1945: Den förändrade styrkebalansen i Europa

I detta nummer har vi nöjet att återpublicera ”Den förändrade styrkebalansen i Europa”, skriven av Ted Grant i mars 1945. Värdet och betydelsen av denna artikel talar till stor del för sig självt, men vi publicerar även följande introduktion för att ge läsaren ytterligare sammanhang.

Andra världskrigets slut markerade inledningen på en kvalitativt ny epok i världshistorien. Vid sådana avgörande ögonblick är det absolut nödvändigt för revolutionärer att utvärdera de förändringar som äger rum för att kunna utveckla korrekta perspektiv och strategier.

Fram till denna tidpunkt hade Fjärde internationalen baserat sig på Trotskijs förutsägelser innan han mördades 1940. Han menade att Stalinismen antingen skulle ersättas av en kapitalistisk kontrarevolution eller en framgångsrik politisk revolution av arbetarklassen, att de stalinistiska och socialdemokratiska partierna i väst skulle bli fullständigt misskrediterade – om inte tillintetgjorda – samt att en revolutionär våg skulle svepa över Europa och världen. Under denna våg skulle Fjärde internationalens små partier kunna omvandlas till arbetarklassens revolutionära masspartier.

Som en följd av detta uteslöt alla internationalens partier möjligheten till en stabilisering av den borgerliga demokratin, vare sig under eller efter kriget. Perspektivet var istället en period präglad av ekonomisk kris, bonapartistisk diktatur, revolution och kontrarevolution.

Trotskijs prognos om en revolutionär våg bekräftades på ett slående sätt i Europa. Redan innan krigsslutet 1945 hade inspirerande revolutionära rörelser av beväpnade arbetare och bönder brutit ut i Grekland, Jugoslavien, Italien och Frankrike. Över hela kontinenten spred sig revolutionära stämningar.

Samtidigt hade dock stalinismen stärkts enormt av kriget, istället för att försvagas. Röda armén hade krossat den nazistiska krigsmaskinen och trängt djupt in i Europas hjärta, vilket gjorde den till den dominerande makten i Östeuropa.

Även utanför Sovjetunionens inflytelsesfär såg massorna Sovjetunionen och Röda armén som fascismens besegrare i Europa. Följaktligen var de stalinistiska kommunistpartierna, som även spelat en central roll i den underjordiska kampen mot nazistisk ockupation, oerhört populära.

På samma sätt drog de gamla socialdemokratiska partier till sig breda lager av arbetarklassen. Efter krigets förödelse och ransoneringar såg arbetarna till sina traditionella organisationer för att förbättra sina levnadsvillkor.

Ted Grants artikel är en mästerlig tillämpning av den marxistiska metoden på denna avgörande förändring i världssituationen. Grant analyserade de materiella förhållandena och relationerna på plats, utan att påtvinga verkligheten några förutfattade meningar. Varje prognos i artikeln, som skrevs innan kriget ens var över, behandlades som preliminär och skulle noggrant verifieras mot den faktiska händelseutvecklingen.

Den viktigaste av dessa prognoser var utan tvekan Grants perspektiv om en ”kontrarevolution i demokratisk form” i Europa. Han insåg att grunden för en bonapartistisk eller fascistisk reaktion hade krossats i och med nazismens och dess medlöpares nederlag. De allierades ockupationsarméer kunde knappast utgöra en sådan bas.

Under dessa förhållanden kunde den härskande klassen inte enbart förlita sig på förtryck, utan var tvungen att luta sig mot arbetarklassens stalinistiska och socialdemokratiska ledare för att stabilisera det kapitalistiska styret.

Genom att kombinera löften om demokratiska och sociala reformer med försök att upplösa den väpnade arbetarklassens revolutionära organ – som hade uppstått i kampen mot fascismen – kunde den härskande klassen och dess agenter leda in rörelsen i säkra kanaler för kapitalismen.

Detta perspektiv bekräftades fullt ut i hela Europa. Endast i Grekland fortsatte den brittiska imperialismen och dess lokala allierade en politik av inbördeskrig och blodig diktatur mot arbetare och bönder. Men även där skedde vändningen till öppen, våldsam konfrontation först efter att de beväpnade arbetarna och bönderna hade bundits av sina stalinistiska ledare till en ”demokratisk” övergångsregering tillsammans med borgarklassens representanter.

Grant förutsåg även möjligheten att den stalinistiska byråkratin i Sovjetunionen, hotad av imperialismens manövrer, skulle kunna komma att nationalisera ekonomierna i de central- och östeuropeiska länder som befriats av Röda armén. Detta var dock långt ifrån självklart 1945, då Stalins officiella politik gick ut på att upprätthålla kapitalismen under så kallade ”folkdemokratier”.

En annan viktig prognos Grant ställer i artikeln var att perioden efter 1945 skulle likna den revolutionära perioden 1917–21 i Europa eller 1931–39 i Spanien. Hans analys grundades på flera faktorer som var närvarande då artikeln skrevs.

Hela den europeiska ekonomin låg i ruiner. Mat- och bostadsbrist var utbredd. Tyskland höll på att styckas upp mellan de segrande makterna, och dess industri bokstavligen nedmonterades och fördes bort som krigsbyte. Samtidigt hade Sovjetunionen erövrat halva Europa, och ett nationellt befrielsekrig hade fört Tito och kommunistpartiet till makten i Jugoslavien.

Grant lade därför fram perspektivet att krisens djup, de obesegrade massornas akuta krav och den växande konflikten mellan USA-imperialismen och Sovjetunionen alla skulle leda till att nya vågor av revolution och kontrarevolution stod på dagordningen.

Men det var just hotet om ekonomisk kollaps och socialistisk revolution som drev USA-imperialismen till den så kallade Marshallplanen, en politisk omsvängning av enorma och historiska proportioner som ingen kunde ha förutsett med säkerhet 1945.

I juni 1947 höll utrikesminister George C. Marshall ett tal i den amerikanska kongressen, där han förklarade att Europa ”måste få omfattande ytterligare hjälp, annars står det inför en mycket allvarlig ekonomisk, social och politisk kris”.

USA-imperialismen insåg att det var nödvändigt att återuppbygga den europeiska ekonomin med alla medel som stod till buds. Annars riskerade först Tyskland och sedan hela Europa att falla inom den sovjetiska intressesfären.

I april 1948 antogs ”Marshallhjälpen” som lag. Under de följande fyra åren skickades 13,3 miljarder dollar (motsvarande 175,3 miljarder dollar i dagens penningvärde) till Europa, främst i form av bidrag. Detta massiva ekonomiska stöd skyndade på återhämtningen efter kriget och bidrog till att stabilisera den europeiska kapitalismen i över två decennier.

Möjligheten till en sådan vändning togs faktiskt upp av Grant i hans artikel ”Ekonomiska perspektiv 1946”, och han analyserade dessa processer i sin helhet under de följande åren. Läsare uppmanas att studera Ted Grants skrifter från denna period (tillgängliga på www.tedgrant.org) för en djupare förståelse av utvecklingen.

Det finns dock ingen bättre plats att börja än med denna artikel. Den beskriver uppkomsten av efterkrigstidens världsordning – den ordning som vi idag ser kollapsa – och utgör en utmärkt uppvisning av den genuina marxismens metoder. På så vis är denna text en verklig klassiker. 

---

Krigets slut öppnar ett nytt skede i världens militära, diplomatiska, ekonomiska och politiska utveckling.

Sovjetunionens överväldigande ekonomiska och militära styrka i öst, och den amerikanska imperialismen med sin brittiska satellit i väst, har slutligen krossat den tyska och japanska imperialismen.

