Marxism eller intersektionalitet?

av Jessica Cassell (Översättning: Christofer Bengtsson och Oscar Gunnarsson)
Marxism eller intersektionalitet?

Under de senaste åren har en ny rörelse, som också vill kämpa mot förtryck och går under samlingsnamnet "intersektionalitet" gjort allt större insteg i Sverige. Många anser att dess idéer kanske kan komplettera marxismen. Men i själva verket skiljer den sig från verkligt revolutionära idéer på avgörande punkter. Därför ställer vi frågan: Vilket alternativ i kampen mot förtryck? Marxism eller intersektionalitet?

Kapitalismens kris har lett till kritiska stämningar och massrörelser över hela världen. Under den spanska Indignados-rörelsen, protesterna på Syntagma-torget i Grekland och mer nyligen Nuit Debout i Frankrike, har ungdomar börjat agera och utmana det kapitalistiska systemet. Till följd av detta missnöje har det under de senaste åren också brutit ut flera spontana rörelser mot de många slags förtryck som arbetarklassens olika skikt drabbas av under kapitalismen.

Inspirerande rörelser som Idle No More, Black Lives Matter, de världsomspännande demonstrationerna mot våld mot kvinnor den 8 mars och vissa inslag i rörelsen mot Trump är bara några exempel på att det finns en växande vilja bland arbetare och ungdomar att kämpa mot förtryck och diskriminering. Ett väldigt vanligt synsätt bland många av ledarna för dessa rörelser – som ofta är medlemmar av, eller influerade av den akademiska vänstern – är ”intersektionalitet”. Det är därför inte konstigt att ett skikt av ungdomar och studenter som dras in i politiken genom sitt deltagande i dessa rörelser börjar se förtryck genom intersektionalitetens glasögon. Men vad betyder intersektionalitet? Är den ett användbart verktyg i kampen mot förtryck? Och går den att förena med marxismen?

Vad är intersektionalitet?

Intersektionalitet används vanligtvis för att beskriva förekomsten av flera överlappande slags förtryck, som överlappar varandra i olika kombinationer för varje individ, där varje kombination skapar en unik uppsättning sociala hinder. Att man ”måste vara intersektionell” är ett vanligt uttryck i rörelsen, vilket är ett sätt att säga att varje enskild kamp måste vara inkluderande och representativ för individer som upplever överlappande förtryck, till skillnad från att vara snävt inriktad på en grupp eller en slags förtryck.

Marxister håller med om att individer och grupper kan uppleva flera olika överlappande förtryck samtidigt, och att varje kombination skapar en unik uppsättning sociala hinder. Ur ett marxistiskt perspektiv kan inget slags förtryck förstås eller övervinnas isolerat, och kampen mot förtryck och utsugning måste dra in och inkludera alla förtryckta skikt. Marxister motsätter sig också diskriminerande åsikter och beteenden. Vi förklarar att de bara tjänar till att splittra oss, och att de därigenom förhindrar arbetarklassen från att nå den enhet som behövs för att uppnå frigörelse. På ytan kan det därför verka som att marxism och intersektionalitet kompletterar varandra. Men om vi studerar den teori som intersektionaliteten grundar sig på, kan vi se att den har stora skillnader med marxismen i hur den förstår förtryck och hur man bekämpar dem. Trots att många av dess förespråkare har goda intentioner, kan intersektionalitet inte förklara de olika förtryckens ursprung och därför inte heller erbjuda några lösningar.

Det kan inte nog understrykas att marxister kämpar mot alla sorters förtryck. Att kritisera ett annorlunda sätt att förstå förtryck är inte samma sak som att ignorera att det existerar flera slags förtryck. Tvärtom är det, just eftersom det är vårt yttersta mål att göra oss av med alla slags förtryck och all utsugning en gång för alla, vår plikt att föra fram de idéer och metoder som arbetare och ungdomar behöver för att uppnå frigörelse. Att sopa alla skiljelinjer under mattan kan inte hjälpa rörelsen framåt.

”Intersektionalitet” i sitt sammanhang

Marxism eller intersektionalitetFör att förstå intersektionalitetens begränsningar ur ett marxistiskt perspektiv, måste vi studera intersektionalitetens viktigaste principer och det historiska sammanhang där den har sitt ursprung. Intersektionalitetens framväxt sammanföll med ett nederlag för 1960- och 70-talets revolutionära rörelser, vilket följdes av den reaktionära period under 1980-talet som kulminerade med Sovjetunionens sammanbrott. Detta ledde till en period av mycket låg klasskamp, då identitetspolitiken fick ett uppsving. Eftersom identitetspolitiken utvecklats under just denna period, grundar den sig på att man definierar människor utefter deras personliga egenskaper (etnicitet, kön och så vidare) i stället för deras klasstillhörighet eller politiska uppfattning.

Detta har använts av den härskande klassen för att främja karriäristiska småborgerliga element som lätt har kunnat integreras i det kapitalistiska systemet. Arbetarrörelsens byråkrater och den härskande klassen använder identitetspolitiken mot vänstern och idéer om klasskamp inom rörelsen. Denna ökande inriktning mot en uppdelning som baseras på uppdelade identiteter och typer av förtryck, var följden av att de socialdemokratiska och stalinistiska ledarna misslyckades med att leda arbetarklassen till att störta kapitalismen, vilket hade kunnat utrota den sociala och ekonomiska basen för de olika varianterna av förtryck.

