Marxism och feminism i studentrörelsen

av Marxist Student Federation (Översättning: Heikki Moisio)
Demonstration mot kvinnoförtryck

Denna artikel av brittiska Marxist Student Federation går in på en rad frågor som är aktuella i både Sverige och Storbritannien. Hur kämpar vi mot förtryck? Fungerar metoder som kvotering och att ”sprida medvetenhet”? Eller behöver vi enad kamp för socialistisk revolution?

Feminismens idéer har traditionellt sett haft ett starkt stöd på universiteten, och stödet för dem växer bland just studenter. Eftersom även marxismens idéer samtidigt blir alltmer populära i studentrörelsen, väcks frågan om hur marxister ska förhålla sig till olika feministiska idéer. Till vilken grad överensstämmer dessa teorier med varandra? Vad finns det för skillnader? Och vad betyder det att kalla sig för ”marxistisk feminist”?

Marxister kämpar precis som feminister för att avskaffa kvinnoförtrycket, men vi ser denna kamp som en del av kampen mot alla former av förtryck. Den utopiska socialisten Flora Tristan påpekade under första halvan av 1800-talet att kampen för kvinnans befrielse inte går att skilja från klasskampen. Marx och Engels tog med vissa av Tristans idéer i Kommunistiska manifestet, och senare skrev Engels sin bok Familjens, privategendomens och statens ursprung, där han använder antropologiska bevis för att förklara hur kvinnoförtrycket uppstått och hur det kan avskaffas.

Det tyska socialdemokratiska partiets grundare August Bebel fördjupade sig i frågan om kvinnoförtrycket i sin bok Kvinnan och socialismen, tankar som Leo Trotskij utvecklade vidare i sin artikelserie ”Kvinnan och familjen”. Giganter i den socialistiska rörelsen som Rosa Luxemburg, Clara Zetkin och Alexandra Kollontaj bevisade i praktiken hur den socialistiska kampen kan bryta ned sexistiska fördomar. De kvinnliga arbetarnas roll i Petrograd 1917, tändsticksfabriksstrejken i östra London 1888, samt gruvarbetarfruarnas kamp i Storbritannien 1984-85 är några av de mer kända av otaliga exempel på den avgörande roll som kvinnor spelar i klasskampen. Bolsjevikernas landvinningar under de första åren efter revolutionen 1917 är det viktigaste beviset på socialismens potential att bekämpa och krossa kvinnoförtrycket.

Klasskampen

Dessa och andra praktiska framgångar för marxismen i frågan om kvinnoförtrycket kan förklaras av det oskiljaktiga bandet mellan arbetarrörelsen och kampen för socialism. Som Marx och Engels påpekade: ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.”

Kampen mellan utsugare och utsugen – en relation som definieras av ens position i den ekonomiska processen – bestämmer i slutändan samhällets ideologi, institutioner och fördomar. Därför är det i klassamhällets existens, och inte i några påstått medfödda egenskaper hos män och kvinnor, som vi måste söka efter sexismens ursprung. Marxister ingriper i klasskampen på de utsugnas sida, för att kämpa mot utsugningen och de olika former av förtryck som det föder.

Så på vilket sätt upprätthåller det moderna klassamhället – kapitalismen – sexistiska fördomar och förtrycket av kvinnor? Kapitalismen är beroende av familjen som den huvudsakliga ekonomiska enheten. Därför förlitar den sig på förtrycket av kvinnor för att säkra gratis arbetskraft i hemmet. Den använder även underbetalda kvinnor för att driva ned löner och arbetsvillkor för hela arbetarklassen.

Marxister argumenterar därför för socialism, som skulle möjliggöra en socialisering av hushållsarbetet genom att sätta stopp för löneslaveri och utsugning – vilket bevisades i Ryssland 1917. Kampen för socialism tar med andra ord sikte på att avskaffa kvinnoförtryckets materiella grundval. Denna kamp kan bara vinnas av arbetarklassen i sin helhet, till följd av arbetarnas position i produktionen. Därför engagerar sig marxister i klasskampen och ingriper i arbetarnas och ungdomsrörelser och massorganisationer, för att en gång för alla kunna avskaffa exploateringen av arbetarklassen och förtrycket av kvinnor.

