Internationella arbetarkvinnors dag uppstod på initiativ av 1800-talets socialistiska rörelse. Tack vare den ryska revolutionens utbrott på internationella kvinnodagen 1917 kom den att bli en kampdag för hela den internationella arbetarrörelsen.
Med utvecklingen av kapitalismen och fabriksproduktionen började kvinnans traditionella roll som vilat på kirche, küche, kinder (kyrkan, köket, barnen) att brytas upp. Kvinnors roll i samhället hade upprätthållits av det gamla feodala bondesamhällets byar och små samhällen som nu höll på att kollapsa.
Samtidigt som en arbetarrörelse växte fram under 1800-talet började kvinnor spela en framträdande roll i flera viktiga strider på båda sidorna av Atlanten. Dessa strider skapade nya traditioner.
”Kvinnor har blivit en aktiv del i vår sociala produktion. Alla som känner till något av historien vet att stora sociala förändringar är omöjliga utan kvinnans revolt,” skrev Marx till socialisten Kügelman och syftade, bland annat, på kvinnornas viktiga roll under den franska revolutionen 1789.
1871 pläderade Marx och Engels för att första internationalen skulle skriva in en regel som uppmanade till skapandet av kvinnogrupper. Man uteslöt dock inte att män också kunde delta i dessa kvinnogrupper. Vid den här tidpunkten var Europa mycket mer underutvecklat än det är i dag. En manschauvinistisk attityd dominerade och kvinnor som deltog i den politiska kampen såg man med förakt ner på. I sin bok Kvinnan och socialismen uppmanade August Bebel, som var lärjunge till Marx och Engels samt en av grundarna till den socialdemokratiska rörelsen i Tyskland, socialister att bekämpa de manschauvinistiska idéerna inom arbetarrörelsen.
I den här motsägelsefulla miljön framträdde den lysande begåvningen Rosa Luxemburg, en av socialismens stora ledare i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Hon kämpade mot de revisionistiska strömningar som ville reformera kapitalismen i stället för att avskaffa den och som vid den tidpunkten började spela en allt mer framträdande roll i den socialistiska rörelsen.
Clara Zetkin
Redan från början genomförde Socialdemokraterna en metodisk agitation i kvinnofrågan. Bara i Tyskland hade de tyska Socialdemokraternas olika kvinnotidningar över 100 000 prenumeranter. Den kändaste skribenten var Clara Zetkin, en tysk socialist.
Det första steget mot införandet av den internationella arbetarkvinnans dag var den internationella socialistiska kvinnokonferensen i Stuttgart 1907. Clara Zetkin, som hade grundat den socialistiska kvinnotidskriften Jämlikhet, la fram en resolution tillsammans med Alexandra Kollontaj och Rosa Luxemburg. Förutom att resolutionen uppmanade alla socialistiska partier att organisera kampanjer för kvinnlig rösträtt, uppmanade man till att kämpa för en fullständig social frigörelse för alla kvinnor.
Andra internationalen stödde denna resolution som representerade kulmen på årtionden av politiskt arbete. Även om suffragetterna kämpade för kvinnlig rösträtt i Nordamerika, Storbritannien och andra länder (ledda av över- och medelklassens kvinnor) var det den internationella socialistiska rörelsen som skapade och ledde rörelsen för fullständig (social och politisk) kvinnlig frigörelse.
Den 3 maj 1908 genomförde förbundet av Chicagos socialistiska kvinnoklubbar ett högtidlighållande av kvinnodagen i en av stadens teatrar. Det första nationella firandet av kvinnodagen genomfördes av Socialistiska partiet i USA året därpå, på en rad olika platser och olika dagar. Det grundläggande målet för kvinnodagen var att ”uppnå rösträtt och ett avskaffande av könsslaveriet”.
Firandet året därpå, 1910, såg ett enormt ökat deltagande. Sömmerskorna i staden hade precis avslutat en lång strejk för att få sitt fackförbund erkänt. Strejken hade pågått mellan 22 november 1909 till 15 februari 1910, tätt inpå kvinnodagen. Strejken hade varit lång och hård, strejkvakterna hade attackerats av polisen som hade arresterat 600 personer. Efter strejken deltog sömmerskorna aktivt i förberedandet och genomförandet av Socialistiska partiets firande av kvinnodagen. De föreslog till Andra internationalen att man skulle göra kvinnodagen till en internationell kampdag för arbetarrörelsen.