I synnerhet spelade stalinismen en förrädisk roll. Den ryska revolutionen 1917, ledd av bolsjevikerna under Lenin och Trotskij, hade gjort stora framsteg för kvinnor, homosexuella och förtryckta nationaliteter, men Sovjetunionens urartning under Stalin ledde till att många av dessa framsteg avskaffades. Sovjetunionens isolering och ekonomiska eftersläpning innebar att fattigdomen fanns kvar, och stalinisterna använde alla de gamla uppdelningarna och förtrycksformerna för att behålla sin makt och hålla tillbaka den internationella proletära revolutionen. Den stalinistiska politiken i Sovjetunionen, där man till exempel återkriminaliserade homosexualitet, återspeglades i många fall av diskriminering i stalinistiska partier runt om i världen. Detta avskräckte självklart många förtryckta arbetare och ungdomar från att delta i den socialistiska kampen. Sådan politik har inget gemensamt med verklig marxism och bidrog till rörelsens uppdelning i separata kamper. Den verkliga marxismen är motståndare till alla sorters förtryck och manar till klassenhet.

Intersektionalitet, som är en förgrening från feminismen, började faktiskt som en reaktion mot traditionell identitetspolitik som tenderade att dela upp rörelsen i olika separata kamper. Särskilt svarta kvinnor hade under årtionden påpekat att kvinnorörelsen i stor utsträckning dominerades av vita överklasskvinnor som ignorerade den verklighet som svarta arbetarkvinnor levde i och deras behov, och att den antirasistiska rörelsen dominerades av svarta män som ofta trivialiserade förtrycket mot kvinnor – vilket är viktig kritik. Intersektionalitetens ideologiska grund är emellertid postmarxistiska teorier som postmodernism och poststrukturalism, som vann popularitet i akademiska kretsar under en period av kapitalistisk reaktion och stalinismens kollaps, när arbetarrörelsens och vänsterns ledarskap till och med slutade försöka ge sken av att kämpa för socialism och gjorde det klart att de i stället ville ha en mer ”mänsklig” kapitalism.

Medan tonvikten under den föregående perioden hade legat på radikal social och ekonomisk omvandling, skiftade fokus för analys och förändring under den ebb i klasskampen som följde i stället till idéernas, tankarnas och språkets domäner. Efter att ha tappat sin tilltro till arbetarklassens förmåga att radikalt omvandla den ekonomiska och sociala grundvalen för samhället, retirerade den akademiska vänstern till att fokusera på att förändra hur individer tänker. Intersektionalitet kommer från samma ideologiska trend och betonar således att subjektiva erfarenheter och individuella tankar, språk och beteenden är nyckeln till att förstå och övervinna förtryck.

Detta är ett djupt idealistiskt synsätt som grundar sig på idén att man för att kunna förändra samhället först måste förändra människors åsikter – eller ännu värre, att man genom att ändra den så kallade “diskursen” (sättet man talar på) kan omvandla verkligheten. Sanningen är att den dominerande ideologin i varje klassamhälle är den härskande klassens ideologi. Ideologin hos de människor som genomför revolutioner, de exploaterade och förtryckta massornas ideologi, är genomsyrad av alla möjliga reaktionära idéer och fördomar som tvingats på dem av den härskande klassen. Det är under kampen för att omvandla samhället som människor (i stora antal) förändras och (i stor utsträckning) får nya perspektiv. Detta förklaras mycket väl av Marx i Den tyska ideologin:

”Såväl för att detta kommunistiska medvetande skall få spridning bland massorna som för förverkligandet av själva saken måste människomassorna förändras och förändras på ett sådant sätt, som bara kan ske genom en praktisk utveckling, en revolution. Denna revolution är alltså inte bara nödvändig därför att den härskande klassen inte kan störtas på något annat sätt utan också därför att den klass som störtar den bara genom en revolution kan få allt det gamla träcket från halsen och bli kapabel att bygga ett nytt samhälle från grunden.”

Den afroamerikanska juristen Kimberlé Crenshaw är den som anses ha myntat begreppet ”intersektionalitet” år 1989 i syfte att beskriva hur det amerikanska rättssystemet inte tar hänsyn till den sammansatta diskriminering som svarta kvinnor upplever på sin arbetsplats. I sin artikel ”Demarginalizing the Intersection of Race and Sex: A Black Feminist Critique of Antidiscrimination Doctrine, Feminist Theory and Antiracist Politics” skrev Crenshaw om flera rättsfall där domstolen erkände enbart diskriminering på grund av kön, eller enbart rasistisk diskriminering, men vägrade erkänna att svarta kvinnor utsätts för en sammansatt diskriminering – inte bara som kvinnor eller bara som svarta, utan som svarta kvinnor. Exempelvis tar hon upp ett mål mot General Motors där domstolen sade att det inte förekommit könsdiskriminering eller rasism, eftersom General Motors hade anställt vita kvinnor och svarta män under den föregående perioden.

Det är tydligt att det kapitalistiska rättssystemet inte tar hänsyn till de svarta kvinnor och andra grupper som utsätts för en sammansatt diskriminering. Denna strukturella ojämlikhet utgör ett betydande hinder för att arbetarklassens mest förtryckta skikt ska kunna uppnå verkligt jämlika rättigheter. Marxister stödjer rättsliga reformer som ökar möjligheterna för arbetare och arbetarklassens förtryckta skikt att kämpa för sina rättigheter och förbättra sina levnadsförhållanden. Men vi måste också förklara att rasism och sexism har sina rötter i klassamhällets och kapitalismens behov, som rättssystemet i sist hand har till uppgift att försvara.

