På väg mot en ny kris

av Revolution
Bild: Niki Brodin Larsson/Revolution

Otroliga 244 000 miljarder dollar, eller 318 procent av världens BNP. Efter ett decennium av nedskärningar ligger världens skulder på de högsta nivåerna i historien. Handelskrig, Brexit eller statskonkurser: frågan är nu bara vad som utlöser en ny upplaga av krisen 2008–09. Borgarklassen rustar för en skarp ekonomisk nedgång och arbetarrörelsen måste göra detsamma.

Som Marx förklarade var det historiska rättfärdigandet för brutala samhällssystem som slaveriet, feodalismen – och inte minst kapitalismen – att de kunde utveckla produktivkrafterna: arbetskraften, industrin, jordbruket, tekniken och vetenskapen. Denna utveckling ökar det samhälleliga överflödet och lägger grunden för att frigöra mänskligheten från den vardagliga kampen för att överleva – för att människan ska gå från nödvändighetens till frihetens rike, i Engels ord.

Ett sätt att mäta produktivkrafternas utveckling är att studera produktivitetstillväxten, som OECD ger följande siffror för:

  • 1970–1977: 26 procent
  • 1977–1987: 24 procent
  • 1987–1997: 23 procent
  • 1997–2007: 21 procent
  • 2007–2017: 9 procent

På årsbasis inträffade det bara vid två tillfällen mellan 1970–2006 att produktivitetstillväxten var lägre än 1,5 procent. Men sedan 2006 har produktiviteten bara ökat med mer än 1,5 procent vid ett tillfälle, år 2010. Det som var ett undantag före krisen 2008–09 är nu det normala. Men varför?

Det korta svaret är att kapitalisterna investerar mindre eftersom de inte kommer att få sålt sina varor. Det grundläggande problemet är överproduktion, det vill säga att arbetarna producerar mycket mer än de kan konsumera. Med Marx och Engels ord från Kommunistiska manifestet har "de borgerliga förhållandena blivit för trånga för att inrymma den av dem skapade rikedomen".

Genom att tvinga arbetarna att arbeta hårdare och införa mer avancerad teknologi har man ökat produktionen de senaste decennierna. Men arbetarnas lönenivåer har stagnerat eller bara ökat mycket långsamt. I Sverige har lönernas andel av BNP sjunkit till den lägsta nivån sedan 1910-talet. För att företagen ska få sålt sina varor har man i stället avreglerat bankerna så att de kan låna ut mer pengar, för att arbetare ska köpa saker (i Sveriges fall bostäder) de inte haft råd med om räntorna legat på mer "normala" nivåer.

Enligt IMF har de totala skulderna i världen mer än fördubblats som andel av BNP sedan 1960. Krisen 2008–09 blev därför en "finanskris", med de borgerliga ekonomernas ord, där bankerna inte fick tillbaka de pengar som de lånat ut. Men sedan dess har man fortsatt att pumpa ut billiga lån på marknaden. Till exempel har Europeiska centralbanken en styrränta på noll procent, medan den svenska Riksbankens styrränta ligger på otroliga minus 0,25 procent. Denna massiva utlåning är basen för de senaste årens högkonjunktur – den svagaste i historien – men innebär samtidigt att man gjort de bakomliggande problemen ännu värre.

Några av de faktorer som skulle kunna utlösa en ny nedgång är: en hård Brexit, handelskriget mellan USA och Kina respektive USA och EU och en kollaps i världshandeln; eller en statskonkurs i ett land som Turkiet eller Argentina. De väldiga svängningarna på aktiemarknaden under det senaste året speglar borgarklassens nervositet. Varningssignalerna "växer i styrka och blir fler och fler", som SEB:s chefsstrateg uttryckte det i den borgerliga tidningen Dagens Industri nyligen.

771 miljarder kronor i kapitalförlust för de svenska bankerna är sannolikt i "en kraftigt negativ, men inte osannolik, utveckling", enligt Riksbankens senaste stabilitetsrapport. Detta motsvarar 74 procent av Sveriges statsbudget. Den låga svenska statsskulden på 26 procent – som uppnåtts genom stora nedskärningar sedan krisen på 1990-talet – skulle snabbt bli ett minne blott när staten måste gå in med enorma summor för att rädda bankerna ifrån konkurs. När den svenska statsbudgeten återigen ska "saneras" kommer det att bli arbetarna som får betala.

På kapitalistisk grundval står mänskligheten inte inför frigörelse, utan tvärtom barbari. De allt skarpare motsättningarna mellan imperialistmakterna leder inte bara till handelskrig, utan också krig i Mellanöstern, som tvingat miljoner människor på flykt. Systemet är fullkomligt förlamat inför klimatkrisen, som på sikt hotar själva civilisationens grundvalar.

Lösningen är att nationalisera bankerna och storföretagen, som är de enda som tjänar på detta barbari. Genom att planera produktionen kan vi använda samhällets enorma resurser för att lyfta hela mänskligheten ur fattigdom och misär till oanade höjder. Den socialistiska revolutionen kommer att vara början på en ny era av verklig mänsklig frigörelse.


  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.