På internationalens andra internationella kvinnokongress 1910, där 17 länder var representerade, ställde sig kongressen bakom att organisera en internationell kampdag. Även om de inte bestämde något exakt datum, firades från och med nu den internationella arbetarkvinnans dag i flera europeiska länder.
Det första internationella firandet genomfördes 1911 och var särskilt stort i Österrike, Danmark, Tyskland och Sverige. Mer än en miljon kvinnliga och manliga arbetare deltog i offentliga arrangemang som krävde likhet inför lagen, rätten till arbete och ett slut på diskrimineringen på arbetsplatserna. Ett par veckor senare, den 25 mars, dog 146 textilarbetare i en brand på Triangle Shirtwaist-fabriken i New York. De flesta var migrantarbetare från Italien och Östeuropa och dog eftersom de var inlåsta och inte kunde fly från sin arbetsplats när en våldsam brand bröt ut. De tillhörde några av de mest förtryckta delarna av arbetarklassen, och det är också till deras minne vi firar internationella arbetarkvinnors dag.
Revolution, jämlikhet och sociala rättigheter
Första världskriget ledde till en snabb proletarisering av miljontals kvinnor. Delvis försämrades kvinnornas situation då många lämnades för att på egen hand ta hand om familjen, samtidigt som de var tvungna att hantera brister på förnödenheter och en ökande levnadsomkostnad. Samtidigt deltog arbetarkvinnorna i många strejker och demonstrationer för att protestera mot svårigheterna, vilket höjde deras politiska förståelse, deras medvetenhet och ledde till ett ökat självförtroende.
I Sverige var de kvinnliga arbetarna i Söderhamns demonstration startskottet för en turbulent revolution mellan april 1917 och december 1918. För att förhindra att arbetarna skulle ta makten och avskaffa kapitalismen – så som de gjort i Ryssland – tvingades borgarklassen att gå med på arbetarrörelsens krav på 8 timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt.
Det var i Ryssland 1917 som den mest minnesvärda 8 mars genomfördes, i Petrograd (nuvarande Sankt Petersburg) 1917. Trotskij förklarar hur revoltens låga tändes av de mest utsugna – de kvinnliga textilarbetarna:
”Den 23 februari var internationella kvinnodagen. De socialdemokratiska kretsarna hade haft för avsikt att uppmärksamma den här dagen på vanligt sätt: genom möten, tal och flygblad. Det hade inte fallit någon in att det skulle kunna bli revolutionens första dag. Inte en enda organisation uppmanade till strejk denna dag. Vad mer är, även en så militant bolsjevikorganisation som Viborgs distriktskommitté, uteslutande sammansatt av arbetare, motsatte sig strejker. Stämningen bland massorna var enligt Kajurov, en av ledarna i arbetardistriktet, mycket spänd; varje strejk skulle hota att övergå i öppen strid. Men eftersom kommittén inte ansåg tiden mogen för militant handling – partiet var inte starkt nog och arbetarna hade alltför få kontakter med soldaterna – beslöt man att inte uppmana till strejker, utan att förbereda revolutionära aktioner vid någon obestämd tidpunkt i framtiden. Sådan var den kurs kommittén följde inför 23 februari, och alla tycktes acceptera den.
Följande morgon började emellertid, trots alla direktiv, de kvinnliga textilarbetarna i flera fabriker att strejka, och de sände delegater till metallarbetarna med en vädjan om stöd. ”Motvilligt gick bolsjevikerna med på detta”, skriver Kajurov, ”och andra arbetare följde efter – mensjeviker och socialistrevolutionärer. Men när en masstrejk väl brutit ut måste man kalla ut alla på gatorna och ta ledningen.” Det var Kajurovs beslut, och Viborgkommittén var tvungen att instämma. ”Tanken att gå ut på gatorna hade länge legat och grott bland arbetarna; det var bara det att just i det ögonblicket kunde ingen föreställa sig vart det skulle leda.” (Ryska revolutionens historia del 1 L.Trotskij s. 101)
90 000 kvinnliga och manliga arbetare gick ut i strejk och inledde därmed februarirevolutionen som störtade Europas äldsta monarki. Den här historiska bedriften säkerställde att 8 mars blev den internationellt erkända kampdagen för arbetarklassens kvinnor, år efter år och årtionde efter årtionde tills i dag.