Den borgerliga rättens klasskaraktär kan inte reformeras bort från rättssystemet så länge det vilar på en kapitalistisk grund. Medan Crenshaws krav alltså var att svarta kvinnor skulle tas upp som en särskilt kategori i lagstiftningen mot diskriminering, måste vi framhålla att detta inte skulle innebära någon förändring av de materiella och sociala förhållanden som ger upphov till den sammansatta diskriminering som människor upplever på arbetsplatser och resten i av samhället, och som hon på ett riktigt sätt lyfter fram. Medan vissa intersektionella feminister i sina skrifter har bidragit med användbara iakttagelser om hur sammansatt diskriminering kan drabba dem som utsätts för flera förtryck och vilka hinder de möter, förklarar marxister behovet av att gå bortom enbart observationer. Ett oändligt antal kategorier skulle kunna skapas inom rättssystemet för att återspegla alla möjliga kombinationer av förtryck, men som marxister måste vi ställa frågan: Varför finns det förtryck från första början, och hur kan de i sista hand utrotas?

Tankar och social verklighet

Marxism eller intersektionalitetI ett TED-talk med titeln ”The Urgency of Intersectionality” från 2016 beskrev Crenshaw rättsväsendets misslyckande med att ta itu med den dubbla diskriminering som svarta kvinnor utsätts för på arbetsplatser, och kallade det för ett ”inramningsproblem”. Idén är att om domare eller politiska beslutsfattare hade ett bättre ramverk för att förstå förtryck och den sammansatta diskrimineringens natur, skulle inte personer eller grupper som utsätts för överlappande förtryck falla mellan stolarna. De fördomar som påverkar domarnas beslut har en uppenbar inverkan på de förtryckta gruppernas liv och bidrar till att deras marginalisering fortsätter. Samtidigt som många svarta män och kvinnor utsätts för polisbrutalitet och mord – som de mördande poliserna går fria från – har domare i USA och Kanada upprepade gånger låtit vita manliga våldtäktsmän gå ostraffade. Det är smärtsamt uppenbart att domare är fria att agera i enlighet med sina egna motbjudande fördomar, och att detta bidrar till att förtryck upprätthålls i samhället och förtryckta grupper hålls nere. Men varifrån härstammar dessa attityder och hur kan vi göra oss av med dem?

Domstolarnas och lagstiftarnas skadliga fördomar speglar det kapitalistiska systemets behov. Den kapitalistiska staten och dess rättssystem finns till för att upprätthålla kapitalistklassens styre och vinster. Under ett system där rättssystemets representanter inte är folkvalda, där vallöften bryts så fort politikerna kommer till makten utan möjlighet till omval, och där många av de viktigaste besluten fattas bakom stängda dörrar av tjänstemän som inte är valda (bankirer och direktörer), finns ingen äkta demokrati och ingen möjlighet att ställa beslutsfattare till svars. På samma sätt är det väldigt svårt att hålla arbetsgivare ansvariga för diskrimineringen på arbetsplatserna eftersom de kontrollerar vår försörjning och det inte finns någon demokratisk kontroll över den kapitalistiska produktionen.

Även om det finns fall där man drivit mål om diskriminering i domstol och vunnit, har det ofta inneburit många år av rättstvist, astronomiska kostnader och många andra hinder som gör det till en omöjlig väg för många förtryckta arbetare att gå, särskilt med tanke på att arbetsgivaren alltid har råd med bättre advokater och att rättsväsendet redan är böjt till deras fördel. När direktörerna väl straffas, har det ofta obetydliga konsekvenser för dem, medan arbetaren har släpats i smutsen. Så även om fördomar kan spela en uppenbar roll i att upprätthålla förtryck, är det den sociala och ekonomiska grund som dessa institutioner vilar på som är det verkliga hindret för att övervinna förtryck. Med andra ord är det institutionernas kapitalistiska natur som är grundorsak till problemet, inte attityder och åsikter hos de tjänstemän som har poster i institutionerna.

Marxister menar därför att huvudproblemet inte är ”inramning” eller hur folk tänker kring förtryck. Uppfattningen att tankar och språk är de dominerande sociala krafter som avgör hur den sociala verkligheten utformas härrör från filosofisk idealism, medan marxister betraktar historien ur materialistisk synvinkel och argumenterar för att det är den sociala verkligheten som formar tänkandet. Vi föds inte med en viss världsåskådning utarbetad på förhand, och inte heller kommer den som vi med tiden utvecklar från tomma intet. Det vi lär oss och med tiden lär oss att tro om världen kommer att påverkas och formas av materiella och sociala förhållanden i den givna historiska epok vi lever i och det produktionssätt som ligger till grund för hur resten av samhället är organiserat. Det betyder inte att varje enskild tanke eller del av kulturen är en direkt produkt av samhällets ekonomiska bas, utan att den ekonomiska basen lägger den allmänna grunden för en given epoks dominerande synsätt, och sätter vissa gränser för hur vi tänker.

Naturligtvis är det inte bara personer som sitter på mäktiga positioner som har och använder fördomar i sina egna snäva intressen. Varje dag socialiseras arbetare och fattiga människor också in i dessa uppfattningar. De dominerande idéerna i samhället är den härskande klassens, som under kapitalismen är kapitalistklassen. De använder sig av fördomar för att splittra arbetarklassen efter dess hudfärg, etnicitet, språk, kön, könsidentitet, religion och många andra egenskaper. Denna uppdelning fyller flera funktioner, som att pressa ner löner och en ”kapplöpning mot botten” mellan konkurrerande arbetare och nationer, samt att hindra den utsugna och förtryckta majoriteten från att förena sig mot sina gemensamma förtryckare i borgarklassen. Borgarklassen äger och kontrollerar de främsta medlen för att sprida idéer, som de stora medierna och kulturutbudet. Den härskande klassens idéer återges också genom kyrkan, utbildningssystemet och familjen. Våra tankar formas av dessa institutioner som speglar det kapitalistiska samhället.

