Revolutionen i Indonesien 1998

av Alan Woods och Ted Grant (1998)
Studenter slåss med polisen i maj 1998. Foto: Ministry of Defense of the Republic of Indonesia (public domain)

Vi återpublicerar här en analys av de revolutionära massrörelser i Indonesien 1998 som störtade diktatorn Suharto. Trots att miljontals människor befann sig på gatorna, ockuperade parlamentet, och det verkade som att makten låg i massornas händer, besegrades rörelsen av att deras egna reformistiska ledare lämnade tillbaka makten till borgarklassen. Revolutionen kom av sig och systemet kunde stabiliseras. Det saknades ett revolutionärt ledarskap 1998, och det återstår fortfarande att bygga - något som Militan (IMT Indonesien) gjort till sin uppgift.


Indonesien - revolutionen har börjat

[22 maj 1998]

Nyheten om Suhartos avgång slog ner i världen som en bomb. Under 34 år styrde den blodsbesudlade tyrannen Indonesien med järnhand efter att ha klättrat över en miljon människolik på sin väg till makten. Den mäktiga massrörelsen av studenter och arbetare har vunnit en stor seger.

In i det sista klamrade sig Suharto fast vid makten, och hotade att genomföra ett blodbad om massan fortsatte att utmana honom. Men när sanningens minut kom kollapsade hela den repressiva kolossen som ett korthus inför det folkliga upproret. Detta är inledningen på en revolution. I Spanien öppnades revolutionens slussportar 1931, när den spanska monarkin avsattes och republiken utropades. Indonesien är nu inne på samma väg.

Borgerligheten har bara sig själva att skylla för den senaste utvecklingen. Under årtionden har ekonomierna i Asien, Afrika och Latinamerika plundrats. De har tvingats att öppna sig för multinationella företag, sänka sina tullar och sälja ut sina industrier för struntsummor. Priset på de råvaror som de huvudsakligen exporterar har pressats nedåt medan priserna på de varor och maskiner som exporterats från de utvecklade länderna till den tredje världen ständigt stigit. Den skuldsättning av de före detta koloniala länderna som blivit följden har nått astronomiska nivåer och kommer aldrig att betalas av. Den förlamande räntan på skulderna krossar deras ekonomier, men kapitalets internationella poliser, IMF (Internationella valutafonden) och Världsbanken, vakar som hökar över att varje cent betalas tillbaka. Annars hotar smärtsamma sanktioner. Så har alltså världsimperialismen satt två tredjedelar av världens befolkning på svältkost.

Händelserna i Indonesien har tagit borgerligheten på sängen. De försöker lugna ner sig med tanken att det bara handlar om kravaller....

Plötsligt har världen upptäckt att Suharto är en grym diktator som har slaktat miljoner människor. Imperialisterna vrider sina händer och vädjar om fred och demokrati. Men det är bara ett skenheligt skådespel. Västvärldens makthavare har hela tiden vetat vem Suharto är och de har backat upp honom helt och hållet. 1965 när han kom till makten sen en miljon kommunister dödats vände västvärlden bort blicken. Men privat applåderade de slakten och deltog aktivt i den. CIA försåg den indonesiska armen med namn och adresser på alla kända kommunister och kommunistsympatisörer som sedan mördades. Under mer än tre decennier har Wall Street och City of London finansierat denne massmördare utan att plågas av samvetet. Västerländska regeringar, inklusive, skamligt nog, den sittande labourregeringen i London, har fortsatt att sälja vapen och polisutrustning till Jakarta. Fastän militärt stöd till Indonesien varit bannlyst i USA sen 1992 har Pentagon genomfört gemensamma övningar med indonesiska elitförband i ett Joint Combined Exchange and Training (JCET) program.

