För 20 år sedan inleddes den USA-ledda invasionen av Irak. Sedan dess har landet slitits itu av krig, sekterism och fundamentalism. För att få ett slut på imperialismens grymhet måste vi avskaffa kapitalismen.
Den 19 mars 2003 påbörjade amerikanska och brittiska imperialister sitt mordiska äventyr för att ”befria det irakiska folket”. Följden av kriget blev mer än en miljon döda. Imperialisterna har försökt att distansera sig från sörjan i Irak efter sin skamliga reträtt 2011. Men samtidigt som ”den fria världens förkämpar” moraliserar om ”krig för fred” och ”ukrainsk demokrati”, blottar kriget i Irak dem som den mest hycklande, kontrarevolutionära kraften på jorden.
Efter Sovjetunionens fall 1991 blev USA kvar som världens supermakt. Amerikanska imperialister trodde att de kunde dominera varje hörn på jorden, med sin oöverträffade ekonomiska och militära makt.
Tack vare det kaos som kapitalismens återinförande i Ryssland innebar, kunde USA:s härskande klass omedelbart börja intervention i den sovjetiska intressesfären runt om i världen. Men för de statsskick som var ovilliga att underordna sig inför Washingtons intressen, väntande en kolossal militär maskin för att övertala dem om det motsatta. De som inte lydde, som Saddam Husseins regim i Irak, var öronmärkta för ingripande.
År 1998 antog USA Iraq Liberation Act, vilket gjorde ”regim-ändring” till landets officiella politik. Att Irak hade den femte största oljereserven var utan tvekan orsaken till detta. USA:s imperialister hade förlorat sin marionettregim i Iran efter revolutionen 1979. Eftersom de var rädda att även den instabila saudiska monarkin kunde falla, letade de efter en ny proxy att basera sig på för att ’stabilisera regionen’ i sina egna intressen.
När Republikanerna kom till makten år 2000 under president George W. Bush, var den amerikanska krigsmaskinen redo. Allt som behövdes var ett svepskäl.
För brittiska imperialister var kriget ett sätt att motverka sitt allt mindre inflytande över världsmarknaden. Storbritannien var inte mycket mer än en knähund till den amerikanska imperialismen.
Lögner och propaganda
Med terroristattackerna 11 september 2001 i USA fick imperialisterna det svepskäl de hade väntat på. Omedelbart invaderade de Afghanistan och fällde Taliban-regimen. I december 2001 hade de installerat en USA-vänlig marionettregim.
Uppblåst av sin till synes enkla ’seger’ i Afghanistan, riktade imperialisterna sin uppmärksamhet till nästa mål: att störta Saddam Hussein i Irak.
Washington samlade ’koalitionen av de villiga’: en USA-ledd allians av västliga imperialister, som Tony Blair i Storbritannien ivrigt anslöt sig till. De lanserade en obarmhärtig propaganda för att rättfärdiga militärt ingripande. Det så kallade ”kriget mot terrorismen” verkade vara det perfekta knepet att samla folket bakom en konflikt. Det faktum att Al Qaida inte hade någon aktivitet i Irak talade man inte om.
Initialt gjordes ett försök att sammanlänka Saddam till Al Qaida och 11 september. Men när detta avslöjades som en lögn, började Bush och Blair i stället sprida idén om ”massförstörelsevapen” och Irak som ett ”överhängande hot mot den fria världen”. En snabb militär operation sade man var allt som behövdes för att installera en blommande demokrati.
”Mission accomplished!”
Den 19 mars 2003 började invasionen. Saddams styrkor krossades inom några veckor. 9 april föll Baghdad, och 30 april förklarades invasionsfasen av kriget färdig.
Nästa dag, 1 maj, tillkännagav George Bush: ”Mission accomplished!” – uppdraget var avklarat. USA:s militär sammansatte Coalition Provisional Authority (CPA), en kolonial administration som vilade på ockupationsstyrkor. Detta gav den amerikanska imperialismen fria händer att privatisera landets enorma oljereserver och öppna upp det för utländska investeringar.
USA-imperialismen fortsatte sedan med att snabbt utplåna resterna av den redan raserade irakiska statsapparaten. Stegvis undanröjde USA vad som fanns kvar av den före detta militären i Irak och förbjöd alla som varit medlemmar i Saddams Baathparti att jobba för staten. Över 100 000 blev arbetslösa över en natt.
Barbari och inbördeskrig
Med Saddam Husseins tidigare stat förstörd (och med 100 000 arga och arbetslösa soldater), öppnades ett enormt maktvakuum som resulterade i att landet splittrades.
