Kapitalismens dödskamp

av Avanti

I Sverige kontrollerar ett fåtal plutokrater våra liv. Välgörenhetsinstitutet Oxfam har räknat ut att 85 individer äger större rikedomar än vad halva jordens befolkning gör tillsammans. Detta är inte några “demokratiskt valda” politiker. Det handlar om denna världs härskare, de som äger de stora företagen och därigenom styr hela samhället. Det handlar om borgarklassen.

De lever sina liv i trygghet, överflöd och lyx. De köper lyxbåtar medan de äldreboenden de äger väger åldringarnas blöjor. Tiotusentals går arbetslösa medan de plöjer ned de rikedomar arbetarna arbetat ihop åt dem i spekulation i en manisk jakt på större vinster. Konkurrensen driver dem till girighet och rofferi.

I Sverige äger den rikaste femtedelen av samhället 87 procent av alla rikedomar, och koncentrationen av rikedomar har bara ökat. Landets fyra största banker gjorde förra året en vinst på 91,9 miljarder kronor. De senaste 25 åren har skatterna sänkts med 250 miljarder, varav 130 miljarder under den borgerliga regeringen.

Tillsammans med sina politiska hantlangare i högern – och socialdemokraterna som inte heller bygger bostäder – driver de upp bostadspriserna på samma sätt som i andra länder, där spruckna bostadsbubblor gjort att skötsamma arbetare med i övrigt “ordnade” förhållanden ställts utan inkomst och pressats ut bland de bostadslösa.

I Sverige har dessa vinster kramats ur vanliga arbetande människor i form av det skamliga så kallade räntenettot – skillnaden mellan det som det kostar för dem att låna in och låna ut pengar – och ständigt ökande avgifter. Men det är bara sakens formella sida. Det verkliga innehållet är att alla dessa rikedomar naturligtvis inte uppstått ifrån tomma luften. Tvärtom. De har arbetats ihop med arbetarnas svett och värkande ryggar, men hamnar under kapitalismen i fickorna på kapitalisterna. Som Lenin förklarade har monopolkapitalismen undandragit dessa människor från varje roll i produktionen – de bara äger företagen, medan de har anställt direktörer att ansvara för själva verksamheten. De verkliga ägarna är idag inte mer än en parasitär utväxt på samhället.

Den andra sidan av det ekonomiska uppsving som präglade andra halvan av 1900-talet var arbetarklassens enorma tillväxt. Klassens medvetande trubbades av i västvärlden när systemet levererade förbättringar. Den stora krisen kunde under lång tid skjutas på framtiden genom världsmarknadens expansion och en enorm uppbyggnad av krediter. Sedan krisens början 2008 ser vi alla de faktorer som samverkade för att driva ekonomin uppåt vändas i sin motsats och istället dra ekonomin nedåt.

Under kapitalismen existerar den mest skriande orättvisa sida vid sida med en oerhörd rikedom. Detta system har kastat in hela samhället i en kris av en omfattning vi aldrig sett tidigare. Ur historisk synvinkel är det här systemet redan slut, men massornas medvetande har ännu inte hunnit ifatt detta faktum. Men i vissa länder, där krisen redan slagit hårt, har miljoner människor redan dömt ut hela systemet.

Men det krävs stora händelser för att skaka medvetandet hos de miljoner och åter miljoner människor som under vanliga förhållanden accepterar sin livslott. Stora händelser skakar människor ur den vardagliga lunken och tvingar dem till handling. Då ser vi att medvetandet hinner ifatt med jättekliv. Sverige är inget undantag. Om det är vårt exportberoende eller en sprucken bostadsbubbla som kommer utlösa en ny recession är svårt att säga. Men landets ekonomi är inte så stark som det verkar på ytan – och en viktig lärdom av de senaste åren är att det mest kännetecknande för situationen är instabilitet. Detta gäller alla länder, och det avgörande blir vår koppling till världsmarknaden. Om vi inte kan exportera slutar hjulen snurra.

Svenska arbetare har mycket att förlora. Därför kommer de vara beredda att kämpa hårt för att försvara sig mot borgarklassens framtida attacker. Marxisternas uppgift är att tålmodigt förklara behovet av en socialistisk revolution, där arbetarklassen tar makten i samhället. Det behövs ett långtgående program innefattande förstatliganden av de stora monopolen, gruvorna och bankerna, under arbetarkontroll och utan kompensation till de gamla ägarna.

Ekonomin måste drivas enligt en demokatiskt beslutad plan, som är det enda sättet att lösa arbetslösheten och krisen. Detta är de första förutsättningarna för ett samhälle utan kriser, krig och miljöförstöring och där ekonomin drivs för att tillgodose människors behov och inte för att skapa profiter åt kapitalisterna.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.