Varoufakis uppdrag att "rädda den europeiska kapitalismen från sig själv"

av Fred Weston (Översättning: Victor Madsen)
Varoufakis uppdrag att "rädda den europeiska kapitalismen från sig själv"

Varoufakis, den grekiska finansministern, utger sig själv för att vara marxist – om än en "ombytlig" (på engelska: erratic) sådan – och beskrivs till och med som en sådan i borgerlig media. Vi vill hävda att han är en klassisk reformist som tror att man kan hitta en lösning på den nuvarande krisen inom det kapitalistiska systemet, vilket är något som Marx aldrig stod för.

Innan han blev finansminister var Varoufakis professor i ekonomi, och han undervisade på flera universitet runt om i världen. Han var även rådgivare till Papandreou när han var premiärminister. Allteftersom krisen i den grekiska kapitalismen har utvecklats, har han trätt fram som en viktig person i utvecklingen av den nya regeringens politik, särskilt i deras förhandlingar med EU-kommissionen och IMF, och de idéer som han har utvecklat för att hantera krisen har haft stor betydelse för de arbetande massorna i Grekland.

För drygt två år sedan presenterade Varoufakis sina idéer i en artikel, "En oberäknelig marxists bekännelse mitt i en motbjudande europeisk kris." Detta var ett tal han hade gett vid "The 6th Subversive Festival" i Zagreb i Maj 2013.

Avsluta kapitalismen eller rädda den?

I det öppnande inledningsstycket i hans "bekännelser" framställer han vad han beskriver som ett "fruktansvärt dilemma" för alla radikaler: antingen använda den kapitalistiska krisen för att sätta stopp för EU eller arbeta för att stabilisera den europeiska kapitalismen. Han drar slutsatsen att "det är vänsterns historiska skyldighet, vid just denna tidpunkt, att stabilisera kapitalismen; att rädda den europeiska kapitalismen från sig själv och från dess meningslösa hantering av euroområdets oundvikliga kris."

När han skrev detta var han en professor som erbjöd sin syn på hur man skulle lösa krisen som grep EU. Idag är han finansminister och bör därför vara i stånd att genomföra i praktiken vad han, redan 2013, utvecklade i teorin.

Hans grundinställning är att vänstern inte är redo med något utarbetat alternativ till kapitalismen. Anledningen till detta, säger han vara, att "vänstern var, och är fortfarande, öppet besegrade", och därför måste vi "förhindra fritt fall för den europeiska kapitalismen, för att köpa den tid vi behöver för att formulera alternativet."

Logiken hos Varoufakis är minst sagt bisarr. Kapitalismen är i dag i en allvarlig kris, men vi kan inte använda detta för att avslöja för arbetarklassen de inre motsättningarna i systemet och därmed utgöra ett alternativ... och det beror på att vänstern inte är redo. Därför måste vi stabilisera kapitalismen och hitta ett sätt att uppnå ekonomisk tillväxt som kommer att möjliggöra en civiliserad tillvaro. När dessa ideala förhållanden är uppnådda, kan vi gå vidare med att undersöka alternativen och sedan komma med något som vi kan erbjuda massorna.

Om man antar att det överhuvudtaget är möjligt att få tillbaka betydande tillväxt under kapitalismen, genom de reformer han drömmer om – varför skulle då arbetarna lyssna till dessa reformister när de slutligen hittar mod att föra fram socialismen som alternativ, om kapitalismen redan gör ett bra jobb med att ge dem en anständig levnadsstandard?

Vad Thatcher lärde den unge Varoufakis

Varoufakis hävdar att han lärde sig en hård läxa av erfarenheterna från Labourregeringen i Storbritannien på 1970-talet och den efterföljande uppgången för Thatcher. Han studerade i Storbritannien under Labourregeringens senare period av 1974-1979 och upplevde också Thatchers uppgång. Som ung trodde han att en period av Thatcher vid makten skulle "vara en bra sak, för att leverera en kort, skarp, chock till Storbritanniens arbetar- och medelklass, nödvändigt för att på nytt blåsa liv i en progressiv politik."

Men då tillägger han att "Istället för att radikalisera det brittiska samhället, förstörde lågkonjunkturen – som Thatchers regering så noggrant hade skapat som en del av sitt klasskrig mot den organiserade arbetskraften och mot de offentliga institutionerna för social trygghet och omfördelning som hade upprättats efter kriget – permanent själva möjligheten för en radikal och progressiv politik i Storbritannien."

Han har absolut ingen förståelse av vad han upplevde, minst av allt från en marxistisk synvinkel. Labourpartiet vann valet 1974 tack vare en gruvarbetarstrejk, som fällde en Toryregering som hade varit i tjänst sedan 1970, men även på grund av lågkonjunktur, hög inflation och stigande arbetslöshet.