Kapitalismen tvingar arbetarklassen att avhumanisera varandra och ställer oss i hård inbördes konkurrens, vilket förvränger vår relation till oss själva och till varandra. Människor är inte födda giriga eller diskriminerande, men växer upp i ett individualistiskt samhälle som ställer oss emot varandra och använder kraftfulla splittrade budskap för att förhindra vår enhet. Att utmana det sätt som vi tänker på utan att förändra de materiella och sociala förhållanden som leder till fördomar, är därför ett alltför begränsat sätt att bekämpa förtryck på. Att fokusera på tankar och idéer, skilda från deras sociala och materiella ursprung, resulterar oundvikligen i en individualistisk och subjektiv förståelse av förtryck, som drar bort uppmärksamheten från dess ekonomiska och strukturella rötter och riskerar att atomisera rörelsen.

I slutändan är det brist på livsnödvändigheter som är den materiella basen för all social splittring. Ett samhälle som kan ge bostad, utbildning och ett bra jobb till alla, behöver inte skylla på någon ”annan” för bristen på bostäder, skolor eller sysselsättning. Omvänt kommer ett samhälle i kris att se en ökning av dessa fördomar. Marx uttryckte det bra när han sade: “om alla levde i nödtorft skulle all gammal bråte komma tillbaka”. Sådana fördomar kan inte utrotas helt och hållet medan bristen består. Under kapitalismen är bristen helt artificiell, eftersom vi har så avancerade produktionsmedel att vi redan har mer än tillräckligt med rikedom och resurser för att alla ska kunna ha en bra levnadsstandard. Problemet med det här systemet är att en liten minoritet lägger beslag på en majoritet av rikedomen medan vi andra tvingas att bråka om smulorna. Det är därför marxister kräver att kapitalistklassen exproprieras, så att vi kan sätta all denna rikedom i bruk i majoritetens intresse och utrota det materiella ursprunget till splittring och förtryck.

Förtryckets ursprung: subjektivt eller objektivt?

Marxism eller intersektionalitetIntersektionella feministiska texter hänvisar ofta till ”strukturellt” förtryck, men de gör det ur ett idealistiskt perspektiv snarare än ett marxistiskt och materialistiskt. Vad gäller multipla och sammansatta förtryck säger till exempel bell hooks att ”För mig är det som ett hus, de delar samma grund, men grunden är de ideologiska uppfattningar som idéerna om dominans konstrueras kring”. I linje med denna syn menar Patricia Hill Collins att ”Egenmakt innebär att man avvisar de dimensioner av kunskapen – oavsett om de är personliga, kulturella eller institutionella – som befäster objektifiering och avhumanisering.” (vår övers.) Således anses förtryckets ursprung vara samhällets åsikter om över- och underlägsenhet hos olika grupper, och förtryckets avskaffande innebär att man avsäger sig dessa övertygelser. Den största begränsningen med detta synsätt är att det inte förklarar varför och hur sådana övertygelser uppstod, och det kan därför inte tillhandahålla ett sätt att utrota dessa övertygelser i stor skala.

Att göra det sätt som vi skapar föreställningar om verkligheten till det primära föremålet för förändring, innebär implicit att man säger att förtryck i första hand sker på individnivå och mellan individer. Ur denna synvinkel är alla som inte upplever ett givet slags förtryck skyldiga till att befästa förtrycket och drar nytta av det. Eftersom det finns oändliga kombinationer av överlappande förtryck och olika sätt att utöva dominans, postulerar intersektionalitetsteorin att vi alla befinner oss i ett oändligt nät där vi alla både förtrycker och förtrycks av varandra samtidigt. Arbetarklassen blir fienden, i stället för den härskande kapitalistklassen.

Även om det är uppenbart att diskriminerande och förtryckande fördomar och beteenden utövas av individer och i individuella relationer mellan människor (och detta måste fördömas och bekämpas av revolutionärer), har dessa fördomar ett socialt och historiskt ursprung och är rotade i klassamhällets strukturer. Det som anses vara en dominerande egenskap som systemiskt gynnas av samhället, har också utvecklat historiskt, på samma sätt. Idéer om den vita rasens överlägsenhet och rasism, som till sin natur är sociala och strukturella fenomen, utvecklades av de europeiska kolonialmakternas härskande klasser för att rättfärdiga deras koloniala erövringar och det slaveri som den kapitalistiska utvecklingen byggdes på. Kvinnoförtrycket har inte alltid funnits, utan uppstod med samhällets uppdelning i klasser och upprättandet av äktenskapet som en institution som syftade till att kontrollera kvinnors sexualitet för att säkerställa faderskap för arvsrättens skull. Rasistiska och sexistiska attityder avspeglar dessa materiella och samhälleliga processer.

