Det albanska upproret, arbetare, soldater, bönder och studenter, är en inspiration för arbetarklassen och ungdomen över hela världen. Det representerar ett kraftfullt svar till alla cyniker, ynkryggar och skeptiker som tvivlade på arbetarklassens revolutionära potential.
Efter decennier av de mest fruktansvärda förtryck – först under italiensk fascism, sen under tysk ockupation, och sedan i ett halvt sekel under världens mest onda stalinistiska totalitära regim, efter alla dessa fasor har de albanska arbetarna lyckats resa sig upp mot sina förtryckare. I denna förebildliga kamp har vi sett alla de klassiska metoderna för proletär revolution – generalstrejk och väpnat uppror.
I scener som livfullt har påmint oss om 1936 års julirevolution i Barcelona, så har män och kvinnor, unga och gamla deltagit i kampen. Endast beväpnade med käppar och knivar anföll de militärkasernerna och den uppskrämda säkerhetspolisen (Shik). Det var mer än uppenbart att de meniga soldaterna inte gjorde motstånd utan snarare överlämnade vapnen till folket. Samma sak har upprepats i stad efter stad.
La Vanguardia (Barcelona, 7/3 97) rapporterar: ”Enligt information som kommit från staden per telefon har rebellerna attackerat statskasernerna, vilkas officerare inte gjorde något motstånd utan anslöt sig till dem med sina vapen. Före detta officerare i den albanska armén har anslutit sig till rebellerna. En överste som högtidligt lovat att inte ge upp vapen förrän president Berisha avgått sa att ’i södra Albanien har armén gått över på folkets sida'”.
Från första början har massmedia – lögnare betalade av borgarklassen – försökt ge intrycket av att rörelsen i Albanien består av maffialigor, droghandlare och småtjuvar. Vilken skam! Det är samma herrar och damer som upplåter sina strupar åt vackra ord som ”demokrati” och ”yttrandefrihet”, som ljuger när de står inför en äkta massrörelse, det må vara en strejk i Spanien eller en revolution i Albanien. De så kallade västdemokratierna och den borgerliga pressens hyckleri blev tydligt exponerat när de höll skamligt tyst om Sali Berishas proborgerliga regims brott och hans antidemokratiska metoder. Alla visste att det allmänna valet i maj 1996 var lurendrejeri, likaväl som kommunalvalen i oktober. Inte ett ord om det i media. Vi måste jämföra denna medbrottsliga tystnad med deras attityd under de serbiska kommunalvalen, där de skrek sig hesa. De stödde öppet oppositionen i Serbien men sa ingenting om oppositionen i Albanien, som blev brutalt nedtryckt av ”demokraten” Berishas polis när de försökte protestera mot valbedrägeriet. Skillnaden är uppenbar. Medan oppositionen i Serbien är av kapitalistisk karaktär, så är ledarna för den albanska oppositionen i Socialistpartiets händer (f.d. Kommunistpartiet). Just p.g.a. den här nedtystningskonspirationen kom explosionen i Albanien som en överraskning för de flesta.
Västmakterna stödde Berisha för att han, trots att han är före detta stalinist (han var den förre diktatorn Enver Hoxhas doktor) var en övertygad anhängare av den ”fria marknaden”. Nu har folket fått en mycket bitter lektion i vad kapitalism innebär. Även innan var Albanien ett mycket fattigt land. De albanska kommunisternas försök att bygga en ekonomi helt isolerad från resten av världen (”socialism i ett land”) fick mycket dåliga resultat i detta lilla land med 3 miljoner invånare och mycket små tillgångar. Bara stödet från Kina har hållit landet ovan ytan ett tag. Men problemen från förr är ingenting jämfört med den ekonomiska katastrofen som är resultatet av att försöka införa kapitalism.
På fem år har merparten av industrin förstörts. 400 000 är arbetslösa enligt officiella uppgifter, men i verkligheten är det ännu värre. Utsugningen är total. Berishas valparoll ”med mig blir alla vinnare” har i folkmun blivit ”med mig blir alla ruinerade”. Folkets ilska riktas mot den nya miljonärsklassen och mot regeringens tjuvar och bedragare. Situationens mest tydliga uttryck var att ekonomin dominerades av s.k. pyramidspel . I desperation över situationen investerade människor sina begränsade besparingar i vad som visade sig vara ett kolossalt bedrägeri. Det är uppenbart att regeringen och Berishas parti var djupt involverade i svindeln.
Folkligt uppror
Lågan som tände elden var att de finansbolag som hade lovat räntor på upp till 100% i månaden till folk som investerade sina besparingar där, gick i konkurs. Tio tusentals albaner sålde alla sina tillhörigheter inklusive sina hem för att kunna sätta in pengarna på bedragarnas konton. De har förlorat allt. Människorna som är ansvariga för bedrägeriet hör alla till klicken runt president Berisha. Efter en månad av protester och massdemonstrationer i alla större Albanska städer, där polisen skjutit ihjäl demonstranter, har folket tappat tålamodet.