I kölvattnet av de segerrika ”allierade” arméerna samlas de ”stora tre” (USA, Storbritannien och Sovjetunionen) tillsammans med sina utrikesministrar och rådgivare för att diskutera och förhandla fram hemliga diplomatiska avtal om uppdelningen av Europa och världen i inflytelsesfärer och exploateringszoner. De mindre allierade nationerna bjuds in till FN:s råd, men enbart för att skapa en fasad och ge legitimitet åt de beslut som de tre stormakterna redan förhandlat fram bakom kulisserna.

De militära och diplomatiska överenskommelserna överskuggas dock av rädslan för en proletär revolution – i Tyskland, i Europa som helhet och även i de koloniala områdena i öst. Detta akuta problem, som gång på gång kräver en kraftfull lösning, håller snabbt på att bli de tre stormakternas största bekymmer. I själva verket är den grundläggande faktorn bakom deras allians – och den som kommer att hålla dem samman även framöver – just deras gemensamma rädsla för revolutionen och intresset av att avvärja eller undertrycka de oundvikliga revolutionära omvälvningarna i Tyskland och Europa, vilka hotar att störta den gamla kapitalistiska ordningen.

Det förändrade styrkeförhållandet mellan världsmakterna sedan Versaillesfördraget, som tidigare dolts bakom en gradvis omvandling mellan de två världskrigen, blir nu uppenbart genom ländernas militära ställning.

Frankrikes armé, som en gång var Europas mäktigaste, har krossats. Det franska imperiet håller på att falla samman, och den härskande klassens patetiska roll under den nazistiska ockupationen – där den blev en quisling för erövraren – har tydligt markerat landets degradering från stormakt till en makt av tredje rang i Europa och världen.

Den italienska härskande klassens illusioner om ett imperium – upprätthållna av dess struttande legioner i svarta skjortor – har punkterats och kollapsat. Dess bräckliga och otillräckliga ekonomiska bas, som inte kunde stå emot den minsta påfrestning, gav vika vid sitt elddop. Italien har reducerats till ett Balkanland.

Både i Öst- och Västeuropa har kriget radikalt förändrat olika nationers betydelse i den nya styrkebalansen. Polen, Tjeckoslovakien, de baltiska länderna, Balkanländerna, Belgien, Holland och de skandinaviska länderna – samtliga har förlorat inflytande och spelar en allt mindre roll i världspolitiken.

Den brittiska hegemonins sammanbrott är också uppenbart. Storbritannien har förlorat förmågan att upprätthålla sin maktställning på den europeiska kontinenten och har inte kunnat ingripa avgörande i de militära striderna. Dess militära ledarskap har tvingats underordna sig sina amerikanska beskyddare i Europa, och dess generella tillbakagång i jämförelse med sina rysk-amerikanska allierade placerar Storbritannien i dess rätta sammanhang – ”den största av de små nationerna”.

Samtidigt har den amerikanska imperialismen trätt fram som den dominerande globala kraften. Med sina enorma ekonomiska och militära resurser har USA omedelbart placerat sig i toppen av den imperialistiska hierarkin. Deras överväldigande ekonomiska och militära styrka garanterar dem en dominerande ställning både i öst och väst. Stilla havet håller snabbt på att förvandlas till en ”amerikansk sjö”, medan de brittiska besittningarna alltmer dras in i dollarns kretslopp och endast till namnet förblir knutna till moderlandet.

Rysslands framväxt efter kriget

Den mest avgörande förändringen av världspolitisk betydelse är dock Sovjetunionens framväxt – för första gången i historien – som den största militära makten i Europa och Asien. Röda arméns enorma segrar i Europa har tvingat majoriteten av den europeiska borgarklassen att vända sig mot Kreml, medan den prosovjetiska rörelsen bland massorna har skapat ett kraftfullt stöd för Sovjetunionen.

I dagens Europa finns det ingen kontinental makt som kan mäta sig med Röda armén. Det är heller inte möjligt att på några år uppbringa en militär styrka som materiellt och moraliskt skulle kunna utmana dess överlägsenhet. Endast på grundval av ett fullständigt nederlag för den europeiska arbetarklassen, en total förstörelse av dess organisationer och införandet av en amerikansk svart reaktion, skulle det vara möjligt att samla den europeiska kapitalismens styrkor för ett framtida angrepp mot Sovjetunionen.

I alla länder, men särskilt i Europa, är massorna utmattade. Inom arbetarklassen finns en kraftfull sympati för Sovjetunionen – även i USA. Detta i kombination med de militära styrkeförhållandena gör det extremt svårt, om inte helt omöjligt, för de allierade att angripa Sovjetunionen under efterkrigstidens första period. 

Riskerna med en sådan operation är alldeles för stora – inte bara med tanke på de politiska konsekvenserna i Europa och Asien, där massorna skulle stödja Sovjetunionen, utan även i Storbritannien och USA. Ideologiskt sett skulle det vara omöjligt att mobilisera massorna för ett sådant krig, eftersom det skulle avslöja den verkliga karaktären av den tidigare kampen mot axelmakterna. Dessutom skulle ett krig mot Sovjetunionen oundvikligen bli långvarigt, givet Röda arméns och Sovjetunionens militära kapacitet. Ett sådant utdraget krig skulle i sin tur leda till revolutionära explosioner över hela världen. Under den kommande perioden kommer de allierade, trots sina motsättningar, att tvingas acceptera en uppgörelse med Sovjetunionen.

Imperialisternas planer slog fel

Den tyska imperialismen förväntade sig självsäkert Sovjetstatens kollaps och sönderfall. De angloamerikanska imperialisterna hoppades på samma utgång men ville samtidigt utnyttja Ryssland för att krossa den tyska imperialismens makt för att sedan själva träda fram som segrare. Minst av allt förväntade de sig att Sovjetunionen skulle gå stärkt ur kriget – deras mål var att se det sovjetiska samhället försvagat och oförmöget att motstå de påbud och krav de planerade att påtvinga det.

Men deras beräkningar slog fel. Ett av det imperialistiska kriget mest slående resultat är Sovjetunionens definitiva framväxt från en underutvecklad nation, till den dominerande militära makten på den europeiska kontinenten. Detta har omkullkastat alla kalkyler som imperialisterna i båda lägren gjort och har framkallat oro på kanslier världen över.

Kriget i Europa utvecklades i hög grad till en kamp mellan Tyskland, som beväpnats med hela Europas resurser, och Sovjetunionen. Och från denna avgörande prövning gick Ryssland segrande.

Den stalinistiska byråkratin hade två syften med sin ockupation av länderna i Östeuropa: dels att skapa en strategisk försvarsbarriär gentemot sina allierade, dels att dominera, plundra och förslava folken i Balkan och Centraleuropa för sina egna byråkratiska intressen. Röda arméns intåg i Östeuropa utlöste dock en massrörelse bland de förtryckta arbetarna och bönderna. Stalinistregimen utnyttjade denna rörelse för att befästa sina marionettregeringar. Samtidigt, för att blidka sina allierade, upprätthöll Stalin kapitalismen i de områden som inte annekterats av Sovjetunionen och genomförde jordreformer som en eftergift åt bönderna.

En ytterligare anledning till att kapitalismen bevarades i de ockuperade områdena var byråkratins fruktan för de oundvikliga konsekvenserna av att sätta den proletära revolutionens krafter i rörelse – även i förvrängd form. En revolutionär uppsving på Balkan och i resten av Europa skulle kunna sprida sig bortom byråkratins kontroll och få enorma återverkningar på Röda armén och på arbetarna och bönderna i Sovjetunionen.

