Världsperspektiv 2012 - Del fyra

av International Marxist Tendency

Ryssland

I Ryssland utlöste kapitalismens återinförande en ekonomisk kollaps, liknande den situation som skulle följa på en krigsförlust. Ingen ekonomi kan emellertid förbli i ett permanent tillstånd av kollaps. Krisen 1998 ledde till en skarp devalvering av rubeln som efter hand bidrog till minskad import, ökad export och en partiell återhämtning av den ryska industrin. Återhämtningen berodde främst på högkonjunkturen i världskapitalismen samt en stor efterfrågan på rysk olja och gas.

Detta var den materiella grunden för återupprättandet av en relativ och svag jämvikt. De senaste tio åren har president Putin utnyttjat det höga oljepriset för att underbygga stabiliseringen av hans regim, som kombinerar kapitalismens sämsta sidor med den gamla regimens mest negativa drag: byråkrati, korruption, bedrägeri och statlig repression.

Massornas levnadsstandard har förbättrats något under denna period (även om den ännu inte nått den nivå som fanns i Sovjet). Förbättringen berodde huvudsakligen på en höjning av lönerna inom den offentliga sektorn och av pensionerna. Dock har krisen 2008 visat att den ryska ekonomin inte står på en stabil grund. Den är kraftigt beroende av efterfrågan på olja och gas, och den marknaden är sårbar för de våldsamma svängningarna på den kapitalistiska världsmarknaden.

Därtill drabbas det ryska folket av följderna av korruption, gangsterkapitalism och genomgripande byråkratisering. Resultatet av detta ser vi i form av en vidsträckt oppositionsrörelse, som för närvarande främst återspeglar den djupgående desillusioneringen med Putin inom breda lager av småborgerligheten.

Eftersom motsättningarna i det ryska samhället saknar möjlighet att komma till uttryck inom det parlamentariska systemet kommer de oundvikligen visa sig i form av sociala oroligheter. Ju längre Putin och hans kumpaner försöker behålla makten desto mer explosiva kommer dessa motsägelser bli.

Graden av det ryska samhällets politisering stiger drastiskt och påverkar alla samhällsskikt, speciellt unga människor. Rörelsen bland småborgerligheten, studenterna och så vidare, är det första varnande tecknet på en annalkande storm. Den avgörande faktorn kommer vara den ryska arbetarklassens aktiva ingripande, vilken redan påbörjat strejker i fordonsbranschen.

Asien

Var kapitalisterna än vänder sig kan de inte finna någon lösning. Illusionen att Asien skulle kunna rädda dem går snabbt upp i rök. Plötsligt har de funnit sig stå inför faktumet att Asien trots sin kolossala produktionspotential inte kan kompensera för den minskade efterfrågan i Europa och USA. Detta understryks av exemplet Japan, som gått från att vara en modell för tillväxt till ett land hemsökt av långvarig stagnation, stigande arbetslöshet och växande sociala motsättningar.

Under 1990-talet introducerade Japan en serie stimulansprogram och tvingades även genomföra ett flertal bankbailouts i stil med bankbailouten 1998 på 500 miljarder dollar. Från att ha haft ett budgetöverskott 1991 fick landet sedermera ett underskott på 4,3 procent 1996 och 10 procent år 1998. 1995 låg skuldens andel av BNP på 90 procent. Idag har Japan en skuldnivå på 225 procent av BNP, och landets ekonomi skadades allvarligt i och med jordbävningen, även om den börjat sakta ned redan innan.

Japan har gått från att ha en genomsnittlig årlig tillväxt på tio procent under 1960-talet till fem procent under 1970- och 80-talet för att slutligen landa på nära noll procent efter krisen 1997. Under samma period har den generella arbetslöshetsnivån stigit från 1,5 procent (1960-75) till 2,5 procent (1975-90) till dagens nivå på 5 procent. För ungdomar är situationen emellertid ännu värre. Arbetslösheten hos gruppen 15-24 år tog ett skutt upp till 10,5 procent år 2010.

Otrygga anställningsformer är väldigt vanliga på den japanska arbetsmarknaden. Över 40 procent av landets arbetskraft är deltidsanställda. Många arbetare har tillfälliga anställningar. Den tid då man fick ett jobb där man stannade livet ut är ett minne blott, vilket var en helt central faktor som under en lång tid möjliggjorde social och politisk stabilitet.

En konsekvens av detta är att många börjar dra politiska slutsatser, särskilt ungdomar. Detta leder till växande protester bland ungdomar och ett växande intresse för vänsterlitteratur. En mangaserie som baserades på Marx Kapitalet blev en bästsäljare, och det över 400.000 medlemmar starka Kommunistpartiet har attraherat tusentals unga nya medlemmar.

Kina

Förr tillhandahöll Kina en lättnad för en världsekonomi som stod inför stagnation och lågkonjunktur. Detta kan man inte längre göra. Även om den kinesiska ekonomin fortfarande håller sig kvar på en hög tillväxtnivå visar den tecken på att vackla. Detta får allvarliga sociala och politiska konsekvenser. Marxister inser att den senaste periodens snabba tillväxt inom den kinesiska ekonomin stärkte landets arbetarklass enormt. Kinas regerande klick avstyrde en social explosion i och med att den konstanta tillväxten av produktivkrafterna gav folk hopp om framtida förbättringar. Men nu kommer alla motsättningar upp till ytan.

Efter en lång period av väldigt snabb tillväxt visar Kina nu tecken på att sakta ned. Tre kvartal i rad (januari till och med september 2011) saktade tillväxten på årsbasis ned medan regeringen, som var oroade av den stigande inflationen, begränsade utlåningen och höjde räntorna. Problemet kommer sig av en försvagad efterfrågan på kinesiska varor i USA och Europa.

Det huvudsakliga problemet är att de snabbt växande ekonomierna i Asien är beroende av att sälja sina varor på världsmarknaden. Kina har fortfarande en relativt hög tillväxtnivå. Landets industrier producerar fortfarande en stor mängd billiga råvaror. Men Kina måste exportera för att fortsätta producera. Var finns marknaden för dessa råvaror om USA:s och Europas ekonomier befinner sig i lågkonjunktur?

Som John W. Shoen, Senior Producer på nyhetssidan msnbc.com kommenterade i september 2011:

”Beslutsfattare i Kina, världens tredje största ekonomi efter USA och EU, står inför ett antal tuffa beslut. En snabb tillväxttakt har eldat på inflationen som enligt analytiker uppgår till en tvåsiffrig nivå som är mycket högre än de officiella målen. För att tygla inflationen har Beijing höjt räntenivåerna fem gånger och bankernas minimireserver nio gånger sedan oktober 2010. Men om man slår ned för hårt skulle en kraftigare ekonomisk inbromsning kunna vända upp och ned på Kinas ansträngningar att lyfta flera hundra miljoner människor ur fattigdom.”

”Kina tampas även med en egen bankbaksmälla efter åratal av massiva lån till regeringen för utveckling av de statligt ägda företagen och förbättringar av infrastrukturen.”

”Det finns ett tvåskiktssystem i Kina och jag tror att utlåningen som pågår och andelen dåliga lån ligger nu på en oroande nivå, berättade David McAlvany, verkställande direktör på McAlvany Financial Group, för CNBC. I slutändan kommer [Kinas banker] tvingas till en del repressalier.” (Recession's second act would be worse than the first, http://bottomline.msnbc.msn.com/_news/2011/09/22/7900826-recessions-seco..., av John W. Schoen, Senior Producer, 22/9 2011)

De kinesiska myndigheterna avslöjade att de inte till fullo förstått omfattningen av den kris som år 2008 bröt ut i de avancerade kapitalistiska länderna. De såg det som en recession som snart skulle gå över och politiken genomfördes utifrån detta. 2008 presenterades ett stimulanspaketet på 586 miljarder dollar i syfte att bibehålla den kinesiska ekonomins uppåtgående, genom att skapa en större inrikes efterfrågan då exportmarknaderna krympte. Detta dock till priset av en betydande ökning av statsskulden hos den centrala förvaltningen. Kinas offentliga skuld växte väldigt långsamt förr, från noll procent av BNP 1978 till runt 7 procent 1997, till strax under 20 procent 2003. Men till följd av de statliga investeringarna som Kina gjorde när man ställdes inför kapitalismens världskris sköt skulden iväg till 37 procent år 2010.

Som The Global Post rapporterade (8 juli 2011):

”Kinas banker har gett sig in i riskabla utlån utanför balansräkningen som påminner en aning om Enrons skojeri. Beijing släppte i förra veckan en nationell revision som avslöjade att de lokala förvaltningarna uppskattas ha en skuld på 1 650 miljarder dollar i obetalda lån. Denna vecka har Moodys indikerat att problemet är betydligt värre, med inte mindre än 540 miljarder dollar mer. Och det är bara de lokala förvaltningarnas skulder. Det inkluderar inte centralförvaltningens enorma obligationer, eller de som ligger hos banker som i stor utsträckning garanteras av Beijing. Även för en mirakelekonomi som Kina är det en stor skuld.”

I samma artikel svarar Victor Shih, en expert på Kinas ekonomi baserad i USA, på frågan Hur stora skulder har Kina? med följande förklaring:

”Det beror på vad man inkluderar. Stora delar av den kinesiska ekonomin ägs av regeringen. Skulderna hos dessa statligt ägda företag är vad man kallar en ansvarsförpliktelse i slutändan är det regeringens ansvar. Om man räknar alla dessa förpliktelser får man en extremt hög siffra, något i stil med 150 procent av Kinas bruttonationalprodukt, om inte mer."

"En mer begränsad definition är skuld som ägs av antingen central- eller lokalförvaltningarna. Det motsvarar omkring 80 procent av Kinas BNP.”

Hur man än ser på saken har Kina höjt sina nivåer av offentlig skuld betydligt genom en massiv ökning av de offentliga utgifterna. Hittills har det stimulerat ekonomin och möjliggjort en fortsatt hög tillväxt. Men detta kan inte fortsätta i all evighet. Kinas skuld är fortfarande låg jämfört med länder som Japan, USA och många europeiska länder, men den växer. Så länge Kinas ekonomi fortsätter att växa kan den finansiera den nuvarande skuldnivån, men om det sker en markant nedgång kommer alla situationens motsättningar komma upp till ytan.

Förutom den framtida finanskris som allt detta kommer framkalla i Kina är det också ett faktum att den ekonomiska tillväxten har skapat en gigantisk och ökande ojämlikhet: det "kommunistiska" Kina är en av de mest orättvisa länderna i världen. Ett litet fåtal har blivit väldigt rika men villkoren för miljoner arbetare motsvarar de i Storbritannien under Charles Dickens tid. Detta har gett upphov till outhärdliga spänningar som kommer till uttryck genom en ökning av självmord bland unga arbetare, strejker och bondeuppror.

Höga tillväxtsiffror ska inte ses som en garanti för social stabilitet. Egypten växte med en tillväxttakt på 5,5 procent sedan 2003, varav den några år låg på över 7 procent. Denna hastiga tillväxt sammanföll med den största strejkvågen sedan andra världskriget och det slutade med revolution. Här finns det lärdomar för Kina inför framtiden. Myndigheterna är bekymrade. Under den egyptiska revolutionen raderade den kinesiska censuren Egypten från sökmotorerna. Kina har investerat i att skapa en gigantisk internetpolis som övervakar vad folk gör online. De tror att om de kan hindra folk från att höra talas om revolutioner i andra länder kan de hindra folk från att dra revolutionära slutsatser av situationen i Kina. Men poängen är att det är de kinesiska arbetarnas och böndernas levnadsvillkor som kommer leda fram till revolutionära upptrappningar. Och ingen internetpolis i världen kan dölja dessa förhållanden för det kinesiska folket.

Inflationen är över 6 procent, vilket i sig är högt nog, men inflationen på matpriser överstiger 13 procent. Inköp av matvaror uppgår till en tredjedel av de månatliga utgifterna för en genomsnittlig kinesisk konsument. Den höga inflationen har hållit i sig trots regeringens åtgärder. Det har inte gett önskad effekt att begränsa hur stora summor bankerna kan låna ut och att sedan oktober 2010 ha höjt räntan fem gånger.

En totalitär regim påminner om en tryckkokare med säkerhetsventilen åtskruvad. Den kan explodera plötsligt, och utan förvarning. Även om det är svårt att få korrekt information pekar de offentliga rapporterna, vilka underskattar den verkliga situationen, på att oroligheter har blivit allt vanligare i Kina. Varje år äger tiotusentals strejker, bondeuppror och andra öppna protester rum i Kina. Ofta är dessa kopplade till ilska över den offentliga korruptionen, statliga övergrepp och olagligt beslagtagande av jord för utveckling.

Matpriserna är ett särskilt stort bekymmer för regeringen, då de har en direkt inverkan på miljontals av landets arbetare och bönders liv. Det kommunistiska partiets ledare fruktar att samhälleliga oroligheter kan börja gro när arbetare får ta konsekvenserna av att priserna höjs. Skarpa konflikter kommer oundvikligen uppstå mellan massorna och det ekonomiskt och politiskt härskande samhällsskiktet.

Krisen i den globala ekonomin har lett till att vinster och investeringar har minskat, och situationen förvärras av att det blir svårare att få lån. Detta tvingar många fabriker att söka inofficiella lån till ockerräntenivåer. De står inför valet att betala dessa räntor eller sänka löner. Resultatet blir lönesänkningar eller att man inte betalar ut några löner över huvud taget.

I november 2011 sade Guandongs tillförordnade guvernör att provinsens export sjönk med 9 procent i oktober i jämförelse med månaden innan. Provinsledare kämpar också med utbredda protester från lantbrukare mot beslagtagande av jord. Fabriker skär ned på övertiden som arbetarna är beroende av för att komplettera sina låga grundlöner. Det har varit strejker på bil-, sko- och datorfabriker i Shenzhen och Dongguan, två ledande exportcenter i södra Guandongprovinsen.

Den kinesiska samhällsvetenskapliga akademien har uppskattat att fler än 90 000 "masstilldragelser" inträffade under 2006, med ytterligare ökningar under de följande två åren. Den härskande klassen förbereder sig på oroligheter i en långt större omfattning. Kina ökade sin budget för inrikes säkerhet med till 624,4 miljarder yuan (1 yuan är ungefär 1 krona) under 2011, vilket motsvarar en ökning med 13,8 procent. För första gången i historien spenderar nu Kina mer pengar på att upprätthålla den interna ordningen än på landets försvar.

Detta indikerar att de i högsta grad är medvetna om risken att det utbredda missnöjet så småningom slutar i en explosion liknande de som tog Tunisiens och Egyptens regeringar med storm. En explosiv utveckling i Kina kan uppstå när man minst av allt anar det. Vi måste vara förberedda.

Indien

Indiens totala befolkning låg vid den senaste rapporten 2010 på 1 210,2 miljoner människor, mot 434,9 miljoner år 1960 – en ökning med 178 procent under de senaste femtio åren. Indien har 17,54 procent av världens befolkning, vilket innebär att var sjätte människa i världen bor i Indien. Landet kommer, tillsammans med Kina, spela en avgörande roll för Asien och världen i framtiden.

Indien har liksom Brasilien och Kina uppnått höga tillväxtnivåer tack vare högkonjunkturen i världshandeln. Men det löste inga indiska samhällsproblem. Det har lett till en skarp ökning av ojämlikheten, där den privilegierade eliten göder sig själva medan massorna fortsätter sjunka ned i ett hav av fruktansvärd misär.

Under det senaste decenniet har omkring 159 miljoner människor kommit upp i arbetsför ålder, men endast 65 miljoner har någon slags anställning. Produktionen och konsumtionen av mat per capita har avtagit på medellång sikt och undernäringen hos en stor del av befolkningen är jämförbar med Subsahariska Afrika. Nästan hälften av alla barn lider av måttlig till svår undernäring; en tredjedel av alla vuxna lider av kronisk energibrist. Ett nytt mått på multidimensionell fattigdom (som räknar med näring, barnadödlighet, undervisning, registrering, elektricitet, sanitet, dricksvatten, golvbeläggning, bränsle för matlagning och tillgångar) har kommit fram till att det finns fler fattiga människor i bara åtta Indiska delstater än i hela Subsahariska Afrika.

