Mellanöstern: Från reaktion till revolution

Efter en period av svart reaktion har en ny revolutionär våg svept över stora delar av Mellanöstern, i form av massprotester i Irak, Libanon och Turkiet, som skakat om regimerna i grunden. Samtidigt har Obama-administrationen upphävt sin stränga handelsblockad mot Iran, vilket kommer förändra maktbalansen i hela regionen – och i Iran, där arbetarna nu kommer försöka ta tillbaka vad de förlorat.

Turkiet: Erdoğans krig mot kurderna

Ända sedan demonstrationerna till försvar av Gezi-parken 2013, har Turkiet skakats av protestvåg efter protestvåg, ackompanjerat av stora strejker i bland annat bilindustrin. Detta har tagit sig politiskt uttryck i ökat stöd för vänsterpartiet HDP (ung. Folkets demokratiska parti), som sprungit ur den kurdiska rörelsen för självständighet. Detta har skapat panik i den härskande klassen och särskilt i presidenten Erdoğans parti AKP.

I ett försök att splittra arbetarna på nationalistisk basis, har Erdoğan, enligt egen uppgift ”i krig mot terrorismen”, startat ett ensidigt krig mot kurderna. Omkring 400 HDP-kontor har blivit förstörda av reaktionära gäng som försvarats av polisen, och likaså har hundratals kurder i och utanför sina områden blivit misshandlade. Samtidigt har man genomfört hundratals luftburna angrepp mot Kurdistans arbetarparti (PKK), som sedan flera år förhandlat om fred med regeringen.

Detta har fått ett första klimax i den 10 dagar långa belägringen av den kurdiska staden Cizre, som är en stad med 120 000 invånare, varav 92 procent röstade för HDP i valet. Erdoğan har satt in nästan 10 000 soldater, som dödat dussintals människor – och flera kvarter har blivit sönderbombade. Men istället för att demoralisera kurderna, har belägringen stärkt kurdernas motstånd och kanaliserat deras ilska och missnöje till en massiv motståndsrörelse.

Under ledning av några hundra advokater och parlamentariska representanter från HDP, påbörjades en rörelse för att bryta belägringen. Militären försökte förhindra alla försök att ta sig in i staden, men tusentals från de närliggande städerna marscherade med mat och vita flaggor, genom polisens tårgas och kulor. Samtidigt skedde en massrörelse inuti staden.

Moralen är allt lägre inom militären, som tvingats in i ett sekteristiskt krig mot sina kurdiska bröder och systrar, i en blodig manöver från Erdoğans skurkregim. De soldater som dör är inte rika och mäktiga. De rika betalar för att slippa göra militärtjänstgöring. Det är inte konstigt att en massrörelse mot kriget i de kurdiska områdena omedelbart får en återspegling dels bland turkiska ungdomar och arbetare, men också i militären. Detta måste däremot kopplas till att störta Erdoğan själv, som visat att han är beredd att kasta in landet i kaos och krig, innan han släpper makten.

Erdoğan är bara en i raden av korrupta representanter för den turkiska borgerligheten med diktatoriska tendenser. Visserligen har representanter för den ”traditionella” borgerligheten kritiserat Erdoğan för hans agerande. Men de glömmer att de införde en brutal diktatur efter de revolutionära rörelserna under 1960- och 1970-talet. Deras program i det senaste valet var inte heller fundamentalt annorlunda från Erdoğans, med mer privatiseringar, avregleringar och så vidare.

Turkiet är det näst mest ojämlika landet i OECD, med nästan halva befolkningen i fattigdom enligt fackförbundet TÜRK-İŞ. Slumliknande förhållanden existerar sida vid sida med extrem rikedom. Det är viktigt att inse att Erdoğanregimen bara är ett speciellt reaktionärt uttryck för den turkiska borgerlighetens samlade behov och intressen. Kurderna, de turkiska ungdomarna och arbetarna kan bara lita till sina egna styrkor, och ju mer de vänder sig mot hela systemet, mot hela regimen och borgerligheten – desto större stöd kommer de samla för sin kamp, desto mer enighet mellan de olika folken kommer de kunna uppnå på klassbasis, vilket är den enda garant för framgång som existerar.

Irak – reaktion vänds till revolution

Den 7 augusti demonstrerade en halv miljon människor på Bagdads gator, med slagord som ”Sekularism! Sekularism! Nej till sunni! Nej till shia!” och ”Sunnibröder, shiabröder – vi kommer inte sälja ut detta landet!” Slagorden var konsekvent riktade mot den sekterism och korruption som USA byggt upp den irakiska statsapparaten genom, efter störtandet av Saddam Hussein 2003. På andra platser tog protesterna karaktären av ett direkt uppror, som i Sadawa söder om Bagdad, där människor omringade stadshuset och krävde att borgmästaren skulle avgå.