Även om individer helt klart kan ha fördomar och agera efter dem på väldigt skadliga sätt, är dessa fördomar och handlingar i slutändan bara till den härskande och utsugande klassens fördel. Men förespråkare av intersektionalitet använder ofta begreppet “privilegium” för att göra gällande att individer som inte utsätts för en viss form av förtryck har ett intresse av att upprätthålla det gentemot andra eller aktivt bidrar till det genom att få oförtjänta fördelar. Marxister håller med om att människor som är förtryckta på flera och överlappande sätt upplever större sociala hinder och drabbas av sammansatt diskriminering. Men det som ofta beskrivs som privilegier tycker vi snarare borde betraktas som mänskliga rättigheter som alla borde ha. Vi måste avskaffa det system som delar upp arbetarklassen i skikt och berövar förtryckta skikt på sina rättigheter, vilket håller oss splittrade och får oss att bråka om brödsmulor från den härskande klassens bord. Vi säger: ”Skapa inte jämlikhet nedåt och skapa en likvärdig fattigdom. Skapa jämlikhet uppåt och ta det vi behöver från den utsugande och förtryckande klassen!”

Förtrycket mot en grupp tjänar till att upprätthålla det kapitalistiska systemet som utsuger och förtrycker oss alla på olika sätt. Det ligger inte i någon arbetares intresse att herraväldet över och förtrycket av en annan grupp ska fortsätta. På ytan kan det se ut som om vissa arbetare får fördelar på andras bekostnad och därför drar nytta av förtrycket. Det är till exempel välkänt att män får mer betalt än kvinnor för samma arbete över hela världen. Men män blir inte betalda mer eftersom kvinnor blir betalda mindre, eller vice versa. Det finns mer än tillräckligt med rikedomar för att alla skulle kunna få en massiv löneökning, men den härskande klassen, en minoritet, lägger beslag på en majoritet av de rikedomar som arbetarna skapar. Kapitalistklassen drar nytta av att underbetala eller diskriminera kvinnliga arbetare, invandrare, etniska minoriteter och transpersoner eftersom det, som tidigare förklarats, pressar ned lönerna och tvingar vissa skikt inom arbetarklassen att vara mer ”flexibla” och tillgängliga för osäkra deltidsarbeten.

Marxister arbetar aktivt för att utbilda arbetarklassen i att det inte är i deras intresse att förtrycka och diskriminera varandra. Det är främst genom den konkreta erfarenheten av kamp som individer kommer att förändras, och därigenom kommer också deras idéer att förändras. En så kallad ”privilegierad” arbetare som upprätthåller fördomar bidrar faktiskt till att driva sin egen lön nedåt genom låglönekonkurrensen från mer förtryckta arbetare. Detta upprätthåller direktörernas vinster och det kapitalistiska systemet som utsuger och förtrycker oss alla. Arbetare som inte upplever sammansatta förtryck har mycket mer att förlora på att upprätthålla förtryck gentemot andra, eftersom det bara innebär befäster utsugningen av dem själva. Alla arbetare har en värld att vinna genom att förena sig i kampen för socialism, som skulle möjliggöra en enorm ökning av allas levnadsstandard. I stället för klassolidaritet använder intersektionalitetsförespråkare begreppet ”allierade”, vilket antyder att olika delar av arbetarklassen och förtryckta har olika intressen och bör ha sina egna separata organisationer. Marxister förespråkar en gemensam kamp som grundar sig på gemensamma intressen, som organiseras genom fackföreningar och socialistiska massarbetarpartier som bekämpar alla förtryck som läggs på arbetare, och mot klassamhällets utsugning – det vill säga, en kamp mot hela det kapitalistiska systemet och allt som det upprätthåller.

Faran med ”privilegiepolitik” är att det leder till att aktivister försöker övertyga delar av arbetarklassen om att de faktiskt kan dra nytta av att förtrycka andra skikt inom klassen och därför har motstridiga intressen från dem, i stället för att förklara hur det är i allas intresse att förena sig mot den kapitalistiska klassen. Detta är precis vad kapitalisterna vill. De försöker aktivt spä på denna myt och använder rasism, sexism och andra slags förtryck och diskriminering för att motivera det. När ”privilegierade” och förtryckta arbetare förenar sig mot direktörerna och kräver lika lön och villkor, kommer de att ha en makt som innebär att alla delar av arbetarklassen kan vinna mer från den utsugande klassen.

Förtrycket och diskrimineringen av vissa lager av arbetarklassen tjänar också som en lämplig syndabock för den härskande klassen. När kapitalismen är i kris, skyller den härskande klassen och deras representanter i staten på den ena eller andra förtryckta eller marginaliserade gruppen och försöker ställa oss mot varandra. När människor kämpar för att överleva och inget verkligt vänsteralternativ presenteras kan dessa idéer få fäste. Detta visades tydligt under valet i USA: När Bernie Sanders var ute ur leken kunde Donald Trump komma till makten genom att piska upp rasistiska, kvinnohatande och främlingsfientliga känslor bland ett frustrerat lager av arbetare (det är dock värt att notera att endast 25 procent av befolkningen röstade på honom) som såg Hillary Clinton som en representant för ett fortsatt status quo. Opinionsundersökningar har visat många från detta skikt hade kunnat vinnas över till en vänsterplattform som attackerar ”miljardärklassen” i stället för att göra förtryckta grupper till syndabockar. De som röstade på Trump föddes inte förtryckande eller diskriminerande, utan matades med dessa idéer som en förklaring till sin egen fattigdom och utsatthet. Detta är ett konkret exempel på hur fördomar har sitt ursprung i klassamhällets strukturer, och förstärks av brist, fattigdom och frustration över det kapitalistiska systemet, särskilt när vänstern inte kan ge ett verkligt alternativ.

