Vänsterpartiets bildande 1917 och dess tidiga utveckling

av Martin Oskarsson
Vänsterpartiets bildande 1917 och dess tidiga utveckling

Vänsterpartiet bildades 1917 som ett resultat av en splittring mellan högern och vänstern inom Socialdemokratin. I en tid när många väljare inte anser att Vänsterpartiet skiljer sig tillräckligt mycket från Socialdemokraterna kan det vara värt att minnas orsakerna till att man bröt med dem – för att inte gå samma väg som socialdemokratin gjorde.

I februari 1917 splittrades det socialdemokratiska partiet. Den omedelbara orsaken var partiledningens kapitulation när första världskriget bröt ut. I det omtalade Kisatelegrammet deklarerade Branting att partiet sluter upp bakom regeringen och ställer in alla politiska strider. Detta innebar att partiledningen, där partihögern hade knapp majoritet, slöt upp bakom den borgarklassen.

Detta fick partivänstern – som hade sin bas i ungdomsförbundet och hade kampen mot krig och militarism främst på dagordningen – att rasa. De ansåg helt korrekt att partiledningen bröt mot internationalens beslut att partierna med "alla till buds stående medel måste motverka ett krig", och att man skulle utnyttja de spänningar och den kris som kriget leder till för att störta det kapitalistiska systemet.

Man bekämpade också partihögerns försök att upprätta en regeringskoalition med liberalerna. Bristen på demokrati och socialistisk skolning kritiserades också. Partiledningen försökte att vingklippa ungdomsförbundet genom ett förslag om att partiets lokalföreningar skulle bilda ungdomsklubbar samt att de medlemmar som fyllt 21 automatiskt skulle överföras till partiet. Detta förslag föll dock men istället formulerades ett krav om att ungdomsförbundet "vid alla tillfällen främja partiet verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut".

Detta krav avslogs på ungdomsförbundets kongress 1912. Istället förklarade man sig beredda att "främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med partiets program och socialismens principer". Frågan om försvaret var också en stridsfråga. Partiledningen ville överge den antimilitaristiska linje man tidigare haft och bevilja pengar till försvaret.

Vänsteroppostionens bildande

Vänsteropposition bildades redan 1908 när tidningen Stormklockan startades. Denna fick snart en upplaga på 25 000 och spreds av ett nät av försäljare bland ungdomsförbundets 15 000 medlemmar. En av dessa var den framlidne författaren Vilhelm Moberg som var medlem i förbundet; detta finns beskrivet i hans självbiografiska roman "Soldat med brutet gevär".

Basen för oppositionen var förstås ungdomsförbundet som också spelade en viktig politisk roll. Man ledde protesterna mot högerns försök att starta krig mot Norge 1905, bland annat genom ett flygblad med rubriken "Ned med vapnen" som spreds i 100 000 exemplar. I Göteborg demonstrerade 35 000 medan 20 000 tågade i Stockholm. Ungdomsförbundets ledare Zeth Höglund fick plikta med sex månader på Långholmen för uppmaning till ohörsamhet. 1905-1907 hölls 1000 offentliga möten, och samtidigt spreds en halv miljon böcker och broschyrer och en miljon flygblad.

Ännu mer omfattande var "Röda bilen"-turnéerna 1910 och 1911 då 528 möten med 340 000 besökare genomfördes. Allt detta spelade en avgörande roll för att bryta den medlemsminskning som drabbat förbundet efter nederlaget i storstrejken 1909 och för att återuppbygga de parti- och fackföreningar som kollapsat.

Hjalmar Branting på 1 maj 1922Detta gav ungdomsförbundet och vänsteroppositionen en styrka som skrämde partihögern. Denna rädsla förvandlades till panik efter den Arbetarfredskonferens som förbundet genomförde 1916. Där fanns 265 ombud som representerade organisationer med 40 000 medlemmar. Ett manifest antogs med rubriken "Fred till varje pris", som uppmanade till storstrejk, myteri och revolution mot alla försök att dra in Sverige i första världskriget. Uppropet medförde ett års fängelse för Höglund.

Konferensen blev en avgörande faktor för splittringen av partiet på kongressen 1917. Oppositionen fick 42 % av rösterna men på grund av mygel med valkretsindelningarna betydligt färre ombud. Partihögern var besluten att spränga partiet innan det var försent. År 1916 tvingades partisekreteraren Fredrik Ström att avgå eftersom han tillhörde oppositionen. Man utestängdes också från tidningen Socialdemokratens spalter och startade en egen dagstidning, Politiken.