Ockupationen av Tyskland och Östeuropa tjänade därför ett dubbelt syfte för byråkratin: att försvara Sovjetunionen genom metoder som i första hand tjänade den stalinistiska byråkratins reaktionära intressen. Dessa metoder har ingenting gemensamt med leninismen – tvärtom utgör de dess direkta negation. I förhållande till den europeiska revolutionen syftar den sovjetiska ockupationen till att strypa och krossa proletariatets revolution.

I och med den tyska imperialismens fall har försvaret av Sovjetunionen, som tidigare var den sovjetiska arbetarklassens främsta uppgift, nu ersatts av uppgiften att försvara den europeiska revolutionen mot den sovjetiska byråkratin. Röda armén har blivit ett kontrarevolutionärt redskap i händerna på den bonapartistiska byråkratin. För det europeiska proletariatet utgör den stalinistiska byråkratins politik därmed ett dödligt hot.

Trots detta innebär situationen även stora faror för den stalinistiska byråkratin. Röda arméns arbetare och bönder kommer oundvikligen att fraternisera med arbetarna och bönderna i de erövrade länderna. Detta gör att de kommer att upptäcka hur falsk byråkratins propaganda om förhållandena i andra länder är.

I grund och botten kan den kommande perioden utvecklas i två riktningar:

1. Kapitalismens fortsatta existens i de av Sovjetunionen ockuperade länderna i Öst- och Centraleuropa kan tjäna som utgångspunkt för kapitalismens återupprättande i själva Sovjetunionen. Genom att bevara kapitalismen i dessa länder kan byråkratin successivt förvandla sig till en ny besittande klass och skaffa sig direkt äganderätt till produktionsmedlen.

2. Byråkratin kan tvingas att nationalisera ekonomierna i de ockuperade länderna – dock mot sin vilja och under press från både imperialismen och den revolutionära rörelsen. Detta skulle ske uppifrån, utan massornas aktiva deltagande, i syfte att säkerställa byråkratins egen överlevnad.

Samtidigt som Fjärde internationalen förklarar Sovjetunionens natur och nödvändigheten av dess försvar mot världsimperialismen, måste den också avslöja den stalinistiska byråkratins kontrarevolutionära roll i förhållande till den europeiska och globala revolutionen. I nästa skede kommer den främsta uppgiften i försvaret av Sovjetunionen att vara försvaret av den europeiska revolutionen mot den stalinistiska byråkratins konspiration med världsimperialismen. Där Röda armén, under byråkratins kontroll, används för att krossa massrörelser för revolutionen eller för att undertrycka arbetarklassens uppror, måste Fjärde internationalen uppmana arbetarna att motsätta sig Röda armén med alla medel som står till buds – inklusive strejker och väpnad kamp. Samtidigt måste vi vädja till Röda arméns soldater att minnas oktoberrevolutionens uppdrag och gå över på arbetarklassens sida. Försvaret av Sovjetunionen tjänas bäst genom att sprida oktoberrevolutionens idéer och återupprätta sovjetdemokratin inom Sovjetunionen.

Den stalinistiska byråkratins ställning

Den storryska stalinistiska byråkratin kväver de nationella minoriteternas strävanden inom Sovjetunionen. Samtidigt som det revolutionära kommunistpartiet underordnar kampen för självständighet under försvaret av Sovjetunionen, försvarar det rätten för de ukrainska, baltiska och andra sovjetiska minoriteterna att avskilja sig från det stalinistiska Sovjetunionen och bilda självständiga socialistiska stater. Men en sådan avskiljning är en reaktionär utopi om den inte ses som en del av kampen för sovjetisk demokrati, för störtandet av stalinismen och för en enad socialistisk federation i Europa.

Under kriget har den byråkratiska kasten allt mer avskärmats från massorna och höjt sig över dem i en aldrig tidigare skådad omfattning. Ingenting återstår av oktoberrevolutionens landvinningar förutom dess mest grundläggande erövring: den nationaliserade ekonomin. Makten har förskjutits från den civila byråkratin till den militära, med en skara marskalkar i spetsen.

Motsägelsefulla processer pågår i Sovjetunionen. Å ena sidan har kriget accelererat proletariseringen av stora delar av befolkningen, inklusive kvinnor och till och med barn. Idag är det sovjetiska proletariatet sannolikt inte mycket mindre än arbetarklassen i USA. Å andra sidan blir klyftan mellan byråkratin och massorna alltmer lik den under kapitalismen.

Två motstridiga tendenser gör sig därmed gällande. De kapitalistiska tendenserna närmar sig i allt högre grad väst, vars lyx och laster den sovjetiska byråkratin helt har anammat. Samtidigt hyser de sovjetiska massorna ett intensivt hat mot byråkratins brott. De segerrika arbetarna, bönderna och soldaterna kommer att kräva en uppgörelse med den sovjetiska byråkratin. Röda arméns segrar har fyllt massorna med en enorm entusiasm och självtillit. De kommer inte längre lika lätt att acceptera byråkratins tyranni och ursäkter när hotet om en kapitalistisk intervention avtar. Kriget och dess heroiska kamp har väckt de sovjetiska massorna ur apati och desperation. Liksom i de kapitalistiska länderna har kriget haft en revolutionerande effekt på det sovjetiska samhället.

Sovjetunionens segrar är en tillgång för världsrevolutionen, både genom deras inverkan på massorna i Europa och världen och genom bevarandet av den nationaliserade ekonomin. Men det är avgörande att arbetarklassen förstår den dubbla, motsägelsefulla processen som pågår.

Å ena sidan ekar Röda arméns segrar av oktoberrevolutionens ideal i de europeiska massornas medvetande. Å andra sidan använder den stalinistiska byråkratin Röda armén och dess verktyg – de kommunistiska partierna – för att kväva den proletära revolutionen.

Ur en strikt ekonomisk synvinkel kan Sovjetunionen, trots byråkratins misskötsel och kvävandet av massornas initiativ, sannolikt inom några år återställa produktionsnivån till förkrigstidens nivå. Vidare ekonomiska framsteg är möjliga, men det innebär inte att kriget inte har haft djupgående effekter på det sovjetiska ekonomiska systemet. Inte heller kan Sovjetunionens ekonomiska utveckling efter kriget ske utan allvarliga kriser.

Under de senaste fyra åren har hela ekonomin omställts nästan helt till krigsproduktion. De anmärkningsvärda resultaten har uppnåtts till ett högt pris – slitna maskiner, nedmonterad konsumtionsindustri och en utmattad arbetskraft. I framtiden kan vi därför förvänta oss svåra ekonomiska kriser, liknande dem som ägde rum under förkrigsåren. Ingen ”planering” från byråkratins sida kan lösa dessa problem, eftersom de bottnar i det faktum att Sovjetunionen förblivit isolerat från världsekonomin.

De redan existerande obalanserna inom den sovjetiska ekonomin – mellan lätt och tung industri, mellan industri och jordbruk – har förvärrats kraftigt av kriget. Jordbruket, som 1941 ännu inte hade återhämtat sig från tvångskollektiviseringens förödelse och som nu har lidit ytterligare av kriget, kommer att utgöra en särskilt svår utmaning som inte kan lösas inom ramen för Sovjetunionens isolerade ekonomi.

Trots dessa motsättningar har den nationaliserade ekonomin så stora fördelar att betydande produktionsframsteg fortfarande är möjliga – i en takt som vida överstiger även de mest utvecklade kapitalistiska staternas.

Differentieringen inom Sovjetunionen har nu nått sådana proportioner att framtiden kan ta tre möjliga riktningar:

1. Byråkratin kan, om ekonomin fortsätter att växa, lyckas upprätthålla sig själv ytterligare en period.
2. Den sovjetiska byråkratins fortsatta degeneration kan bana väg för en kapitalistisk restaurering.
3. Ett proletärt uppsving kan leda till att byråkratin störtas och den sovjetiska demokratin återinförs.