Det är inte svårt att föreställa sig hur mycket mindre dragningskraft fördomsfulla idéer skulle ha haft om alla kunde garanteras en hög levnadsstandard med fri tillgång till bra utbildning, barnomsorg, hälso- och sjukvård, kollektivtrafik, boende, fritid, kultur och så vidare. Det skulle vara svårt att beskylla någon grupp för andras lidande om alla skulle kunna få fri tillgång till alla de resurser och möjligheter som gjorde att man kunde leva ett bra liv. Detta är dock inte möjligt under kapitalismen, vars grund är produktion för vinst i stället för produktion för mänskliga behov. En enad klasskamp krävs för att förena alla förtryckta skikt i kampen mot det kapitalistiska systemet, som utsuger och förtrycker oss alla.

Klasskampen och kampen mot förtryck

Fightback KanadaMarxister är motståndare till att dela upp folk längs med olika sorters förtryck och argumenterar för behovet av enhet. En viss förtryckt grupps kamp kan aldrig förstås separat från andra sorters förtryck eller det kapitalistiska system som upprätthåller dem. Även om intersektionalitetens förespråkare argumenterar emot att dela in människor i enfrågerörelser blir resultatet av deras subjektivistiska inställning att man avgränsar människor i ett oräkneligt antal kombinationer av sammansatta förtryck och privilegier, utan någon överbryggande gemensam nämnare mellan dem. Detta är vad som föreslås av den intersektionella feministiska teoretikern och forskaren Patricia Hill Collins, i hennes verk Black Feminist Thought: Knowledge, Consciousness, and the Politics of Empowerment (1990), när hon slår fast att ”dominansens överbryggningsmatris innehåller flera grupper, var och en med olika erfarenheter av bestraffning och privilegier som skapar motsvarande partiella perspektiv … Ingen grupp har en tydlig betraktningsvinkel. Ingen grupp besitter den teori eller metod som gör att den kan upptäcka den absoluta ’sanningen’”. (vår övers.)

Detta perspektiv är ganska pessimistiskt och lämnar oss ensamma med våra subjektiva verkligheter, utan någon förklaring till förtryckens ursprung eller hur de ska övervinnas en gång för alla. Det är ett synsätt som leder till individualism och självreflektion snarare än kollektiv kamp för att förändra verkligheten. Men i själva verket existerar den konkreta verkligheten utanför våra tankar och känslor. Vår uppfattning av denna verklighet är av nödvändighet partisk och individuell, men den är likväl en reflektion av en objektiv verklighet och våra föreställningar om denna verklighet blir hela tiden praktiskt prövade mot den. Den uppsättning av sociala och ekonomiska förhållanden som utgör kapitalismen existerar objektivt. Om du inte tror på det kan du ju se vad som händer om du struntar i att arbeta eller betala hyran! Eftersom den överväldigande majoriteten av oss lever under kapitalismen och exploateras av den, utgör klassanalys och klasskamp den viktigaste ”betraktningsvinkeln” och det viktigaste teoretiska verktyget för att förena oss alla och uppnå allas frigörelse.

Där intersektionalitet betraktar alla sorters förtryck som lika grundläggande, lyfter marxister fram klass som den grundläggande skiljelinjen i det kapitalistiska samhället. Själva kärnan i det kapitalistiska produktionssättet bygger på att ägarna till produktionsmedlen, det vill säga kapitalisterna, tillägnar sig vinsterna av det värde som arbetarna skapar. Det betyder inte att utsugningen på grundval av klass är den värsta formen av förtryck i termer av lidande, eller att arbetarklassen på något sätt är överlägsen andra förtryckta grupper. Det betyder bara att så länge vi lever i ett samhälle där en parasitär härskande klass exploaterar och förtrycker majoriteten, varken kan eller kommer någon förtryckt grupp någonsin att bli helt frigjord, eftersom systematisk ojämlikhet alltid kommer att råda. Varje representant för den härskande minoritetsklassen – oberoende av könsidentitet, hudfärg och sexuell läggning – kommer i slutändan att tjäna sina klassintressen, som bygger på splittrande och förtryckande av majoriteten.

De enorma profiter som kapitalistklassen har ansamlat utgör det värde som arbetarklassen har skapat men inte fått betalt för, eftersom de inte får betalt för hela värdet av sitt arbete. Detta är vad marxister menar med utsugning på grundval av klass – inte att förväxla med ”klassism” (ett begrepp som är vanligt i Nordamerika, övers. anm.) som syftar på diskriminering av fattiga människor som uppfattas som tillhörande en lägre klass, snarare än ett ekonomiskt förhållande. Samtidigt som marxister håller med om att diskriminering och förtryck spelar en viktig roll i att upprätthålla det kapitalistiska systemet, menar vi att arbetarklassens ekonomiska ställning som utsugen klass försätter arbetare i en unik position att störta systemet, eftersom de producerar all rikedom i samhället. Även om vissa arbetare inte upplever några överlappande förtryck är den överväldigande majoriteten av de förtryckta utsugna som arbetare eller deklasserade, arbetslösa eller fast i modernt slaveri. Detta gör utsugning på grundval av klass till någonting som kan ena alla förtryckta. Arbetarklassen omfattar den överväldigande majoriteten av samhällets förtyckta och det är just klasskampen som kan förena alla förtryckta skikt mot vår gemensamma fiende, den utsugande klassen, och samtidigt bryta ned alla fördomar.