Från SSV till SKP

Den djupa krisen under kriget och de revolutionära stämningar som denna skapade var grundorsaken till splittringen av partiet. Industriproduktionen minskade med 25 % mellan 1913 och 1917. Reallönerna föll, arbetslösheten skenade och bristen på livsmedel ledde till hungermarscher runtom i landet där demonstranterna beslagtog livsmedel.

Hela kompanier av soldater deltog i olika demonstrationer, vilket sedermera ledde till bildandet av förbundet Soldater och arbetare. Det rådde således en förrevolutionär situation när partiet splittrades, det vill säga ett läge när den härskande klassen är oenig, mellanskikten attraheras av arbetarklassen som i sin tur är beredd att kämpa till det yttersta. Det enda som saknades var ett revolutionärt parti som kan leda arbetarklassen till seger.

Det nya partiet, som i början hette SSV, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, skapades i detta syfte och vid sitt bildande hade 24 000 medlemmar, 15 av 87 riksdagsledamöter, två partidistrikt och två dagstidningar, Nya Norrland och Norrskensflamman. I valet 1917 fick man 8,1 % av rösterna jämfört med 31,1 % för SAP, i ett läge när rösträtten ännu var begränsad. SAP:s röstandel motsvarade bara 230 000 röster. Många radikala ungdomar saknade rösträtt eftersom de var under 21 och kvinnorna fick inte rösta alls.

Under de första åren vacklade dock partiet mellan revolution och reform och var därför vad marxister kallar ett centristiskt parti. 1920-1921 blev partiet mer revolutionärt. Ledarna Höglund, Ström och Kilbom deltog på den kommunistiska internationalens kongresser och tog intryck av Lenin och Trotskij. En viktig fråga var den enhetsfrontspolitik som lanserades på Kominterns tredje världskongress.

Enhetsfront betyder att försöka upprätta kampenhet mellan kommunistiska, syndikalistiska och socialdemokratiska arbetare. Den innebär också att man försöker få de socialdemokratiska ledarna att delta i gemensamma aktioner, till exempel mot fascismen.

Syftet är att få till stånd en så massomfattande kamp som möjligt, samt att vinna över socialdemokratiska arbetare till kommunismen. Denna politik tillämpades i Sverige bland annat genom en massuppvaktning av den socialdemokratiska regeringen i fråga om arbetslösheten, som partiet genomförde tillsammans med syndikalisternas fackförening SAC 1922.

På partikongressen 1921 lämnade vänsterreformisterna partiet, som samtidigt bytte namn till SKP, Sveriges kommunistiska parti.

Stalinismen

Denna positiva utveckling bröts dock när Sovjetunionen byråkratiserades 1923-24. Komintern blev alltmer ett redskap för sovjetisk utrikespolitik, och 1924 splittrades partiet när Ström och Höglund vägrade underordna sig diktaren från Moskva. De bildade ett nytt kommunistparti med 5 000 medlemmar, som efter två år fick kollektivt återinträde i SAP, där de bildade en ny vänsteropposition och tog majoriteten bland annat i Stockholms arbetarkommun.

År 1929 splittrades SKP igen mellan kilbommare och sillenare, där de förra reagerade mot Moskvas diktat. De kritiserade också Sovjets utrikespolitik, som inte längre byggde på att sprida revolutionen, utan på sovjetiska handels- och säkerhetsintressen.

Den s.k. "tredje periodens" ultravänsterpolitik spelade också en viktig roll. Kilbommarna fördömde den vanvettiga iden om att socialdemokratin var socialfascistiskt, och oförmågan att tillämpa en enhetsfrontspolitik i fackföreningarna. Sillenarnas taktik stötte istället bort socialdemokratiska arbetare och försvagade SKP ytterligare.

Om den ryska revolutionen inte urartat utan spridits till andra länder hade läget varit helt annorlunda. Fascismen hade inte kunnat segra. En segerrik tysk revolution 1920 eller 1923 skulle ha spridit sig till Sverige.

SKP hade med en korrekt enhetsfrontspolitik och ett revolutionärt program kunnat vinna över merparten av de socialdemokratiska arbetarna och bli det största arbetarpartiet. Detta hade gjort det möjligt att vinna över majoriteten av befolkningen, i synnerhet de fattiga bönderna, för ett revolutionärt erövrande av makten, och skapandet av en socialistisk arbetar- och bonderepublik.

Än idag lever idéer från stalinismen kvar inom Vänsterpartiet och Ung Vänster. Om man inte ska begå samma misstag idag och inte heller göra samma resa högerut som Socialdemokraterna måste man lära sig av dessa misstag och återupprätta marxismen inom partiet.


Läs mer:
Socialdemokratiska ungdomsförbundet 1903-17: Från avväpning till uppror mot kriget

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.