Olösliga motsättningar

Explosionen i Indonesien kom inte som en blixt från klar himmel. Den är inte ens en följd av den ekonomiska kollapsen i Asien nyligen, även om den verkade som en kraftfull katalysator. Den är resultatet av ackumulationen av olösliga motsättningar under årtionden. Indonesien hölls upp, liksom de andra "tigrarna", som ett lysande exempel på vad kapitalismen kan åstadkomma i tidigare efterblivna länder. I själva verket löste inte det stora inflödet av utländskt kapital ett enda av de grundläggande problemen i det indonesiska samhället. Tvärtom. Vad det emellertid gjorde var att stärka arbetarklassen, den enda kraft som verkligen kan visa en väg ut ur återvändsgränden och genomföra en grundlig förändring av samhället.

Liksom alla andra borgarklasser i före detta koloniala länder är den indonesiska borgarklassen rutten och genomkorrumperad. Den har visat sig helt oförmögen att förändra samhället på ett progressivt sätt. Efter 50 år av så kallad självständighet har varken jordfrågan eller den nationella frågan lösts. Vare sig modernisering eller demokrati eller ens verkligt oberoende har uppnåtts. Den indonesiska borgarklassen kom allt för sent in på historiens scen för att spela en progressiv roll. Svag och degenererad som den är kan den bara spela rollen som lokal springpojke åt utländsk imperialism. Det klaraste uttrycket för detta är den plundring av ekonomin som Suharto-familjen och dess anhängare genomfört. Därför har världens fjärde största land sett till befolkningsmängden trots väldiga naturrikedomar tvingats till tiggeri och förnedrande beroende av allmosor från IMF. Detta är resultatet av ett halvt århundrade av borgerligt oberoende i Indonesien.

Det sjudande missnöjet och harmen över det rådande tillståndet påverkar alla klasser, inte bara arbetare och småbönder utan också ett stort antal småborgare och studenter, vilket skapar en potentiellt explosiv situation. Under en tid doldes detta bakom den ekonomiska tillväxt som väckte förhoppningar om framtida förbättringar. Men krisen i Asien förvandlade drömmarna till aska. På en natt kastades den indonesiska ekonomin in i krisen och rupien sjönk till 11 000 per dollar. Ekonomins konkurs blottlade snabbt regimens konkurs.

Det är inte helt sant att IMF:s åtgärder bär ansvaret för explosionen. De blev bara gnistan som satte eld på krutdurken. Som Hegel sade: nödvändigheten uttrycker sig genom slumpen. Det skulle ha blivit ett utbrott, med eller utan IMF:s åtgärder. Grunden hade lagts under hela den föregående perioden. Prishöjningarna på ris, matolja och andra basvaror var droppen som fick bägaren att rinna över. När rupien rasade till 10 000 per dollar tog IMF tillfället i akt att framtvinga ytterligare eftergifter från Suharto-regeringen. Suharto försökte desperat återge valutan någon slags stabilitet och gick med på ännu stramare villkor. Det nya avtal som undertecknades av Suharto och IMF den 15 januari innebar eftergifter på två fronter. För det första måste regimen ta bort subventionerna på elektricitet och olja. Höjningen av energipriserna kommer att hålla inflationen på en hög nivå en lång tid framåt. Stegringen av bränslepriserna betydde i genomsnitt 47% och el-priserna 60%. Den officiella uppskattningen från IMF-Suharto är att inflationen kommer att ligga på minst 20% under överskådlig framtid. I verkligheten kommer den att vara högre. Största delen av bördan kommer att falla på de fattigaste grupperna i samhället. Höjda bränslepriser kommer att slå särskilt hårt mot Javas 50 miljoner fattiga. Efter skövlingen av Javas skogar är majoriteten av folket beroende av fotogen både för matlagning och det nödvändiga kokandet av dricksvatten.

Upploppen och media

Ett särdrag i upploppen som lyfts fram av massmedia är attackerna mot kinesiska affärsinnehavare. Detta är inget nytt fenomen i Indonesien, där kineser, som bara utgör tre procent av en befolkning på 202 miljoner invånare, dominerar den kommersiella sektorn och kontrollerar 80 procent av de 163 företag som är listade på Jakartas börs. De har under lång tid utsatts för diskriminering och plötsliga utbrott av våld, och detta har förvärrats av det faktum att många förmögna kinesiska affärsmän varit anhängare till Suharto. För massan av arbetslösa och hungriga stadsbor blev frestelsen att plundra affärerna, som nästan alla ägdes av kineser, på mat och andra varor oemotståndlig. Tragiskt nog blev de små affärsägarna offer.