Den ryska oktoberrevolutionen garanterade fullständiga rättigheter till alla kvinnor. Sovjeterna erkände inte bara kvinnlig rösträtt utan erkände också kvinnors rätt att kunna väljas till politiska uppdrag. Detta var fallet med Alexandra Kollontaj, den första kvinnliga kommissarien (ministern) i världshistorien.
Trots den enorma bristen på förnödenheter och fattigdomen som rådde efter revolutionen gjorde det tidiga Sovjetunionen allt man kunde för att lägga grunden till kvinnans sociala frigörelse. Kvinnor behövde inte längre bo med sina män och tvingades inte flytta med dem om de bytte jobb. De hade samma rätt till att bli familjeöverhuvud och de fick samma lön som männen.
Man la ner mycket resurser på att lätta de bördor kvinnor upplevde vid moderskap, och man stiftade lagar som förbjöd gravida kvinnor från att arbeta långa arbetsdagar. Man införde föräldraledighet med lön och byggde förskolor. Abort blev lagligt 1920, man gjorde det lättare att skilja och gifta sig – där det räckte att äktenskapet registrerades i de civila registren. Konceptet ”oäktingar” togs också bort ur lagen. I Sverige skulle det dröja till 1970 innan utomäktenskapliga barn fick samma juridiska rättigheter som barn födda inom äktenskapet.
”I bokstavlig mening har vi inte lämnat kvar en enda millimeter av den motbjudande lag som gjorde kvinnor underordnade männen”, förklarade Lenin.
Den ökande levnadsstandarden gjorde att kvinnor kunde inkluderas i alla sociala, ekonomiska och politiska delar av livet. Gratis måltider i skolan, gratis mjölk till barnen, kläder, förskolor, mödravårdscentraler och andra inrättningar var bara några av revolutionens landvinningar.
I den Förråda revolutionen skriver Trotskij:
”Revolutionen gjorde ett tappert försök att förinta den så kallade ”familjehärden” – denna arkaiska, kvävande och förstelnade institution i vilken de slitande massornas kvinnor utför slavarbete från födsel till död. Familjens plats, som ett i sig själv inneslutet småföretag, skulle enligt planerna omformas och utvidgas genom ett fulländat system av socialt omhändertagande och praktiska lättnader: moderskapshus, barnkrubbor, barnträdgårdar, skolor, offentliga matsalar, offentliga tvättinrättningar, sjukstugor, sjukhus, sanatorier, sportinstitutioner, biografer, etc. När de socialistiska samhällsinstitutionerna helt hade övertagit familjens hushållsfunktioner och förenat alla generationer i solidaritet och ömsesidigt bistånd, skulle detta för kvinnan, och därmed för det äkta paret, medföra en befrielse från tusenåriga fjättrar.”
Stalinismens roll
Men Sovjetunionen lyckades inte befria kvinnorna fullständigt. Revolutionen isolerades och ensamt var det alldeles för fattigt och underutvecklat för att nå socialism. Därför kunde inte heller kvinnoförtrycket avskaffas då man inte kunde ersätta de uppgifter kvinnor utfört i hemmet med samhälleliga institutioner.
De ekonomiska svårigheterna gjorde att många av mödravårdscentralerna, förskolorna och de offentliga restaurangerna förföll. Dessa sysslor började återigen utföras i hemmen. Byråkratin som växt fram i Sovjetunionen med Stalin i spetsen som hade avskaffat den arbetardemokrati som införts 1917, förvärrade situationen för kvinnor. Trotskij förklarade:
”Kvinnors ställning är den mest tydliga och talande mätaren för att utvärdera en social regim och en stats program. (…) Vägledda av sina konservativa instinkter, har byråkratin oroat sig över ’kärnfamiljens upplösning’. Man började med att lovorda familjemiddagar och klädtvättande, det vill säga kvinnans roll som hemmets slav. Kronan på verket är att byråkratin på nytt har gjort abort olagligt, och därmed ännu en gång sänkt kvinnans status till samma nivå som boskapsdjurets. I diametral motsats till kommunismens ABC, har det härskande kastet återupprättat den mest reaktionära kärnan i klassregimen, den småborgerliga familjen.”