Sådan är situationen efter två decennier av ekonomiska reformer , som basunerades ut som en modernisering av Indien och som skulle göra landet till en tigerekonomi. Resultatet av att man under de senaste 20 åren helt öppnat upp ekonomin för imperialismen är att 100 av Indiens rikaste människor idag äger tillgångar värda en fjärdedel av landets BNP, samtidigt som över 80 procent av befolkningen lever på mindre än 50 cent om dagen. Över 250 000 jordbrukare har begått självmord, drivna till desperation av en ond spiral av fattigdom och skuld. Denna obscena brist på jämlikhet är vad den fria marknadens förespråkare beskriver som framsteg. Och nu har den globala krisen börjat påverka Indien.

Rupien har fallit till en rekordlåg nivå. Den föll med 15 procent under andra halvan av 2011 och nedgången visar inga tecken på att sakta in. Rupiens fall höjer de indiska företagens kostnader för import av material, komponenter och maskineri. Ett ytterligare tapp kommer leda till ökad inflation, speciellt på bränsle, vilket till 80 procent importeras. Reserve Bank of India (RBI) har höjt räntesatserna tolv gånger sedan mars 2010 från 4,75 procent till över 8 procent. Inflationen var i juli 9,22 procent, vilket med råge överskred RBI:s mål som var 4-4,5 procent. Matpriserna stiger ännu fortare. De fattigaste 40 procenten av Indiens befolkningen lägger 65 procent av sin inkomst på mat. Med matpriser som stiger i den nuvarande hastigheten kommer många att ställas inför undernäring eller till och med svält.

En kombination av fallande global efterfrågan, ökande inflation och högre räntesatser kommer visa sig vara ödesdigert för Indiens högt prisade ekonomiska expansion. Detta kommer avspeglas i arbetslöshet och fallande levnadsstandard. Miljoner människor kommer dömas till arbetslöshet, undersysselsättning, gatuförsäljning eller helt enkelt svält.

Det har varit en våg av arbetarkamp i många delar av Indien, som strejken bland arbetare på Comstar Automotive Technologies fabrik i Maraimalai Nagar i Tamil Nadu, strejken med 2500 arbetare i det tyska teknikkonglomeratet Bosch i Mumbai, och den vilda strejken i Chennai där hamnarbetare protesterade mot en olycka i hamnen som krävde en av deras kollegors liv. Arbetarna vann en viktig seger där deras fackförening erkändes efter en två veckor lång, bitter strejk på Maruti Suzuki-fabriken i Manesar.

De befintliga partierna erbjuder ingen lösning. 2012 kommer det hållas val i delstaterna Uttar Pradesh, Punjab, Manipur, Uttarakhand och Goa. Kongressens regering står inför ett nederlag, men högerpartiet BJP är också impopulära. De kommunistiska partiernas reformism och klassamarbetspolitik har gjort att många arbetare och unga har tappat förtroendet för dem.

Massornas desperation återspeglas i den maoistiska upprorsrörelse som nu är aktiv i många delstater. 2010 skedde ett flertal större attentat av maoister, bland annat en tågurspårning som dödade över 150 civila, en annan attack som dödade 26 poliser och många andra attacker som dödat tjogtals säkerhetsstyrkor och civila. De maoistiska attentaten fortsatte under 2011, bland annat med lemlästandet av tio polistjänstemän i delstaten Chhattisgarh. Trots de militära nedslagen, arresteringarna, tortyren och massakrerna har det inte skett några framsteg med att förhindra maoisternas attentat.

Indien är inte den enda asiatiska ekonomin som nu upplever en avmattad tillväxt. Åtta av de tio mest växlade asiatiska valutorna gick tillbaka 2011, vilket speglade områdets kraftiga beroende av USA och Europa. Perspektivet är ett med lägre tillväxt, stigande arbetslöshet, fallande levnadsstandard och ökande klasskamp i varje asiatiskt land.