Tyvärr har de flesta av student- och arbetarrörelsens ledare misslyckats med uppgiften att organisera en militant klasskamp som kan ena alla förtryckta. Samtidigt anammar dessa byråkratier ofta ett intersektionellt språkbruk för att dölja att de i själva verket inte kämpar för meningsfulla reformer för att förbättra arbetares och studenters villkor. Symbolpolitik som könskvotering eller andra former av identitetsbaserad kvotering tillämpas utan att ta hänsyn till personers klassperspektiv eller politiska inriktning, vilket i praktiken resulterar i att ett fåtal byråkrater får framträdande positioner, trots att de inte vill mobilisera någon kamp för villkor som skulle minska förtrycket och exploateringen av samhällets majoritet. Den härskande klassen använder sig av liknande metoder för att blidka de förtryckta, samtidigt som de lämnar systemet som är grunden för utsugning helt intakt. För att se detta behöver man inte se längre än till många av storbankernas webbplatser som skryter om mångfalden bland deras anställda. Representation av förtryckta grupper inom banker och stora företag förändrar inte verkligheten för majoriteten av de förtryckta lagren inom arbetarklassen, och utan att förändra de materiella förhållanden som är grunden till förtyck, kommer representation i våra fackförbund och studentkårer inte heller att göra det.

Tanken med ”representation” är att om bara fler personer från förtryckta grupper skulle inneha positioner som förtroendevalda inom student- och arbetarorganisationer, som folkvalda politiker, och även som vd:ar, styrelseledamöter och så vidare i den privata sektorn, skulle det utrota eller lindra dessa förtryck. Det är viktigt att komma ihåg att förtryckta grupper inte är förtryckta på grund av sin underrepresentation. De är underrepresenterade på grund av systematiskt förtryck i samhället, som ställer upp hinder för deras deltagande i offentligheten och i politiken. Det bästa sättet att uppnå en verklig representation för förtryckta grupper i rörelsen är att bygga militanta kämpande organisationer som faktiskt kan börja riva ner dessa hinder som en del i kampen för att få slut på dessa förtryck. Detta skulle entusiasmera bredare lager av historiskt förtryckta och marginaliserade grupper att gå samman och sträva efter att övervinna de strukturella barriärer som hindrat deras deltagande. En sådan kamp kommer att främja framväxten av ett genuint ledarskap underifrån snarare än ett spel för gallerierna uppifrån. Socialism handlar precis om detta, att dra in alla lager av utsugna och förtryckta i kampen för en bättre värld. Våra representanter måste väljas på grundval av deras politik och förmåga att leda en genuin kamp.

Framröstandet av kvinnor som Margaret Thatcher, Angela Merkel, Theresa May eller Hillary Clinton till några av världens högsta politiska poster har inte främjat kvinnors frigörelse och revolutionärer kampanjade och kampanjar aktivt emot dem. Samma sak kan sägas om exempelvis IMF-direktören Christine Lagarde. Listan kan göras lång. På samma sätt fortsatte levnadsstandarden för afroamerikaner att falla under Obama. Som revolutionärer skulle vi stödja en vänsterpolitiker framför dem, oavsett deras sexuella läggning, könstillhörighet, hudfärg eller etnicitet. Representation är ett mäktigt verktyg i händerna på den härskande klassen eftersom de kan använda det för att skapa illusioner i ledare som representerar kapitalismens intressen, enbart baserat på deras hudfärg, sexuella läggning, könstillhörighet, etc., i stället för deras klassintressen.

Medlemmar av den härskande klassen, som Hillary Clinton, har till och med börjat använda ett intersektionellt språk för att få stöd. Till Crenshaws och vissa andra anhängare av intersektionalitets försvar, fördömde de detta och underströk att ”kvinnor” inte är en homogen grupp och Hillary inte representerar alla kvinnors intressen, på grund av hennes imperialistiska politik. Men det faktum att intersektionalitet inte riktar sig mot förtryckens grund innebär att det i slutändan inte är ett hot mot kapitalistklassen, eller deras allierade, reformisterna, vilket är anledningen till att de så lätt kan anamma detta språk i ett försök att verka mer progressiva. Det hotar inte den härskande klassen att belysa att det finns många överlappande sorters förtryck, så länge som frågor om ”varför” och ”i vilkas intressen” undviks. Det finns en anledning till varför världens Hillary Clintons inte börjar använda marxistiskt språk och tala om behovet av att alla förtryckta lager bör ena sig i klasskamp och störta kapitalismen!

Reformer eller revolution?

Betyder detta att marxister menar att personer och grupper som upplever flera lager av förtryck ska lägga sina andra kamper åt sidan till förmån för klasskampen, och att ingenting kan göras för att bekämpa eller lindra förtrycken förrän efter en socialistisk revolution? Så är det verkligen inte. Marxister är motståndare till alla sorters förtryck och diskriminering här och nu, och bekämpar enträget fördomar och splittrande åsikter i rörelsen och den breda arbetarklassen, då de bara spelar den härskande kapitalistklassen i händerna. Men marxister går steget längre och förklarar även att vi inte kan förändra idéer i stor omfattning utan att förändra deras materiella ursprung, nämligen nöd och konkurrens. Detta är en av anledningarna till att marxister deltar i den dagliga kampen för reformer och sammankopplar den med behovet av socialism.

Eftersom den härskande klassen aldrig går med på några reformer frivilligt och utan kamp, är det bästa sättet att vinna alla slags reformer genom storskaliga, militanta och kollektiva aktioner underifrån som får chefer och politiker att rädas en annalkande revolution. Kampen mot förtryck och för varje reform som kan lätta på förtrycket bör inte bara ges i ansvar till den grupp som upplever en viss typ av förtryck eller en viss form av diskriminering, utan måste involvera hela arbetarklassen och innefattar alla förtryckta grupper. Män och heterosexuella arbetare har ett egenintresse i att stå upp för kvinnors rättigheter och HBT-rättigheter, vita arbetare måste delta i kampen mot rasism, och så vidare. Vår styrka är vår enhet och en seger för en del av arbetarklassen är en vinst för hela klassen och alla förtryckta.

