I media kan man lätt få intrycket att den svenska befolkningen består av politiker, företagare, influencers, journalister, skådespelare och allehanda proffstyckare. Men sanningen är såklart att de flesta av oss är arbetare.
Hela kapitalismen bygger på att det finns en armé av människor som inte äger några fabriker, någon jord, några gruvor eller något annat som man kan leva på – som inte äger produktionsmedel – och som därför måste sälja sin arbetskraft för att överleva. Det är genom att köpa vår arbetskraft, genom att utsuga oss, som kapitalisterna gör sina vinster.
Men detta är samtidigt arbetarnas stora styrka. Som man märker under en strejk, händer ingenting i samhället utan att arbetarklassen godkänner det. I och med att vi åstadkommer allt i samhället, har vi också potentialen att styra det helt utan några härskare, utan några kapitalister. Det är en kolossal styrka, som kapitalisterna helst ser att vi inte är medvetna om.
I juni 2018 släppte socialdemokratiska Katalys rapporten “Klasstrukturen i Sverige”, men föga förvånande ignorerades den fullständigt i borgerlig media. Deras siffror ger en känsla för de verkliga styrkeförhållandena mellan klasserna.
Till arbetarklassen räknar de arbetare i LO-yrken (“facklärda” och “ej facklärda”, totalt 37,3 procent) och lägre tjänstemän (12 procent). Denna kärna i arbetarklassen utgör alltså ungefär hälften av alla som förvärvsarbetar.
Därtill kan man lägga delar av det i imperialistiska länder ganska omfattande mellanskiktet eller medelklassen, som de grupperar i mellantjänstemän (23,2 procent) och högre tjänstemän (17,9 procent). Deras arbetsuppgifter inkluderar ofta att planera och övervaka andras arbete; de har större frihet i sitt eget arbete och väsentligt högre lön.
Är medelklassen också en del av arbetarklassen? Många ja, ibland nej, ibland både och. Medelklassen består av lönearbetare och många spelar en viktig roll, såsom exempelvis civilingenjörer eller läkare. Men andra står nära företagsledningen eller har högt uppsatta positioner i staten, och gynnas när utsugningen av arbetarklassen ökar.
Ihop med småföretagarna (runt 9 procent) brukar man därför räkna medelklassens övre skikt till den brokiga småborgerligheten, med motsägelsefulla klassintressen som gör att den splittras och vacklar i klasskampen mellan arbetarklassen och borgarklassen. Många småföretagare arbetar idag exempelvis direkt för storföretagen, precis som arbetare – med den enda skillnaden att de har lägre anställningstrygghet.
För en marxist är klassernas storlek och styrka ett levande och föränderligt förhållande, inte ett svartvitt system i stil med programmerarnas kod i ettor och nollor.
Förändringen går mot att större och större delar av småborgerligheten proletariseras och integreras allt mer i arbetarklassen. Som exempel räcker det att nämna hur snabbt andelen bönder minskat det senaste århundradet, eller den brutala försämringen av lärarnas, läkarnas och sjuksköterskornas arbetsvillkor de senaste 50 åren som gjort dem till några av de kanske mest kampvilliga yrkesgrupperna för närvarande.
Proletariseringen är inneboende i kapitalismen, men den påskyndas av systemets kris. Många som tidigare haft en trygg tillvaro kastas nu ut i osäkerhet, om det så är på grund av räntehöjningarna, arbetslösheten, krisen i välfärden eller en omöjlig arbetssituation.
Situationen tvingar folk att börja ifrågasätta politikerna, cheferna med flera, liksom sina egna gamla invanda idéer. Överallt i de imperialistiska länderna tar detta sig uttryck i att hela det politiska systemet blir instabilt: Förtroendet för politiker störtdyker, medan nya ledare och partier – Sverigedemokraterna, Trump, Milei och så vidare – försöker dra nytta av de traditionella partiernas kris.
Samtidigt öppnas det upp en enorm potential på vänsterkanten för ett parti som faktiskt tar strid för vanligt folk.