Pakistan

Efter över sex decennier av officiell självständighet har Pakistans ruttna borgarklass visat sig vara helt inkapabel att spela en progressiv roll. Situationen i Pakistan är långt värre än i Indien. Det är en fullständig katastrof.

Enligt källor på Finansministeriet minskade de utländska investeringarna från utvecklade länder med hela 83 procent under det första kvartalet (juli till september) av det nuvarande räkenskapsåret 2011-2012, och landet erhöll bara utländska investeringar till ett värde av 50,1 miljoner dollar. I absoluta termer innebär denna siffra en minskning med 241,8 miljoner dollar.

Pakistans internationella handelsskillnad ökade med 31,38 procent under de fyra första månaderna av 2011 jämfört med föregående år, till följd av den högsta importökningen någonsin och en minskning av exportinkomsterna. Till följd av detta nådde handelsunderskottet 6,87 miljarder dollar i juli-oktober 2011, från 5,23 miljarder dollar under motsvarande period 2010. Underskottet i bytesbalansen ökade också med 1 209 miljarder dollar mellan juli och september 2011, jämfört med 597 miljoner dollar under samma period 2010.

Landet har en total skuld på 66,4 procent av BNP. Enligt centralbankens siffror låg Pakistans totala skuld, vilket inkluderar hushållsskulder, utländska skulder och skulder i företag inom offentlig sektor, under räkenskapsåret 2010-11 (FY11) på förbluffande 12 biljoner rupier eller 139,5 miljarder amerikanska dollar.

Enligt officiella siffror beräknas befolkningen till år 2015 vara 191 miljoner, en ökning från den nuvarande siffran på ca 170 miljoner, vilket innebär att Pakistan är det sjätte mest folkrika landet i världen. Varje pakistansk man, kvinna och barn har en skuld på 61 000 rupier, medan Pakistans regering fortsätter låna kraftigt. Snart kommer Pakistan inte kunna betala räntan på sin utlandsskuld, som uppgår till 60 miljarder dollar. För att undvika en omedelbar bankrutt kommer Islamabad tvingas trycka pengar, vilket kommer leda till ytterligare inflation.

Enligt Leagatum Prosperity Index 2011 är Etiopien, Zimbabwe och Centralafrikanska republiken de enda tre länder som ligger sämre till än Pakistan. Deras Safety & Security Sub-index (index för trygghet och säkerhet, ö. a.) påpekar att Sudan är det enda landet som ligger sämre till än Pakistan. Deras Education Sub-Index (utbildningsindex, ö. a.) visar att Centralafrikanska republiken, Mali, Sudan, Etiopien och Nigeria är de enda fem länder som ligger sämre till än Pakistan. Enligt registret över statsförfall 2011 (”failed states”) ligger nu till och med länder som Rwanda, Burundi, Etiopien och Burma bättre till än Pakistan.

Fyra av tio pakistanier har sjunkit under fattigdomsgränsen: uppskattningsvis 47,1 miljoner pakistanier lever i extrem fattigdom. Under de senaste tre åren har varje dag i genomsnitt 25 000 pakistanier hamnat i extrem fattigdom.

Graden av undernäring är hög och stiger olycksbådande, och är ofta kopplad till barn- och spädbarnsdödligheten som ligger på 50 procent. Det finns i genomsnitt en läkare, av okänd behörighet, på 1 183 personer. Landets läs- och skrivkunnighet är bara 57 procent vilket trots officiella överdrifter är bland de lägsta i världen. Pakistan placeras på plats 142 av 163 länder i en förteckning som visar hur stor andel av landets budget som avsätts till undervisning.

Washington behöver Islamabads stöd för sitt krig i Afghanistan. Men de litar inte på Pakistans ledare, varken de politiska eller militära ledarna. De har drivit in Pakistans armé i ett blodigt krig i gränsområdena, som aldrig har stått under kontroll av Islamabads regering. Washington skickar sina drönare att bomba stamområden i Pakistan och dödar många civila som inte har någonting med terroristerna att göra. De informerade inte Pakistans regering eller armé om den räd som dödade Bin Ladin. Kort sagt behandlar de Pakistan och dess regering med samma imperialistiska arrogans som britterna uppvisade på Rajens tid.