Kvotering

Vissa feminister delar inte denna syn på fackföreningar, politiska partier, ungdomsförbund och andra arbetarorganisationer. Till exempel menar Anna Coote och Beatrix Campbell i sin bok Sweet Freedom – the Struggle for Women’s Liberation att fackföreningar är en del av det ”patriarkala systemet” och strejker en ”föråldrad metod för att lösa dispyter”. I stället för att kräva att en större del av samhällets rikedomar går till arbetarklassen som helhet, argumenterar Coote och Campbell endast för lika lön mellan män och kvinnor. Och i stället för att utmana den fackliga byråkratin, som håller tillbaka arbetarnas försök att vinna högre löner, kräver de endast fler kvinnliga byråkrater i fackföreningarna.

Många ledande organ i arbetarrörelsen domineras av män, vilket återspeglar kvinnoförtrycket i samhället i stort. Många feminister kräver därför att det ska vara lika många kvinnor som män i ledningen för dessa institutioner, som ett sätt att främja jämlikhet mellan könen. Detta har fått starkt stöd från vissa håll inom arbetarrörelsen. Det har resulterat i en kampanj för kvotering i fackföreningar och partier, där ett visst antal förtroendeuppdrag och en viss mängd talartid på möten reserverats för kvinnor. (Både Vänsterpartiet och Ung Vänster har skrivit in kvotering i sina stadgar, övers. anm.)

Sådana metoder börjar i fel ände. Det är inte männens dominans i student- och fackföreningar, politiska partier och massorganisationer som har skapat kvinnoförtrycket. Det är tvärtom klassamhällets inneboende sexistiska fördomar som ger upphov till männens dominans i arbetarorganisationerna.

Genom att ena arbetarklassen kan arbetarorganisationerna användas för att krossa klassamhället, och därför är de ett verktyg för att eliminera kvinnoförtrycket. Självklart ska vi alltid motverka fördomar, förtryck och orättvisor inom arbetarklassens egna organisationer. Samtidigt måste vi förstå att organisationer som existerar inom ramen för ett klassamhälle oundvikligen kommer att reflektera delar av de förtryck och orättvisor som klassamhället skapar. Detta kommer inte att försvinna helt förrän samhället ändras i grunden.

Denna typ av metoder kan i praktiken faktiskt vara kontraproduktiva. Fackföreningar och arbetarpartier kan bara fungera som effektiva vapen mot kvinnoförtryck och andra fördomar om de leds av pålitliga arbetaraktivister, och baserar sig på stridbara socialistiska metoder. Detta är ingenting som specifikt kännetecknar enbart män eller enbart kvinnor.

För att få igenom detta måste ledarna väljas på grundval av den politik de står för och inte vilket kön de har. Interna debatter måste avgöras av det politiska innehållet och inte på talarens kön. Den reaktionära och arbetarfientliga högerpolitik Margaret Thatcher förde som statsminister var en hårdnackad kamp för att knäcka de brittiska fackföreningarna och inleda årtionden av nedskärningar. Hennes politik bestämdes inte av hennes kön, utan av hennes klasstillhörighet. Samma sak gäller såväl den tyska förbundskanslern Angela Merkel som IMF-chefen Christine Lagarde (eller högerpolitiker som Ebba Busch Thor, övers. anm.). Deras politik innebär bara försämringar för arbetarklassen, särskilt klassens kvinnor, och blir inte ett dugg bättre bara för att det är en kvinna som företräder dem i stället för en man.

