Partiet måste bryta med reformismen

av Christofer Bengtsson
Foto: Christofer Bengtsson / Avanti

Den 10-12 januari hade Vänsterpartiet kongress på Münchenbryggeriet i Stockholm. Den främsta stridslinjen handlade om strategin i de två valrörelserna under 2014. Partistyrelsen vill rida på den rådande framgångsvågen och försöka glida in i regeringen genom att anpassa partiet till det som de uppfattar går hem hos ”opinionen”, och vad som är ”möjligt” att få igenom i parlamentariska förhandlingar med ledningarna för Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Detta leder till att politiken urvattnas högerut. På detta sätt undergrävs partiets möjligheter att i framtiden bli det självklara alternativet för radikala ungdomar och arbetare som vill kämpa mot de orättvisor som kapitalismen innebär.

Besluten som togs på kongressen innebär att partiet fortsätter sin anpassning till högern inom arbetarrörelsen. Som marxister måste vi förklara detta tydligt – även om det kan låta hårt – eftersom vi tror att detta är ett allvarligt hinder för partiets möjligheter att vara ledande i kampen mot kapitalismen och för socialism. En vän som inte kan påpeka när man begår misstag, är ingen riktig vän. Vi anser att det är vårt ansvar som partikamrater att göra allt vi kan för att föra fram och vinna stöd för en sådan politik som kan stärka partiet och socialismen.

Uttalande inför valet

Partistyrelsens förslag till kongressuttalande inför riksdagsvalet var drygt tre sidor långt och hade ett tydligt fokus på frågan om vinster i välfärden. Man försöker sig på en beskrivning av det politiska läget i Sverige och omvärlden och argumenterar för varför det är viktigt att Vänsterpartiet sitter i den kommande regeringen. Men de reformer som listas som prioriterade att genomföra den kommande mandatperioden är skrivna som om de redan var färdigkompromissade med Socialdemokraterna. Exempelvis formuleringen ”Vi kommer inte att medverka till att dagens privatiseringspolitik fortsätter.” är en direkt kapitulation från striden om att återta det som borgarna har privatiserat.

Som aktivist i partiet har man nu bara ett kortfattat dokument med mycket få teoretiska förklaringar som vägledning fram tills att partistyrelsen antagit en valplattform. De teoretiska resonemangen som finns är ganska osammanhängande. Det hade varit bättre att låta kongressen anta en lång och detaljerad valplattform med tydliga riktlinjer om vår taktik, styrkt av teoretiska resonemang om kapitalismens kris och den nuvarande perioden i klasskampens utveckling. Det hade både aktivister och partistyrelse haft nytta av redan nu. Utifrån en sådan valplattform hade en redaktionskommitté kunnat skriva ett kongressuttalande i stil med det som nu antogs. En sådan diskussion hade om den genomförts rätt tjänat till att höja den politiska nivån i hela partiet.

Men partiledningen har stirrat sig blinda på det parlamentariska spelet, som om det var frikopplat från kapitalismens utveckling och klasskampen. Därför var man inte intresserade av en skarp och detaljerad valplattform, eftersom det förpliktigar till genomförande av långtgående reformer efter valet, som man inte tror att man kan vinna ”stöd” för. På en grundläggande nivå inser antagligen också partistyrelsen att inga större förbättringar för arbetare är möjliga utan allvarlig kamp – men man saknar helt perspektiv om någon sådan kamp och drar därför pessimistiska slutsatser om att reformer är den enda vägen framåt.

Fortsatt inomkapitalistisk politik

Uttalandet innehåller fortfarande ett försök till förklaring av den globala ekonomiska krisen som vi tyvärr måste säga mest är vilseledande. Den påstås vara resultatet av ett gigantiskt marknadsliberalt experiment, av att man fört en viss politik. Utifrån en sådan förklaring blir en naturlig slutsats att man bara behöver föra en annan politik och så kan man lösa krisen inom kapitalismen och göra det bra för både borgarklassen och arbetarklassen.

Vi i Avanti menar att det rör sig om en överproduktionskris – en ofrånkomlig konsekvens av kapitalismen. Kapitalism bygger på att arbetare säljer sin arbetskraft och bara får betalt för en del av det värde arbetet skapar. Resten hamnar i fickorna kapitalister. Därmed har arbetarna inte råd att köpa och konsumera alla de varor som produceras, vilket leder till överproduktionskriser. För att komma ur krisen måste man antingen avskaffa kapitalismen som sådan eller kapitulera till borgarklassens strategi – att lämpa över krisens börda på arbetarklassens axlar genom hårda attacker, nedskärningar, privatiseringar och fabriksnedläggningar.

Förslaget till uttalande inför EU-parlamentsvalet var något bättre och rakt på sak. Men där stod att Vänsterpartiets ”långsiktiga mål är att Sverige lämnar EU”. Som långsiktigt mål borde vi istället sätta socialismen och som alternativ till kapitalisternas union ett Europas förenade socialistiska stater. Ett land som genomför socialistisk politik kommer hur som helst inte kunna stanna kvar i EU någon längre tid, så utträdet ur EU är snarare en milstolpe på vägen än en slutdestination. Också som delmål är det otillräckligt eftersom det ger illusionen av att kapitalismen fungerar bra om den isolerar sig, istället för att förklara att kapitalismen fungerar lika dåligt i Sverige som den gör i exempelvis Norge (som står utanför EU).

Uteslutningen av Allard

Avanti har i föregående nummer skrivit om den dåliga behandlingen och uteslutningen av Markus Allard. Vi håller inte med honom i alla hans ställningstaganden, men han har varit en del av vänsterflygeln inom partiet och den attack vi sett mot honom är en attack mot hela partivänstern. Allard blev utesluten ur Ung Vänster och Vänsterpartiet efter att ha uttryckt stöd för Revolutionära Frontens metoder.