Borgarklassen utgör en mycket liten del av befolkningen, knappt en procent. Aldrig i historien har ett fåtal individer varit så rika som idag. Den härskande klassen har aldrig varit så liten, och aldrig har den utsugna klassen varit så stor och så stark.
För hundra år sedan kunde borgarklassen mobilisera betydande reserver i småborgerligheten för sina intressen. När den svenska kungen förberedde en statskupp 1914 organiserade man bondetåget, där 30 000 bönder slöt upp i Stockholm. Något liknande vore omöjligt idag.
I samma utsträckning som borgarklassens sociala tyngd sjunker, ökar arbetarklassens. Detta är ett internationellt fenomen. Den globala arbetskraften, som säljer sin arbetskraft för att leva, består av 3,6 miljarder människor – av en total befolkning i arbetsför ålder på fem miljarder. Även borträknat det smala skiktet med chefspositioner och liknande, är det tydligt att arbetarklassen numera är den absoluta majoriteten av befolkningen på planeten.
Hur stor och stark är då den svenska arbetarklassen? Inräknat arbetslösa (som inte finns med i Katalys statistik) och en stor del av medelklassen, blir resultatet runt 70–80 procent av befolkningen. Men i praktiken är det omöjligt att sätta en skarp gräns gentemot olika delar av småborgerligheten, som kapitalismens kris allt mer kommer att dra in i kampen under de kommande åren.
Därtill är de svenska arbetarna välorganiserade på ett sätt som saknar motstycke utanför Norden. En majoritet av arbetarna är medlemmar i fackförbund! Strejkkassorna har aldrig varit så välfyllda: Kommunal sitter på 3,6 miljarder kronor, IF Metall och Unionen på tio respektive nio miljarder.
Hittills har ledningarna för fackförbunden gjort allt för att inte använda denna styrka, för att inte skada företagen. Men deras klassamarbete är omöjligt att upprätthålla på grund av kapitalismens kris. Gränsen håller på att nås för hur mycket arbetare kan acceptera.
När man beslutar sig för att på allvar använda sin styrka, finns det ingen kraft som kan mäta sig med arbetarklassens. Vi kommunister kommer att organisera för att alla arbetare så snart som möjligt ska inse den styrkan, börja testa den – och i slutändan använda den för att avsätta borgarklassen och själva ta makten.
Vad syftar Lenin och Trotskij på när de talar om “den småborgerliga demokratin”?
Fråga från Röda linjen-gruppen, RKP Stockholm
De syftar på det ledarskap för arbetarrörelsen som försöker inta en position mellan arbetarklassen och borgarklassen, och begränsa kampen till att reformera systemet.
Denna **reformistiska** ledning är kanske det främsta hindret för arbetarklassen i kampen för att störta kapitalismen. En beslutsam, medveten och organiserad arbetarklass har potentialen att vifta undan fåtalet superrika parasiter som en människa viftar bort en fluga.
Vad är en borgare?
Fråga från Rasmus Wennerström, Stockholm
Borgarklassens roll under kapitalismen är att försöka få kapitalet (deras rikedomar) att växa genom att utsuga arbetarklassen och investera vinsterna. Deras tillvaro handlar alltså om att vara superrika – och försöka bli ännu rikare.
Den mäktigaste familjen i Sverige är familjen Wallenberg, med tillgångar på ungefär 262 miljarder kronor. Det motsvarar över 606 481 årslöner för en sjuksköterska med 36 000 kronor i lön.
Men eftersom man ofta inte behöver äga mer än 20-30 procent av aktierna i ett företag för att kontrollera det, kan de kontrollera företag till ett värde av runt 2000 miljarder kronor. Vissa menar att denna superrika familj kontrollerar så mycket som 40 procent av allt värde på Stockholmsbörsen.
År 2017 kontrollerade de 15 rikaste finansfamiljerna i Sverige bolag till ett värde av 4935 miljarder kronor, en större siffra än dåvarande svensk BNP och runt 70 procent av värdet på Stockholmsbörsen.