Valet i Storbritannien: Toryetablissemangets nederlag, Corbyns upprättelse, radikal politik återigen i fokus, May måste tvingas avgå!

av Socialist Appeal, Storbritannien (Översättning: Elsa Rohlén)
Jeremy Corbyn

I svallvågorna efter Brexit genomgår Storbritannien ännu en politisk jordbävning. Theresa May står inför en avgrund. Nyvalet blev en katastrof för Tories. De hade förväntat sig att vinna en jordskredsseger, som skulle bli inledningen på årtionden av konservativt styre. Det visade sig att det bara var en tom förhoppning. Istället såg vi hur regeringens majoritet sveptes bort av ett återuppväckt Labour under ledning av Jeremy Corbyn.

Den förra konservativa premiärministern David Cameron satsade och förlorade. Nu har Theresa May satsat och förlorat. Valresultatet har kastat in landet i politisk osäkerhet. Det var ett förödande slag för Tories. År 2015 hade de konservativa 331 mandat. Efter att rösträkningen i stort sett är färdig får de bara 318 mandat. Det innebär ett instabilt parlament där inget parti har majoritet.

Theresa May hade utlovat en "stark och stabil" regering som skulle kunna hantera de svåra förhandlingarna om brexit. Men hennes profil som "stark" är nu inget annat än spillror. Detta har oroat storföretagen, vilket omedelbart kommit till uttryck i nervösa reaktioner på marknaden. Pundet föll plötsligt med mer än 2 procent, både mot dollarn och euron. "Marknaden var uppenbarligen inte förberedd på detta, och nu ser man inte ljust på utgången eftersom det bara innebär ännu mer osäkerhet," sade Geoffrey Yu, chef på den brittiska investeringsavdelningen på UBS Wealth Management.

Valet var den största missbedömningen sedan Goliat bestämde sig för att möta David. Massmedierna mobiliserades för att bygga Theresa Mays "starka och stabila" image och för att attackera, håna och misskreditera Jeremy Corbyn. Men ju mer folket såg den robotliknande Theresa May, desto mer ogillade de henne. Fiaskot med Tories valmanifest alienerade många av deras kärnväljare. Partiet ville där tvinga äldre betala för omsorg och avskaffa subventioner för bränsle på vintern till pensionärer, men reaktionen gjorde att partiet tvingades backa. För att göra ont värre, vägrade May dessutom att delta i partiledardebatter eller att besvara frågor från väljare, vilket gav intrycket av politisk feghet.

Nu slåss Theresa May för sin politiska karriärs framtid. Hennes auktoritet är förstörd – inte bara inför väljarna, utan också inom hennes eget parti där det redan höjts röster som kräver hennes avgång. Trots detta har hon (uppenbarligen pådriven av Tories ledare, som är livrädda för alternativet) beslutat att bilda en konservativ minoritetsregering. Men det enda sättet detta kunde möjliggöras var genom en rutten överenskommelse med Demokratiska Unionspartiet, DUP. Deras tio mandat i parlamentet kan tillfälligt rädda henne från politisk undergång.

Men DUP:s stöd kommer att stå henne dyrt. De två partierna har sina skiljaktigheter och överenskommelsen kommer med största sannolikhet inte att överleva den kommande periodens turbulens. "Hur som helst betyder denna överenskommelse att Mrs May kommer styra över ett samarbete med högst olikartade intressen", poängterade Financial Times.

Under valkampanjen varnade May för att en Corbynregering skulle innebär ett "koalitionskaos". Den beskrivningen ger en rättvis bild av den skakiga regering som hon nu själv tänker bilda. Det kommer att bli en regering i kris, och den kommer inte att bli långvarig. De förödande valresultaten har redan gjort att Torypartiet hamnat i kris. En av Tories parlamentsledamöter Anna Soubry har sagt att premiärministern borde "överväga att avgå" efter att ha drivit en så "katastrofal kampanj".