Allard överklagade beslutet till kongressen. I diskussionen om hans fall togs flera anklagelser upp, vid sidan om den om stödet av Revolutionära Fronten. Han har inte getts möjligt att formellt besvara dessa anklagelser, vilket är anmärkningsvärt. Det hade därför varit rimligt om kongressen beslutade att partistyrelsen skulle låta honom besvara alla anklagelser och därefter fatta ett nytt beslut. I stället fördes diskussionen avskilt mellan delegationsledarna, med hänvisning till att det rörde en enskild person som inte närvarade eller hade möjlighet att bemöta det som sades. Ingen förklaring gavs till varför Allard inte bjöds in för att försvara sig – när det nu så uppenbart handlade om en politisk uteslutning.

När förhandlingarna återupptogs på söndag morgon avhandlades först av allt uteslutningsärendet, innan massmedia hade infunnit sig. En representant för delegationsledarna föreslog – utan motivering – kongressen att avslå Markus överklagan. Så blev också beslutet. Att genomföra uteslutningen med minimal debatt och genom organisatoriska halvmetoder kan inte ses som något annat än en just en attack mot vänstern inom partiet och en anpassning till socialdemokratin. För vidare läsning om uteslutningen av Allard hänvisar vi till vår tidigare artikel i ämnet som finns på vår hemsida.

Bryt med reformismen!

I början av kongressen fanns en spänning i luften som vittnade om en viss irritation och oro. Men när den avslutades på söndag eftermiddag, så fanns en stark känsla av ett enigt parti. Jonas Sjöstedts avslutningstal innehöll bra angrepp mot Sverigedemokraterna. I kvantitativa mått (medlems- och opinionssiffror) går det bra för Vänsterpartiet, och det märks på stämningen. Men partiet går mot ett ödesval.

Förtroendet för partiet kan gå om intet om det ingår i en socialdemokratisk regering och inte förmår stå emot nedskärningspolitiken. Varje kompromiss i den riktningen kan bli ödesdiger. Partiets oförmåga att se bortom reformismens horisont är dess absolut största brist.

Partiets framgång som ledningen tror har kommit genom en mer urvattnad så kallat folklig politik beror i själva verket främst på missnöjet med Socialdemokratins kraftiga högersväng. Socialdemokratin anpassar sig alltmer efter borgarklassen och Vänsterpartiet alltmer efter Socialdemokratin. Det innebär att partiet också anpassar sig till kapitalismen. Vem försöker man exempelvis lugna med att hela tiden framhålla att ”Vänsterpartiet aldrig lägger fram ofinansierade förslag”? Vem imponeras av beräkningar på att vi minsann kan genomföra partiets politik utan att ta makten från borgarklassen eller nämnvärt inkräkta på deras profitnivåer?

På detta sätt undergrävs det senaste årets framgångar genom att göra om precis det som Socialdemokratin gjort fel. Den enda skillnaden är att det kommer att straffa Vänsterpartiet oerhört mycket hårdare. Som Socialistisk Venstre i Norge eller Socialistisk Folkeparti i Danmark visar blir alla mindre vänsterpartier som suttit med i nedskärningsregeringar hårt straffade eftersom ingen ser någon poäng i att rösta på ett mindre parti som för samma politik som det större arbetarpartiet.

Vänsterpartiet måste lära sig av detta och bryta med reformismen. Man måste föra en politik efter vad arbetarklassen behöver – inte efter vad man kan få igenom inom kapitalismens ramar. En politik som går att föra inom systemets ramar idag är ingen politik som kan göra stora framsteg för arbetarklassen. Vi måste hålla fast vid några av våra bästa krav, exempelvis sex timmars arbetsdag, men också föra fram många nya för att förklara behovet av socialism och ett annat samhälle. Vi måste föra fram krav som ett fast arbete med värdig lön åt alla ungdomar, 200 000 nya jobb inom offentlig sektor, ett återtagande av privatiseringarna, förstatliganden av nedläggningshotade företag, förbud av bemanningsföretag, etc.

Vi kan knappa in på socialdemokraterna – som inte är intresserade av att genomföra några reformer – men då behöver vi en hel uppsättning rimliga krav som om de genomfördes skulle förbättra arbetarklassens levnadssituation. Vi kan inte närma oss detta som ”ansvarsfulla” politiker utan som kämpande socialister. Vi måste föra fram behovet av kamp och ta initiativ till en landsomfattande kampanj mot nedskärningspolitiken. Vi måste tydligt förklara kapitalismens återvändsgränd och att några varaktiga förbättringar idag inte är möjliga utan att bryta med detta system.

Partiet måste försvara sin valslogan ”Inte till Salu!” Vi måste sluta anpassa vår politik till Socialdemokraterna och partiledningen måste sluta försöka lösa politiska problem genom uteslutningar. Detta gynnar ingen. Istället måste vi ena hela partiet mot borgarklassen och göra klart för dem, för socialdemokratin, för våra egna medlemmar och alla som kan tänka sig att rösta på partiet: att Vänsterpartiet aldrig tänker sitta med i en regering som för någonting annat än en genuint socialistisk politik. Det innebär ett slut på alla nedskärningar och privatiseringar och kamp för varaktiga förbättringar för arbetarklassen.

Med ett sådant program kanske vi inte kommer kunna knipa åt oss en plats i regeringen tillsammans med dagens socialdemokratiska partitoppar. Men det kan inspirera och entusiasmera långt fler än de alltför få som vi idag kommer kunna lyckas rycka med oss i vår valkamp för att sänka den genomruttna högerregeringen.

Christofer Bengtsson,
förste suppleant för Hallandsdistriktet

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.