Marxister förklarade då att Labourregeringen stod inför två alternativ. Det första var att genomföra ett socialistiskt program, och vad som avsågs genom detta var nationalisering av bankerna och de viktigaste delarna av ekonomin. Detta skulle ha varit den enda möjligheten att kunna genomföra några betydande reformer. Det andra alternativet var att hålla sig inom ramarna för det kapitalistiska systemet, vilket skulle innebära att vika sig under trycket från systemet och utföra åtstramningsåtgärder, genom nedskärningar i de offentliga utgifterna.

Ledarna för Labourpartiet i regeringen, genomsyrade med reformistiskt perspektiv, valde det senare och genomförde nedskärningar och åtstramningar. Marxisterna hade varnat för skulle detta alternativ leda till ett nederlag för Labourpartiet och att de konservativa skulle kunna återta regeringsmakten. Och det var precis vad som hände. 1979 vann Thatcher valet och genomförde nedskärningar och privatiseringar, i kombination med attacker mot den organiserade arbetarrörelsen.

Vad gjorde Labourpartiet i opposition? Det polariserades till vänster och höger, med en stark vänsterström som växte fram runt figuren Tony Benn. Men inte ens denna vänster drog alla de nödvändiga slutsatserna. Även om den förde fram krav såsom vissa nationaliseringar och andra liknande reformer, drog de aldrig slutsatsen att problemet hade varit Labourregeringens försök att förvalta kapitalismen. Därför stannade de halvvägs och kom aldrig med ett trovärdigt alternativ.

Som en konsekvens började vänstern inom partiet att förlora kraft och så småningom stärktes högerkanten. Där det fanns stridbar klasskamp, såsom gruvstrejken, vägrade ledarna i Labour att stödja detta. I fallet med Labours stridbara hållning i Liverpool – som vägrade att införa Thatchers drakoniska nedskärningar och mobiliserade arbetare bakom sig – fördömde partiledarna öppet Liverpools fullmäktigeledamöter för att sätta upp en sådan modig kamp och uteslöt sedan dem som hade lett den kampen.

Detta, i kombination med minnet av vad Labour hade gjort när det satt i regering, gjorde att det tog många år för Labourpartiet att återhämta sig i valet. De vann igen först 1997.

Varoufakis förklarar inget av detta. Den övergripande slutsatsen han drog från den perioden är att vänstern är svag och saknar alternativ till kapitalismen för närvarande. Han säger att han skulle älska innerligt att kämpa för ett fullt utvecklat socialistiskt alternativ, men att vi inte kan. Därför är det som behöver göras att "rädda" kapitalismen, sätta den tillbaka på rätt spår med tillväxt och stabilisera situationen. När vi har uppnått detta, kommer vi att ha tid att utveckla vårt alternativ. Det betyder att han anser att det är möjligt att hantera kapitalismen på ett sådant sätt att man undviker kris. (Vi återkommer till detta senare.)

Ute på uppdrag för att övertyga borgerligheten

Grekland och EUVaroufakis anser sig vara på ett uppdrag för att "verka för en bred koalition, även med högerfolk, vars syfte borde vara lösningen av krisen i euroområdet och stabiliseringen av EU." (vår kursiv)... Han är ute efter att övertyga det borgerliga samhället om dess felaktiga sätt och att de ska anta den politik som han föreslår.

Han listar de människor han har talat till. Bland dessa finns "demonstranter mot nedskärningar i Aten på Syntagma-torget", "skolbarn i utslagna grekiska och amerikanska förorter" och "Syriza-aktivister i Thessaloniki". Så långt är allt väl. Men han har också pratat med "personalen på Federal Reserve Bank i New York", "analytiker på Bloomberg i London och New York" och "hedgefonder på Manhattan och i London City".

Således har "skolbarn i utslagna grekiska och amerikanska förorter", enligt Varoufakis, något gemensamt med hedgefondspekulanter och Amerikas Federal Reserve! Den sak de har gemensamt är att rädda Europa från barbari, från ett "humanitärt blodbad", vilket tycks vara det enda möjliga resultatet för Varoufakis vid en ytterligare fördjupning av den kapitalistiska krisen.

Detta avslöjar att han inte ser något potential för klasskamp under den nuvarande europeiska krisen, trots de över 30 generalstrejker som vi har sett i bara Grekland sedan 2008. Som han säger, "Europas kris är, som jag ser det, inte havande med något progressivt alternativ utan med radikalt regressiva krafter."

Detta är typiskt för reformister genom historien, vars utgångspunkt alltid har varit en brist på förtroende i arbetarklassens förmåga att kämpa för en revolutionär omvandling av samhället. Och eftersom arbetarklassen inte kan förändra samhället, så är det näst bästa att försöka reformera kapitalismen, men detta kan endast göras när ekonomin är på uppgång. Det är därför som de, i kristider, söker efter en väg för att återvända till "stabilitet" och "tillväxt" som ett medel för att skapa en grund till att genomföra reformer.