I kulisserna manövrerar personer som Boris Johnson sig fram mot toppjobben. Knivarna är framme, men de som ska sätta kniven i Mays rygg är just nu försiktiga av rädsla för att provocera fram ett inbördeskrig eller en splittring inom Torypartiet. Därför måste de för stunden nöja sig med den misskrediterade och impopulära Theresa May, och bida sin tid i väntan på ett bättre ögonblick att dra igång ett nytt partiledarval. Detta är hur som helst någonting som få seriösa observatörer tror kommer att dröja längre än till efter sommaruppehållet.

Corbyns seger

Corbyn. Foto: Getty imagesDen riktiga segraren i det här valet är, mot alla odds, Jeremy Corbyn. Hela Torypressen och etablissemanget hade ställt sig bakom Theresa May. När valet utropades kallade tidningar, exempelvis The Sun, Theresa May för "Den nya Maggie" (Thatcher), som skulle slå ut Labour en gång för alla.

Dagen innan valet ägnade The Daily Mail tretton sidor åt att attackera Corbyn på de mest motbjudande vis. Skandalpressen försökte smutskasta honom genom att hävda att han är ansvarig för både terrorism och andra brott. De använde sig av terrorattackerna i Manchester och London för att svärta ner Corbyns namn och hävda att han "ursäktar" terrorism. Dessa tidningsbaroner, som trodde de kunde forma den allmänna opinionen, har visat sig helt kraftlösa.

Enligt opinionsundersökningarna skulle Tories vinna med en stor majoritet på uppemot 150 mandat. Dessa förutsägelser har nu visat sig helt felaktiga. Till och med efter att mätningarna avslutats påstod etablissemangets förståsigpåare att allting pekade mot en stor seger för Tories, och en tillintetgörande förlust för Corbyn. Men allting slog slint. När de hörde resultaten från vallokalsundersökningarna var Tories skeptiska. En del av dem vägrade helt enkelt att tro på siffrorna. När sanningen till sist gick upp för dem visade deras ansikten miner av chock, häpnad och förtvivlan.

Utöver de giftiga angreppen från etablissemanget och från medierna har Jeremy Corbyn också tvingats utstå illasinnade attacker från hans eget parti. Labourpartiets höger har hela tiden förutspått att Labour skulle förlora och att Tories skulle vinna en jordskredsseger liknande den Margaret Thatcher vann på 1980-talet. Det fanns inget som helst tvivel om att Blairiterna i det parlamentariska Labourpartiet ville ha just ett sådant resultat, eftersom de då skulle kunna inleda ett nytt försök att avsätta Corbyn som partiledare. Men deras plan misslyckades.

Mot alla odds har Labour lyckats med en av de mest spektakulära återkomsterna i Storbritanniens politiska historia. Partiet steg som en raket i mätningarna, och medan alla förutspådde stora förluster vann man istället mandat. Och än viktigare än mandaten – Labour fick 40 procent av rösterna. Detta är 10 procent mer än vad Ed Miliband lyckades med i det senaste valet, då Labour förlorade. Det var mer än Gordon Brown lyckades med, och till och med mer än vad Tony Blair drog 2005. Det var definitivt bättre än Neil Kinnock, som påstod att Corbyn var chanslös.

Detta visar hur populärt Labours partiprogram är. Det har inte varit så radikalt som nu sedan 1950-talet och innehåller krav på att postväsendet, järnvägen och andra förnödenheter ska nationaliseras. Det har återuppväckt Labours väljare och entusiasmerat ett stort antal människor – särskilt ungdomar, vilka i stor utsträckning röstade på Labour. Detta resultat är en monumental bedrift för Labour, och har förbryllat alla Corbyns kritiker.

Miljontals fler röstade också än vad som varit fallet på 25 år. Anledningen till detta var Labours masskampanj, partiets vänsterprogram och att stora skikt av ungdomen engagerade sig. Efter att från en början legat efter i mätningarna med över 20 procent, knappade Jeremy Corbyns entusiastiska kampanj på bara några veckor in på Tories ledning. Särskilt unga har gått över till Labour. Enligt YouGovs mätningar under helgen stödde hela 71 procent av väljarna i åldern 18-24 Corbyn. Detta i kontrast till Tories 15 procent. I valet röstade 72 procent av alla de unga röstberättigade. Det är det högsta valdeltagandet sedan 1987.

Stämningen under Labours kampanj har varit elektrisk, särskilt när Corbyn talat. Han lyckades knyta an till det vitt utbredda missnöjet i det brittiska samhället – precis som Bernie Sanders gjorde i USA. De politiska kommentatorerna är blinda för denna upproriska stämning och kan inte förklara den. De politiska förståsigpåarna är förskräckta.

Tories slogs ut av Labour också på platser där ingen förväntade sig det. Canterbury, som varit ett bergfast Torysäte under de senaste 100 åren med en majoritet på över 10 000 röster, kantrades av Labour. Den stora skillnaden utgjordes av att 8000 nya, huvudsakligen unga, personer registrerade sig för att rösta. Labour fällde också Tories inrikesminister Amber Rudd i Hastings. Det mest uppseendeväckande av allt är att Labour verkar vinna i det säkra Tory-distriktet Kensington, där rösträkningen tvingades suspenderas efter två omräkningar på grund av de små skillnaderna.

Labour har vunnit mark över hela landet. De tog Clwyddalen i Wales, Battersea, Stockton South, och många andra distrikt från Tories. Också i områden där Labour misslyckades med att säkra en majoritet, får Torymajoriteten nu ge rum åt Labour. Åtta Toryministrar från den främre bänkraden tillintetgjordes.

Lib Dems, klämda mellan Tories och Labour, genomled ett stort antal förluster. Den tidigare partiledaren och vice premiärministern Nick Clegg slogs ut i Sheffield – en passande hämnd för hans tidigare svek. Ironiskt nog var det enda som räddade situationen för May Tories återväxt i Skottland. Detta berodde på att Tories tilltalade vissa lager genom att slå på trumman för "unionen". Som resultat av denna demagogi, och en viss trötthet med SNP, vann de tolv mandat samtidigt som SNP:s backade med 13 procent. Större delen av dessa röster gick till Tories, vars väljarsiffror steg med 14 procent. Labour upplevde också en litet återuppvaknande och växte med 3 procent, huvudsakligen på grund av Corbyneffekten. Detta var dock någonting som enbart motvilligt erkändes av Blairiteledarna i skotska Labour.

I Wales gav en mätning i början av omvalet Tories en ledning med 10 procent. May var så säker på att Tories skulle segra i det traditonella Labourfästet att hon besökte Wales tre gånger. Men under kampanjens gång vändes opinionssiffrorna snabbt till sin motsats, vilket grusade Tories förhoppningar. Wales fortsätter att tillhöra Labour.

Det invandringsfientliga högerpartiet UKIP kollapsade totalt, men idén om att deras väljare skulle gå direkt till Tories visade sig felaktig. Många gick över till Labour, eftersom de attraherades av partiets politik mot åtstramningar. I slutändan var inte brexit den avgörande frågan. Människor bekymrade sig mer om sociala frågor som jobb, pensioner, arbetslöshet och sjukvård.

Majoriteten av Labours parlamentsledamöter var fientligt inställda till Jeremy Corbyn. De försökte utnyttja varje tillfälle som gavs till att göra sig av med honom: till och med genom en misstroendeförklaring, och genom ett misslyckat kuppförsök. I valet delade partihögern skamligt nog bara ut lokalt material och beskrev sig själva som "lokala Labour". De ignorerade helt Labours partiprogram, och nämnde inte Corbyn. En del av dem gick till och med så långt som till att dela ut flygblad, där de påstod att Theresa May skulle vinna och att Corbyn aldrig någonsin skulle bli premiärminister! Detta var ett uppenbart försök att sabotera Labours kampanj, men strategin har nu slagit slint och Labours högerflygel tvingas äta upp sina ord.

De har inga andra alternativ än att bida sin tid och motvilligt berömma Corbyns kampanj. Jack Straw, Tom Watson, Peter Hain, Margret Becket och fler därtill har tvingats hålla tungan rätt i mun och göra ytliga eftergifter i Corbyns riktning. Men detta är bara ett spel för gallerierna. Bakom kulisserna kommer komplotterna att fortsätta. Partihögern kommer aldrig ge upp sina försök att underminera Corbyn.

Kommentatorerna som dömt ut Labourpartiet är nu förbryllade. Det här skulle inte hända. Det är inte meningen att vänsterpolitiker ska bli populära! Owen Jones, The Guardians "vänster"-journalist, höll en pessimistisk ton fram tills igår kväll – men nu är det ett annat ljud i skällan.

Det viktigaste är att se hur den brittiska politiken nu tagit ett skarpt steg åt vänster. Ett program av relativt radikala reformer – som även innehöll nationaliseringar – har entusiasmerat breda lager av befolkningen. Idéer som påstods ha fallit i glömska är nu tillbaka på dagordningen. New Labour och Blairismen har tvingats gå på defensiven. Resultatet kommer att ge Corbyn en större auktoritet i det nu uppvaknande Labourpartiet. Sedan början av kampanjen har 100 000 nya medlemmar gått med i Labour, vilket fått medlemsantalet att stiga till över 600 000. Detta kommer att ge ny kraft till partiets vänster. I praktiken finns två Labourpartier: å ena sidan massorna som stödjer Corbyn, och å andra sidan partihögern bland parlamentsledamöterna och det byråkratiska maskineriet.

Den nuvarande situationen är ohållbar. Corbyn borde inte tillåta sabotaget att fortsätta. Han borde återinföra regeln om att parlamentsledamöter för Labour måste väljas om inför varje nytt val, så att partiet kan göra sig av med den femtekolonn av karriärister och Torymedlöpare som underminerar partiet från insidan.

Efter detta val befinner sig Storbritannien i outforskade vatten. Brexitförhandlingarna kommer att bli svåra. Den brittiska politiken har polariserats mellan vänster och höger på ett sätt som vi inte har sett sedan andra världskriget. Detta oroar kapitalets strateger. De båda huvudpartierna, Labour och Tories, samlar nu över 80 procent av rösterna, vilket är ett fenomen vi inte sett på flera decennier. Tories lutar sig allt längre åt höger samtidigt som Labour svänger åt vänster under Corbyn. Denna politiska polarisering återspeglar i sin tur en växande klasspolarisering i det brittiska samhället. "Mitten", som representerats av Lib Dems, slås nu ut av just denna polarisering.

Vi befinner oss i en period av djup politisk, ekonomisk och social instabilitet. Även om de lyckas få till en överenskommelse med Demokratiska Unionspartiet, kommer en Toryregering i minoritet inte att bli långlivad. Den kommer definitivt inte att klara sig en hel mandatperiod. Den kommer också att komma under press från utomparlamentariska krafter, då rörelse efter rörelse kommer att ta till gatorna och demonstrera mot regeringen. Torypartiet kommer att bli fullständigt misskrediterat.

Förr eller senare kommer ett nyval att komma upp på dagordningen igen. Den politiska krisen är i sig en återspegling av den kapitalistiska kris som utbröt 2008 och som fortsätter än idag. Den kommer att orsaka skarpa och plötsliga förändringar i situationen, vilket kommer att öppna upp nya möjligheter för Labour och vänstern. Hela det politiska klimatet har förändrats radikalt.

Kapitalismen har ingen lösning på arbetarklassens problem, vilket kommer att avslöja det brinnande behovet av att förändra samhället. Under den kommande perioden kommer stödet för socialismens och marxismens idéer att växa explosionsartat. Ett spännande nytt kapitel öppnar upp sig framför oss.

9 juni 2017

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.