Pakistans ödesdigra inblandning i Afghanistan har inneburit att varje sken av politisk stabilitet som funnits förut har förstörts. Staten har djupa sprickor och är underminerad av korruption, narkotikahandel och interna destruktiva konflikter inom armén och underrättelsetjänsten ISI. Amerikanernas mord på Bin Ladin på pakistanskt territorium förde omedelbart upp alla sjudande konflikter till ytan.

Zardari är en lydig springpojke åt amerikanerna, men det är en svår balansgång för honom att hålla sig kvar vid makten. Den korrupta och fördärvade PPP-regeringen är extremt instabil. Zardari försöker balansera mellan de olika elementen i statsmaskineriet och den amerikanska imperialismen. Massorna avskyr det, men de ser inget alternativ. Militären, som förr skulle ha ingripit, är under dessa omständigheter splittrad och rädd att ta makten. Denna speciella kombination av omständigheter är anledningen till att den nuvarande situationen har blivit utdragen. Hur länge det kan fortsätta är en annan fråga.

Den extrema sociala instabiliteten speglar ett enormt växande missnöje, som sjuder under ytan. Detta skapar stora möjligheter för den marxistiska tendensen som trots alla avskräckande objektiva svårigheter växer stadigt i antal och inflytande. Situationen är otroligt explosiv och kan ändras mycket plötsligt. Hela situationen pekar mot en ny version av 1968. Detta kommer innebära stora utmaningar för vår organisation men också enorma möjligheter.

Afghanistan

Tio år av amerikansk ockupation av Afghanistan har bara bidragit till att destabilisera hela området. Och vad har man åstadkommit? Det verkliga syftet var att öka USA:s inflytande i Centralasien. I stället har de skapat en kaotisk situation, inte bara i Afghanistan, utan även i Pakistan.

Detta har sugit in alla grannländer; Pakistan, Indien, Kina, Ryssland och Iran. Alla intrigerar, manövrerar och planerar för att ta över när amerikanerna ger sig av. I sitt senaste uttalande om kriget framställde president Obama, som det brukar låta i Washington, Afghanistan som en seger. I själva verket är USA fast i en konflikt de inte kan vinna.

Washington hoppas att USA, när man väl genomfört sin reträtt i Afghanistan, kommer kunna återskapa en aning militär och ekonomisk balans så att man kan gå i riktning mot en politisk lösning. Men detta är en utopisk dröm.

Den 1 november 2011 tackade president Hamid Karzai general Stanley McChrystal, USA:s före detta befälhavare för NATO-trupperna i Afghanistan, för ett uppdrag han omnämnde som uppriktigt och modigt och för alla hans insatser under hans befäl. Karzai vet att när USA väl ger sig av är hans dagar räknade. Men samtidigt som han försöker ställa sig in hos amerikanerna är han också i hemlighet inblandad i förhandlingar med talibanerna och iranierna. Detta visar hur fullständigt ohållbar hela situationen är.

Även om USA tvingas lämna Afghanistan med svansen mellan benen, kommer de behöva lämna kvar tillräckliga styrkor för att upprätthålla Kabulregimen och förhindra att talibanerna återtar makten. De kommer också vilja behålla sin möjlighet att slå till mot terroristbaser på båda sidor av Durandgränsen. Detta garanterar fortsatt instabilitet i både Afghanistan och Pakistan. Händelser i Pakistan och Indien kommer i sin tur påverka situationen i Afghanistan. Länderna är nu helt beroende av varandra.

Hela Centralasien har destabiliserats av Sovjetunionens fall och av USA:s inblandning i Afghanistan. Den enorma turbulensen i området visade sig i folkupproret i Turkmenistan och framför allt strejkvågen i Kazakstan, som visar den revolutionära potentialen hos arbetarklassen också under de svåraste förhållanden. Framför allt kommer hela områdets öde avgöras av perspektiven för revolution i Iran och Kina.

 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.