I Varoufakis tänkande är det tydligt att han bara ser barbari i Marx berömda "socialism eller barbari". Faktum är att de "regressiva krafterna" han refererar till är så farliga att de kunde tillintetgöra allt "hopp om eventuella progressiva åtgärder för kommande generationer." Det betyder att om han och hans meningsfränder inte lyckas övertyga de europeiska kapitalisterna om behovet av att rädda den europeiska kapitalismen från sig själv, så kommer allt hopp om en förändring att grusas i årtionden.

Som om han skulle besvara varje kritik från vänster säger han: "Jag önskar att min kampanj var av en annan karaktär; jag skulle mycket hellre främja en radikal agenda vars existensberättigande handlar om att ersätta europeiska kapitalismen med ett annat, mer rationellt, system – snarare än att bara delta i en kampanj för att stabilisera den europeiska kapitalismen..." Här försöker han att återfå sin trovärdighet som vänster, men han gör ett mycket dåligt jobb!

Hans erfarenhet med Papandreou

Varoufakis har varit här förut. Efter att ha arbetat utomlands som universitetsprofessor, återvände han till Grekland år 2000, och som han säger: "Jag tog chansen med George Papandreou, i hopp om att hjälpa till att hejda återkomsten av en växande höger till makten som är fast beslutna att pressa Grekland tillbaka in en främlingsfientlig hållning (både inrikespolitiskt, med ett tillslag mot migrantarbetare, och utrikespolitiskt)."

Han var rådgivare till den dåvarande Pasok-regeringen, och försökte uppenbarligen övertyga Papandreou om sina idéer. Varoufakis kom snart att upptäcka att hans ansträngningar var förgäves, och på grund av det avgick han som Papandreous rådgivare i början av 2006. Som han medger:

"...Papandreous parti har inte bara misslyckats med att hejda främlingsfientligheten, men i slutändan, lett den mest virulenta nyliberala makroekonomiska politiken, som gått i spetsen för euroområdets så kallade räddningsaktioner, och därmed omedvetet orsakat nazisternas återkomst på Atens gator."

Anledningen till att Pasok-regeringen misslyckades med att uppnå något av Varoufakis mål var mycket lätt att förstå. De reformistiska ledarna för Pasok hade inte en tanke på att förändra samhället, ingen aning om att betydelsefulla reformer i tider av kapitalistisk kris är omöjliga om de inte åtföljs av att avskaffa det kapitalistiska systemet, ta över de viktigaste delarna av ekonomin och upprätta en plan för produktionen.

Såvida ledarna för en vänsterregeringen inte är beredda att gå den här vägen så är allt de har kvar att försöka få det kapitalistiska systemet att fungera i alla klassers intressen. Men kapitalismen har sin egen logik. Det bygger på det privata ägandet av produktionsmedlen och vinstmotiv. Alla väsentliga reformer som förbättrar livet för arbetarna har ett pris. Frågan är: vem ska betala för dem? Kapitalisterna är bara intresserade av att öka sina vinster. Allt som sänker vinsten kommer de att kämpa mot med näbbar och klor.

Trots sin tidigare erfarenhet med PASOK, insisterar Varoufakis på att det är möjligt samarbeta med kapitalisterna och få systemet att fungera till förmån för både arbetare och chefer. Man kan inte anklaga honom för att inte försöka! Efter att ha misslyckats med PASOK, försöker han nu genomföra samma idéer inifrån den Syriza-ledda regeringen. Man skulle kunna påminna honom om en populär definition av galenskap, är "att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat."

Han är inte längre bara en rådgivare, utan finansminister, som bör vara i stånd att tillämpa sina teorier. Istället ser vi Varoufakis retirera på många av Syrizas programkrav efter påtryckningar från den europeiska huvudstaden. Alla hans vädjanden till det borgerliga samhället att se felet på hans sätt verkar – föga förvånande – att ha fallit för döva öron.

Klä ut sig - delvis - i Marx mantel

Långt innan han blev finansminister, var Varoufakis medförfattare till ett dokument, hans Modest proposal for Resolving the Euro Crisis, [ung. Ett blygsamt förslag för att lösa eurokrisen]. (Mer om detta senare.) Visserligen medger han att det inte "har den minsta gnutta marxism i sig." Men trots detta känner han behovet av att – åtminstone delvis – framställa sig som marxist. Han säger att "Karl Marx var ansvarig för att utforma mitt perspektiv på världen vi lever i". Även om han omedelbart följer upp detta genom att erkänna att, "Det är inte något som jag frivilligt pratar mycket om i det "artiga samhället" dessa dagar eftersom själva omnämnandet av M-ordet stänger av publiken."