Varje aktivist vet, och historien har visat, att det inte är en enkel uppgift att vinna kampen för revolutionära idéer inom arbetarklassens massorganisationer, som fackföreningar och partier. Det kräver ett uthålligt och tålmodigt arbete för att vinna över folk till klara idéer med förankring i politisk teori. Varje steg för att vinna mark åt revolutionära socialistiska idéer i arbetarorganisationerna är en dyrbar seger.

De som förespråkar regler för kvotering hotar att underminera detta arbete genom att ersätta socialistiska mål, och de metoder som är nödvändiga för att uppnå dem, med legalistiska mål och metoder som grundar sig på formell jämlikhet mellan könen, utan politisk klarhet och teoretisk grund. Detta är skillnaden mellan en politisk kamp för hela arbetarklassens frigörelse, och en strävan efter att omorganisera byråkratin i arbetarorganisationer och politiska partier. Det ena har potentialen att förändra samhället i grunden, men det andra kan bara ge bättre karriärmöjligheter till en liten grupp potentiella byråkrater. Dessa två kamper är helt olika, och kompletterar inte varandra – den senare kan bara försvaga den förstnämnda.

Som marxister fäster vi inte vår huvudsakliga uppmärksamhet på den organisatoriska strukturen hos arbetarorganisationernas byråkrati. Vi strävar i stället efter att vinna över basen av medlemmar, bestående av studenter och arbetare, till socialistiska idéer. Byråkratier är i själva verket en direkt motpol till arbetarorganisationernas gräsrötter. De fungerar som en broms på rörelsen, och gör organisationerna mindre mottagliga för förändringar i arbetarnas medvetande och behov, genom att ge funktionärer positioner och livsvillkor som är mycket bättre än vanliga människors.

Vi behöver bara se till ledningen för fackföreningarna och framför allt socialdemokratin i dag, för att förstå att detta är fallet. Att byråkratin har sin bestämda roll beror inte på att majoriteten av den utgörs av män, och den skulle inte sluta hålla tillbaka rörelsen om det bara valdes fler kvinnliga byråkrater. Att ägna vår energi till att kampanja för en ”bättre byråkrati” skulle aktivt underminera vår kamp för revolutionära socialistiska idéer, och därigenom försena frigörelsen av kvinnliga arbetare (och andra) som detta för med sig.

Att öka medvetenheten

Det finns få feminister som påstår att positiv diskriminering är det enda som behövs för att uppnå jämlikhet mellan könen. Många feminister, som skribenten Laurie Penny, skulle hålla med om att det krävs en grundläggande, klassbaserad förändring i samhället för att lösa problemet. Men hon och många andra anser att det ändå är värt att angripa symptomen utan att attackera dess orsaker, eftersom denna kamp ökar medvetenheten om kvinnoförtrycket. Vissa brittiska kampanjer, som ”Everyday Sexism”, ”anti-Blurred Lines” och ”No More Page 3” utgår från en sådan argumentation – för dem handlar det inte om att lösa problemet med förtryck och objektifiering av kvinnor i samhället, utan om att öka medvetenheten, och vinna små segrar för kvinnor i enskilda strider.

Problemet med sådana kampanjer är att de ofta skapar illusioner om metoder och idéer utan att faktiskt komma med en lösning på problemen. Det räcker inte bara med att informera människor om att kvinnor förtrycks för att man ska kunna stoppa det. Försök att höja medvetenheten fungerar bara om de kopplas samman med masskamp för faktiska och konkreta förbättringar. Medan det finns gott om feministiska akademiker och journalister som försöker höja folks medvetande och hittar på olika idéer för att eliminera kvinnoförtrycket, finns det mycket få masskampanjer som syftar till att angripa de grundläggande orsakerna bakom problemen. De kampanjer som finns är begränsade till den ena eller den andra enskilda sexistiska incidenten i media eller i musikindustrin, och saknar ett perspektiv om att bekämpa förtrycket i sin helhet.