Från dag ett har västerländska media försökt använda ovanstående händelser för att ge en totalt förvriden bild av utvecklingen i Indonesien, precis som de gjorde tidigare i fallet Albanien. Tidningarna fylls av bilder av röveri och mordbränder. I själva verket representerar upploppen en slags blind protest mot de rika och privilegierade, som när upprorsmakarna rullade ut bilar ur försäljningshallarna och brände dem eller attackerade bankerna. Eftersom familjen Suharto har en monopolställning i den nationella bilindustrin och är kraftigt inblandad i bankväsendet var budskapet klart. Tidningen Guardians korrespondent konstaterade: "Företag ägda av Mr Suhartos barn, som alla samlat på sig enorma förmögenheter, var huvudmålet för de protesterande." (The Guardian, 6/5 1998). Och: "Folkmassan i Jakarta tycktes börja nedmontera familjeimperiet igår när den attackerade kontor tillhörande Bank Central Asia, Indonesiens största privatbank som ägs av Mr Liem och två av Mr Suhartos barn." (The Guardian, 15/5 1998). Stämningen bland upprorsmakarna förmedlades genom följande citat från samma artikel: "Nere på gatunivån gladdes Agius, 24, en arbetslös akademiker, åt förödelsen: Suhartofamiljen har plundrat vårt land och nu plundrar folket dem, sa han."

Att sätta eld på affärer är naturligtvis inte en revolutionär aktivitet. Snarare är det ett uttryck för desperation och ilska bland de mest förtrampade skikten, som försöker hämnas på hela samhället för sina umbäranden. Detta är något som förstås också av medelklassen som blir deras offer. En hotellägare som fått sitt hotell nedbränt kommenterade: "Vad väntar ni er? Folket svälter." (Sunday Times, 17/5 1998).

Det är också möjligt att regimens egna provokatörer medvetet uppviglat grupper och vänt dem mot kineserna för att dra bort uppmärksamheten från de rika. Men de kommer inte att lyckas.

I vilket fall är det helt felaktigt att sätta likhetstecken mellan revolutionen och de pågående kravallerna. Det finns ett element av detta i varje revolution eftersom det ligger i revolutionens natur att röra om i samhället på djupet och väcka också de fattigaste och mest desperata grupperna. Men det är inte själva kärnan i rörelsen. Att kravallerna och plundringen var något helt annat än den politiska demonstrationen stod klart för myndigheterna själva: "Militärbefälhavaren i Deli Serdang överstelöjtnant B. Sinuhaji sade till The Jakarta Post att kravallerna var en annan fråga. 'Det här är plundringar. De har inget att göra med politik eller demonstrationer', sa han." (Kompas 8/5 1998).

Rörelsen började som en rörelse bland studenterna. Det är inget ovanligt med det. Fastän studenterna och intelligentsian inte kan spela en självständig roll i samhället fungerar de ändå som en väldigt känslig barometer som troget avspeglar den stämning som byggs upp i samhällets djup. Den ryska revolutionen började i sina inledande stadier som intelligentsians revolutionära rörelse redan på 1860- och 1870-talen. Också den spanska revolutionen började i inledningen av 1930-talet som en studentrörelse. Trotskij konstaterade 1930:

"Studenternas livliga demonstrationer är bara ett försök från borgerlighetens, framför allt småborgerlighetens, yngre generation att finna en utväg ur den instabilitet landet hamnat i efter dess påstådda befrielse från Primo de Riveras diktatur, vars grunddrag forfarande är intakta. När borgarklassen medvetet och envist vägrar lösa de problem som stammar ur det borgerliga samhällets kris, och när proletariatet ännu inte är moget att ta på sig den uppgiften, då är det ofta studenterna som stiger fram. Den småborgerliga ungdomen, som känner att en explosiv kraft håller på att byggas upp bland massorna, försöker hitta sin egen väg ut ur återvändsgränden och pressa den politiska utvecklingen framåt."