Efter Stalins död 1953 så återinfördes några av de tidigare vunna reformerna, som rätten till fri abort, men kvinnans situation i Sovjetunionen nådde aldrig igen upp till de nivåer man åstadkom under Lenin och Trotskij. Efter år av våldsam ekonomisk tillväxt som gjorde landet till det näst mest mäktiga landet i världen såg vi inga nya Krupskaja, Kollontaj, Zetkin eller Armand som steg till Stalin regimens topp. I stället spreds en manschauvinistisk attityd inom kulturen och ideologin.
Trots det så hade kvinnan i Sovjetunionen många fördelar jämfört med kvinnan i väst. Den starka ekonomiska uppgången under efterkrigstiden som åstadkoms tack vare den planerade ekonomin gjorde att man kunde gå i pension vid 55 år, kvinnor som var gravida hade rätt att jobba färre timmar med bibehållen lön, 56 dagar innan och 56 dagar efter födseln hade kvinnor rätt till föräldraledighet. 1927 gick 28 procent av kvinnorna vidare till högre studier, 1963 var det 43 procent och 1970 var siffran 49 procent. De enda länderna i världen där kvinnor utgjorde fler än 40 procent av studenterna inom det högre utbildningsväsendet, utöver Sovjet, var Finland, Frankrike och USA.
8 mars fram till i dag
I den stalinistiska byråkratins händer blev 8 marsfirandet i Sovjetunionen och östblocket till en karikatyr av vad det en gång varit. I väst hade kapitalismen samtidigt stabiliserats, mycket tack vare en socialdemokrati (som blev allt mindre socialistisk) som inte hade något intresse av att fira 8 mars på något verkligt sätt.
Utanför den sovjetiska byråkratins gråa kontor var revolutionen dock fortfarande vid liv. En ny generation hade skakats om av de koloniala revolutionerna under 1960 och 70-talen, då ett dussintal länder kämpade till sig sin självständighet. Det vietnamesiska folkets kamp, den kubanska revolutionen, till och med Maos Kina (som försökte framställa sig själv som en bättre variant av den då ruttna regimen i Sovjet) inspirerade ungdomen och arbetarklassen.
Klasskampen tog sedan ny fart även i väst när den ekonomiska uppgången tog slut på 1970-talet. Klasskamp och revolutioner bröt ut som gav en ny impuls till kvinnor och många andra förtryckta gruppers kamp. Men då socialism och marxism företräddes av stalinister, maoister och en reformistisk socialdemokrati som inte ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt kvinnoförtrycket så vände sig många i stället till andra idéer som feminism och identitetspolitik. Detta blev sedan alltmer utbrett inom vänstern när klasskampen ebbade ut i slutet av 1970-talet.
Dagens 8 mars har förändrats och tömts på sitt revolutionära innehåll. FN har officiellt döpt om dagen till ”internationella kvinnodagen” och för borgarklassens skull tagit bort alla referenser till ”arbetarkvinnan”. På så sätt har FN gömt undan namnet på den sociala klass vars mest avancerade skikt en gång i tiden gick ut i en gemensam kamp för att försvara den mest förtryckta delen av sin klass.
Det faktum att 8 mars hade sitt ursprung i en strejk blandades ihop med tragedin som skedde den 25 mars 1911. Denna förvirring över datum och omständigheter fick fäste också i så kallat ”kommunistiska” rörelser.
Fakta kvarstår dock att 8 mars föddes ur kampen mot kapitalismen, som under årtiondena innan 1917 bedrevs av miljoner kampvilliga män och kvinnor förenade i sin önskan att få ett slut på alla förtryck och exploatering. Dessa klasskämpar var övertygade om att de som hade fler rättigheter var tvungna att kämpa för dem som hade mindre rättigheter. De var övertygade om att vi kan åstadkomma mer enade än vad vi kan göra splittrade.