Länge leve världsrevolutionen!

av Revolution
Foto: Carlos Figueroa/Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

"Ett spöke går genom Europa", inledde Marx och Engels det Kommunistiska manifestet 1848, ett år då revolutionära uppror spred sig över Europa. Nu hemsöker ett spöke inte bara Europa, utan hela världen – världsrevolutionens spöke.

De senaste 12 månaderna har revolutionära uppror, massrörelser och mäktiga generalstrejker brutit ut i bland annat Frankrike, Iran, Sudan, Algeriet, Tunisien, Hongkong, Chile, Ecuador, Irak, Libanon och Katalonien.

Den kinesiska regimen verkade ha full kontroll över situationen i Hongkong, men plötsligt befann sig miljoner på gatorna. Precis när Frankrikes president Macron verkade ha kuvat protesterna mot hans attacker, bröt Gula västarnas rörelse ut. I början av oktober beskrev Chiles president Piñera landet som "en verklig oas i ett turbulent Latinamerika", men ett par veckor senare utlyste han undantagstillstånd för att inte omedelbart störtas av ett massuppror.

Samma sak har varit fallet i varenda rörelse som brutit ut: regimer som till synes kontrollerar situationen fullständigt, står plötsligt inför massrörelser som skakar dem i sina grundvalar. Den som tvivlar på den revolutionära potentialen i dag, borde studera dessa rörelser noggrant.

I Ecuador började det som en rörelse mot det IMF-paket med nedskärningar som president Lenín Moreno försökte genomföra. Men inom loppet av ett par veckor paralyserades landet av en generalstrejk, och han tvingades fly från huvudstaden.

På andra sidan världen, i Mellanöstern, verkade det som att reaktionen vunnit överallt. Regimerna lutade sig på sekteristiska splittringar i samhället för att förhindra klasskamp, men taktiken har sina gränser. I Libanon har en tredjedel av befolkningen, över två miljoner, gått ut på gatorna mot korruption och fattigdom. I krigshärjade Irak har hundratusentals slagits mot militär och paramilitär på gatorna. I båda länderna har rörelserna fällt premiärministrarna. I Jordanien skedde samma sak redan 2018. I Iran pågår just nu en massrörelse bland de fattiga unga mot minskade subventioner av bränsle.

Om det bara handlade om ett eller två länder, kanske man skulle kunna påstå att det vore slumpmässiga händelser. Men när man ser samma process upprepas i land efter land, kan man inte längre hävda att det är slumpen.

I såväl Sudan som Algeriet fällde revolutionerna ländernas diktatorer, och makten låg på gatorna. I Tunisien har en våg av protester skakat landet, och i det senaste valet gick alla etablerade partier mot förkrossande nederlag.

Den ryska revolutionären Trotskij myntade uttrycket "revolutionens molekylärprocess" för att beskriva den process av förändring av medvetandet som vanligtvis sker långsamt och osynligt. Under långa perioder byggs missnöje, ilska och frustration upp under ytan, men vid en viss tidpunkt blir trycket så stort att det bara krävs en mindre, slumpartad händelse – en katalysator – för att en revolutionär massrörelse ska bryta ut.

För bara fyra år sedan sågs Storbritannien som det mest stabila landet i Europa. Britterna ansågs vara inneboende konservativa och immuna mot revolutionära impulser. Parlamentet, överhuset, monarkin och rättsväsendet var ett respekterat bålverk mot oordning.

Men det stora fallet i levnadsstandard sedan krisen 2008 har lett till ett snabbt växande misstroende mot alla dessa institutioner, särskilt politikerna, vilket är farligt för den härskande klassen. Om folk inte nöjer sig med att lämna över ansvaret för sina öden till proffspolitiker och byråkrater, tvingas de ta ödet i egna händer.

Vi såg början på detta i självständighetsomröstningen för Skottland, men brexitfrågan och Labours vänstersväng under Corbyn uttrycker det ännu tydligare. Storbritannien är nu antagligen det mest instabila landet i Europa – och efter den 12 december är det inte omöjligt att landet har den mest radikala Labourregeringen i sin historia.

I Sverige ser vi föraningar om vad som komma skall i form av undersköterskeupproret, förskoleupproret, vårdupproret, skolmarschen och så vidare. I städer som Lidköping och Karlskoga har så mycket som 1/5 av befolkningen deltagit i massdemonstrationer mot försämringar i sjukvården. På ett förvrängt sätt uttrycks samma ilska i det ökande stödet för Sverigedemokraterna. Det finns ett brinnande missnöje under ytan, och människor letar efter en väg ut ur en allt svårare situation.

I efterhand kommer den period vi nu genomgår att ses som en avgörande vändpunkt. Att vi står inför en världsrevolution är inte någon tom fras, utan beskriver på ett exakt sätt den period som vi är på väg in i. Det finns en enorm potential för att sprida marxismens revolutionära idéer, men historien rör sig i sin egen takt och kommer inte att vänta på någon. I förberedelse för de enorma händelser som kommer, måste vi bygga marxismens styrkor nu.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.