Så när han är iväg på sin mission att försöka övertyga det "artiga samhället", det vill säga den borgerliga societeten, döljer han sin "marxism". I sanning, behöver han inte dölja sin marxism, för i verkligheten innehar han inte en marxistisk ståndpunkt överhuvudtaget. Och detta avslöjas när han säger att om än han är "en obotlig marxist", så tycker han att det är "viktigt att passionerat stå emot honom [Marx] på en mängd olika sätt."

Det är ofta fallet med vänsterreformister, att de vill ha framställa sig som marxister, för att kunna framstå som radikala, bara för att bättre sälja en idé som är diametralt motsatt den verkliga marxismen.

Problemet i hela hans tänkande ligger i det han strävar efter att göra, nämligen att övertyga det borgerliga samhället, dess ekonomer, politiker, etc., om hans idéer. Han för inte ett samtal med arbetarklassen. Det visas i hur han presenterar sin "metod".

"...De rådande makthavarna störs aldrig av teorier som inleds på antaganden som är skilda från deras egna. Ingen etablerad ekonom kommer ens att uppmärksamma en marxistisk eller neo-ricardiansk modell i dessa dagar. Det enda som kan destabilisera och verkligen utmana mainstream-neoklassiska ekonomer är demonstrationer av de inre inkonsekvenserna hos deras egna modeller."

Så där har vi det, eftersom alternativa teorier inte kommer att tas på allvar av borgerliga ekonomer, är det ingen idé att slösa tid på att försöka utveckla dem. Han fortsätter: "Det var av denna anledning som jag, från början, valde att dyka ner i den neoklassiska teorins djup och att vid sidan om detta spendera näst intill ingen energi på att försöka utveckla alternativa, marxistiska modeller till kapitalismen."

Vad Varoufakis skriver här bidrar till att förklara hela hans tillvägagångssätt för att lösa krisen som drabbar eurozonen. Hans mål är att övertyga de borgerliga ekonomerna och politikerna som styr den Europeiska unionen till att ta sitt förnuft till fånga, att få dem att se vart deras politik leder och byta spår. Han tror att han, genom förnuft och logik, kan få borgerligheten att se misstagen i deras agerande. Han påpekar för dem att deras system är dömt till undergång om de inte lyssnar till den reformistiska och utopiska profeten i tid.

Problemet han har med att övertyga dem ligger naturligtvis i att hans egna idéer är ytterst bristfälliga och inte kan fungera på basis av den fria marknadsekonomin, det vill säga på kapitalismens grundval. Han är en klassisk reformist som tror att det är möjligt att förbättra livet för arbetare och kapitalister samtidigt, att det är möjligt att finna en gemensam grund där intressena hos motsatta klasser kan förenas i tider av akut ekonomisk kris.

Anledningen till allt detta är att han – även om han hävdar att Marx åtminstone bidragit till hans förståelse – i verkligheten har väldigt liten förståelse för det väsentliga i marxismen. Detta kan man se tydligt i alla hans skrifter om Marx. Även om han erkänner att Marx förde fram kapitalismens inre motsättningar, distanserar han sig även från Marx och han gör det genom att förfalska Marx ståndpunkt.

Marx "misstag"

Efter att ha förklarat varför "all förståelse för vår sociala värld" som han har kommer från Marx, förklarar han sedan varför han "är fruktansvärt arg på honom." Och därmed förklarar han varför han är en "ombytlig marxist". Varoufakis hävdar att "Marx begick två spektakulära misstag, det ena en försummelse och det andra en beställning [omission och commission, övers. anm.]."

Det första han anklagar Marx för är hans påstått auktoritära förhållningssätt, genom att citera hans svar på Medborgare Weston [se: Lön, Pris och Profit] i polemiken om löneökningar. Han säger att

"Marx kände en okuvlig lust att krossa människor som Medborgare Weston som vågade oroa sig för att en löneökning (som uppnås genom strejk) kan visa sig vara en pyrrhusseger om kapitalisterna därefter pressar upp priserna. Istället för att bara argumentera mot människor som Weston, var Marx fast besluten på att bevisa med matematisk precision att de hade fel, att de var ovetenskapliga, vulgära och ovärdiga seriös uppmärksamhet."

Här ser vi Varoufakis ytliga och ohederliga tillvägagångssätt i denna fråga. John Weston var en medlem av det allmänna rådet i Första Internationalen som lyfte två frågor: Kan löneökning förbättra levnadsförhållandena för arbetstagare och kan fackföreningarnas kamp för sådana löneökningar ha en skadlig inverkan på den övriga industrin? Weston var av den åsikten att löneökningarna inte gynnade arbetstagarna och faktiskt var skadliga för branschen som helhet.