I Indonesien känner studenterna också att de representerar ett utbrett missnöje och opposition i samhället, och de hämtar kraft och mod ur detta faktum.

"Det är många som inte öppet kan säga det studenterna säger", skriver The Guardian. "De är fortfarande rädda. Men de stöder dem. De är glada att studenterna säger det se själva inte kan" säger Ikar Musabhakti vid det Indonesiska Vetenskapsinstitutet. (The Guardian, 13/5 1998).

Studentprotesterna spred sig snabbt till stora delar av Indonesien, trots en kärv varning på torsdagen från general Viranto, ledare för den Indonesiska armén, och hårda tag från polisen. Det viktigaste elementet i ekvationen är studenternas oräddhet, deras beredskap att möta slag, fängelsestraff och död i kampen för en rättvis sak. När massan förlorar sin rädsla, då är regimen dömd. Utan vapen, utan organisation, utan ens ett klart program eller perspektiv var dessa ungdomar beredda att konfrontera beväpnade poliser och militärer och till och med slå tillbaka.

Av rapporterna framgår tydligt att: a) studentrörelsen började som fredliga demonstrationer, b) polisen försökte begränsa dem till studentområdena och hindra dem från att bryta sig ut och utvidga kampen, c) studenterna drabbade samman med polisen som använde de mest våldsamma metoder, d) i stället för att skrämma studenterna ökade polisens repressiva handlingar deras vrede och radikaliserade rörelsen som inte längre kunde begränsas, och e) studenterna vidtog åtgärder för att beväpna sig i självförsvar och gick till offensiv. Det faktum att studenterna tvingade fram frigivning av fängslade kamrater är i sig självt ett vältaligt bevis för att styrkan i rörelsen skakade makthavarna och skapade en spricka i själva den repressiva apparaten.

Splittring i regimen

Precis som i varje revolution börjar regimen under trycket underifrån att splittras. En del förespråkar brutala metoder för att krossa oppositionen, medan andra talar för kompromiss. Vändpunkten blev när sex studenter vid Trisakti-universitetet i Jakarta dödades under en fredlig demonstration den 12 maj. Antingen var det polisen som fick panik, eller så var det en handling av provokatörer som satts i rörelse av den hårda linjens anhängare i regeringen. Begravningarna av de mördade studenterna förvandlades till oppositionsmöten:

"På onsdagen skapade studenternas begravningar en våg av känslor. Tal hölls av oppositionsledare som Megawati Sukarnoputri, dotter till Indonesiens förste president som fördrevs av Suharto 1966. Det underliga var att bland de sörjande befann sig ingen mindre än militärbefälhavaren för Jakartaområdet, Generalmajor Sjatrie Sjamsoeddin, som bemöttes artigt". (The Sunday Times, 17/5 1998).

Skrämd av det plötsliga uppsvinget för massrörelsen försökte Suharto backa. Han upphävde genast de impopulära prishöjningarna på bränsle och elektricitet som krävts av IMF. Diktatorn försökte vinna tid och erbjöd reformer, ett drag som inte lurade någon. Det inflytelserika Association of Indonesia Muslim Intellectuals, ICMI, sa att Suhartos reformförslag var vagt, för lite och för sent. (Agence France Presse, 7/5 1998). Jakarta Post citerade den 7 maj före detta kabinettsminister Siswono Yudohusodo som underströk det omedelbara behovet av politiska och ekonomiska reformer. Han antydde att en regeringsombildning kanske behövdes för att lösa den nationella krisen. Siswono som också är affärsman sa att behovet av ekonomiska reformer var akut.

