Vänsterpartiet: Lär av danska SF:s misstag

av Hannes Oscarsson
Bild: SF

Årets riksdagsval närmar sig. Alliansen har sett bättre dagar och det är mycket möjligt att vi får en rödgrön seger. Frågan många ställer sig är om Vänsterpartiet kommer sätta sig i en regering med Socialdemokraterna och vilken politik det skulle innebära. Kommer ett regeringssamarbete gynna Vänsterpartiet eller är det något som bör undvikas? Vilken politisk taktik ska man anamma?

Erfarenheterna från koalitionsregeringen i Danmark är något som Vänsterpartiet måste ta på största allvar och dra lärdom av. Regeringen som bildades efter det danska riksdagsvalet 2011 bestod av Socialistisk Folkeparti (SF), Socialdemokraterna och Radikale Venstre (ett socialliberalt parti). Det var från början en instabil koalition där Socialdemokraterna konstant använde Radikale Venstres närvaro som ursäkt för att inte att föra en radikal vänsterpolitik. Efter två år av nedskärningar och attacker mot arbetarklassen lämnade SF tidigare i år regeringen. Utlösande faktor blev beslutet att sälja delar av det statligt ägda energiföretaget Dong Energy säljas till investmentbanken Goldman Sachs.

Men skadan var redan gjord och kommer bli svår att reparera. Den danska statsministern Helle Thorning-Schmidt förde ända från början en politik som rimmar illa med vänsterns traditionella välfärdspolitik. Bland annat höjde regeringen pensionsåldern och stramade åt bidrag till ungdomar och arbetslösa. Detta gick hand i hand med skattelättnader för näringslivet och skickade signaler till både kapitalister och arbetare om vilkas intressen de egentligen försvarar. Med den desillusionering och besvikelse som regeringen orsakat har de förberett vägen för en ny och mer brutal borgerlig regering i valet nästa år.

Socialdemokraterna i alla länder inriktar sig på att rädda kapitalismen undan krisen, föra budgeten i balans och därmed genomföra nedskärningar och attacker mot arbetarklassen. Ett vänsterparti som sätter sig i en regering med socialdemokrater i dagens läge kan därmed inte bli annat än ett vänsteralibi för regeringens attacker. SF böjde sig för regeringssamarbetet som en lydig hund och fick snabbt sota för nedskärningspolitiken de själva varit med och genomfört. Resultatet blev en stor förlust av medlemmar och en kraftig nedgång i opinionsmätningarna. De förhoppningar som fanns hos massorna förvandlades till pessimism och missnöje. Plötsligt var man hatade av tusentals arbetare och ungdomar.

Partiet hamnade i en djup kris och dess ledare Villy Søvndal tvingades avgå i slutet av 2012. I valet av ny partiledare fick den okända kommunpolitikern Annette Vilhelmsen stöd av två tredjedelar av partiets medlemmar och högerns kandidat besegrades. Detta hade naturligtvis ingenting med Annette Vilhelmsen att göra utan var ett förkastande av den borgerliga linje som partiledningen tidigare hade drivit. Men den nya ledningen blundade för detta. De argumenterade för att det inte fanns någon politisk skillnad mellan den gamla partiledaren och den nya och att man kommer fortsätta i samma spår som innan. Arbetarrörelsens ledare kan dock inte kunna blunda hur länge som helst: omvälvande händelser och spontana kamputbrott är vad som väntar alla världens länder, även Danmark.

SF:s problem har inte lösts av att byta partiledare. Problemet ligger betydligt djupare än så. Vi ser en process där vänsterpartier växer runt om i Europa för att sedan tappa stöd när de anpassar sig till marknadens diktatur. Därför är arbetarrörelsens kris bara ett symptom på att kapitalismen har nått en återvändsgränd där klassamarbete inte längre är en utväg. SF offrade hela partiets program och identitet när man gick in i regeringssamarbete med Socialdemokraterna och har straffats hårt för sitt svek.

I Sverige ser vi att Vänsterpartiets ledning tonar ned det mesta som kan reta upp S-ledningen och sätter upp som enda krav för att kunna delta i en regering att helt eller delvis kan få igenom sitt krav om vinstbegränsning inom privat vård och utbildning. Men utan hård kamp mot högerpolitiken – inte i parlementet utan på arbetsplatser, gator och torg – kommer varje regeringssamarbete med Löfvens gäng ha som grund den högersocialdemokratiska politik som de företräder. Detta måste bestämt avisas av Vänsterpartiet. Om krisen slår hårdare mot Sverige kommer Löfvén inte ha något annat val än att skära ned. Ett samregerande med Socialdemokraterna ska ske kring en radikal vänsterpolitik och ingenting annat. Partiet bör naturligtvis rösta för alla reformer som innebär konkreta förbättringar av arbetarklassens position, men det är i alla lägen bättre att stå utanför och kritisera från vänster än att ta ansvar för den i nuläget oundvikliga nedskärningspolitiken.

Därefter gäller det att utforma ett verkligt socialistisk alternativ om det ska vara någon mening med att stå utanför regeringen. Det betyder krav på arbete åt alla, sex timmars arbetsdag, satsningar på vård, skola och omsorg, billiga bostäder, höjning av sjukpenning och arbetslöshetskassa, införande av studielön och en omställning till ett hållbart samhälle. För att finansiera och genomföra detta måste kapitalets makt brytas genom att de stora företagen överförs i samhällelig ägo under facklig kontroll. Då blir det möjligt att på demokratisk väg planera ekonomin och hela samhällets utveckling med folkflertalets bästa i åtanke. Detta skulle attrahera inte bara 10 utan kanske 20 procent eller mer av väljarkåren, vilket i sin tur skulle stärka och ge råg i ryggen åt vänsterfalangen i Socialdemokraterna. Det skulle leda till en vänstersväng i hela samhället och när kampen verkligen växer i masskala kommer det ge socialismens idéer en popularitet som aldrig förr.

Som vi sett i Danmark, Italien och Norge så ser arbetarklassen ingen mening med att rösta på ett vänsterparti som för mer eller mindre samma politik som det större arbetarpartiet. Om Vänsterpartiet vill fortsätta vara ett vänsteralternativ måste man bryta med den kompromisspolitik som man för i de kommuner och stadsdelar där man styr tillsammans med Socialdemokraterna.

I hela Europa använder sig den härskande klassen av arbetarpartier som SF och Socialdemokraterna för att genomföra kapitalismens nödvändiga nedskärningar. Låt inte Vänsterpartiet bli en del av denna galenskap som underminerar hela arbetarrörelsen! Vi vill uppmana våra kamrater att inte sätta sig i en nedskärningsregering. Stå fast och för en socialistisk politik! Det är enda vägen framåt.
Hannes Oscarsson

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.