Istället för att undersöka polemikens kärna mellan Weston och Marx, attackerar kamrat Varoufakis Marx, för hans förmodade auktoritära tillvägagångssätt! Han ignorerar den lilla detaljen att Westons teori användes av kapitalisterna som ett vapen i deras kamp mot den organiserade arbetarklassen. John Westons förnekande av nyttan av att kämpa för löneökningar ledde till ett direkt övergivande av all politisk kamp för arbetarklassens del mot kapitalismen. I egentlig mening återspeglade detta trycket från det borgerliga tänkandet inom själva arbetarrörelsen.

Vad Marx gör är att visa på fakta och siffror samt historiska händelser som visar att Weston har fel, att det hade funnits perioder av tillväxt i löner som inte alls hade lett till en ökning av priserna, vilket var vad Weston felaktigt hävdade. Att Varoufakis ignorerar essensen i det hela och helt enkelt betonar "tillvägagångssättet" avslöjar mycket om hans egna inställning!

Han klagar på att Marx "misslyckades med att tillägna tillräcklig tanke på, och förblev förnuftigt nog tyst om, konsekvenserna av hans eget teoretiserande på den värld som han teoretiserade om... Han övervägde helt enkelt inte möjligheten att skapandet av en arbetarstat skulle tvinga kapitalismen att bli mer civiliserad medan arbetarstaten skulle vara smittad med viruset av totalitarism allt eftersom fientlighet från resten av (den kapitalistiska) världen mot den växte och växte."

Vidare säger han att denna bestämdhet hos Marx till att "ha en 'fullständig', 'vattentät' beskrivning, eller modell, det 'sista ordet', är något han inte kan förlåta Marx för. Den visade sig, trots allt, ansvarig för många misstag och, än viktigare, för auktoritarianism. Misstag och auktoritarianism som till stor del är ansvarig för vänsterns nuvarande impotens som en kraft för det goda och som en hinder för det missbruk av förnuft och frihet som det nyliberala gänget idag tillser."

Även om han inte uttryckligen säger det, är det uppenbart att Varoufakis här hänvisar till fenomenet stalinism och Sovjetunionens degenerering. Inte ett ord om att det är omöjligt att bygga socialism i ett land, inte ett ord om de konkreta förhållandena i Sovjetunionen under 1920-talet, den eftersläpande ekonomin och isoleringen av revolutionen på grund av arbetarklassens nederlag i andra länder. Inte ett ord om de reformistiska ledarna hos arbetarrörelsen som ledde till att arbetarna besegrades i Tyskland, Ungern, Italien, Spanien, Kina, Storbritannien och så vidare under mellankrigstiden.

Vad som antyds här är att Marx på något sätt var ansvarig för Stalin. I detta går han ett steg längre än den vanliga propagandan vi får om detta ämne. Ofta finner vi försök till att anklaga Lenin för Stalin, med tanken att Lenins så kallade "auktoritarianism", förklarar uppkomsten av Stalin, vilket medför uppfattningen att det inte fanns någon skillnad mellan Lenin och Stalin. Varoufakis lyckas ta denna logik ett steg längre och spårar stalinismens rötter hela vägen tillbaka till Marx!

Och var hittar Varoufakis bevis för Marx auktoritarism? Han finner det i Marx "antagande att sanningen om kapitalismen skulle kunna upptäckas med matematiken i hans modeller (det så kallade 'reproduktionsschemat'). Detta var den värsta otjänsten Marx kunde ha levererat till sitt teoretiska system."

Detta är ett försök att förminska Marx syn till en onyanserad matematisk determinism, trots att Marx i själva verket hade en mycket mer övergripande bild av det kapitalistiska systemet och studerade det i alla sina motsättningar. Han tittade på olika typer av kriser och pekade aldrig ut en enda faktor som ensam orsak till kriserna. Han betonade dock att den grundläggande orsaken till den kapitalistiska krisen, i sista hand, fanns i tendensen till överproduktion, vilket är precis vad vi ser idag på stor skala globalt. Men varför koncentrera sig på det väsentliga hos Marx, då det är mycket mer användbart att tillskriva honom ett auktoritärt tillvägagångssätt som sedan kan användas för att distansera sig från Marx?

Efter att ha påpekat Marx "misstag", vänder Varoufakis sig sedan till Keynes om hjälp: "Keynes pärla till 'upptäckt' om kapitalismen var tvåsidig: (A) Det fanns en inneboende obestämdhet i systemet, med det som ekonomer i dag kan hänvisa till som en oändlighet av olika jämvikter, varav några ledde till permanent massarbetslöshet, och (B) det kan falla in i en av dessa fruktansvärda jämvikter vid minsta påverkan, oförutsägbart, utan anledning eller skäl, bara för att en betydande del av kapitalisterna fruktar att det kan hända."

Det är otroligt att Varoufakis hävdar att detta begrepp är en "pärla" å Keynes vägar. Det reducerar vår förståelse av ekonomisk kris till kapitalisternas subjektiva nyckfullhet. Enligt detta sätt att tänka, skulle man behöva anta att en kris provoceras fram bara för att kapitalisterna inte investerar på grund av bristande "förtroende". Vi kan lika gärna överge ekonomiska teorier helt och hållet och börja syssla med psykologi istället!