Faktiskt kan sådana snäva krav leda till att extremt reaktionära synpunkter får utrymme i dessa kampanjer, som exempelvis att grundaren av kampanjen ”No More Page 3”-kampanjen kan beskriva den reaktionära och förljugna högertidningen The Sun som en tidning som hon är ”stolt” över, och som kan bli ännu bättre om de bara tar bort sidan tre (med kvinnoförnedrande bilder) – trots all rasistisk, homofobisk, sexistisk och arbetarfientlig dynga som resten av tidningen är full av. Illusioner om att dessa kampanjer kan lösa några problem riskerar att avleda duktiga aktivister från arbetet med att kämpa för en revolutionär förändring av samhället.

Vänta på revolutionen?

Betyder detta att marxister säger att kvinnor helt enkelt måste vänta med att utmana sexismen till den socialistiska revolutionen? Naturligtvis inte. Det är genom arbetarklassens kampenhet runt gemensamma socialistiska mål, oavsett kön, hudfärg eller sexuell läggning som fördomarna kan brytas ned. Kampen för socialismen baseras på arbetarnas styrka – inte på manliga arbetares eller på kvinnliga arbetares, utan på alla arbetares. I en sådan kamp spelar alla arbetare en viktig roll, och manliga arbetare kan omöjligt segra om inte de kvinnliga arbetarna deltar i kampen. Det socialistiska ekonomiska systemet kommer att krossa den materiella grunden för kvinnoförtrycket, medan kampen för att skapa ett sådant system smular sönder de sexistiska fördomarna, då den i praktiken bevisar kvinnors och mäns lika värde.

Ett exempel är gruvarbetarstrejken i Storbritannien, där de mansdominerade gruvarbetarorganisationerna röstade för att ändra de formuleringar i fackets skrifter som hade sexistiska undertoner. Detta efter att ha hört gruvarbetarnas fruars brinnande tal, sett deras mod ställda inför Thatchers och polisens brutalitet, och efter att ha fått ett stort stöd tack vare deras insatser i att samla in pengar till strejkkassan. Arbetarna började se kvinnorna som pålitliga proletära förkämpar, som förtjänar respekt och rätt att behandlas lika. Det var inte bara genom att prata om det som det blev möjligt att stärka kvinnor på detta sätt, utan genom det aktiva byggandet av en kämpande organisation för arbetande män och kvinnor.

Marxister har inga illusioner om att revolutionen omedelbart skulle kunna skapa en utopi fri från förtryck. Gamla tiders traditioner tynger ned hela det moderna samhället som en enorm kvarnsten. Klassamhället och kvinnoförtrycket har existerat i nästan tiotusen år, och sådana traditioner kan inte skakas av över en natt. Det behövs en grundläggande förändring av det sätt som samhället är uppbyggt på – det räcker inte med att bara finputsa kanterna, utan hela systemet måste störtas. Bara genom en grundläggande samhällsomvandling kan vi avlägsna hela den enorma ansamlingen av ruttna traditioner. Detta är själva definitionen av en socialistisk revolution – en permanent process som gör det möjligt att bygga en värld fri från dessa gamla fördomar.

Uppgiften för alla som vill bekämpa kvinnoförtrycket är därför att kämpa för socialistisk politik och masskampanjer både inom arbetarrörelsen och bland studenter. Både arbetarklassens frigörelse och jämlikhet mellan könen kommer att genomföras med arbetarklassens enhet och den socialistiska revolutionen.

Intersektionalitet

Intersektionalitet är en tankeskola med rötter i feminismen som poängterar att alla förtryck är kopplade till varandra, och att varje person som en följd av detta upplever förtryck på olika sätt, beroende på hur de är kombinerade för just den personen. Till exempel är det skillnad på hur en svart kvinna och en vit homosexuell man upplever förtryck, vilket i sin tur skiljer sig från en heterosexuell handikappad persons upplevelse, och så vidare. Denna iakttagelse är uppenbart korrekt.

Dessa idéer har existerat länge, men utvecklades särskilt av Kimberlé Crenshaw under det tidiga 1990-talet, och vidare av sociologen Patricia Hill Collins. Dessa personer, och andra som stödjer denna syn på förtryck, är alltså motståndare till att avskilja vissa grupper från rörelsen på grundval av kön, etnicitet, sexualitet och så vidare. De för även fram klass som ett viktigt verktyg för att analysera samhället, och verkar på så sätt i allmänhet stå närmare marxismens idéer än de flesta traditionella feminister. Collins säger sig faktiskt själv tillhöra en ”marxistiskt feministiskt” tradition.

Men i själva verket förminskar intersektionalitet förtryck till en individuell upplevelse, som bara kan förstås av personen som drabbas av det. Eftersom varje person upplever förtryck på sitt helt eget och unika sätt, tror de att det bara är de drabbade individerna själva som kan förstå hur man bäst kan bekämpa förtrycket. Denna individualism bryter sönder massrörelser till atomiserade individer som alla för sina egna unika kamper, som andra för det mesta bara kan ge sitt passiva stöd till. Som inriktning erbjuder den inte mycket hjälp i byggandet av massrörelser för verklig förändring.

Intersektionalitet förstår inte den kvalitativa skillnaden mellan arbetarklassens upplevelser (givetvis både kvinnor och män) och kvinnors upplevelser. Arbetarna är inte bara förtryckta – de utsugs ekonomiskt som klass för att gynna borgarklassen. Kvinnor utsugs inte ekonomiskt som klass, eftersom alla kvinnor inte tillhör samma klass. Kvinnor förtrycks av kapitalismen för att möjliggöra arbetarnas utsugning som klass.

Därför anser marxister att intersektionella har fel då de betraktar klass och kön som lika viktiga faktorer i en analys av samhället. Kapitalismen drivs av en jakt på profiter genom utsugning av arbetarna – därför rör sig det kapitalistiska samhället med svängningarna i klasskampen. Kvinnoförtrycket är en konsekvens av denna utsugning, och kan bara bekämpas som ett led i kampen för arbetarklassens frigörelse. Medan intersektionalitet leder till isolerad individualism, erbjuder marxismen arbetarklassens enhet. (Läs vidare artikeln ”Marxism eller intersektionalitet?” på vår webbplats www.marxist.se, övers. anm. )

Feminism och demokratiska krav

De tidiga feministiska idéerna såg dagens ljus med figurer som Mary Wollstonecraft och krav på demokratiska rättigheter: rösträtt, aborträtt, rätten till arbete och lika lön. Även om dessa rättigheter fortfarande inte har uppnåtts i många länder, finns det i ett land som Sverige i dag mycket få lagar som aktivt diskriminerar kvinnor. Formell jämlikhet inför lagen har på det stora hela uppnåtts.

Men trots att dessa demokratiska rättigheter har vunnits, utsätts kvinnor fortfarande för diskriminering och förtryck. Moderna feminister – från Harriet Harman till Laurie Penny – reser därför krav, som går utöver formell jämlikhet, exempelvis kvotering, och snarare än att kräva nya rättigheter, efterlyser de åtgärder som höjer medvetenheten om rättigheter som redan formellt existerar.

Vi har redan påpekat att dessa metoder har allvarliga begränsningar. Marxister förklarar att de krav som feministiska tendenser av detta slag lyfter är demokratiska krav – borgerligt-demokratiska dessutom. Deras vision är en värld där män och kvinnor blir utsugna på lika villkor under kapitalismen.

Bortsett från att en sådan jämlikhet mellan könen inte är möjlig under kapitalismen, är den knappast särskilt inspirerande ens som en utopisk idé. Medan liberala feminister kräver fler kvinnor i styrelserummen, vill marxister avskaffa dem. För vissa feminister är det tillräckligt att män och kvinnor delar lika på hushållsarbetet, medan marxister vill socialisera detta arbete och avskaffa dess status som privat, obetalt arbete.

Som med alla demokratiska krav, stödjer marxister feministernas krav. Men vi måste samtidigt peka ut begränsningarna med att endast kämpa för demokratiska krav, utan att koppla dem till frågan om socialistisk revolution. Vi får inte tillåta att diskussionen kring enskilda problem avleder från den större frågan om den socialistiska samhällsomvandlingen.

Till exempel påminner sig den tyska kommunisten – tillika grundaren av Internationella arbetarkvinnodagen 8 mars – Clara Zetkin i sina memoarer, hur hon träffade Lenin 1920 och hade omfattande diskussioner kring kvinnofrågan med honom. Lenin gratulerade henne för framgångarna med att skola de tyska kommunisterna i frågan om kvinnans frigörelse. Han påpekade dock att det skett en revolution i Ryssland, vilket öppnat möjligheten att i praktiken bygga ett samhälle fritt från kvinnoförtryck. Under dessa omständigheter, förklarade Lenin, var det ett misstag att ägna så mycket tid och energi på att diskutera Freud och sexualfrågan. Varför sitta och diskutera sexualitetens finare nyanser, eller äktenskapets historiska former, medan världens första proletära revolution slogs för sin överlevnad?

Detta är ett exempel på en marxistisk förståelse av feminismen och dess krav. Arbetarkvinnors problem kan användas för att höja medvetenheten hos arbetarklassen i sin helhet, genom att beskriva kvinnoförtrycket under kapitalismen och behovet av socialism för att bekämpa det. Men vi får inte låta kampen för kvinnans frigörelse bli en isolerad rörelse som delar arbetarklassen. Marxister använder arbetarklassens enhet och behovet av kamp för socialism som vår kompass och vägledning.

I länder som Storbritannien har de borgerligt-demokratiska feministiska kraven nått sina gränser, och det är numera vanligt att man i student- och arbetarrörelsen, i diskussioner kring organisationsfrågor, ser hur frågor om kön används för att avleda uppmärksamheten från politiska frågor.

Ställda inför de största försämringarna av vår levnadsstandard sedan 1860-talet måste studenter och arbetare organisera demonstrationer, protester och strejker i självförsvar. Men, som de flesta som deltagit i student- och aktivistmöten vet, ägnas en stor del av tiden där i stället åt diskussioner kring ”safe-spaces” (så kallade frizoner), korrekt användande av pronomen (hen-debatten), och debatter om procentandelen män och kvinnor bland de förtroendevalda, eller vilka sånger som är sexistiska nog för att förbjudas.

Om dessa organisationer i stället skulle diskutera och ägna sig åt byggandet av seriösa och stridbara kampanjer för att vinna människor till kampen för socialism, och för att bekämpa nedskärningarna (som ju drabbar kvinnor hårdast), skulle de kunna ena studenter och arbetare – oavsett kön, hudfärg, sexualitet och annat – i en gemensam kamp. Varje person spelar en vital roll i denna typ av kamp, och inga särskilda fysiska attribut är vare sig mer eller mindre önskvärda i kampen för socialismen. Det är i klasskampens hetta som fördomarna bryts ner.

”Marxistisk feminism”

Som en motreaktion på vad de helt korrekt ser som vissa politiska organisationers sexism – i vissa fall även inom vänstern – kallar många ungdomar sig för marxistiska feminister, just för att understryka sitt engagemang för kvinnors såväl som arbetarklassens frigörelse. Detta fenomen har framförallt förekommit i USA sedan det sena 1960-talet, med figurer som Gloria Martin och Susan Stern från organisationen Radical Women som drivande exempel.

För verkliga marxister tillför dock inte begreppet ”feminist” något till vår ideologi. Som det förklarats ovan, är det inte möjligt att vara marxist utan att kämpa för kvinnors och alla förtryckta gruppers frigörelse. Man kunde lika gärna kalla sig marxist-feminist-antirasist, då kampen mot rasism är en lika grundläggande del av kampen för socialismen som den är för kvinnans frigörelse. Vissa inom vänstern verkar tragiskt nog ha glömt bort denna grundpelare inom marxismen.

