi pengar från de som vårdar skottskadade och ger till de som äger kulfabriken.

Reformisternas bankrutt

För vänstern borde det vara enklare än någonsin att agitera mot Nato. Men många verkar helt tappat fotfästet. ”Målet för socialister” menar Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis, bör vara ”att ta fram en egen utrikespolitisk linje i Nato” och att dessa socialister bör ”lusläsa artiklarna för att se hur de kan användas för att förhindra idiotiska militära äventyr”. Liknande svammel hörs nu från Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson, som löpt linan ut och menar att det faktiskt kan finnas fördelar med Nato!

– Vänsterpartiet skulle inte säga nej till att Nato ger oss bättre järnväg i norra eller västra Sverige. Vi får se det som att något gott kanske kommer från det här medlemskapet.

Är det inte tröttsamt med allt snack om krig och kärnvapen? USA kanske kommer bygga klart Norrbotniabanan för att frakta förband och krigsutrustning! Detta är den logiska slutsatsen av Vänsterpartiets gradvisa anpassning till den borgerliga försvarspolitiken. Man röstade för att höja försvarsanslagen till Natos minimikrav, röstade för att skicka vapen till Ukraina, ställde in sin medverkan i anti-Nato protester, och är nu tysta om DCA-avtalet. Att i varje avgörande ögonblick sedan Natoanslutningen vägra sätta hårt mot hårt mot krigshetsarna har i sista hand bara tjänat till att splittra och förvirra Nato-motståndet. Däremot har den säkert gett pluspoäng hos krigshetsarna i S och C, som man hoppas bli ministerkollegor med efter nästa val.

Idén om att vänstern skulle kunna förändra alliansen inifrån är nästan mer absurd än att Sverige på något sätt skulle vara “säkrare” eller “tryggare” genom att bli USA-imperialismens förlängda arm. Sveriges strategiska roll i alliansen är glasklar, och bara i den vildaste fantasi kan den kombineras med en oberoende (och än mindre socialistisk) utrikespolitik. Nato är ett verktyg för USA-imperialismen, och Sverige är i Nato eftersom den svenska borgarklassens intressen sammanfaller med den amerikanska i relation till Ryssland. 

För en revolutionär kamp mot imperialismen

Mot Natomedleskap ställer vi inte återgång till någon påhittad ”neutralitet”, som bakom en mask av “fred” och “alliansfrihet” stöttar USA-imperialismen. Under kapitalismen avgörs utrikespolitiken av kapitalisternas intressen. 

Vårt svar är klasskamp. Den svenska arbetarklassen har styrkan att stänga ned vapenindustrin, fälla Kristerssons krigiska regering, ta kontroll över storföretagen och bankerna, och mycket mer. 

Men kampen mot Nato kan i slutändan inte bara arbetarklassen i Sverige ta. Precis som imperialismen är internationell måste kampen mot den vara detsamma. Kommunister har därför inget att vinna på att försöka smeta epitet som “landsförrädare” på regeringen och Nato-vänliga politiker. Vad är då kommunisterna? Patrioter? 

Mot den protektionism som sprider sig bland borgerligheten i olika nationer ställer vi inte nationalism eller patriotism, utan revolutionär internationalism. Därför bygger vi, hand i hand med kamrater världen över i den Revolutionära Kommunistiska Internationalen, det ledarskap som arbetarklassen behöver för att ena och koordinera den kampen på världsskala. Vi kämpar inte bara för utträde ur Nato – vi kämpar för att Nato ska krossas. Det finns ingen snäll imperialism – imperialismen behöver krossas. På imperialismens globala härjningar är vårt svar revolutionär internationalistisk kamp. 

Detta är det enda krig vi rustar för – världsrevolutionen.

  • Krossa Nato!
  • Krossa imperialismen!
  • Bygg den Revolutionära Kommunistiska Internationalen!

FAKTA: Från “neutralitet” till Nato

Under större delen av 1800- och 1900-talet var Sverige ett fattigt och underutvecklat land i Nordeuropa, inkilat mellan jättarna i väst och öst. De gamla kungarnas stormaktsdrömmar hade lett till blodigt nederlag. Aristokratin och den unga borgarklassen tvingades att balansera mellan de segrande makterna. Det är denna jakt på att stå på segrarnas sida, få fördelaktiga handelsavtal och exportmarknader, som förskönande kallats neutralitetspolitiken. 

Den svenska borgarklassen gjorde stora pengar på världskrigen. Under andra världskriget sålde man vapen till Storbrittanien med ena handen och järnmalm till nazisterna med den andra. Med industrin skonad från militära angrepp behövde Sverige därför ingen Marshallhjälp efter krigsslutet. Sveriges borgarklass, till skillnad från den i många andra europeiska länder, förblev relativt självständig i relation till USA-imperialismen. Andra världskriget hade också resulterat i att Sovjetunionen ockuperade Baltikum, som tillsammans med sina allierade i Polen och Östtyskland nu helt dominerade Östersjöregionen. 

Men under senare hälften av 1900-talet, i takt med Sovjetunionens degenerering och relativa försvagning mot USA-imperialismen, började den socialdemokratiska regeringen, först under Erlander, att i hemlighet sluta överenskommelser med USA och Nato. Samarbetet sågs som en “återförsäkring” om att Sverige inte skulle stå ensamt i händelse av en ny stormaktskonflikt. Efter Sovjetunionens kollaps tog den svenska borgarklassen chansen att, för första gången sedan 1600-talet, ta över rollen som den största regionala makten i och runt Östersjön. Detta hjälptes av 1990-talets attacker mot arbetarklassen, som ökade vinsterna och frigjorde kapital som kunde investeras i de nya marknaderna. 

I takt med att den svenska imperialismen stärktes i området blev den uttalade neutralitetspolitiken allt mer av ett fikonlöv, som inte rimmade med den svenska imperialismens verkliga behov. Sedan 90-talet har alla svenska regeringar intensifierat det militära samarbetet med USA och Nato. Sverige gick snabbt med i Natos “partnerskap för fred”, fick en representant i högkvarteret i Bryssel, och skickade soldater till interventionen i Bosnien. EU-inträdet var också en viktig markering, där Sverige 2007 genom Lissabonfördraget förband sig att ingripa vid militära angrepp mot andra EU-länder. Sedan dess har närmandet till Nato skett allt mer öppet och förbehållslöst. 2016 skrev regeringen ett “värdlandsavtal” med Nato, vilket gav alliansen möjlighet att använda Sverige som bas för trupper och materiel.

John Gordon

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,173FansGilla
2,233FöljareFölj
815FöljareFölj
2,021FöljareFölj
680PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna