Den fria marknadens förkämpar missar aldrig en möjlighet att prisa dess förtjänster: fred, välstånd, effektivitet, integritet, en lång lista med friheter, och låt oss inte glömma: väldigt många val. Om du arbetar hårt och lever efter reglerna, kan du också ta dig fram. Men dessa myter som den fria marknadens förespråkare basunerar ut, har lite att göra med kapitalismen som är organiskt och obotligt irrationell, exploaterande och korrrupt.
Ta exempelvis en undersökning som nyligen gjordes av USA:s försvarsdepartements budget, som upptäckte att man inte kan redovisa underlag för utgifter på 6500 miljarder dollar. Trots att lagen kräver att det ska ske årliga revisioner i alla federala myndigheter, är det över 20 år sedan någon gjordes på försvarsdepartementet.
Ett annat exempel är en studie av Oxfam, som konstaterade att de 50 största amerikanska bolagen för varje dollar de betalade i federal skatt under 2008-2014 fick 27 dollar i lån, lånegarantier och räddningspaket. Och i ett desperat försök att undvika en upprepning av krisen 2008, har Obamaadministrationen nästan fördubblat den federala skulden, från 10 600 miljarder dollar till 19 400 miljarder på bara åtta år.
Det är totalt 60 000 dollar per amerikansk medborgare. Och vad har detta åstadkommit? Ingen av krisens grundläggande orsaker har lösts; den rikaste procenten är rikaste än någonsin, och nästa recession har bara skjutits på framtiden. Detta är ”den fria marknadens” glänsande effektivitet.
Vad gäller ”val”, kommer amerikanerna få ”välja” i november vilken impopulär skurk och lögnare som kommer att få styra dem å Wall Streets vägnar de kommande fyra åren. Detta är inte ett val. Detta är ett odemokratiskt påprackande av ett politiskt system som är skapat och kontrollerat av tvåparti-etablissemanget för att försvara kapitalismen. Det faktum att bara nio procent av befolkningen röstade på någon av Trump eller Clinton i primärvalen är en sammanfattning av det oerhörda missnöjet och alienationen.
Efter Bernie Sanders kapitulation har den enorma entusiasmen inför valet 2016 krossats i Demokraternas partimaskin. Den spänning som fanns i luften på Sanders massmöten runtom i landet är borta sedan länge. Men även om det var bittert, var hans förräderi en värdefull erfarenhet.
Miljoner människor har fått sina illusioner i Demokraterna krossade den hårda vägen. Efter att ha röstat för socialism och revolution, får unga människor höra att de genom att inte rösta ”mot” Donald Trump – genom att rösta ”för” den färglösa, beräknande Clinton – i praktiken röstar för ”The Donald”.
Vilken valfrihet! Pressen att stödja det minst onda kommer bara att växa i takt med att vi närmar oss valdagen. Problemet är bara att många människor inte kan avgöra vilken kandidat som representerar det mest onda!
Den stabilitet som tvåpartisystemet hade i flera årtionden baserades på den relativa ekonomiska stabiliteten under efterkrigstiden.
Men skakningar i den ekonomiska basen – ett resultat av att produktivkrafterna gör uppror mot ”den fria marknadens” konstgjorda begränsningar – leder oundvikligen till politiska, ideologiska och sociala omvälvningar.
Trumps paroll om att ”Make America Great” och Clintonklackens koordinerade nationalistiska skanderande av ”USA! USA!” på Demokraternas kongress, är ett försök att göra det omöjliga.
Kapitalismen har uttömt sin progressiva potential och ”den gamla goda tiden” – som inte var så himla goda för miljontals amerikaner – kan inte önskas tillbaka genom en paroll eller ett slagord.
Det vi bevittnar, på ett typiskt motsägelsefullt amerikanskt sätt, är en klasspolarisering som uttrycks genom en ojämn och ofokuserad inställning, både till vänster och till höger, som riktar sig mot etablissemanget. Eftersom arbetarrörelsens ledare inte erbjuder någon väg framåt, är många amerikaner beredda att gripa efter halmstrån för att finna en väg ur krisen.
Trump har framgångsrikt anknutit till många miljoner genom sina högerpopulistiska, invandringsfientliga och rasistiska knep. Men detta betyder inte att USA som helhet rör sig åt höger. En undersökning fann nyligen att ”76 procent av de vuxna i USA, däribland en majoritet av både Demokraterna och Republikanerna, tror att papperslösa migranter är lika ärliga och hårt arbetande som amerikanska medborgare.”