Av denna anledning är ordet ”feminist” ett både onödigt och ovetenskapligt tillägg. Det kan faktiskt till och med vara kontraproduktivt, för som det förklarats ovan kan vissa feministiska idéer – som till exempel kvotering – faktiskt splittra arbetarklassen och utgöra hinder för kampen för socialismen. Att introducera dessa motstridiga idéer i marxismen kan bara ge upphov till förvirring och desorientering. Även om det visserligen finns marxister som är särskilt engagerade i kvinnofrågan, på samma sätt som andra kan vara särskilt intresserade av kampen mot rasism eller för miljön, vore det ett misstag att lyfta dessa intressen till en nivå där de överdrivs i relation till marxismens övriga idéer.

Språklig precision är av vikt då det är via språket vi förmedlar våra idéer till andra. Är vi inte tydliga i vårt språkbruk kan vi inte heller förmedla våra idéer tydligt. Å andra sidan bör vi inte heller lägga alltför stor vikt vid begrepp och etiketter. Oavsett hur folk väljer att beskriva sin ideologi, är det deras handlingar snarare än deras ord som definierar deras politiska ståndpunkter. Detta förstår marxister, som inser att arbetare inte betraktar världen i ljuset av abstrakta teorier, utan efter konkreta handlingar.

Detta står i motsats till den form av feminism som representeras av Judith Butlers idéer, som hävdar att ”mansdominerat” språkbruk i någon utsträckning bär skulden för kvinnoförtrycket. Till exempel anser vissa feminister att det förtrycker kvinnan om en författare skriver ”han” för att beskriva en person av odefinierat kön, och att om man bara oftare använde ett kvinnligt eller könsneutralt pronomen i stället, skulle detta vara ett led i att avskaffa kvinnoförtrycket.

Återigen görs här misstaget att ställa problemet på huvudet. Användandet av så kallat ”manligt” språk är en återspegling av kvinnoförtrycket i klassamhället. Det är fruktlöst att försöka avskaffa denna återspegling utan att avskaffa själva förtrycket, och det kommer bara att resultera i skapandet av essäer, böcker och föreläsningar med syfte att öka medvetandet om behovet att ändra sättet vi talar på – vilka sedan endast kommer att läsas av andra, likasinnade akademiker, utan att lyckas påverka det folkliga medvetandet. I stället för att hålla tal om hur man ska tala, engagerar sig marxister i praktisk kamp för att riva upp förtrycket i samhället med rötterna. Detta är skillnaden mellan akademisk feminism och revolutionär socialism.

Bekämpa kvinnoförtrycket, kämpa för socialism!

Ungdomar, och särskilt de som går på universitet, utforskar med intresse olika idéer och koncept som de kanske stöter på för första gången i sitt liv. Den nuvarande krisen innebär att fler unga än någonsin söker efter idéer som utmanar den rådande ordningen. Detta är anledningen till att marxismens idéer blir alltmer populära bland studenter. Men det förklarar också att allt fler attraheras av feminismen.

Marxister kommer att kämpa sida vid sida med alla som vill föra kampen för en bättre värld, i synnerhet med de som nyligen fått upp ögonen för politiska idéer och aktivism. Men vi intar samtidigt en bestämd hållning i vår inställning till de akademiska feministernas borgerligt-demokratiska krav. Den marxistiska ståndpunkten är en klasståndpunkt som inte har något gemensamt med de feminister som bara strävar efter en mer jämlik kapitalistisk exploatering. Vi står för arbetarklassens fullständiga enhet i kampen för socialism. Detta är det enda sättet att verkligen bryta ned alla fördomar, och lägga grunden för ett verkligt klasslöst och jämlikt samhälle.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.