“Vi bildar RKP som ett stridsrop till alla som inte tänker stå vid sidlinjerna”

Rapport från ett möte för RKP:s ledning 16–17 mars.

“Vi bildar RKP i den mest gynnsamma tänkbara situationen, i en politisk situation där arbetare och unga aldrig varit så desillusionerade med alla institutioner, med alla reformismens gamla lögner, där det finns en så stark längtan att få ta kamp,” förklarade Ylva Vinberg, ledande kamrat i RKP på det senaste mötet för partiets ledning.

Vi har aldrig vuxit så snabbt som vi gör nu. Från Skellefteå i norr till Malmö i söder intensifieras byggandet, kampen och förberedelserna för Revolutionära kommunistiska partiets grundande kongress som äger rum 26–28 april.

Det pågår, som Ylva underströk, en snabb radikalisering i Sverige och världen. Under mötet strömmade rapporter in från hela landet som visar just detta: “Ju mer djärva initiativ vi tar desto mer förstår vi hur djup denna radikalisering är och hur bred den är.” 

“Om vi inte är djärva: vad skulle det återspegla? Att vi, precis som Vänsterpartiet, inte har förstått perspektivet. Att vi lever kvar i det förflutna där det inte finns några kommunister, eller så få att vi är rädda att skrämma bort dem som vi skulle kunna vinna.”

Det går nu 90 städarlöner på en genomsnittlig VD-lön. Fem svenska miljardärer äger mer än fem miljoner svenskar. Det ligger patienter i korridorerna på överfulla sjukhus, där arbetare springer mellan rummen och jobbar 300 timmar övertid om året. 36 procent av lärare lider av hög grad av utbrändhet. 

“Allt detta gör att en ny svensk arbetare håller på att formas: med ett nytt synsätt på de politiska partierna, på fackförbunden, på staten, på framtiden,” förklarade Fredrik Albin Svensson under en diskussion om den kommande revolutionen.

En överväldigande majoritet säger att de ser mörkt på framtiden. “Vad är det, om inte en svidande kritik av det nuvarande samhället och alla dess institutioner?”, fortsatte Fredrik. “Det finns en grupp som börjat dra de fulla slutsatserna av detta, att kapitalismen måste störtas, som instinktivt söker sig till kommunismen.”

För några veckor sedan samlades 10 000 i Malmö för att demonstrera för Palestina, och delegaterna från Malmö rapporterade att folk bokstavligen köade för att få prata med dem – för att de är kommunister!

“Vi kan inte se rapporten från Malmö som en kuriositet, det finns otaliga liknande exempel, vi måste se det som ett symtom – ett helt avgörande symtom på att just det kommunistiska skiktet utvecklas i rasande tempo i Sverige.”

Samtidigt har vi aldrig sett ett sådant vakuum på vänsterkanten. Arbetarrörelsens byråkrati har blivit så korrupt att de inte ens bemödar sig att dölja det: som Jenny Lindahl som nyligen obehindrat gick från Vänsterpartiets ledning till den moderata lobbyfirman Kreab.

“Kommunisternas uppgift är att säga sanningen: Ingen regering kommer att lösa era problem. Ingen facklig ledning kommer att kämpa för er. Det är ni själva som behöver göra det. Hur? Samla er, bestäm er, och gå ut i strejk. Det finns inget annat sätt att bryta dödläget.”

Detta förpliktigar. Vad är RKP:s uppgift? Som Ylva Vinberg förklarade, är det att vinna arbetarklassens förtrupp så att vi kan nå arbetarklassen och leda den till seger i en socialistisk revolution.

“Det vi arbetar för nu, det är att se till att vi blir attraktionspunkten för de revolutionära arbetarna och ungdomarna. Att bli 500 och 1000 medlemmar under det kommande året, det är det vi sätter sikte mot med vår kongress.”

Arbetarrörelsen måste beväpnas med ett kommunistisk ledarskap, och då måste vi växa. Vi måste göra en stridsplan för de närmaste månaderna: Palestinademonstrationer, kongress, World School of Communism, 1 maj, Eurovision i Malmö och mycket mer. I sommar kommer vi även att genomföra en landsomfattande mötesturné à la August Palms Hvad vilja Socialdemokraterna. Man blir nästan “yr” (som en mötesdeltagare uttryckte det) av alla initiativ och möjligheter.

Den period vi nu genomlever har större likheter med 1930-talet än med efterkrigstidens relativa lugn. Och vi måste inte uppfinna hjulet på nytt, vi kan förstå kommunisternas uppgift idag in i minsta detalj genom att studera vår egen historia, och inte minst det arbete som våra föregångare i Workers International League (WIL) bedrev strax före och under andra världskriget, vilket var fokus för en av diskussionerna under helgen.

Leo Marklund, som inledde helgens pass om Propaganda och agitation: de brittiska marxisternas kamp under andra världskriget påminde om att Lenins budskap vid Kominterns kongress 1922 var att kommunisterna måste använda varje ögonblick som är fritt från militära operationer och krig åt noggranna teoretiska studier och att “börja från början”.

Kokar man ned de historiska lärdomarna från de brittiska kommunisterna, så är det att djärvhet, djärvhet och åter djärvhet är nyckeln, en lärdom som resonerade med alla i rummet. Och innan alla mötesdeltagarna klev på tunnelbanor och tåg för att fortsätta kampen på sina orter, avrundade Ylva Vinberg med precis det budskapet:

“Vi säger att vi bildar Revolutionära kommunistiska partiet som ett stridsrop till alla som inte tänker stå vid sidlinjerna. Men det är också ett stridsrop till oss själva: vi tänker inte längre stå vid sidlinjerna. RKP är här, RKP har anlänt, vi är här för att ta the number one spot i den revolutionära vänstern. Vi är här för att göra RKP synonymt med ordet och handlingen. Förkroppsligandet av kampen för kommunismen.

Låt inget stå i er väg, varken er själva eller något annat: ut och bygg kamrater, bygg RKP, ut med tidningen, affischer och klistermärken i era händer, kreativitet och marxismen i era hjärnor, kampen för mänsklighetens frigörelse i era hjärtan.”

De brittiska marxisternas kamp under andra världskriget

Våra föregångare, kamraterna i WIL och RCP, visade hur en liten grupp med revolutionära idéer kan växa snabbt i storlek och inflytande.

År 1937 var de nio kommunister, som med fasthet i principiella frågor och en extrem flexibilitet i taktiska frågor växte till 300 kamrater och bildar Revolutionary Communist Party (RCP). 

Tillväxten kom genom att man vände ryggen åt trångsynta bohemer och akademiker och deras skvaller, och djärvt gick till arbetarna var de än fanns – i fabrikerna, i bostadsområden, och inte minst genom ett heroiskt arbete inom armén som var förenat med livsfara.

Ställda inför en mycket svår politisk situation, med världskrig och fascistiskt hot, antog de på basis av den genuina marxismen en korrekt politik som kan sammanfattas med att man förklarar att “vi måste bekämpa Hitler, men vi kan inte lita på borgarklassen som både stödde Hitler i Tyskland och Mosley här hemma.”

På den grunden nådde man stora framgångar, innan rörelsen hämmades av efterkrigstidens återhämtning och en period av klassamarbete inleddes:

• 1944 hamnar RCP i ledningen för en stor lärlingsstrejk, som man vinner.
• 1945 ställer RCP upp en kandidat i fyllnadsvalet i Neath, och lyckas på det sättet nå ut med sitt kommunistiska budskap till mängder av arbetare. Man håller bland annat 70 öppna möten, varav de två största drar 750 respektive 1500 arbetare.

Alla erfarenheter och lärdomar från perioden finns samlade i History of British Trotskyism: https://www.stormklockan.nu/history-of-british-trotskyism