Han hävdar att Marx teorier om kapitalismen endast beskriver de regelbundna cyklerna för lågkonjunkturer men är värdelösa när det gäller att förstå en depression som den som på 1930-talet. Detta är helt felaktigt, då Marx ägnar hela sitt verk åt att visa hur kapitalismen är dömt att hamna i en större kris, som är det oundvikliga resultatet av en ansamling av mindre kriser där motsättningar staplas på varandra.

Han föreslår, i motsättning till Marx påstått värdelösa teorier om kapitalismen, Keynes begrepp om så kallade "mänskliga naturen" ("animal spirits"), som innebär att enskilda kapitalisters förtroende eller avsaknaden av det, tjänar som ett bättre verktyg, en "djupt radikal idé", som fungerar bättre än Marx försök "att etablera sina satser som matematiska, obestridliga bevis."

För att kompensera för Marx "felaktigheter" är således allt som krävs att lägga till lite keynesianism till marxismen. Som Varoufakis konstaterar: "Av alla ställen i Keynes Allmänna teori är denna idé om kapitalismens självdestruktiva nyckfullhet, den vi behöver återuppta och använda för att återradikalisera marxismen."

Ett "blygsamt förslag"

Grekland massdemonstrationHur föreslår Varoufakis att vi "återradikaliserar" Marx? I grund och botten genom fortsatt expansion av offentliga utgifter och krediter – keynesiansk politik! I sitt "Blygsamma Förslag" utvecklar han sin idé om en "europeisk New Deal", som enligt honom "skulle leda till framsteg inom loppet av månader".

Vilka är de viktigaste aspekterna? Centralt för hans förslag är tanken att den Europeiska Centralbanken bör ta på sig en betydande del av euroområdets medlemmars nationella skulder. I detta skulle den Europeiska centralbanken ha en stor roll att spela i att tillämpa ett "begränsat skuldkonverteringsprogram". Det "Blygsamma Förslaget" anger följande:

"Maastrichtfördraget tillåter varje europeisk medlemsstat att emittera statspapper på upp till 60% av dess BNP. Sedan krisen 2008 har de flesta euromedlemsstater överskridit denna gräns. Vi föreslår att ECB erbjuder medlemsstaterna en möjlighet till en skuldkonvertering för deras Maastricht Compliant Debt (MCD), samtidigt som de nationella andelarna av den konverterade skulden ska fortsättas att betalas separat av varje medlemsstat."

I praktiken skulle det innebära att ett land som Italien, som har en offentlig skuld på 130 % av BNP, skulle lägga 60 % i händerna på ECB och att de återstående 70 % skulle betalas av den italienska staten. Men EU-lagstiftningen begränsar vad ECB kan göra i detta avseende, eftersom det inte är tillåtet att helt enkelt köpa upp nationella statsskulder. För att komma runt detta, föreslår Varoufakis att ECB ska fungera som en mellanhand och "medla mellan investerare och medlemsstater."

Således köper inte ECB skulder direkt, utan fungerar som en garant för köpare av skulder, genom att ge ett "konverteringssörjande lån". Och hur skulle detta fungera? Han förklarar att "Återfinansiering av den Maastrichtkompatibla andelen av skulden, som nu hålls i ECB-obligationer, skulle hållas av medlemsstater, men till räntor som fastställs av ECB strax ovanför dess obligationsräntor. Aktierna i statsskulden som omvandlas till ECB-obligationer ska innehas av den i debet-konton. Dessa kan inte användas som säkerhet för kredit eller derivatskapande. Medlemsstaterna förbinder sig i sin helhet till att lösa in obligationer på förfallodagen, om innehavarna väljer detta i stället för att förlänga dem till lägre, säkrare priser som erbjuds av ECB."

Hela förslaget är ett förtäckt sätt att säga att ECB inte kommer att köpa upp statsskulder, men i verkligheten skulle de det. I en not till texten hittar vi denna förklaring, "För en medlemsstat, vars skuld i förhållande till BNP är 90 % av BNP, är andelen av dess skuld som kvalificerar sig som MCD två tredjedelar. Så när en obligation med nominellt värde på exempelvis 1 miljard euro mognar, kommer två tredjedelar av detta (667 000 000 euro) att betalas (lösas in) av ECB med pengar som tas upp (av ECB) från penningmarknaden genom emissionen av ECB:s obligationer."

Vad detta betyder är att ECB skulle behöva emittera obligationer för att täcka skulden för EUs medlemsstater. Oavsett hur vi ser på det, är vad Varoufakis föreslår här att ECB tar på sig mycket av de nationella skulderna inom EU.