Men den avgörande faktorn för en revolution saknas, den subjektiva faktorn; ett revolutionärt parti och en ledning som är förmögen att skapa den nödvändiga organisationen, programmet och perspektivet för att ena rörelsen och vägleda den till maktövertagandet. Parollerna för ett sådant parti är redan givna: Fabrikerna till arbetarna! Jorden till dem som brukar den! För en demokratisk och rättvis lösning på det nationella problemet! Avskriv alla utlandsskulder och nationalisering av all imperialistägd egendom utan kompensation! Konfiskera all egendom som den korrumperade Suharto-klicken och dess anhängare lagt beslag på! En revolutionär generalstrejk för att störta regimen! Bilda omedelbart demokratiskt valda kommittéer av arbetare, bönder, soldater och studenter för att ta över skötseln av industrin, staten och samhället! Bara arbetarklassens demokratiska styre kan rensa det indonesiska samhället på all lagrad dynga och korruption och påbörja rörelsen i riktning mot ett socialistiskt samhälle.

En sådan rörelse kan segra slutgiltigt bara på grundval av internationalism, att jordägarvälde och kapitalism i resten av Asien och världen störtas. Men en seger för det indonesiska proletariatet skulle omedelbart förändra situationen i hela Asien. Malaysia, Thailand och Korea är alla i kris. I händelse av en framgångsrik arbetar- och bonderevolution i Indonesien kommer dessa svaga kapitalistiska regimer att stå inför mäktiga revolutionära rörelser. Vägen skulle ligga öppen för en utvidgning av revolutionen till resten av Asien.

Arbetarklassens roll

Den viktigaste frågan är arbetarklassens roll. Som i det tsaristiska Ryssland för hundra år sen har inflödet av utländskt kapital stärkt arbetarklassen och lagt basen för en stormvåg i strejkrörelsen. Industrins tillväxt har skapat feta profiter åt utländska och indonesiska bossar, men har inte förbättrat arbetarnas levnadsstandard. Klyftan mellan rika och fattiga har blivit blixtbelyst genom framträdandet av 20-30 enormt rika familjer som kontrollerar gigantiska bolag, i det indonesiska samhället benämnda konglomerat. De största av dessa konglomerat är dem som Suhartos barn och nära politiska och personliga vänner äger. Samtidigt är lönerna för den snabbt expanderande och mycket unga arbetarklassen bara 2-3 dollar per dag. Fabrikerna och arbetsplatserna är ofta mycket farliga. Indonesiens bönder har tvingats betala högre och högre skatter och andra administrativa avgifter. Varje protesthandling från arbetarna eller bönderna mot låga löner eller korruption har besvarats med militär repression.

Egna erfarenheter fick studenterna att dra revolutionära slutsatser och se behovet att vända sig till arbetarklassen. En indonesisk samhällsvetare, Mr Ryass Rasyid, sa att studenternas och deras anhängares krav hade gått bortom erbjudandena från Representanthuset och innefattade nu presidentens avgång och inkallandet av en kris-session för de 1000 medlemmarna av Peoples Consultatve Assembly. Han sa att studentdemonstrationerna bara kunde stoppas med militära styrkor eller genom omfattande politiska reformer. Han tillade en väsentlig mening:

"Jag har hört om studenternas ansträngningar att vinna stöd från arbetarna", sa han. "Därför är det väldigt angeläget att regeringen agerar för att tillmötesgå folkets strävanden." (Sydney Morning Herald, 7/5 1998)

Talrika rapporter vittnar om att arbetarna deltagit i studentdemonstrationerna:

"Det är inte längre en ren studentprotest, därför att vanliga människor deltar" sa militärpolischefen Amrin Karim. (Associated Press, 5/5 1998).

"Arbetarna som bar röda armbindlar för att skilja sig från studenterna, klädda i det mest framstående universitetets gula jackor, anslöt sig till 3000 studenter i den stundtals karnevalsliknande stämningen genom att sjunga sånger och skandera politiska slogans med krav på att Mr Suharto skulle avgå" (The Straits Times, 3/5 1998).

Det faktum att arbetarna deltagit i studentprotesterna är av mycket stor betydelse. Bara en revolutionär rörelse inom den indonesiska arbetarklassen, som enas i kampen med studenter, bönder och förtryckta nationaliteter kan genomföra förvandlingen av samhället. Den indonesiska arbetarklassen är stark. Om den organiserades under den socialistiska revolutionens baner skulle den vara en ohejdbar kraft. Om ett genuint arbetarparti existerade skulle den redan röra sig mot ett maktövertagande. Det är bara frånvaron av den subjektiva faktorn som hindrar det från att ske.