Allt exploderade lördagen den 1 mars när polisen försökte köra bort 42 studenter som hungerstrejkade på universitetet i hamnstaden Vlora i södra Albanien. Polisen hindrades att göra det genom att tusentals demonstranter skingrade dem genom att döda några polismän. De brände ner säkerhetspolisens högkvarter, anföll fängelser och polisstationer och delade ut de vapen de fann där till demonstranterna. Från lördagen och framåt utlystes generalstrejk i staden och i större delen av södra Albanien. Som exempel på den revolutionära stämningen kan vi citera den borgerliga pressen:
”I Lushnja stoppades två lastbilar fulla med kravallpoliser av arga demonstranter som tvingade dem att gå av. Fyrtio av dem avväpnades.
…I Saranda … tågade 3000 demonstranter runt svängandes pålar utan ingripande från polisen. Under marschen brände man affärer och banker, förstörde sex övergivna polisbilar och attackerade ett fängelse och fritog 100 fångar och tog kontroll över vapnen. Fyra hundra Kalashnikov attack gevär är nu i demonstranternas händer.
…I Himarar intog hundratals människor gatorna och satte eld på rådhuset och polisstationen. I Gjirokastra pågår en obegränsad generalstrejk. Igår brände protestanterna ner polisstationen .” (El Pais, Madrid, 2/297)
Imperialistiskt hot
I en förlängning skulle upproret, om det hade funnits en ordentlig ledning, ha lyckats. Men de före detta Stalinist-ledarna från socialistpartiet beter sig fasansfullt. Efter att själva ha kapitulerat för den ”fria marknaden”, ber de nu om fred och lugn och erbjuder sig att vara medlare mellan Berisha och revolutionen! Det är uppenbart att de är lika rädda för revolutionen som för regimen. En seriös ledning skulle inte predika om fred för massorna, utan ställa sig själva i spetsen för rörelsen för att besegra Berisha. De skulle organisera den bättre och forma råd av valda arbetare, bönder och soldater som skulle ta makten i egna händer, till och börja med genom att omforma samhället i socialistisk riktning. Men som situationen är i Albanien skulle det inte räcka. Utan en internationalistisk hållning skulle den albanska revolutionen snabbt kvävas av att utländska makter ingrep, speciellt Grekland som alltid haft territoriella ambitioner i södra Albanien, och nu organiserar en styrka på 20.000 soldater längs gränsen.
Alla imperialistiska länder framför allt USA ser med skräck på situationen i Albanien. De vet att situationen i resten av Balkan är mycket instabil. Ett internationellt upprop till arbetarna och bönderna i Serbien, Kroatien, Bulgarien och framför allt Grekland skulle ha en kraftfull effekt och skaka om hela det kapitalistiska systemet i regionen. Washington är speciellt oroat över effekterna av den albanska revolutionen i de angränsande regionerna Kosovo och Makedonien som båda har en stor albansk befolkning.
Otvetydigt har de imperialistiska länderna pressat Berisha till eftergifter för att få slut på upproret så fort som möjligt. Men Berisha vet att varje eftergift kan betyda slutet på hans politiska karriär, om inte slutet på hans liv. Hans första reaktion var att skicka stridsvagnar till södra Albanien. Men för det första har han inga soldater som kan köra stridsvagnarna, vilka egentligen ska köras av underrättelsetjänsten, men de vågar inte inträda i rebellområdena, de vet att de lätt skulle krossas eftersom rebellerna avancerar och tar stad efter stad. Nu erbjuder Berisha ”eftergifter ” – en ”amnesti” till alla som inte har begått några brott (!), och möjligheten att byta ut regeringen men utan att utlysa nyval. Detta är för lite, för sent. Folket är beväpnat och kommer inte att nöja sig med mindre än att den nuvarande regeringen störtas. Hela situationen har förändrats på mindre än en vecka. Det är en revolutions essens.
Oavsett socialistledarnas fega och kraftlösa hållning ligger de verkliga besluten i det beväpnade folkets händer, vilka precis som de franska Kommunarderna har ”stormat himlen”. Det är inte uteslutet att de även utan en ledning kan ta makten. Men problemet är vad som skulle hända efteråt. De politiska relationerna mellan länder och områden på Balkan gör det omöjligt för imperialismen att bara sitta och vänta på en eventuellt lyckad arbetarrevolution i Albanien. De skulle antagligen använda den grekiska och kanske också den italienska armén för att krossa den (”återupprätta lag och ordning”). Den lavinartade propagandan som anklagar upproret för att bestå av kriminella och maffiosos, den grekiska propagandan om behovet av att försvara den grekiska minoriteten i södra Albanien (Epiros), är försök att psykologiskt förbereda opinionen för en möjlig kommande militär invasion.
Men även en militär invasion vore inte slutet på historien. Albanien är ett klassiskt gerillakrigs-land. Det albanska folket har slagits mot utländsk ockupation i århundraden och kommer inte att acceptera underkastelse utan en häftig strid. Ett gerillakrig i Albanien skulle bli blodigt och långt. Det skulle få enorma konsekvenser för hela området med början i Grekland och Italien.
Alan Woods
Madrid, 7 mars 1997