År 1993 rådde en av författarna till "Ett Blygsamt Förslag" Jacques Delors, dåvarande ordförande för Europeiska kommissionen, att föreslå att en europeisk investeringsfond inrättas, men det stoppades av ekonomi- och finansstyrelsen för Europeiska kommissionen och, som författarna av dokumentet öppet erkänner, med "tyskt motstånd, då som nu, till EU-obligationer .

Här har vi kruxet. ECB är inte starkare än de länder som bidrar till den. Och all skuld den tar på sig, måste så småningom finansieras med riktiga pengar. Det innebär att det, i händelse av svårigheter, i slutändan skulle vara den tyska huvudstaden som tvingas betala! Detta förblir sant trots att Varoufakis och hans meningsfränders påstår att "banker, skulder och investeringsflöden är europeiserade utan behov av nationella garantier eller skatteöverföringar." Om skulden är "europeiserad" betyder det att Europa som helhet måste garantera och betala för denna skuld, vilket betyder de länder som kan betala, och det betyder Tyskland!

Det förklarar varför tyska kapitalister är inte alltför förtjust i Varoufakis förslag. Han försöker lugna dem genom att säga att "Om en medlemsstat gör en kaosartad utebliven betalning innan en ECB-obligation som blivit utgiven för dess räkning mognar, så kommer ECB-obligationen att omfattas av betalning av en försäkring som köps eller tillhandahålls av ESM [Europeiska StabilitetsMekanismen]." Hur mycket en sådan försäkring skulle kosta, med tanke på antalet av EU:s medlemsstater som riskerar att behöva ställa in betalningar under de kommande åren, förklarar inte författarna!

I det Blygsamma Förslaget, hänvisar författarna också till problemet med de "perifera ekonomierna", som behöver finansiering, "för att bygga nya sektorer, främja konvergens och sammanhållning, och för att ta itu med den växande obalansen i konkurrenskraft inom euroområdet."

ECB porträtteras här som om det vore ett opartiskt organ som står över alla euroländer. Det ignorerar det faktum att om ECB någonsin skulle misslyckas, är det de mäktiga staterna inom euroområdet som skulle behöva backa upp det, och det betyder i slutändan Tyskland. Det förklarar varför den tyska regeringen sätter upp en så hård opposition mot samtliga förslag som Tsipras regering har kommit med.

Trots att Varoufakis hävdar att han är en marxist, om än en ombytlig sådan, och att han hävdar att Marx har gett honom den insikt han har om kapitalismen, så ignorerar han helt de lagar som styr det kapitalistiska systemet i praktiken.

Fri konkurrens på marknaden mellan privata producenter och strävan efter maximal vinst är det som driver det kapitalistiska systemet. I denna process kommer några kapitalister oundvikligen att hamna på toppen, de mest effektiva och produktiva. Investeringar för att förbättra produktiviteten för att bättre kunna konkurrera på marknaden är kärnan i systemet.

Tysk industri är mer konkurrenskraftig eftersom den har mer tekniska investeringar. Det betyder att den kan konkurrera ut andra industrimakter. På så sätt ackumulerar den mer kapital och kan därför ytterligare överträffa sina konkurrenter. De har gjort detta på bekostnad av de flesta av de andra europeiska länderna.

Allt detta förklarar varför vi har ett Tyskland och ett Grekland i EU. Den tyska industrin har, genom att vara så konkurrenskraftig, förstört industrin i Grekland och många andra EU-stater. Detta är det oundvikliga resultatet av fri konkurrens på marknaden. Det är ett uttryck för det faktum att produktivkrafterna har vuxit ifrån världsmarknaden globalt. Därför kan en grupp av kapitalister bara öka sin marknadsandel genom att minska sina konkurrenters. Om Tyskland är mer produktivt och konkurrenskraftigt kommer de att konkurrera ut länder som Grekland, Italien, Portugal och Spanien.

Om det skulle finnas obalans, föreslår Varoufakis ett flöde av resurser från de "framgångsrika" länderna till de "misslyckade". Han hänvisar till en situation där, i den "väl avvägda eurozonen... finansieras handelsunderskottet hos en medlemsstat med ett nettoflöde av kapital till samma medlemsstat".

Varoufakis behandlar det kapitalistiska systemet som om det skulle vara någon slags välgörenhetsinstitution, och inte ett anarkiskt system baserat på vinstskapande. Hans ekonomiska teorier är, långt ifrån en omedelbar lösning på krisen – medan vi vinner tid till att vänstern ska hinna komma med ett alternativ – är fullständigt utopiska och motsvarar inte sättet som det verkliga kapitalistiska systemet fungerar på.

Det nazistiska hotet

Varoufakis ser utsikterna för en splittring av EU och en kollaps av euron, vilket är en konkret möjlighet. Men det enda resultatet han ser från denna kris är barbari med en uppkomst av nazister och andra reaktionära krafter. Som vi har sagt ovan, ser han inte potentialen hos arbetarklassen att kliva in som en kraft.