Som en av de protesterande förklarade: ”Invasionen [från USA] tog landet 20-30 år tillbaka”. Elektricitet har blivit en lyxvara för många irakier, och många områden har endast tillgång till elektricitet ett par timmar om dagen, i ett läge där temperaturen legat på runt 50 grader Celsius. Detta var den omedelbara orsaken till rörelsen, men på grund av korruptionen som alltid säkrar eliten tillgång till elektricitet – antingen på grund av stöld av offentliga medel eller på grund av att de omdistribuerat elektriciteten till sina egna områden – vände sig rörelsen mot hela den genomkorrupta irakiska statsapparaten.

Den irakiska regimen har extremt svagt stöd. Även stora delar av militären och polisen sympatiserade med de protesterande – man vägrade lyda sina repressiva order, utan gav istället vatten till dem. Kriget mot Isis har en gång för alla avslöjat att samhället befinner sig i en återvändsgränd. Tusentals människor skickas till fronten utan ordentlig militär träning, utrustning eller ledarskap, samtidigt som deras familjer lider av extrem fattigdom. I exempelvis Basra, som har en av världens största oljereserver, lever mer än en tredjedel av befolkningen i fattigdom – och siffran i resten av landet är högre.

Regimen hade därför inget annat val än att ge eftergifter. Man höjde omedelbart el-produktionen till 11 000 MW, vilket dock knappt är hälften av sommarens högsta krav. Men ställd inför det faktum att detta inte var tillräckligt, deklarerade premiärministern Abadi ett sjupunktsprogram för att komma tillrätta med korruptionen och den institutionella sekterismen. Bland annat ska man avskaffa flera privilegier och det religiösa kvoteringssystemet, som tjänar till att upprätthålla den religiösa uppdelningen i landet och den korrupta elitens makt.

Dessa eftergifter kommer inte i närheten av att lösa massornas problem. Den nuvarande regimen är i själva verket oförmögen till det, som en fånge i sin egen korruption och inkompetens – och i sista hand det kapitalistiska system som tvingar den till ett hårt förtryck av massorna för att fortsätta kunna extrahera vinster åt sig själv och sina imperialistiska uppbackare. Därmed är detta bara början på den masskamp vi kommer att se i framtiden.

Libanon: ”En del skräp borde inte återvinnas”

Några veckor senare, den 22 augusti, tog sig tiotusentals ungdomar ut på Beiruts gator i Libanon, under parollen ”Folket vill att regimen faller”. Rörelsen, som tog namnet ”Ni stinker”-rörelsen, utlöstes av sophämtningskrisen i Beirut. För många libaneser symboliserar sophögarna allt som är ruttet i den libanesiska staten. Institutionerna klarar inte av att ens fylla de mest grundläggande behoven, men precis som de irakiska är de oerhört effektiva när det kommer till att göra ett fåtal rika.

Det råder en konstant brist på saker som el och vatten. ”En del skräp borde inte återvinnas”, löd det på en av ”Ni stinker”-rörelsens banderoller, kompletterat med bilder på ordföranden i olika politiska partier. Myndigheterna har försökt stoppa protesterna genom hård repression, men misslyckats. Sedan inbördeskriget har det upprättats en instabil maktbalans mellan före detta krigsherrar, som har monopol på det politiska styret.

Rörelsen har attraherat ungdomar från alla landets religiösa grupper – shia, sunni, druser och kristna – i ett land där religiösa uppdelningar är inskrivna i konstitutionen. Demonstranterna kräver ett slut på denna sekteristiska uppbyggnad av det politiska systemet – och att politiken ska skötas av folket, oavsett religion. Man kräver att nya parlamentsval hålls så snart som möjligt, för att byta ut regeringen.

Detta är en lovande början, men precis som många libaneser redan förstår kommer ett parlamentsval i sig inte lösa något. Det är den internationella imperialistiska borgarklassen – och deras rika knähundar i Libanon och resten av Mellanöstern – som drivit landet till ruinens brant, genom sina konstanta krig över resurser, över handelsvägar, över prestige och dominans i området. De har fört landet till en återvändsgränd som inte kan passeras annat än via revolutionära medel.

En ny maktbalans i Mellanöstern

I takt med att regim efter regim hamnar i kris, strävar imperialisterna – och främst bland dem USA – efter att hitta nya fotfästen. Den 14 juli signerades ett länge väntat kärnvapenavtal mellan Iran och sex stora världsmakter. Avtalet innebär ett nederlag för USA och EU, som upphäver sina stränga handelsblockader mot Iran, i utbyte mot att landet minskar sin förmåga att producera kärnvapen en aning. I takt med att nyheten spred sig strömmade tusentals spontant ut på Irans gator, lättade efter mer än tre årtionden av hårda ekonomiska sanktioner, som ackompanjerats av nedskärningar och hårda attacker på levnadsstandarden.

Obama-administrationen försöker beskriva den nya taktiken som ”Obamadoktrinen”, att lösa konflikter med diplomati istället för våld. Men det är en ren och skär lögn. Det är samma administration som ville bomba Syrien, som bombade Libyen, som spelade en nyckelroll i att bana vägen för det sekteristiska kriget i Syrien, och som nu bombar ISIS i Irak, också de en produkt av deras eget agerande.