Världens borgarklass, och särskilt den angloamerikanska imperialismen, satsar på den interna degenerationen inom Sovjetunionen. Genom ekonomiska påtryckningar utifrån och genom att stödja reaktionära krafter inom landet hoppas de kunna återinföra kapitalismen i Sovjetunionen. På basis av en reaktionär seger i Europa och Asien hoppas de att kapitalismen så småningom ska kunna återupprättas – om nödvändigt med militära medel. Men så länge kapitalismen befinner sig i akut kris är imperialismen tvungen att skjuta upp denna uppgörelse och istället utnyttja Kremls tjänster för att kväsa de revolutioner som utgör ett omedelbart och existentiellt hot mot kapitalismen i Europa och Asien. På så sätt drar borgarklassen nytta av byråkratin idag, när kapitalismen svajar på ruinens brant – bara för att, när krisen är över, försöka strypa Sovjetunionen.

Trots den stalinistiska byråkratins enorma makt är situationen gynnsam för ett återuppvaknande av arbetarmakten. Den nationaliserade ekonomin står i skarp motsättning till byråkratins förtryck, som blir en allt större börda för Sovjetunionens ekonomi. Traditionerna från oktoberrevolutionen har, även om de är täckta av byråkratisk smuts, visat sin styrka i kriget.

Kommande händelser kommer att bjuda på många överraskningar för såväl den internationella borgarklassen som för den stalinistiska byråkratin. Det kollektiva ägandet av produktionsmedlen, som har visat sin överlägsenhet i både fred och krig, står i en allt skarpare konflikt med den parasitära byråkratin. I de politiska kriser som krigets efterdyningar kommer att framkalla kommer byråkratins verkliga svaghet att avslöjas. Kollisioner mellan arbetarna och bönderna, mellan soldaterna som kräver del av segerns frukter och de byråkratiska usurpatorerna, är oundvikliga. I dessa strider kommer det mäktiga sovjetiska proletariatet – med sin tradition av tre revolutioner och två segerrika krig – att återfinna sin styrka, med Fjärde internationalen som dess förtrupp.

Den nationella frågan i Europa

Trots den till synes lätta erövringen av Europa genom den nazistiska krigsmaskinen visade det sig snart att denna erövring var en illusion. Det tog bara några år för nazisterna att inse att de inte kunde hålla nere de förtryckta folken, för vilka ockupationen innebar ökad fattigdom och svält, utöver den outhärdliga bördan av ett totalitärt utländskt ok. Även utan ett tydligt klassprogram som grund för sin kamp och till priset av oräkneliga offer lyckades massorna undergräva nazisternas dominans i Europa.

Den härskande klassen i de ockuperade länderna gick, vare sig frivilligt eller av nödvändighet, hand i hand med de nazistiska överherrarna och blev förvaltare och underordnade delägare till erövrarna. Förkämparna för ”nationell värdighet” och ”nationell enhet” förenade sig i nederlagets stund med förtryckaren mot folkmassan i sina egna länder. Klassintressen, liksom vatten, finner alltid sin egen nivå.

Om nazisterna, genom quislingar och understödda av SS med dess tortyr och terror, lyckades upprätthålla ett osäkert grepp under en tid, berodde det till stor del på stödet de fick genom socialdemokratins och stalinismens politik. Appellen till nationell chauvinism kunde inte annat än hjälpa de tyska imperialisterna att dra med sig de tyska arbetarna och bönderna i ”kampen mellan raserna”. Den fungerade som ett ideologiskt kitt som sammanfogade de nazistiska gangstrarna och den tyska borgarklassen.

Ställda inför valet mellan att förslava andra nationer eller själva bli nationellt förslavade fortsatte de tyska soldaterna att – om än bittert – agera som ockupationsstyrkor. En internationalistisk socialistisk vädjan från arbetarklassens illegala massorganisationer eller från Sovjetunionens ledarskap, i kombination med en systematisk kampanj för klassmässig fraternisering, skulle ha fått ett kraftfullt gensvar i hela det tyska riket och det nazistiska imperiet. Men en sådan vädjan framfördes aldrig. Ingen systematisk, klassbaserad fraternisering organiserades.

Vår inställning till motståndsrörelserna

Det organiserade motståndet mot den utländska ockupationen initierades av en brokig samling krafter – stalinister, socialdemokrater, småborgerliga partier och delar av borgarklassen. Inom dessa heterogena grupper kom klassmotsättningarna och antagonismerna till uttryck, och i vissa länder ledde det till inbördeskrig.

I Polen, Jugoslavien och Grekland delades motståndet i två rivaliserande läger. Zervas och EDES i Grekland representerade den gamla feodala och kapitalistiska reaktionen och samarbetade i vissa fall till och med med nazisterna. Tito och Siantos, å andra sidan, representerade de plebejiska massorna. Samma klyfta fanns i alla ockuperade länder, om än i mindre utsträckning, som i Frankrike mellan Maquis och FTP.

I de sammandrabbningar och väpnade strider som uppstod tvingades ”vänsterflygeln”, det vill säga de delar av motståndsrörelsen som vilade direkt på de revolutionära folkmassorna, till konfrontation med de fraktioner som representerade borgarklassen. Trots sitt ledarskaps ”nationella” och klassmässigt tvetydiga och förrädiska politik uttryckte motståndsrörelsen massornas längtan efter en klassbaserad lösning. Det var därför de revolutionära socialisternas plikt att ge vänsterflygeln kritiskt stöd mot högern.

Men även vänsterflygeln i motståndsrörelsen var inte baserad på breda folkkommittéer utan utgjorde snarare en överenskommelse mellan olika partier. Som sådan var den ett partiellt block av politiska krafter, och eftersom majoriteten av borgarklassen samarbetade med ockupanterna, blev detta block en förvriden karikatyr av folkfronten. Trots det stora antalet proletära kämpar inom vänsterflygeln, som såg den som ett uttryck för sina klassintressen, var motståndsrörelsens program, ledarskap och verksamhet genomgående chauvinistiskt och i slutändan en direkt agentur för imperialismen.

Mitt under det imperialistiska kriget kunde en verklig kamp för nationell befrielse och ett verkligt brott med imperialismen endast föras på grundval av ett socialistiskt program, under parollen om Europas socialistiska förenta stater. Kamp organiserad på någon annan grund – inklusive den politik som fördes av motståndsrörelsens båda fraktioner – innebar i praktiken att stödja det ena eller andra imperialistiska blocket.

Trotskisterna kunde därför inte kompromissa med sin fana genom att gå in i motståndsrörelsens partiblock och ge stöd åt denna förvridna folkfront. Samtidigt hade de en plikt att stödja och, där det var möjligt, leda varje verklig rörelse från massorna – strejker, demonstrationer och väpnade strider. De måste avslöja motståndsblocket som en förlängning av den angloamerikanska imperialismen och dess ledarskap som fiender till arbetarklassen.

Till skillnad från de borgerliga och småborgerliga militära formationerna i motståndsrörelsen måste det proletära partiet sträva efter att upprätta och, där möjligt, organisera arbetarklassens egna militära formationer, oberoende av bourgeoisin.

Den oförsonliga fientligheten mot ”motståndsblocket” måste kombineras med en flexibel taktik i genomförandet av partiets politik. Motståndsrörelsens organisationer var viktiga områden för revolutionär verksamhet. Det var det revolutionära partiets plikt att infiltrera motståndsrörelsen, föra fram ett proletärt program som utmanade det borgerliga och småborgerliga programmet, bekämpa borgarklassens inflytande över de mest militanta delarna av arbetarklassen och organisera en medveten proletär opposition mot den chauvinistiska politiken och de nationella ledarna.