Det indonesiska kommunistpartiet (PRD) attraherar en del av de mest revolutionära och heroiska arbetarna och studenterna. Men PRD-ledningens program och politik sätter inte ett maktövertagande på dagordningen. Snarare vänder de sig till den så kallade progressiva borgerligheten för att hitta en utväg. Längs den vägen väntar bara nederlag. Det var precis den politiken som ledde till katastrofen 1965-1966.

Borgerligheten försöker lugna sina nerver med att det inte har gått så långt som till en allomfattande revolutionär rörelse. Det är lugnt i byarna och så vidare. Likt en drunknande klamrar de sig fast vid ett halmstrå. Det är oundvikligt att den revolutionära vågen kommer att fortplantas från städerna till byarna. Nya demonstrationer och upplopp kommer att äga rum, inte bara bland arbetarna utan också brand bönderna. Revoltstämningen bland soldaterna kommer att stiga. Om det fanns ett parti som var berett att på allvar resa frågan om arbetarnas maktövertagande skulle det vara mycket enklare att vinna över armén. Men, som exemplet Albanien visade, även utan ett sådant parti kan armén vinnas om massorna visar tillräcklig beslutsamhet. Allt eftersom soldaterna inser att massorna menar allvar, att detta inte är kravaller utan ett seriöst försök att förändra samhället, förändras deras attityd. I stället för att slå och skjuta på demonstranterna ser de på, ler och till och med vinkar välvilligt. Studenterna å sin sida har visat upp en sund talang för taktik. De förbrödrar sig med soldaterna. Ur generalstabens synvinkel sett är läget alarmerande. Motsägelsefulla budskap skickas ut från ledningen. Suhartos svärson, chef för elitkommandoförbanden, kräver att få sätta hårt mot hårt medan andra generaler har vädjat om sans och lugn. Trots detta var Suharto-anhängarna beredda att använda våld. Det visades när den planerade massdemonstrationen den 20 maj skulle äga rum och de enheter som fraterniserat med demonstranterna drogs bort från Jakarta och ersattes av hårdare förband. The Sunday Times kommenterade detta:

"Omflyttningen av militära enheter reflekterade oenighet mellan olika fraktioner bland de högre officerarna om hur de allt intensivare protesterna mot regimen ska hanteras."

"Det finns de som vet att de kommer att gå under tillsammans med Suharto-familjen, de som hoppas att armén kan klara av en fredlig övergång och, naturligtvis, de som är ivriga att få efterträda honom, sade en utländsk diplomat med lång erfarenhet här". (Sunday Times, 17/5, 1998)

Den spanska tidningen El País rapporterade om en incident när soldater sköt mot demonstranter och fick stryk av andra soldater. Officeren tvingades be demonstranterna om ursäkt. Under sådana förhållanden skulle en enda hård sammandrabbning mellan armén och demonstranterna öppna upp en vid spricka i armén. Om massorna organiserade sig för att ta makten skulle armén brytas upp i småbitar vid det första testet. Wiranto insåg detta och körde över den andra flygeln. Det ledde direkt till Suhartos fall.

Det utländska kapitalet har flytt och kommer inte att återvända förrän de tror att stabiliteten återinförts, på bekostnad av arbetarna och bönderna, av någon ny regim. Det betyder att det indonesiska folket står inför en lång period av fruktansvärda ekonomiska svårigheter, arbetslöshet och fattigdom, om inte arbetarklassen tar makten. Om den indonesiska revolutionen ska lyckas måste den vara en sant nationell, det vill säga anti-imperialistisk revolution. Men en nationell revolution under dagens förhållanden kan bara bli framgångsrik som en anti-kapitalistisk revolution där bönderna och resten av det förtryckta folket enas under arbetarklassens ledning. Den nationella-demokratiska revolutionen leder direkt till den socialistiska revolutionen. Borgarklassen kan inte erbjuda någon utväg. Indonesiens hela historia efter andra världskriget bevisar detta.

Suharto manövrerar

Suhartos avgång löste inte i sig själv något. För det första har han manövrerat för att sätta sin drabant vice-president Habibie i sitt ställe. En övergångsregering har utnämnts som förväntas utlysa val inom loppet av sex månader. Men sex månader är en lång tid under rådande förhållanden. Hela landet är på fötter. Hopp har väckts. Den hatade diktatorns avgång kommer ge massan en känsla av sin egen styrka. å andra sidan kommer den ekonomiska krisen att förvärras när det utländska kapitalet drar sig undan. Sammanbrottet i produktionen och handeln innebär ett verkligt hot om svält. Exportörerna från andra länder är inte beredda att skicka någon mat om de inte får betalt. "När Indonesiens finansiella kris fördjupas och finanssystemet paralyseras varnar diplomaterna för växande problem. Priserna på kött, ris och grönsaker har stigit med 10 procent i Jakarta sen förra veckans kravaller, vilket ytterligare skärper de redan stora stegringarna sen Indonesiens kris bröt ut förra året" (Financial Times, 20/5 1998). Och de tillägger: "Om inte kreditgarantier ges av institutioner i länder som Hong Kong och Singapore måste vi ställa in leveranserna. Många thailändska ris- och sockerexportörer kräver kontant betalning."

Imperialisterna som sugit blodet ur tredje världens länder under generationer kan vrida på och av kranen utan att bry sig om följderna. De är bara intresserade av nakna affärsmässiga kalkyler. Studenterna och arbetarna måste kräva strikt ransonering till rättvisa priser kontrollerade av kommittéer av arbetare, bönder och studenter. Att inbilla sig att massorna kommer att nöja sig med att skjuta upp lösningen av deras mest brännande problem i sex månader är helt enkelt orealistiskt. Det kommer att bli nya explosioner. Frågan om demokrati kommer oundvikligen att knytas till den ekonomiska katastrofen, och vem som bär ansvaret för den i folks medvetande. Det kommer att bli uppenbart att Suharto bara manövrerar bakom kulisserna för att rädda sin familjs orättmätigt erhållna rikedomar, samtidigt som han fortsätter att styra genom sin underhuggare Habibie som planerar att sitta vid makten till år 2003!

Nyheten om Suhartos avgång möttes av vild glädjeyra. Studenter och andra oppositionella dansade på gatorna. Sådana scener bevittnats i början av varje revolution i historien. Det är ett oundvikligt stadium, stadiet av allmänt firande och demokratiska illusioner, som i februari 1917 i Ryssland och 1931 i Spanien. Men efter de inledande festligheterna sätter desillusioneringen in som förbereder nästa steg av radikalisering och polarisering mellan höger och vänster. Med tanke på den djupa krisen i Indonesien kommer inte det inledande stadiet av glädjeyra att vara länge. Studenterna är redan bittert fientliga mot Habibie och allt mer kritiska till ledarna för den borgerliga oppositionen som försöker stötta upp honom.

De borgerliga oppositionsledarna har bekänt färg genom att omedelbart erkänna Habibie. Amien Rais slog knut på sig själv i sin brådska att deklarera Habibie-regeringen som Indonesiens lagliga regering. I själva verket består Habibies laglighet i att han utsågs av diktator Suharto personligen, och sen godkändes av den tama nationalförsamlingen. Det verkliga skälet till varför de var så snabba att godkänna Habibie var att de fruktade att massrörelsen skulle gå utöver ramarna för det borgerliga systemet. I vassen lurar Wiranto och de andra reaktionära generalerna med sina komplotter och konspirationer som kommer att orsaka ytterligare omvälvningar. Om och om igen kommer arbetarna att gå ut för att förändra samhället. Rörelsen kommer att utvecklas, med upp- och nedgångar, under en period av flera år innan den slutgiltiga lösningen, antingen revolution eller kontrarevolution, nås. Massorna kommer att vinna lärdomar i erfarenhetens hårda skola. En efter en kommer de så kallade demokratiska ledarna att avslöja sig, och den revolutionära flygeln kommer att stärkas.