USA behöver i själva verket stötta sig på Iran, med förhoppningen att Iran kan spela en stabiliserande roll i regionen, eftersom USA inte längre har kapacitet att intervenera direkt. Genom att man förstörde den irakiska statsmakten, blev Iran efter Israel och Turkiet den starkaste militärmakten i regionen. Det nya avtalet förändrar maktbalansen i hela regionen, till Irans fördel, på bekostnad av huvudsakligen Israel och Saudiarabien.

Upphävandet av sanktionerna mot Iran kommer innebära ett enormt uppsving för den iranska ekonomin. Landet kommer omedelbart få tillbaka över 100 miljarder dollar som varit ”frusna” i västerländska banker, samtidigt som industrier och företag världen över – med krympande marknader i sina egna länder – nu massivt kommer att investera i landet. En stärkt ekonomi kommer i sin tur resultera i att Iran ytterligare stärks politiskt och militärt.

De iranska massorna upplever avtalet som ett vunnet slag i kriget mot alla de reaktionära regimerna i regionen, den aggressiva USA-imperialismen och de sekteristiska fundamentalistgruppernas barbari. Utrikesministern Javad Zarif, som ledde förhandlingarna, är nu en av landets mest populära personer. Premiärministern Rouhani har kunnat samla nationens stöd för regimen samtidigt har de löften om reformer, som han vann det senaste valet på, kunnat skjutas på framtiden. Men i takt med att uppståndelsen ebbar ut, kommer dessa löften snabbt att lyftas igen, speciellt av ungdomen som inte har något minne av revolutionen 1979, utan bara ser de korrupta gangstrar som styr nu. Det är detta lager av ungdomar som utgjorde grunden för massrörelsen 2009.

De iranska arbetarna började röra på sig redan innan avtalet. Rouhani-administrationens allt mer frekventa attacker på arbetarklassen har provocerat fram kamp. För första gången på flera år har strejker i ett flertal gruvor genomförts, parallellt med en månads nationell lärarstrejk mot attacker på minimilönerna. Detta är viktigt, eftersom rörelserna tidigare främst involverat medelklassen på grund av massarbetslösheten och den ekonomiska krisen som tidigare tvingat arbetarrörelsen på defensiven.

Arbetarklassens intåg på scenen kommer vara en enormt viktig faktor. Arbetare som sett sina löner ätas upp av inflationen och tvingats gå utan lön i flera månader under den ekonomiska nedgången, kommer kräva kompensation – vilket den iranska borgarklassen kommer vara ytterst ovillig att betala. Arbetarnas kamp kommer i sin tur oundvikligen att leda till en konflikt med den despotiska regimen, vilket kommer ge kampen en explosiv, politisk och revolutionär karaktär.

Revolutionära implikationer

Även länder som Saudiarabien – som under årtionden varit en bas för regionens mest svarta reaktion, i form av Al-Qaida, Isis och så vidare – är i kris. Regimen badar i rikedomar, samtidigt som mer än 20 procent av befolkningen är fattig. I början av juni provocerade Isis attacker fram ett uppror med demonstrationer på hundratusentals människor, i de shiadominerade delarna av Saudiarabien, som polisen och militären varit för svaga för att stoppa. Kriget mot Yemen, som landet inte kommer vinna, destabiliserar regimen ytterligare.

USA, EU och deras knähundar runtom i Mellanöstern, har kastat in hela regionen i ett tillstånd av verkligt barbari. Men åren av reaktion har inte stärkt dessa regimer – tvärtom är deras sekteristiska gangstermetoder avslöjade bland allt bredare lager av befolkningen, som instinktivt försöker överkomma de artificiella religiösa splittringarna. Som Marx förklarade fungerar reaktionen ofta som en piska på revolutionen, som tvingar den framåt. Och regimerna, i all sin galenskap, är i sista hand bara ett uttryck för den återvändsgränd som kapitalismen befinner sig i.

Istället för att investera i och utveckla industrin och därmed öka produktiviteten och den samhälleliga rikedomen, som borgarklassen gjorde under kapitalismens barndom, agerar man som på ett kasino, där man spelar med mänskliga liv. Detta gäller särskilt i de stater som exploateras av världens imperialistmakter, där borgarklassen aldrig utvecklat någon högre teknologisk nivå och självständig industriell bas. Deras enda sätt att tävla på de internationella marknaderna är genom ett brutalt förtryck av arbetarklassen, som man inte kan upprätthålla annat än genom att försöka splittra den på basis av religion och nationalitet.

Men även detta har en gräns. Det är tydligt för allt fler att de kurdiska och turkiska arbetarna inte har några motstridiga intressen, trots att landets elit försöker provocera fram en kamp om de smulor som den härskande klassen kan erbjuda. Samma sak gäller i Libanon och Irak. Endast en enad kamp från alla förtryckta för att ta över ländernas rikedomar och överflöd och använda det till allas fördel, kan visa en väg ut ur detta barbari.

Fredrik Albin Svensson

Victor Madsen

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,167FansGilla
2,326FöljareFölj
1,110FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna