Tidningen Proletären publicerade nyligen en debattartikel skriven av Cui Aimin, Kinas ambassadör i Sverige. Artikeln är en ren propagandatext för den kinesiska imperialismen, vars huvudsakliga budskap är att “Kina vill bidra till fred i världen”. Proletären säger sig vara en kommunistisk tidning, men verkar ha glömt vad det egentligen innebär. Istället för att ge arbetarklassen en röst, gör man sig till ett språkrör för en kapitalistisk och imperialistisk regering.
Cui Aimin beskriver hur världen plågas av allt hetare oroshärdar, krig och konflikter. Detta är sant och något som alla kan se med sina egna ögon. Krig och konflikter är en oundviklig del av kapitalismen och eftersom kapitalismen är inne i en djup kris ökar också konkurrensen mellan olika imperialistiska länder vilket leder till fler konflikter. Det tydligaste exemplet på detta är kriget i Ukraina som nu har pågått i snart två år. Den kinesiska regimen tar dock inte upp de verkliga förklaringarna till att konflikterna ökar, istället beskrivs de som olyckor som enkelt skulle kunna undvikas om bara fler regeringar vara lika fredsälskande som den i Kina.
Den kinesiska kapitalismen
Den kinesiske ambassadören skriver följande i Proletären:
“Vi för en oberoende fredlig diplomatisk politik. Vi håller alltid flaggan högt för fred, utveckling, samarbete och ömsesidig nytta. Vi bidrar aktivt till att upprätthålla global fred och säkerhet.”
Precis så framställer alltid alla imperialistiska regeringar sig själva. Det är bara att titta på valfritt uttalande från Ulf Kristersson de senaste åren till stöd för Ukraina, för att hitta samma lovord över “ömsesidig nytta” (svenska företag köper upp det förstörda Ukrainas tillgångar till vrakpriser) “oberoende” (från Ryssland, inte från imperialismen i väst), “global fred och säkerhet” (genom imperialistiska invasioner) och så vidare.
Liksom Sverige är Kina kapitalistiskt, och den kinesiska staten ett verktyg för den kinesiska borgarklassen. Kinas ekonomi är dominerat av finanskapital och enorma monopolföretag. Av världens 500 största företag kommer 135 från Kina. Det är dessa företag som styr den kinesiska ekonomin och vars intressen regimen representerar.
Med hjälp av den kinesiska staten har kinesiskt kapital spridit sig över stora delar av jordklotet. Genom en kombination av lån, investeringar och handelsavtal har Kina blivit den största handelspartnern för både Afrika och Sydamerika. Länder som Zambia, Ecuador, Sri Lanka, Tanzania och Djibouti har enorma skulder till statsägda kinesiska banker, vilket i sin tur ger kinesiska företag särskilda privilegier i dessa länder. I Venezuela exempelvis har regeringen inrättat särskilda ekonomiska zoner där kinesiska företag inte behöver betala skatt eller följa samma lagar som i resten av landet.
Relationen mellan Kina och Afrika utgör ett typiskt exempel på imperialistisk exploatering, där kinesiska företag säkrar tillgången till värdefulla naturresurser och råvaror som man förädlar till färdiga produktionsvaror och säljer tillbaka. Precis som europeiska och amerikanska företag står även kinesiska företag för en brutal exploatering av afrikansk arbetskraft. Bland annat Human Rights Watch har vittnat om att afrikanska arbetare jobbar under slavliknande förhållanden i kinesiskt ägda koppargruvor.
Även den kinesiska militären är ett verktyg för den kinesiska kapitalismen. Sedan 2017 har Kina exempelvis en militärbas utplacerad i Djibouti för att säkerställa sina intressen i regionen kring Röda havet och Indiska oceanen. Det är sant att Kina än så länge inte använder sin militära makt på samma sätt som exempelvis USA, men det är enbart därför att man ännu inte har styrkan att göra det. Kina är fortfarande mycket svagare än USA militärt, även om landet håller på att komma ikapp på en hel rad områden. Enbart därför använder sig Kina främst av ekonomi och diplomati för att expandera sin makt. I framtiden kan detta mycket väl ändras. Beskrivningen av Kina som “en stadig byggare av världsfreden” och “en upprätthållare av stabilitet i världen” är alltså fullständigt falsk och döljer den verkliga karaktären bakom Kinas imperialism.
