Sveriges förorter brinner igen: Husby, Kista, Tensta, Rinkeby, Fittja, Vårby, Norsborg, Jakobsberg, Flemingsberg och Skärholmen. Bilar har stuckits i brand, polisstationer har fått sina fönster sönderslagna och grupper av ungdomar har kastat sten mot polisen. Detta är ett symptom på det kapitalistiska systemets återvändsgränd, men också en föraning om kommande revolutionära händelser. En länge undertryckt ilska har fått ett desperat uttryck när kapitalismen inte längre kan erbjuda ungdomen något hopp om en framtid.
[Artikeln uppdaterad den 24 maj 2013.]
”Förstörd egendom! Brända bilar! Stenkastning!… skriker media. Vem pratar om förstörd barndom, brända drömmar o politik med hjärta av sten?”
– Özz Nûjen, känd svensk komiker
Ingenting skulle just nu kunna vara mer meningslöst än ett ”fördömande” av stenkastarnas metoder. Det sker oavsett, eftersom detta är människor som inte ser några alternativ. Vi måste förklara vårt samhälles natur och erbjuda en bättre väg: dessa ungdomar behöver mer än någonting annat revolutionär politik. Kapitalismen som system har, åter igen med komikern Özz Nûjens ord, bara förstörda barndomar och brända drömmar att erbjuda.
Ingen framtid under kapitalismen
Upprinnelsen till upploppen var att polisen i förra veckan sköt ihjäl en äldre man i Husby, en förort till Stockholm. Natten till måndagen började upploppet där och oroligheterna har under de senaste dagarna spridit sig till flera andra områden. Det har rapporterats om oroligheter i Kista, Tensta, Rinkeby, Fittja, Vårby, Norsborg, Jakobsberg, Flemingsberg och Skärholmen. Nästan 50 bilar här bränts och de har satt eld på både en skola och en polisstation.
Det är inte första gången polisvåld blir den gnista som tänder ett utbrott av den här typen. Det gäller Paris 2005, Athen 2008 liksom London 2011. I Paris jagade polisen två unga killar som dog när de gömde sig i en transformatorstation, i Grekland sköt de ihjäl en ung kille på öppen gata och i London sköt de ihjäl 29-årige Mark Duggan.
Dessa mönster har återupprepats i Husby. På en presskonferens med organisationen Megafonen i måndags berättade medborgarvärden Daniel Ghirmai, anställd av kommunen, om situationen under söndagsnatten. När han och hans kollegor försökt medla och få ungdomarna att lugna ned sig, blev de verbalt och fysiskt attackerade av polisen. Polisen kallade dem ”råttor”, ”luffare” och ”negrer”. Två av dem fick också ta emot slag av polisen. Quena Soruco, aktiv i Megafonen sa på presskonferensen: ”Vem ringer man till när det är Polisen som attackerar? Jag har ingen aning. […] De gav sig på alla som var i deras väg.”
På sidan ”Revolution Poetry” på Facebook skrev Soruco under natten:
”Upplopp i Husby just nu, polisen jagar folk med hundar, slår människor som står helt obeväpnade och försvarlösa med batong och hotar folk som står i vägen att de kommer bli slagna om de inte flyttar på sig. Minderåriga, barn, äldre som bara stod och undrade vad som hände blev bortjagade av maskerade poliser med hjälm.”
Bakom våldet ligger en djup desperation och ilska som byggts upp under lång tid, vilket i grunden är ett uttryck för det kapitalistiska systemets misslyckande, och att arbetarrörelsen sedan lång tid tillbaka inte erbjuder något alternativ. Många arbetare och ungdomar står utan något som helst hopp om en framtid. Ungdomsarbetslösheten ligger nu på 25 procent. I Husby var arbetslösheten i åldrarna 20-25 år 38 procent år 2008. Många kämpar med osäkra anställningar eller blir nekade jobb på grund av sin hudfärg. Till följd av den stora bristen på bostäder tvingas många bo kvar hemma även om de har fått ett jobb. Trångboddhet och dåliga bostäder är ett stort problem.
Det är inte konstigt att motsättningarna exploderar. Till slut får man helt enkelt nog.
Polisens rasism och trakasserier
Detta sker också mot bakgrund av det så kallade REVA-projektet, där polisen i bland annat Stockholms tunnelbana har tvingat människor som inte sett ut som helvita svenskar att legitimera sig. Detta för att, som de sa, ”hitta illegala invandrare”. Men resultatet var alltså helt öppna och rasistiskt motiverade trakasserier av många helsvenska ungdomar, födda och uppvuxna här, bara på grund av att de inte hade blont hår eller tillräckligt vit hy. De har också gett sig in på bröllop, och kontaktat barn- och ungdomspsykiatrin i samma syfte. Detta ledde till en stor debatt under våren och en rad protestdemonstrationer, vilket faktiskt lyckades få gränspolisen att sluta med dessa ”kontroller” i tunnelbanan.
Invandrare utnyttjas av kapitalisterna för att pressa ned lönerna. Det är välkänt att också stora restaurangkedjor som McDonald’s utnyttjar papperslösa invandrare som städar på nätterna utan vanligt anställningsskydd och till mycket låg betalning. Men den härskande klassen spär samtidigt på rasistiska föreställningar i massmedier, filmer och politisk propaganda. De använder rasismen för att motivera imperialistiska angreppskrig och interventioner i de utsugna länderna i syd. I sista hand handlar det om att söndra och härska – att splittra arbetarklassen längs sekundära linjer som etnicitets- eller nationstillhörighet. Rasismen kan bara besegras genom en offensiv kamp längs klasslinjer. Under kapitalismen kommer rasismen alltid att bestå, eftersom dess grogrund är klassamhället självt. Först under socialismen kommer vi en gång för alla kunna göra slut på rasismen.
Polisen som institution är mer rasistisk än samhället i övrigt. År 2009 blev det en stor skandal när polisen i en rättegång förde fram en film som bevis, där man tydligt kunde höra en polis säga om en ung invandrarkille: ”den lille jävla apajäveln, jag ska göra honom steril om jag får tag i honom”. Att de inte den här gången, som de gjort många gånger förut, klippt till filmen eller åtminstone redigerat ljudet var väl kanske det mest förvånande i alltihopa. Det visar om något hur avtrubbade de är inför den typen av rasistiska uttalanden. De trodde väl inte att någon skulle reagera på att man kallar en ung kille för ”apadjävel”.
Poliserna går fria
Ingen polis kommer naturligtvis ställas inför rätta för övergreppen i Husby. Av 6872 anmälningar mot poliser förra året var det bara 62 som ledde till fällande domar. De flesta av dessa rörde rattfylleri och datorintrång. Trots detta läser vi hela tiden om, och upplever, trakasserier och övervåld från den så kallade ordningsmaktens sida. Vad händer med allt detta? När ska alla dessa brott lagföras? Svaret är att lagen är den härskande klassens lag, och staten är den härskande klassens förlängda arm. Och visst gäller lagens bokstav också för dem. Den gäller bara inte på samma sätt som den gäller för oss arbetare och ungdomar.
I Husby krävde Megafonen en oberoende utredning om vad som hände med den äldre mannen som sköts till döds förra veckan. Det är ett rimligt krav.
Sanna Ryman på Svenska Dagbladets ledarsida är en av de många borgerliga skribenter som hetsar mot ungdomarna. Ironiskt nog under rubriken ”Kravaller kan inte ursäktas”:
”Är det rimligt att vuxenvärlden och samhället går de barnsliga och oansvariga ’därför-förklaringarna’ till mötes på det vis som vi ofta gör? Att vi accepterar och nickar bekymrat när någon som säger sig vara en satsning kort sätter eld på grannens bil och attackerar vanliga kommunalarbetare som kommer för att släcka elden?”
”En satsning kort”! Hon förstår ingenting om de verkliga problemen i Husby eller några andra förorter. Men om polisens rasistiska och våldsamma attacker mot kommunarbetaren Daniel Ghirmai, Megafonens aktivister och andra vanliga och fredliga Husbybor har hon ingenting att säga. Att polisen attackerar människor med batong när de försöker lugna en situation är tydligen förväntat. Hon ställer visst högre krav på förvirrade och desperata ungdomar än på Polisen. Det säger en del om vad borgarklassens representanter själva tror om sin poliskår. De vet naturligtvis vad som pågår, men struntar i det. I deras värld ska buset rensas upp, slöddret ska tas om hand och så är det med den saken.