Den angloamerikanska imperialismens ”befrielse” av kontinenten skärpte klasskampen. När den tyska imperialismens totalitära förtryck lyftes, tenderade den nationella frågan att bli sekundär. Endast en långvarig militär ockupation av den angloamerikanska imperialismen och den stalinistiska byråkratin kunde återigen ge den nationella frågan en framträdande roll på den europeiska kontinenten. De ”tre stora” makternas indirekta förtryck och exploatering, liksom deras militära ingripande till förmån för den gamla härskande klassen mot proletariatet, skulle snarare lyfta fram klassfrågan i de europeiska folkens medvetande. Vad gäller Tyskland kommer den nationella frågan att bli särskilt akut i och med de allierades styckning och underkuvande av landet.

Klassiska förutsättningar för den proletära revolutionen

Den europeiska bourgeoisien, som redan före kriget hade skakats av massrörelser, visade sig fullständigt oförmögen att leda de nationer som den kallade till ”fosterlandets försvar”. Efter att ha demoraliserats ytterligare genom militära nederlag, utan perspektiv och fyllda av hat mot sin egen arbetarklass, fraterniserade nästan hela den härskande klassen i de ockuperade länderna med fienden. Tillsammans med den utländska ockupationsmakten organiserade de exploateringen av sina egna folk. Som quislingar förtjänade de därmed massornas djupa hat, både från arbetarna och från småborgerligheten.

De allierades seger har nu lett till att borgarklassen försöker spela samma roll för ”befriarna” som de tidigare gjorde för ”erövrarna”. Utan stabila repressiva statsorgan, panikslagna inför massornas växande vrede, demoraliserade och utan det självförtroende som krävs för en härskande klass, är de helt beroende av de allierades bajonetter för att kunna bevara sitt styre.

På motsatt sida står arbetarklassen, som inte längre accepterar den gamla regimen. Erfarenheten av en generation av kapitalistiskt styre sedan det senaste världskriget, kombinerat med borgarklassens roll under den nazistiska ockupationen, har radikalt förändrat massornas medvetande. Arbetslöshet, svält, fascism och nationell förnedring har stärkt deras misstro mot den härskande klassen. De har sett hur bourgeoisien samarbetade och berikade sig medan massorna själva kämpade mot ockupationsmakten. Röda arméns gigantiska segrar, med alla deras associationer till oktoberrevolutionen, har haft en djupgående inverkan på det europeiska proletariatets perspektiv.

Europas arbetare håller på att bryta med borgerlig parlamentarism och socialdemokratisk reformism. De söker efter revolutionär politik och kommunism, men finner den i detta skede främst i förvriden och förvrängd form hos de stalinistiska partierna.

Det totala kriget och den ekonomiska krisen har påskyndat kapitalets koncentration och ruinerat stora delar av småbourgeoisien, särskilt i städerna. Hundratusentals småborgerliga element har kastats ner i arbetarklassens led, tvingats in i fabrikerna och slavarbetslägren och proletariserats. Mot bakgrund av arbetarklassens radikalisering har en motsvarande förändring ägt rum inom småbourgeoisien.

Som alltid har de mest förtryckta skikten – kvinnorna och ungdomarna – fått bära de tyngsta bördorna under kriget. Särskilt bland ungdomarna har detta lett till en djupgående önskan om radikal förändring och en kommunistisk lösning på samhällets problem.

Alla objektiva förutsättningar för kapitalismens störtande och socialismens införande är tydligt närvarande. Men de subjektiva faktorerna – det revolutionära ledarskapet – saknas fortfarande. Fjärde Internationalens revolutionära masspartier har ännu inte skapats. Att omvandla de små trotskistiska grupperna och partierna till arbetarklassens kämpande ledarskap är den viktigaste uppgiften för våra kamrater i Europa. Utan ett revolutionärt massparti kommer massorna, förblindade av socialdemokratin och särskilt stalinismen, att gång på gång stånga sina huvuden blodiga mot kapitalismens murar, utan att kunna krossa dem.

Den enda anledningen till att bourgeoisien fortfarande har ett andrum är Fjärde Internationalens numeriska svaghet och våra kamraters isolering. Trots sin demoralisering är borgarklassens ledarskap medvetet om sina klassintressen. De vet att de måste krossa arbetarklassen till varje pris – men just nu saknar de styrkan att göra det.

Erfarenheterna från Grekland

Händelserna i Grekland markerade inledningen på en ny fas av revolution och kontrarevolution i Europa. I detta lilla land, där klassmotsättningarnas explosiva kraft samlats under århundraden och där uppror hade varit återkommande i tre decennier, bröt inbördeskrig ut och följdes av ett brutalt interventionskrig av den brittiska imperialismen.

I den tidigare konflikten mellan rojalister och republikaner var borgarklassen oförmögen att vidta ens de mest grundläggande åtgärder för att bryta feodalherrarnas makt. Därför misslyckades den också med att lösa den demokratiska revolutionens uppgifter och banade istället väg för monarkistisk reaktion.

Kung Georgs återkomst följdes av Metaxas-diktaturen, som upprättades i syfte att återställa ”ordning” och ”klassfred”. Denna reaktionära regim syftade till att splittra den grekiska arbetarklassen och bonderörelsen, som hotade att störta den gamla regimen och påbörja en socialistisk revolution. Arbetarnas strejker och bondeupproren var tydliga tecken på detta. Storbritanniens imperialistiska intressen i Medelhavsområdet gjorde att de aktivt stödde reaktionen  och behandlade i stort sett Grekland som en koloni.

Metaxas-diktaturens brutalitet hade redan före kriget undergrävt den grekiska bourgeoisien och skapat en folklig upprorsrörelse. Under den nazistiska ockupationen ökade massornas hat ytterligare när den grekiska borgarklassen öppet samarbetade med ockupanterna. Detta förräderi skapade förutsättningarna för den explosion som inträffade när de tyska trupperna drog sig tillbaka.

Men försöket att återinföra den härskande klassen – och till och med monarkin – vid makten mötte omedelbart motstånd från massorna. De hade utkämpat ett brutalt och blodigt krig mot nazisterna och i stort sett ensamma befriat Grekland. I praktiken låg makten i deras händer genom den väpnade organisationen ELAS. Det räckte med att den grekiska regeringspolisen öppnade eld mot obeväpnade demonstranter för att utlösa ett väpnat uppror. Men på grund av avsaknaden av ett revolutionärt ledarskap gick det grekiska proletariatet och bönderna in i striden utan en tydlig plan eller strategi. Trots sitt hjältemod besegrades de.

Det stalinistiska ledarskapet förrådde rörelsen genom att leda in den i folkfrontspolitikens återvändsgränd. Istället för att ta makten begränsades rörelsens sociala mål inom den borgerliga parlamentarismens ramar. Detta banade väg för nederlag och kapitulation från det stalinistiska ledarskapets sida.

Än en gång visade de grekiska händelserna att utan ett revolutionärt parti är massorna dömda till nederlag, särskilt när klasskampen övergår i öppet inbördeskrig. Endast ett revolutionärt parti kan leda massorna till seger.

Trots sina specifika nationella drag utgjorde Grekland en modell för de problem och lärdomar som gällde för hela Europa. Churchills brutala repression var både ett uttryck för brittiska imperialistiska intressen i Medelhavsområdet och ett svar på klasskampens explosiva potential i Grekland. Eftersom den stalinistiska byråkratin dominerade på hela Balkan genom den segerrika Röda arméns ockupation, var det viktigt för Storbritanniens imperialistiska intressen i Medelhavsområdet att behålla ett fast grepp om Grekland.

Ändå lärde sig imperialisterna en viktig läxa om farorna med att öppet stötta militärt förtryck i Europa. Den mer nyktra delen av den brittiska härskande klassen ansåg hela tiden att Churchills repression var väl äventyrlig. Även i ett litet land med endast sex miljoner invånare visade händelseutvecklingen hur riskabelt det var att tillgripa öppet våld. Till slut tvingades den brittiska imperialismen kompromissa med de småborgerliga förrädarna i EAM:s ledning.

Plastiras- och senare Vulgaris-regeringen utgjorde ett osäkert försök att återställa balansen i det grekiska samhället. Båda innehöll element av bonapartism och militärdiktatur. Trots att dessa regeringar kom till makten till följd av stalinistledarnas kapitulation, lyckades arbetarklassens organisationer – både till följd av de grekiska massornas kamp, och den brittiska arbetarklassens missnöje – bibehållas någorlunda intakta. 

Men denna instabil maktbalans kan inte vara för evigt. Antingen återinförs monarkin, vilket skulle leda till en systematisk utrotning av proletariatets organisationer, eller så försöker borgarklassen manövrera för att upprätta en republik. Inte heller en sådan lösning skulle dock kunna bli långvarig – en ny rörelse underifrån skulle oundvikligen sopa bort den.  Hur situationen utvecklas i Grekland kommer dock att vara avhängigt händelserna i Västeuropa, på Balkan och i Storbritannien. Endast en sak är säker: under den kommande perioden kommer Grekland att genomgå den ena krisen efter den andra.

Kontrarevolution i en ”demokratisk” form

Händelserna i Grekland blottlägger den revolutionära storm som sveper över Europa. Borgarklassen världen över har korrekt förstått innebörden av dessa händelser. Den gamla ordningens grundvalar har raserats i det krigshärjade Europa. Hitlers och Mussolinis fall innebär att reaktionen i Europa, åtminstone under den närmaste perioden, har förlorat sin stabila bas.

I en situation där massorna radikaliseras, där de rör sig direkt mot uppror och revolt, och där den nu tre gånger ruinerade småbourgeoisien vänder sig bort från koncernerna och monopolen med hat och avsky, står den angloamerikanska imperialismen inför en enorm utmaning: att återställa ”ordningen” i Europa och återupprätta kapitalets herravälde. Detta är en komplicerad och svår uppgift. Att krossa massorna med öppet våld är i detta skede knappast möjligt; istället måste de luras genom löften om ”framsteg”, ”reformer” och ”demokrati” – allt i kontrast till det totalitära styrets fasor. Men kontrollen över situationen har i stor utsträckning glidit borgarklassen ur händerna. Det är arbetarklassens massorganisationer som kommer att få sista ordet.

Mussolinis fall ledde omedelbart till att sovjetliknande organisationsformer uppstod bland arbetare, soldater och bönder, vilket markerade att proletariatet åter trätt fram på den politiska arenan. Från första stund var dubbelmakten tydligt närvarande. Men än en gång har de gamla arbetarpartiernas politik varit det största hindret för revolutionens utveckling. Massornas medvetande är fortfarande i ett tidigt stadium; de vill inte ha kapitalism eller den gamla regimen, och de önskar följa de ryska arbetarnas exempel från oktoberrevolutionen. Men de har ännu inte insett de gamla arbetarpartiernas roll som bromsklossar, och de har ännu inte förstått behovet av ett trotskistiskt massparti.

Hela Västeuropa befinner sig i ett tidigt skede av revolutionär kris. När det totalitära förtryckets tunga hand lyftes avslöjades de krafter som under lång tid hade verkat under ytan. I Belgien, Holland och till och med Skandinavien ser vi samma process av massmotstånd mot förtrycket och en djup misstro mot de gamla ”regeringarna” som nu återvänder från exil.

Även i Östeuropa ser vi den revolutionära rörelsens långsamma men oundvikliga utveckling. Arbetarnas heroiska uppror i Warszawa när Röda armén närmade sig, trots att det förvreds och manipulerades av Londonkommittén, vittnar om massornas stridsvilja i Polen. Stalins medvetna förräderi mot Warszawa visade tydligt den kontrarevolutionära roll som den sovjetiska byråkratin spelar i Europa och världen.

Om arbetarklassen i Europa redan hade haft revolutionära masspartier skulle borgarklassen vara dömd. Men på grund av avantgardets svaghet finns det, som Lenin förklarade, ingen hopplös situation för bourgeoisien. Efter det senaste världskriget räddade socialdemokratin kapitalismen. Idag finns det två förrädiska ”internationaler” – stalinismen och socialdemokratin – som står i kapitalets tjänst. Tillsammans med de fackliga ledarna, vars organisationer växte fram så snart nazisternas förtryck lättade, erbjuder de sig själva som kapitalets redskap för att avleda och oskadliggöra massornas kamp.

SS insåg att det var omöjligt att hålla Europa i schack. Efter sina erfarenheter vet borgarklassen att den inte kan kontrollera massorna på samma sätt i detta skede, när de återigen har börjat vakna till liv. De finner ett färdigt och villigt verktyg i form av de socialdemokratiska och stalinistiska organisationerna för att leda in det revolutionära uppsvinget i säkra och ofarliga kanaler av klassamarbete – en ännu mer degenererad form av folkfrontspolitik än tidigare.

På så sätt kommer de att kombinera repression med skenbara reformer, krossa embryon till arbetarstyre och avväpna massorna, samtidigt som de högljutt förkunnar sin tro på ”representativ demokrati” och ”demokratiska friheter”. Det finns inget annat sätt för dem att hejda massornas kamp för att störta det kapitalistiska systemet. Det är sant att kapitalets kontrarevolution i sitt första skede, kort efter upprättandet av en militärregering, kommer att ta sig en ”demokratisk” form. Bourgeoisien kommer att kombinera skenbara eftergifter med repressalier och förtryck mot revolutionens förtrupp.

Den annalkande revolutionen i Europa kan inte vara något annat än en proletär revolution. Men i dess tidiga stadier är det oundvikligt att de gamla arbetarorganisationerna ställer sig i ledningen för massorna. Massorna kommer genom en ny erfarenhet, hur kortvarig den än blir, att inse att dessa organisationer representerar kapitalets intressen. Än så länge vet de bara vad de inte vill ha – de vet ännu inte hur de ska uppnå sina mål. Alla dessa faktorer pekar mot en period av kerenskijism i de första stadierna av Europas revolutionära process.

Den angloamerikanska imperialismen inser att Francos fall är oundvikligt och att detta kommer att utlösa revolutionära rörelser över hela den iberiska halvön. Medan missnöjet hos de spanska massorna växer, förhandlar och manövrerar de redan med delar av den spanska borgarklassen, med Franco själv och med de borgerliga emigrantpolitikerna för att avvärja ett revolutionärt uppror.

Ett uppror i Spanien skulle få omedelbara återverkningar över hela Europa. Därför söker de en ”spansk Badoglio” – en säker garant för en ”kontrollerad” och ”fredlig” övergång bort från Franco-regimen. Oavsett om deras försök lyckas eller inte, kan de endast fördröja massornas resning, inte förhindra den. De mest klarsynta företrädarna för finanskapitalet har lärt sig betydligt mer av de senaste decenniernas erfarenheter än arbetarklassens förrädiska ”ledare”. För dem avgörs frågan om regimförändringar av en enda sak: hur den härskande klassens intressen bäst kan skyddas och bevaras.