En överväldigande majoritet förkastade också Trumps förslag om en mur vid den mexikanska gränsen och hans påståenden om att papperslösa migranter oftare begår allvarliga brott än amerikanska medborgare. Hans verkliga bas är småborgerligheten – främst småföretagare och bönder – som känner det förfall som omger dem och vill att någon ska ”ta kontroll” och garantera stabilitet i en värld som blivit galen.
Men eftersom Trumps kampanj snubblar från fiasko till fiasko, förutspår New York Times att hans chanser att vinna är små. Vissa spekulerar till och med om att han kanske insett att han tagit sig vatten över huvudet och medvetet saboterar sin egen kampanj.
Oavsett vilket kan man inte utesluta att Trump vinner, givet att Clintons kampanj också har många problem att övervinna innan hon kan ta hem segern och bli insvuren som överbefälhavare. Vi lever i en epok med skarpa och plötsliga vändningar, och om Brexit kunde hända, kan Trump väljas till president i USA.
Med sådana inspirerande paroller från Clintonsidan som ”crazy isn’t an option” är det inte så konstigt att unga tycker att valet är ett skämt. En artikel i Washington Post underströk detta nyligen: ”De flesta av de som intervjuades hade en sådan intensiv avsky mot både Hillary Clinton och Donald Trump att det pressar många bortom besvikelsen och vidare till apatin.” Väljare är ”generade och skamsna över att Clinton och Trump är det bästa landet har att erbjuda”.
”De flesta pratade om både [Clinton] och Trump i frätande kritiska ord: Superskurk. Ond. Kameleont. Rasist. Kriminell. Narcissist. Sociopat. Lögnare. Ljugande bandit. Villigt redskap. Ordbajsare. Vacklare. Skitstövel. Pajas. Troll. Umpa-Lumpa. Tragisk. Absurd. Skrämmande. Oärlig. Äcklig. Farlig. Katastrof.”
Andra citat från de intervjuade ger en känsla för stämningen bland de som är födda under åttiotalet och senare: ”[Valet] verkar som ett dåligt skämt, men det är inte ett skämt.” ”Jag kommer inte att rösta. Jag kommer bara inte det. Detta är första gången som jag känt så…. Ett val mellan två stenar som kommer att sjunka.” ”Jag ser inte poängen med partierna – bara ännu ett sätt att söndra oss.” ”Du har ett val mellan en skitstövel och en bajsmacka.” Detta är den vördnad som ungdomen visar för systemets bästa kandidater.
Kapitalismen kan inte längre utveckla produktivkrafterna på något sätt som är meningsfullt för majoriteten. Dess historiska uppdrag – att bygga upp den produktiva och teknologiska basen för socialism – har uttömts. Den naturliga följden av detta är att de politiska partier vars syfte är att bevara det kapitalistiska styret inte heller har någon anledning att existera. Inget av de större partierna representerar arbetarklassen.
Men på grund av avsaknaden av alternativ, och genom arbetarledarnas hjälp, har de på basis av efterkrigstidens uppsving kunnat lura folk i flera årtionden. Men det förflutnas tröghet håller på att försvinna. Tvåpartisystemet går bara på ångor, och även de håller på att ta slut.
Det faktum att en figur som Trump kunde besegra sina konservativa rivaler, och att Sanders nästan vann över storfinansens utvalda kandidat, är ett tydligt bevis på detta. Ännu större politiska omvälvningar kommer att stå på dagordningen inom en inte alltför avlägsen framtid.
Det första tecknet på att en revolution är gryende är splittringar inom den härskande klassen, som inte längre kan komma överens om hur man bäst ska härska. Valet 2016 är ett skolboksexempel på detta. Frustration, ilska, och missnöje kryper in i varje lager av det amerikanska samhället.
USA:s nästa president kommer antagligen bli den mest hatade VD:n i den moderna historien, och kan vänta sig en kort smekmånad. Nästa ”ledare för den fria världen” kommer mötas av en värld i kaos, en rasande befolkning och en ekonomisk kris som statistiskt i stort sett är oundviklig under de kommande månaderna eller åren.
Någonting måste ge vika – och det kommer att ge vika. En bättre värld är inte bara materiellt möjlig, utan också ett akut behov. Men för att en socialistisk revolution ska kunna störta den gamla ordningen, krävs en kombination av olika faktorer som samverkar för att skapa en storm: ekonomiska, sociala och politiska.
Historien visar att den viktigaste beståndsdelen i en sådan kombination – och den enda som vi har en grad av kontroll över – är existensen av ett revolutionärt parti med tillräckligt djupa rötter i arbetarklassen för att kunna ha en avgörande påverkan på händelserna. Klasskonfliktens moln hopar sig, och kampens vindar börjar blåsa; vi måste förbereda för stormen. Gå med i IMT och hjälp oss att göra detta till verklighet.