Justitieminister Beatrice Ask sa i en intervju i SVT i veckan: ”Var och en har ett ansvar för att använda demokratiska metoder för att samtala och se till att barn och ungdomar i lugn och ro kan leva sitt liv.” Det är ingenting annat än ett hån. Det kapitalistiska systemet har gjort det omöjligt att leva ”i lugn och ro”. Efter år av sociala orättvisor, trasiga skolor och hård miljö, arbetslöshet och trångboddhet följer kriminalitet och missbruk som ett brev på posten. Efter åratal av trakasserier och förnedring från Polisen har vissa helt enkelt gått över gränsen. De har fått nog av sina ”lugna liv” och söker desperat efter en utväg.
Är stenkastning rätt metod?
Vi marxister stödjer inte kravaller. Men vi jamsar inte med i kören av fördömanden, eller högerns moraliseranden. Det är lätt att ta avstånd men det löser inte grundproblemet. Vi måste förstå sjukdomen för att kunna bota den.
Vi är motståndare till upploppen för det första därför att de är fullständigt meningslösa. De löser inga av de problem som drabbar ungdomen. I själva verket blir det värre. Inte ett enda jobb skapas av att man slår sönder en frisersalong eller en biograf som drivs av en lokala föreningen. De drabbar också framför allt de fattigaste. De rika bor inte i Husby, de tittar på från sina flådiga villor, tryggt förvissade om att polisen skyddar dem. Upploppen kommer inte dit. Att många vanliga arbetare blir av med sina bilar och måste evakueras från sina bostäder på grund av brandrisken är definitiva brott.
Men vi är framförallt motståndare till upploppen för att de splittrar kampen. Det är en minoritet som deltar i upploppen. Flera manifestationer har arrangerats mot våldet som dragit många hundra deltagare. Många är arga på dem som man upplever förstör ens område. Det har handlat om polisens övervåld. Men för många handlar det lika mycket om de ungdomar vars våld drabbar lika urskillningslöst som polisens batonger.
Det är inte bara rasistiska poliser som attackerats. Brandmän, sjukvårdare och andra vanliga arbetare har blivit måltavlor för dessa stenkastare. Detta visar hur alienerade dessa ungdomar känner sig från systemet, när de attackerar vad som helst som de upplever representerar staten.
Upploppen gör det enklare att misskreditera alla oss som kämpar för en bättre värld, för en verklig utväg ur det här systemet. Medierna hakar på detta och utnyttjar varje vinkel för att måla ut de kriminella ungdomarna som ett gäng vilda revolutionärer. SVT åker ut med gula reflexvästar: ”PRESS – Swedish Television”. Som om det rörde en krigszon.
Upploppen spelar de reaktionärer i händerna som ropar på hårdare tag. Inte bara den etablerade högern, utan också Jimmie Åkossens arbetarfientliga järnrörs- och rasisthöger passar på att sticka fram sina fula trynen. De har ropat på gummikulor, tårgas och vattenkanoner; vapen som de ropar på efter sådana här händelser och som sedan givetvis är enkla att vid behov använda också mot en fackföreningsdemonstration.
Polisens ”insatser” och högerns krigsretorik är i själva verket ett hinder för en nedtrappning av våldet. De spär bara på bilden av förorten som ett problem och spär på splittringarna. Under protesterna i Rosengård 2008 lyckades två hundra vuxna från området lugna ungdomarna genom att prata med dem och deras föräldrar. Detta är en helt annan väg, som dock inte ligger i linje med den mediala bilden som politiker och journalister gör allt för att upprätthålla.
Men vi är inga pacifister. Under speciella perioder kan ett mått av våld vara absolut nödvändigt för att försvara den bredare rörelsen. Det är bara det att det här helt enkelt inte är en sådan situation. Det vi ser är istället planlöst våld som bara drabbar Husbybornas egna bilar och bostäder.
Är det bara tillresta kriminella?
Många har fokuserat på att hälften av de åtta gripna hittils inte själva var från Husby. De var ”tillresta”, de kom ”utifrån”. Men är man verkligen att betrakta som tillrest om man åkt en eller ett par stationer med tunnelbanan för att hänga med sina polare som kanske går i samma skola? I verkligheten är större delen av Järvafältet i en liknande situation som den i Husby.
Men självklart dyker också rent kriminella eller halvkriminella element upp under sådana här omständigheter. Kriminaliteten är en permanent företeelse i det kapitalistiska samhället. Men om dessa protester bara berodde på ”kriminella” eller ”huliganer”, varför har inget hänt tidigare? Om de är det idag, nog var de väl huliganer också för ett, två eller fem år sedan?
Svaret är enkelt. Om man har ett vettigt jobb med skälig lön är man helt enkelt inte lika benägen att gå ut och kasta sten på polisen. Kapitalismen är ett ruttet samhälle som inte ens kan ge människor det minimum som krävs för att man ska kunna leva ett anständigt liv i trygghet. Detta är den verkliga orsaken till upploppen, och det löser man inte med fler poliser.
Men det kapitalistiska systemet är ett sjukt system. Det kryllar av små och stora skurkar. Reinfeldt ylar om ”huliganism” men i hans egen regering sitter utrikesminister Carl Bildt i tryggt bo, en individ som genom att han satt i styrelsen för Lundin Petroleum 1997-2003 nu är föremål för utredning av Krigsbrottskommissionen. Styrelsen som han satt med i är misstänkt för brott mot folkrätten i Sudan. Sanningen är att de stora skurkarna nästan alltid kommer undan. Om en ung kille i Husby krossar ett skyltfönster åker han in i fängelset, men om en bankir förstör ett helt lands ekonomi belönas han med miljarder kronor. Detta har skett i USA likväl som i Spanien. Och om en svensk utrikesminister misstänks för brott mot folkrätten, då händer just ingenting.
Kapitalismens kris
Dessa upplopp är symptom på kapitalismens allt djupare kris. De visar att kapitalismen inte längre kan erbjuda någon utväg. Men vi måste se att det finns oerhörda rikedomar ackumulerade i vårt samhälles topp. De har skapats av arbetare och samlats på hög av kapitalisterna. Bara i världens skatteparadis ligger enligt en uppskattning 200.000 miljarder kronor, mer än Japans, Tysklands och USA:s BNP tillsammans. Hälften av dessa pengar kontrolleras av 92.000 människor. Sverige är inget undantag! Medan arbetslösheten ökar, lönerna pressas och välfärden mals sönder har de svenska storföretagen slagit nya rekord i storlek på utdelningar till sina ägare. Pengarna finns.
I själva verket är Sverige det land i OECD där ojämlikheten ökat mest under de senaste tre årtiondena. Nyligen visades en dokumentär som avslöjade att Sverige har nått den högsta nivån av ojämlikhet sedan början på 1900-talet.
I medierna matas vi med TV-program som handlar om rika och framgångsrika människor. Men deras konsumism är inte vår. För många ungdomar, särskilt i Sveriges fattiga förorter, gränsar drömarna om materiella rikedomar till öppna provokationer. Samhället bygger på konkurrens och utslagning, vilket är något som dessa förortens ungdomar känner mer än några andra. I skolorna kring Järvafälten gick bara hälften ut grundskolan med godkända betyg, mot 90 procent för hela riket. Att de nu svarar med samma hårda metoder som livet lärt dem kan knappast förvåna någon.
De senaste dagarnas händelser har chockat ett svenskt samhälle som har vant sig vid att vara fredligt, artigt och lugnt. Borgarklassen och reformisterna har spenderat de sista 50 åren med att försöka övertyga de svenska arbetarna att det fanns någonting speciellt med den svenska kapitalismen. Att kapitalismen i Sverige på något sätt innebar stabilitet, välstånd och jämlikhet. Detta har nu avslöjats som en stor lögn. I den mån man kan säga att de svenska arbetarna upplevde en human kapitalism under 1950- och 1960-talen, visar dessa upplopp definitivt att vi har kommit in i en ny period.
Det är också betydelsefullt att allt detta äger rum medan nya organisationer har byggts av ungdomar i förorterna själva. Många av de mest avancerade ungdomarna kommer finnas i organisationer som Megafonen, som slåss för rättvisa i Stockholms förorter, eller deras motsvarighet Pantrarna i Göteborg. Dessa organisationer fanns inte för ett par år sedan och deras existens är ett annat tecken på den molekylära radikaliseringsprocess som äger rum i Sverige.