Det är omöjligt för Storbritannien och USA att påtvinga Europas folk en ny totalitär regim utifrån, åtminstone inte under någon längre tid. I detta sammanhang spelar Kreml en särskilt viktig roll. Samtidigt som den sovjetiska byråkratin fruktar den proletära revolutionens seger, är den intresserad av att bevara så mycket rörelsefrihet som möjligt för sina egna instrument – de lokala kommunistpartierna. Reaktionens seger i Europa skulle innebära en ökad risk för imperialistisk intervention mot Sovjetunionen. Den sovjetiska byråkratins politik går därför ut på att säkra kapitalets herravälde, men med arbetarrörelsens existens som en buffert mot borgarklassen.

De breda massorna i Europa ser fortfarande Sovjetunionen som socialismens fanbärare. Kapitalets ”demokratier” är för tillfället tvungna att acceptera denna verklighet och att kompromissa med Kreml, eftersom de ser att det enda sättet att bevara kapitalismen i Europa är att samarbeta med den sovjetiska byråkratin.

Erfarenheterna från den ryska revolutionen, den tyska revolutionen 1918 och den spanska revolutionen 1931 bekräftar alla dessa slutsatser. Massornas uppsving ledde till monarkins fall i Spanien och till att borgarklassen utropade republiken. En borgerlig-socialistisk koalition presenterade radikala program på pappret, samtidigt som den förtryckte arbetare och bönder. Den spanska republikens historia var en historia av ständiga kriser, svängningar mellan radikalisering och reaktion, som till sist mynnade ut i ett långt och blodigt inbördeskrig.

Det spanska mönstret kommer att uppenbaras på en europeisk skala under den kommande perioden. Efterblivna såväl som avancerade länder står, i en eller annan utsträckning, inför samma kris. Från Volga till Nordsjön, från Svarta havet till Östersjön, har nästan hela Europa reducerats till ruiner och kaos. En stabil grund för borgerlig demokrati är därmed utesluten. Inte ens den relativa ”stabiliteten” i den spanska republiken kommer att kunna uppnås. Den mest revolutionära perioden i Europas historia förebådas av händelserna i Italien och Grekland.

De allierades program för Europa

De allierades program för Europa är, på grund av kapitalismens allt djupare kris, ännu mer destruktivt än Versaillesfördraget. Istället för att, som nazisterna, tvinga samman Europa i ett enda gigantiskt koncentrationsläger, strävar de allierade efter att atomisera och splittra kontinenten på samma sätt som efter det förra kriget – en politik som redan lett till katastrof en gång. Europa ska nu bli ett byte för den brittiska och amerikanska imperialismen, medan vissa delar av kontinenten kommer att reduceras till satellitstater inom den sovjetiska byråkratins inflytelsesfär.

Även under kapitalistiska förhållanden skulle ett enat Europa vara en alltför farlig rival till den brittiska och amerikanska imperialismen. Samtidigt är den sovjetiska byråkratin orubbligt emot tanken på att ens en del av kontinenten skulle förenas i kapitalistiska federationer, eftersom detta oundvikligen skulle lägga grunden för ett framtida krig mot Sovjetunionen. Därför är Stalin, tillsammans med Truman och Churchill, fast besluten att balkanisera Europa och stycka upp Tyskland – som i ett framtida krig varit den enda potentiellt formidabla fienden på den europeiska kontinenten.

Den amerikanska imperialismen, med sina enorma resurser och sin överväldigande produktionskapacitet, strävar efter att ”organisera” hela världen för att undvika de katastrofala följderna av motsättningen mellan dess väldiga produktionsförmåga och den begränsade inhemska marknaden. USA försöker ersätta Europas urgamla dominans – framför allt den sönderfallande brittiska imperialismen – och ta kontroll över världens marknader. Men det räcker inte att tillskansa sig koloniernas rikedomar; den amerikanska imperialismen vill även lägga beslag på Europas marknader och industrier, tvinga in kontinentens ekonomier under dollarns herravälde och påtvinga dess nationer en ny form av ekonomiskt beroende.

Genom att utnyttja det kaos och den förödelse som kriget orsakat hoppas de amerikanska finansintressena kunna hålla Europa i ett järngrepp – genom lån, livsmedelsransoner, förnödenheter och teknisk utrustning som vapen. I tider av kris och social oro kommer dessa ekonomiska medel att användas för att utpressa och köpa upp potentiella revolutioner.

Den angloamerikanska imperialismens brutala behandling av Tyskland är inte bara en fråga om underkastelse och exploatering, utan också ett uttryck för rädslan för en proletär revolution i landet. Det tyska folket har under några få årtionden fått erfara alla former av borgerligt styre. Den tyska arbetarklassen och den ruinerade småbourgeoisien kommer oundvikligen att vända sig mot den socialistiska revolutionen.

Det är i Tyskland som borgarklassen kommer att konfronteras med den verkliga omöjligheten i sina planer på att bevara det gamla systemet. Alla försök att hindra fraternisering mellan ockupationssoldaterna och den tyska arbetarklassen kommer att kollapsa vid en långvarig ockupation. De brittiska och amerikanska soldaterna – Tommies och Doughboys – kommer att betrakta sitt uppdrag i Europa som fullbordat. De kommer att kräva demobilisering och att få återvända hem till den ”bättre värld” som borgarklassen lovade dem. Den tyska arbetarklassens kamp mot ockupationsmakten, mot den nationella förnedringen och mot uppdelningen av landet, kampen för både nationell och social befrielse, kommer att utvecklas till en massiv rörelse av motstånd.

Stalinisterna, med sitt reaktionära program för nationellt förslavande, kan endast lura det tyska folket under en mycket kort tid. Vägen är redan förberedd för en snabb omgruppering av det tyska proletariatets krafter i en revolutionär riktning. Erfarenheterna från Italien visar hur snabbt massorna kan återhämta sig från även de mest förkrossande nederlag, när historiens dynamik sätter dem i rörelse. Proletariatets resurser och stridsförmåga verkar praktiskt taget outtömliga.

Balkaniseringen av Tyskland och Europa, den angloamerikanska dominansen i Västeuropa, Frankrikes territoriella krav, Kremls kontroll över Östeuropa genom borgerliga marionettregimer – allt detta kommer att få ännu mer förödande konsekvenser än Versaillesfördraget för en redan plågad kontinent. I flygplanens och pansardivisionernas tidsålder har nationella gränser, tullmurar, småstater och arméer blivit en reaktionär anakronism. Denna fragmentering av Europa kommer att kväva produktivkrafterna och påskynda kulturens och civilisationens förfall. Samtidigt kommer stormakterna – för första gången i modern historia utan några europeiska representanter – att suga ut kontinenten för sina egna syften. Nästa fas i denna utveckling kommer att präglas av krig, revolutioner och kontrarevolutioner i en skala större än någonsin tidigare. De senaste årtiondenas historia har endast varit en förberedelse för denna epok.

Det är möjligt att världsimperialismen, tack vare det stöd den får från stalinismen och den klassiska reformismen, kan lyckas ”stabilisera” borgerligt demokratiska regimer i vissa länder under en övergångsperiod. Stalinismen kommer att försöka ge massorna vissa eftergifter – såsom återupprättandet av fackföreningar, en relativt fri press (som i Spanien 1931), yttrandefrihet, rösträtt och andra demokratiska rättigheter, om än i begränsad form. Imperialisterna behöver en ”demokratisk” mellanakt innan de slår in på den öppna reaktionens väg. De har inget annat val. Krigets chocker och fascismens sammanbrott har för stunden berövat dem en massbas för reaktion. Att upprätta militärdiktaturer utan stöd i samhället skulle vara svårt och kortvarigt, särskilt när de brittiska och amerikanska trupperna tvingas dra sig tillbaka. Massornas stormiga drivkraft tvingar dem att ta fram sitt reservvapen –  arbetarklassens organisationer.