Det är uteslutet att Habibie kommer att sitta länge. Det desperata läget för folket kommer oundvikligen att leda till nya massrörelser. Trots allt kommer ledarna för den borgerliga oppositionen att föras in i regeringen, där deras konkursmässiga politik kommer att blottas för alla.

Det som krävs är en storstädning som rensar bort varenda person ur regeringen som varit inblandad i Suhartos gangsterregim. De som begått brott mot folket måste ställas inför rätta och bestraffas. Framför allt måste den rikedom som stulits från folket exproprieras. Sådana åtgärder kan man inte förvänta sig av den borgerliga oppositionen. I väst framställs Amien Rais, ledare för den muslimska Muhammadyah-rörelsen, som ledare för den demokratiska oppositionen. Men faktum är att han stigit fram som kritiker till Suharto först i samband med valen i maj 1997. Dessförinnan höll sig hans kritik, om än skarp i vissa specifika frågor, inom ramen för "hans majestäts lojala opposition". Först under de senaste månaderna, när han kände marken skälva under fötterna, började han kräva Suhartos avgång. Till och med då agerade han i varje steg som en broms på rörelsen och gjorde allt för att undvika en avgörande konflikt. Han försökte kyla mer massrörelsen och skydda den gamla regimen som han i grund och botten är en del av. Borgarklassen är paralyserad av skräck. Skräck för massorna, skräck för armén, skräck för uppror, skräck för imperialismen, skräck för allting. De fruktar att komma till makten, därav deras fega stöd för Habibie. Och olyckligtvis är ledarna för kommunistpartiet, PRD, rädda att bryta med de borgerliga liberalerna. Men vid en viss tidpunkt kommer folket att ta dem i nackskinnet och kasta in dem i regeringen, där de kommer att sättas på prov.

Borgarklassens rädsla visades tydligt när den så kallade muslimska oppositionsledaren Rais, trots all sin demagogi mot regimen, avblåste den massprotest som planerats den 20 maj. Det råder inga tvivel om att om den genomförts skulle det blivit den största demonstrationen i Indonesiens historia. Ställd inför en sådan jätterörelse skulle regimen varit maktlös. Revolutionen skulle ha kunnat genomföras fredligt. Ledarna för den borgerliga revolutionen försökte gömma sig bakom ursäkten att det fanns risk för våld och inbördeskrig. Men i själva verket är de lika rädda för massrörelsen som den härskande klicken själv. Dessa "ledare" måste föras åt sidan. Deras enda mål i livet är att rädda så mycket som möjligt av den gamla regimen och samtidigt kämpa för positioner på bekostnad av massorna i vars namn de talar falskt, och som de kommer att förråda vid första bästa tillfälle. Varje ärlig demokrats första plikt i Indonesien är att demaskera dessa falska ledare inför folket. Inga halvdana lösningar och ruttna kompromisser! Det är nödvändigt att löpa linan ut. Därför måste arbetarna, bönderna och studenterna enbart lita till sig själva, till sin kamp och massornas revolutionära rörelser.

Den asiatiska revolutionen har börjat

Revolutionen kommer att gå genom olika stadier. Det vi nu ser är bara första akten. Möjligheten till seger för arbetarklassen kommer att bero på ledningens kvalitet. Studenterna och arbetarna har redan visat stort mod och initiativkraft. Om de beväpnades med ett korrekt program och perspektiv skulle segern vara säkrad. Men om inte det nödvändiga ledarskapet byggs kan kaos och till och med element av barbari utvecklas. Det hände i Uganda och Somalia. Det kan leda till upplösning av Indonesien och en ännu blodigare diktatur. Men långt innan den timmen slår kommer det indonesiska proletariatet att ha haft möjligheten att ta makten, inte en gång utan många gånger. Antingen den största av segrar eller det mest fasansfulla av nederlag -- de är de två alternativ den indonesiska revolutionen står inför.

London, 22 maj 1998.

Ted Grant och Alan Woods

Översättning: Kerstin Alfredsson

Original: Indonesia: The Asian Revolution Has Started

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.