Folkmordet i Palestina och tvåstatslösningen
Genom att beskriva krig och konflikter som hjärtskärande katastrofer som går att undvika genom dialog och förhandlingar sopar Kinas ambassadör enkelt under mattan det grundläggande faktum att krig under kapitalismen är oundvikligt.
“Alla länder i världen bör vårda freden som sina egna ögon i den nuvarande svåra situationen. Alla länder i världen bör bidra till att förmedla i konflikter och minska spänningar, med den största känsla av brådska och den starkaste känsla av ansvar.“
Särskilt löjligt och direkt vidrigt blir detta fredsvurmande när Cui Aimin beskriver det pågående folkmordet i Gaza: konflikten i mellanöstern sägs ha “blossat upp igen” och över 20 000 har dödats på “båda sidor”. Det är en pinsam beskrivning som får det att låta som att det handlar om en konflikt mellan två jämlika parter och med liknande konsekvenser på båda sidor. I själva verket är det den israeliska staten, som är en av världens mest avancerade militärmakter, som bedriver ett fullskaligt utrotningskrig mot ett försvarslöst folk. Beskrivningen utelämnar dessutom bakgrunden av 75 år av isrealisk ockupation och fördrivning av Palestinas folk. Imperialismen trollas enkelt bort från bilden och kvar blir endast en svårförståelig konflikt som återigen har “blossat upp”.
Artikeln säger vidare att Kina har en “rättvis inställning” i fråga om Palestina och att den grundläggande lösningen på konflikten är en ”tvåstatslösning”. Som vi har påpekat tidigare i Revolution är en sådan lösning ingen lösning alls. Faktum är att tvåstatslösningen länge fungerat som en täckmantel för den israeliska imperialismen. Tidigare fredsavtal baserat på idén om två separata stater, som Osloavtalet 1993, är exakt det som ligger bakom den nuvarande krisen. Den “rättvisa” fred som den kinesiska regimen talar om i Palestina är ett fullständigt bedrägeri mot det palestinska folket och hjälper enbart den israeliska imperialismen. Verklig frihet för Palestina kommer inte förverkligas genom avtal med den israeliska imperialismen, utan är möjlig endast genom en revolution som förenar Mellanösterns folk mot förtryckarna.
Revolutionär kamp eller pacifism?
Att den kinesiska regimen sprider propaganda för att försvara sin egen imperialism och även imperialismen i allmänhet är givetvis förväntat. Betydligt mer överraskande är det vid en första anblick att Proletären, som säger sig vara en kommunistisk tidning, publicerar en hyllning till den kinesiska regimen helt utan kritiska kommentarer. Vid en närmare titt kan man dock se att Proletären ofta själva skriver om den kinesiska kapitalismen i positiva ordalag. Kina beskrivs bland annat som en välkommen fredsröst, och en “positiv” utmanare till USA i världspolitiken.
Proletärens egna politiska linje när det gäller kriget i Ukraina liknar också i hög grad den som Kinas ambassadör uttrycker i artikeln. Även i tidningens egna artiklar talar man om en “rättvis fred”, som behöver förhandlas fram med hjälp av “oberoende” förhandlare (Kina kan tydligen spela denna roll enligt tidningen). Det borde vara uppenbart för de flesta hur naiv denna föreställning är. Även efter en diplomatisk lösning på kriget skulle Ukraina fortsatt domineras av något av imperialistblocken. Att tala om en “rättvis” fred under sådana förhållanden är en liberal fantasi. Det är en pacifistisk linje som fullständigt bortser från imperialismens verkliga natur, och dessutom döljer den verkliga lösningen i kampen mot imperialistiska krig.
Det vi behöver för att göra slut på imperialismen är inte abstrakt prat om fred. Inte heller kan vi sätta vår tillit till några inbillade fredsvänner bland imperialistmakterna. De enda vi kan lita på i kampen mot imperialismen är oss själva, unga och arbetare världen över. Det enda sättet vi kan göra slut på krigen en gång för alla är genom att arbetarklassen tar makten i samhället och avskaffar kapitalismen. Det är skillnaden mellan liberal pacifism och kommunism.