Å andra sidan kan angloamerikanska imperialisterna och de nationella borgerliga krafterna i vissa fall lyckas införa militärdiktaturer direkt. Men dessa regimer, utan folkligt stöd, skulle vara extremt instabila och snabbt slitas sönder av de sociala och politiska motsättningar som genomsyrar Europa.

Vår bedömning av denna utveckling leder inte till pessimistiska slutsatser – tvärtom. Men den kräver att Fjärde Internationalen förbereder sig för de chocker som väntar imperialisterna. Vi lever i en epok av tvära kast. Förändringarna i situationen i Spanien efter revolutionen 1931 utvecklades oerhört snabbt: massornas uppsving, reformisternas svek, anarkosyndikalisternas och stalinisternas oförmåga att utgöra en revolutionär ledning (särskilt vad gäller de demokratiska kraven och övergångskraven). Den korta period av stiltje under vilken reaktionen förbereder sina styrkor för att göra upp med massorna, på grundval av den besvikelse och förtvivlan som deras ledarskap har gett upphov till; massorna svarar på kontrarevolutionens piska med generalstrejk och uppror i Asturien och Katalonien; reaktionen är oförmögen att stabilisera sig; massorna vaknar till liv, bildandet av Folkfronten för att tygla massorna; valen i februari; stormiga rörelser bland arbetarna och bönderna som stalinisterna och reformisterna inte kan kontrollera; en rörelse i riktning mot den socialistiska revolutionen; Francos kupp i juli och till svar, massornas uppror.

Här ser vi en föraning om Europas framtid. Fjärde internationalens kadrer måste studera dessa händelser noggrant. För varje skede krävs olika paroller, taktiker, agitation och former av kamp.

Mot bakgrund av de ekonomiska och sociala kriserna, som sveper över hela kontinenten och överskrider de föråldrade nationsgränserna, skapas de objektiva förutsättningarna för upprättandet av Europas socialistiska förenta stater som den enda lösningen på kontinentens problem.

Krigets konsekvenser, folkens kamp mot nazisternas herravälde, exemplet med Sovjetunionens federation, den kommande reaktionen mot de allierades herravälde, den oundvikliga reaktionen mot nationalism och chauvinism, de europeiska massornas radikalisering – alla dessa faktorer utgör också den subjektiva grunden för propaganda för Europas socialistiska förenta stater, som massorna kommer att svara på. Den viktigaste strategiska parollen, som binder samman den fjärde internationalens program, kommer vara den om ett Europas socialistiska förenta stater. Det är det enda alternativet till nationellt förtvining och kulturens och civilisationens förfall i alla Europas länder.

Våra uppgifter i Europa

Fjärde Internationalen kan endast tränga in i de breda massorna och bygga det socialistiska revolutionens parti genom ett korrekt taktiskt förhållningssätt till de föränderliga förhållandena och stämningarna.

Det skulle krävas en hel rad fruktansvärda nederlag innan borgarklassen kunde upprätta ett öppet diktatoriskt styre i linje med Hitlers och Mussolinis fascistregimer igen. Cykeln börjar om igen, men på en ny nivå. Kapitalismens sönderfall försvagar borgarklassen och gör den mindre kapabel att förankra sitt styre bland massorna. Världen står återigen inför en situation liknande 1917–21 – men på en högre nivå.

De gamla arbetarorganisationernas degenerering ger kapitalismen ett tillfälligt andrum. Endast om den kommande serien av revolutioner misslyckas kan borgarklassen hoppas på att återigen rädda sitt system genom att slå in på en ny fascistisk väg, med monstruös reaktion och brutalt förtryck. Innan dess kommer massorna att ha satts på prov. Arbetarklassen kommer att kasta sina gamla organisationer överbord, förutsatt att Fjärde Internationalen genom sin strategi och taktik lyckas förena sig med massornas rörelse.

Den grundläggande uppgiften i denna period är att bygga upp Fjärde Internationalens revolutionära masspartier. Samtidigt som vi arbetar för och förespråkar upprättandet av spontana kamporganisationer närhelst möjligheten ges, och samtidigt som vi kämpar för och propagerar för proletariatets diktatur som den enda lösningen, kan våra europeiska kamrater inte förvänta sig att uppnå detta i kampens första skede. Massorna söker den socialistiska lösningen, men de kommer först behöva gå igenom den smärtsamma erfarenheten av stalinismens och socialdemokratins förrädiska politik för att inse att till och med den levnadsstandard de en gång hade endast kan återställas genom arbetarklassens maktövertagande.

Kampen för demokratiska, ekonomiska och övergångskrav är långt ifrån överflödigt eller föråldrat i den revolutionära epok som nu tar form – tvärtom får de en avgörande betydelse för att bygga grunden för vår rörelse. Därför måste vi, parallellt med att propagera för sovjetmakt och arbetarstyre, högljutt vända oss mot de gamla arbetarorganisationerna. De har fortfarande massornas förtroende. Vi måste kräva att de ska bryta med den dekadenta borgarklassen och imperialismen, och att deras ledare ska omsätta sina löften till handling. 

Våra kamrater kommer att kräva att de massorganisationer som säger sig representera arbetarna faktiskt tar kampen för att erövra makten. ”En regering av socialister och kommunister!” Detta kommer att vara Fjärde Internationalens stridsrop för att mobilisera de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarna i kampen mot kapitalistklassen.

Samtidigt måste vi lyfta fram kravet på allmänna val med rösträtt från 18 års ålder. Borgarklassen och de reformistiska organisationerna talar om demokratiska rättigheter, men de har låtit makten ligga kvar i händerna på borgerliga klickar, oftast skyddade av de allierades bajonetter, utan att massorna fått säga sitt. Därför kommer kravet på allmänna val och en konstituerande församling att spela en avgörande roll i vår agitation under de första stadierna av massornas revolutionära mobilisering.

Dessa krav måste kopplas till en rad övergångsparoller, anpassade efter de olika industribranschernas behov och kampens skiftande skeden:

• Nationalisera bankerna utan kompensation!
• Ta över gruvorna, järnvägarna, de stora monopolen och industrierna – driv dem under arbetarkontroll!
• Expropriera de företag som igår samarbetade med Hitler och idag samarbetar med de allierade imperialisterna!
• En plan för offentliga arbeten!
• En glidande skala för arbetstid och löner!
• Beväpna arbetarna och organisera arbetarmiliser!

Det finns ingen anledning att här i detalj lista alla krav som kommer att läggas fram – de kommer att utvecklas i enlighet med kampens utveckling och utgöra en tillämpning av Fjärde Internationalens politik som den fastställs i **Övergångsprogrammet**. Dessa krav motsäger på intet sätt programmet för sovjeter eller för arbetarkommittéer i fabrikerna och på gatorna. Tvärtom: utan dem riskerar Fjärde Internationalens grupper att förfalla till sekteristisk sterilitet och isolering. Övergångskraven utgör bron till de breda massorna, och utan dem blir uppgiften att organisera förtruppen dubbelt så svår.

Det är under perioder som denna som Fjärde Internationalens parti måste och kommer att byggas upp. De socialdemokratiska och stalinistiska partierna kommer inte att uppnå den stabilitet de hade under förkrigstiden. De kommer att ställas inför en oavbruten serie kriser och splittringar. Med rätt taktik kommer Fjärde Internationalens partier att växa på deras bekostnad. Samtidigt kommer kortlivade centristiska strömningar och grupper att dyka upp i många länder, till följd av Fjärde Internationalens svaghet och brist på auktoritativa revolutionära ledare av Leo Trotskijs kaliber. Den auktoritet som behövs måste nu byggas upp genom Internationalens unga kadrers förmåga att i stridens hetta själva lära sig, och genom massornas egna erfarenheter av den praktiska tillämpningen av Fjärde Internationalens program.