Foto: REUTERS/Mohamed Abd El GhanyDet är genom en enad klasskampen som massorna börjar förstå sin styrka och att kapitalismen inte kan erbjuda några meningsfulla förbättringar i deras liv. Om vi ser oss omkring i världen i dag ser vi att nya reformer inte är normen. Tvärtom kämpar arbetare och förtryckta överallt bara för att behålla sina mest grundläggande mänskliga rättigheter och segrar som de vunnit i det förflutna. Samtidigt som vi kämpar för reformer som skulle lindra förtryck och förbättra arbetarklassens levnadsvillkor förklarar vi att inga reformer är hållbara och permanenta under den krisdrabbade kapitalismen. För att kunna få igenom varaktiga förbättringar måste kampen för reformer knytas samman med kampen för en socialistisk omvandling av samhället.

När kapitalets vinster är hotade och kapitalismen går in i kris så kommer varken chefer, bankirer eller deras vänner i staten att tveka inför att ta tillbaka allt som vi har slagits för och vunnit i det förflutna. Detta tenderar också att leda till ett uppsving i rasism och andra sorters fördomar, när högerpopulister och delar av media skyller nedskärningar och åtstramningar på vissa förtryckta grupper (i dag särskilt flyktingar och muslimer). Det enda sättet att bevara resultaten av tidigare segrar, kämpa mot förtryckande fördomar och förändra samhället till att bli jämlikt på riktigt är att avskaffa produktion för privata vinster och använda det enorma välståndet och resurserna som redan existerar demokratiskt för att tillgodose majoritetens behov.

Samhällets revolutionära omvandling

Detta betyder dock inte att förtryckande åsikter skulle försvinna över en natt efter att en socialistisk revolution har ägt rum. Förtryck i alla dess former har funnits i många generationer och i vissa fall i tusentals år, vilket har präglat det mänskliga medvetandet. Men massrörelser har en djupgående inverkan på medvetandet, eftersom det får människor att se det som gör att man har gemensamma intressen och likheter i stället för att se varandra som konkurrenter och det som skiljer en åt. Det blir mycket svårare att bibehålla en nedvärderande attityd mot kvinnor, invandrare eller HBT-personer när de är ute på gatan och riskerar sina liv för att slåss för samma sak som du själv gör. Under strejker blir det tydligt att arbetare inte har något intresse av att diskriminera mot varandra, eftersom detta bara underminerar strejken. Under massrörelser uppnås denna förståelse på en massiv skala.

Ett mäktigt exempel på detta är den egyptiska revolutionen år 2011, när Hosni Mubarak störtades. Trots att kvinnor i Egypten historiskt sett har utsatts för ett hårt förtryck och våld och där muslimer och kristna varit indragna i blodiga konflikter i årtionden, samlades män och kvinnor från alla religiösa grupper på Tahrir-torget. Diskriminerande och fördomsfulla tankar om förtryckta grupper försvann i kampen mot den gemensamma förtryckaren. Eftersom den egyptiska revolutionen ännu inte har lyckats avskaffa kapitalismen kan detta bara ge en liten glimt av vilken genomgripande förändring som en socialistisk revolution och det kollektiva arbetet med att bygga ett nytt samhälle skulle åstadkomma.

Genom att radikalt omvandla samhällets ekonomiska och sociala grund i socialistisk riktning skulle de strukturella och ekonomiska rötterna till förtrycken ryckas upp och omintetgöras. Utan en utsugande minoritetsklass som enbart producerar för profit, skulle det inte finnas någon social eller materiell drivkraft för att splittra och dela upp majoriteten baserat på kön, könsidentitet, sexuell läggning, funktionshinder, etnicitet, språk, religion eller någon annan kategorisering. När vi inte längre tvingas att konkurrera om anställningar, utbildningsplatser, förskoleplatser, mat, vatten och bostäder vi har råd med, kommer vårt förhållningssätt till varandra att förändras i grunden.

Demokratiskt valda och omedelbart återkallningsbara ledare på våra arbetsplatser samt en demokratisk insyn i anställningsprocessen skulle tjäna till att motverka diskriminering på arbetsplatsen. Kollektivt och demokratiskt ägande och kontroll av media och undervisningsinstitutioner kommer att vara framgångsrika i kampen mot diskriminering i samhället och säkerställa att mänsklighetens vackra mångfald både lärs ut och hyllas. Att förändra den socioekonomiska grunden i samhället skulle skapa en fullständig förändring i massornas världsåskådning och tankesätt.

Marxister kritiseras ofta för att påtvinga alla en och samma universallösning. Men tvärtom handlar en socialistisk revolution om att vanliga människor tar tag i sina öden och bygger ett nytt samhälle åt sig själva. Marxister vill hjälpa massorna att framgångsrikt störta kapitalismen och upprätta ett socialistiskt samhälle och därigenom skapa den sociala och ekonomiska grund där ojämlikhet, förtryck och exploatering inte längre har en materiell bas. Med början där, kan historiskt förtryckta grupper få möjligheterna och resurserna de behöver för att tillgodose sina egna, unika behov som uppstått efter generationer av förtryck och diskriminering. På grundval av verklig social jämlikhet, kan människor börja förhålla sig till varandra på en mycket mer genuint och mänskligt sätt. Genom att skapa ett nytt samhälle kommer en ny kollektiv medvetenhet att göras möjlig.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.