Liksom i Vietnam mötte USA nu inte en stående armé som kunde krossas. I stället stod de inför småskaliga oväntade attacker. Resultatet var att USA fastnade i ett gerillakrig under åtta år till. Spänningarna ökade oundvikligen och utvecklades till ett sekteristiskt inbördeskrig 2006.
I och med att Saddam Husseins armé var krossad förändrades också hela den regionala maktbalansen. Saudiarabien och Gulfländerna började finansiera sunnimuslimska fundamentalistgrupper i Irak, som en motvikt till Irans växande inflytande.
Efter USA:s reträtt 2011 blev Irak en krigszon för reaktionära islamister och regionala makter. Ironiskt nog hade Al Qaida inget fotfäste i Irak innan kriget, men bland ruinerna utvecklades ISIL:s enorma kalifat. Al Qaida hade utvecklats från Mujaheddin, som var finansierat och tränat av USA-imperialismen för att bekämpa sovjetmakten i Afghanistan. Nu upprepar historien sig. I försök att städa upp sin röra återvände USA 2014–2020. Trots att ISIL-territoriet till slut bröt ihop, hade kaoset redan spridit sig till Syrien.
Påföljderna
Kriget i Irak beräknas ha kostat USA åtminstone 1 900 miljarder dollar och 4 614 soldater. Irak lämnades med över 1 miljon döda, 9,2 miljoner tvångsförflyttade, en fattigdom på 25 procent, en arbetslöshet på 14 procent och större delen av infrastrukturen förstörd.
Imperialisterna har skapat en blodig röra och kallar det ’demokrati’. Det är därför ingen överraskning att det till och med finns nostalgi för Saddam Husseins brutala diktatur, som dödade en relativt mindre siffra, 250 000 under hans 25-åriga ledarskap.
Ett sådant kostsamt krig hade långvariga politiska konsekvenser. När det syriska inbördeskriget bröt ut hade västlig imperialism inte möjlighet att ingripa som förut. Det allmänna stödet för kriget i Irak hade störtdykt på hemmaplan. Det markerade början på slutet av Bush och New Labour, som klamrade sig fast vid makten i brist på alternativ.
Det avslöjade den amerikanska hegemonins verkliga gränser. Även om denna gigant fortsatt saknar jämlike på världsskala, är den samtidigt överansträngd och inte förmögen att göra sin vilja gällande överallt på samma gång.
USA har inte lärt sig sin läxa. I dag bedriver de ett kortsiktigt försök att försvaga den ryska imperialismen. Att de till exempel tränar fascistiska paramilitärer i Ukraina, kommer förr eller senare slå tillbaka, precis som i fallet med Mujaheddin. Den brittiska imperialismen gjorde sitt sista seriösa ingripande under kriget i Irak. I Ukrainakonflikten spelar de rollen som en galen hund som blir ignorerad av Washington och de andra stora makterna.
Krossa imperialismen
Arbetarklassen satt inte tyst vid sidan om medan allt pågick. Irakkriget provocerade fram en enorm mobilisering med 55 miljoner människor över världen som gick ut på gatorna. Men rörelsens bredd var samtidigt dess svaghet. Stop the War Coalition i Storbritannien var en sammansättning av fackföreningsfolk och socialister med liberala och religiösa grupper, alla under en tom paroll för att inte skrämma bort någon: ”fred”.
Men det finns ingen fred under kapitalismens ramar. Om inte arbetarklassen avväpnar den härskande klassen så kommer imperialisterna helt enkelt ignorera demonstrationerna och fortsätta sitt plundrande.
Arabiska våren 2011 gav en inblick i den potential som massorna i Mellanöstern har att ta makten i sina egna händer. Det var en revolutionär rörelse som skar igenom sekteristiska splittringar och svepte genom arabvärlden som en skogsbrand. Men utan ett revolutionärt parti som lade fram ett tydligt socialistiskt program blev upproren i slutändan nedslagna.
Kriget i Irak kommer att gå till historien som en brutal lärdom om imperialismens hycklande cynism. Bakom imperialisternas vackra tal om att ”försvara demokrati” och respektera ”nationell suveränitet”, ligger det nakna självintresset. Uppdraget att byta regim tillhör de fattiga och arbetande massorna, inte amerikanska eller brittiska trupper. Arbetare i väst måste förstå att vår främsta fiende är på hemmaplan.
Bara genom att ta makten ur händerna från parasiterna som bär ansvar för fasansfulla interventioner som dessa, kan långvarig genuin fred uppnås. I stället för att skapa ett helvete på jorden som imperialism har gjort, kan en socialistisk revolution ta kontroll över resurserna som slösats bort under kapitalismen och utnyttja dem i mänsklighetens intresse.
På den grunden kan såren i Irak läka och imperialismens enorma arv begravas en gång för alla.
Översättning: Nadja Lidgren