Gyllene gryning är ett fascistiskt parti, men är dess väljarkår omöjlig att vinna? Anledningen till att ett parti som Gyllene gryning har vuxit fram som en parlamentarisk kraft är den djupa ekonomiska och sociala kris som drabbat Grekland. Dess anhängare tror felaktigt att fascisterna är alternativet. Men en viktig detalj framkom under de senaste veckorna. När Tsipras tycktes stå upp mot trojkan visade en opinionsundersökning att 91% av Gyllene grynings väljare höll med i Syrizas hållning. Detta visar att en stor del av väljarna till Gyllene gryning kan vinnas från dem, men endast under förutsättningen att Syriza står fast. Om partiet retirerar och går med på kompromisser, kommer det att driva dessa väljare tillbaka i armarna på fascisterna i Gyllene Gryning.

Varoufakis sade nyligen att Syriza-regeringen, i kampen mot skatteflykt, inte kommer slå mot vanliga människor, det vill säga de små företagen och vanliga arbetare, utan mot oligarkerna. De senaste uttalanden om denna fråga skulle tyda på att de kommer att spionera på momsbedrägeri, det vill säga just de små företagen. Detta är att spela Gyllene gryning rakt i händerna.

Varoufakis är utan tvekan en anhängare av icke-våld, för fredlig förändring och för att arbeta för att undvika en kollaps i barbari. Vad detta dock innebär är att han inte är beredd att anta revolutionära metoder, utan önskar att föra dialog med den härskande klassen, för att få dem att se behovet av klassamarbete. Detta har, när det antagits genom historien, i slutändan alltid lett till en situation där arbetarna blir besvikna och den officiella vänstern misskrediterad, vilket skapat förutsättningar för stärkandet av högern.

Varoufakis har inte lärt sig någonting av historien. Han har dragit alla de felaktiga slutsatserna och upprepar historien likt en fars. Syrizas ledare måste bryta med detta tänkande och anta ett djärvt socialistiskt alternativ.

Är vi redo?

Varoufakis ignorerar det faktum att alternativet existerar. Vad som behöver göras i Grekland är följande: Avsluta skulden utan återbetalning, nationalisera bankerna och storföretagen under arbetarnas kontroll och förvaltning, och inför en planekonomi. Rikedomen för att finansiera alla de nödvändiga reformerna existerar; den är i händerna på de kapitalistiska oligarkerna!

Vad Varoufakis huvudsakligen säger är att han vill erbjuda ett radikalt alternativ, men att arbetarna inte är redo för ett sådant program. Erfarenheterna från de senaste veckorna visar på den exakta motsatsen. När Tsipras-regeringen tycktes utmana trojkan sköt hans popularitet i höjden. Tanken att Thessaloniki-programmet skulle genomföras höjde massornas förhoppningar. För första gången på många år samlades tusentals människor utanför parlamentsbyggnaden för att stödja regeringen.

Just när alla villkor för en radikal förändring existerar, säger Varoufakis att ögonblicket inte är rätt. Sanningen är motsatsen. En kris för kapitalismen ger möjligheten att visa ett alternativ. Det är när kapitalismen inte längre ger förutsättningar för förbättringar i levnadsstandard som arbetare blir mer villiga att lyssna på ett parti som föreslår ett socialistiskt alternativ.

Det är nu, i ett ögonblick av djup kris i systemet, som Syriza måste erbjuda ett konkret alternativ till de arbetande massorna i Grekland, för om det inte gör det kommer partiet så småningom att ses av många som ännu en grupp av politiker som lovade mycket och levererade mycket lite, om något alls. Om den stämningen slår rot, kommer de som röstat för Syriza att se någon annanstans, inklusive åt extremhögern, som Varoufakis med rätta avskyr!

Varoufakis "ombytliga" sätt att vara marxist, innebär att välja och vraka från Marx skrifter och ta bort väsentliga aspekter av hans tänkande och att tillämpa ett totalt icke-marxistiskt tillvägagångssätt i praktiken, det vill säga att han gömmer sig delvis bakom Marx, i syfte att skapa en bild av sig själv som "radikal", medan han i praktiken dukar under fullständigt för kapitalismen.

Marx förklarade i hans förord från 1859 till Till kritiken av den politiska ekonomin:

"På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning."

Dessa ord beskriver vad vi har idag. Produktionsmedlen som ackumulerats i Europa gör uppror mot kapitalismens tvångströja. För ytterligare utveckling måste de befrias från denna tvångströja. Det sätt som de ska befrias på är genom klasskamp och social revolution. I Grekland har vi redan gått in i "eran av social revolution". Det som krävs är att ledarna för Syriza uppmärksammar detta faktum och agerar därefter.

Original: Varoufakis’ mission “to save European capitalism from itself”

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.