Den desperata situationen för arabvärldens ungdomar, särskilt ungdomsarbetslösheten, var en av de viktigaste orsakerna till den arabiska revolutionen. Ungdomarna står just nu också i första ledet i den kamp som arbetare och ungdomar i Sydeuropa tvingats till i krisens spår. Det finns ingen anledning att misstänka att det skulle vara på något annat sätt i Sverige; också här kommer ungdomen stå i första ledet.
Det verkliga våldet kommer inte underifrån. Det organiseras uppifrån. Det administreras för kapitalisterna av staten genom polis och militär, och dessa ungdomar svarar på det med den enda metod de känner till. Som Martin Luther King sa: ”A riot is the language of the unheard”. Mer än någonting annat är upploppen ett uttryck för svaghet. Visst kan man få billiga kickar, vara ”kungar för en dag” som Petter Larsson skriver på Aftonbladet Kultur. Nog tusan kan man förstå att det säkert kan vara spännande att leka katt och råtta med polisen. Men när röken lägger sig, natten blir till dag och allting går tillbaka till vardagen är frågan enkel: Vad har vi uppnått?
Ta kampen vidare!
Detta är varken första eller sista gången som förorten brinner. Så länge den sociala grunden består, så länge kommer händelser som dessa upprepa sig. Upploppen har visat att det finns mycket uppdämd frustration och missnöje i förorten liksom som hos ungdomar i allmänhet. Dessa stämningar måste organiseras. Kampen måste tas vidare till en allmän kamp för upprustning av förorten. Ungdomarna behöver jobb, bostäder, bra skolor och en vettig fritid. Polisens trakasserier måste upphöra.
Allt detta måste kopplas till arbetarklassens bredare rörelse. Det gäller att knyta band mellan förorten och arbetarklassen. Uppgiften att knyta sådana band vilar på vänstern och arbetarrörelsen.
Tyvärr har arbetarrörelsens ledning inte tagit några seriösa steg i den riktningen. De står ljusår ifrån vanliga människors vardag, man kan utan vidare konstatera att de tappat greppet om vår verklighet. Men de är satta där att leda. De måste mobilisera till ett seriöst försvar för välfärden och för upprustning av förorten och hela landet. Om de inte gör det får de vara beredda att ställas åt sidan eller bytas ut mot mer stridbara ledare.
Borgarklassen och deras representanter gör rätt i att vara rädda. Det de fått se nu är bara början, ett smakprov på det som komma skall. Den ilska och det missnöje som nu bara delvis pyser ut kommer inte försvinna. Förr eller senare kommer det få ett seriöst och organiserat uttryck. Detta är en påminnelse till borgarklassen om att deras palats står på kvicksand.
Organisationer med ungdomar i förorten som Megafonen och Pantrarna är ett steg i rätt riktning. De har gett ungdomen i dessa områden mer av en politisk plattform, och argumenterar för politisk kamp istället för upplopp. De har helt rätt i detta, och i att de ställer krav på politikerna. Men vi måste också förstå att de verkliga härskarna under kapitalismen är bankirerna och ägarna av de stora monopolen. Bara med socialistiska krav kan vi ändra den situationen.
Som marxister fördömer vi därför inte kravallerna. Vår uppgift är att knyta an till dessa ungdomar och erbjuda dem en verklig utväg: en revolutionär utväg. Att kasta småsten på polisen hjälper inte. Vi kan inte nöja oss med kräva smulor från de härskandes bord. Ungdomen och arbetarklassen måste kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden – mot de bankirer och kapitalister som styr vårt land, och hela världen. Detta är den enda utvägen. Vi måste ta makten och påbörja vandringen mot socialismen.
- Nej till rasism och polisvåld!
- Polisens övergrepp måste utredas! För oberoende utredningar under fackföreningskontroll!
- Gemensam kamp mot kapitalismen! Ingen splittring mellan ”svenskar” och ”invandrare”!
- Rusta upp förorten! Kamp för socialistisk politik!
Göteborg, 23 maj 2013.