Avslöja borgarna - med socialistisk politik!

av Martin Oscarsson

[Artikel återpublicerad från vårt arkiv.]

Den borgerliga farsen inför valet tar sig allt mer bisarra uttryck. Alla tillgängliga politiska trick, finter och lögner används i ett desperat försök att vända opinionen.

Lars Leijonborg klagar högljutt över bristerna i skolan. Men han talar tyst om att deras egen lösning - en återgång till den gamla auktoritära pluggskolan - är en viktig orsak till dessa brister. Samtidigt fortsätter nedskärningarna på många stockholmsskolor under folkpartisten Jan Björklunds ledning.

Maud Olofsson kritiserar de regionala orättvisorna, men vill ge de marknadskrafter som skapat dessa orättvisor ännu större spelrum. Alf Svensson talar vackert om att värna vården, vilket klingar alltmer falskt med tanke på de skattesänkningar och privatiseringar som hans parti vill genomföra.

Avklädd Lundgren

Mest avklädd framstår ändå högerledaren Bo Lundgren. Han försöker slå i väljarna att sjukvård och annan offentlig service visst kan bli bättre genom att skatterna sänks. Som bevis anförs Stockholms stad och län som ju styrs av moderaterna. Där sänks skatterna samtidigt som verksamheten drivs med hjälp av lån och inkomster från utförsäljningar av kommunala bostäder och annan verksamhet. De miljardunderskott som sedan uppstått skylls på regeringen och den så kallade skatteutjämningen, som omfördelar inkomster från rika till fattiga kommuner.

Istället kräver Lundgren att skatteutjämningen ska ersättas av statsbidrag till kommunerna, vilket om bidragen hålls på nuvarande nivå skulle öka statens utgifter med 14 miljarder. Men han säger ingenting om att moderaterna inte alls vill höja bidragen till kommunerna utan istället minska dem med just 14 miljarder. Det motsvarar enligt socialdemokraternas beräkningar 45 000 färre anställda i till exempel vården.

 

Hotar arbetsrätten

Dessutom går moderaterna till hård attack mot arbetsrätten. De vill ta bort regleringen av arbetstiden, anställningsskyddet och försämra a-kassan.

Att majoriteten av väljarna genomskådar denna politiska bluffpoker är inte förvånande. Alla opinionsmätningar visar att vänstervinden i väljarkåren envist håller i sig. (s) har passerat 40-procentstrecket i alla mätningar medan stödet för Vänsterpartiet har sjunkit och stabiliserats kring tio procent.

De borgerliga har däremot stadigt tappat mark. Det gäller särskilt moderaterna som tappat mest i sina starkaste fästen, storstäderna, där de gått ned från i snitt 37,3% 1999 till 29% under våren 2002 (Svd 12/4) .

Folkpartiet fortsätter samtidigt att balansera kring fyraprocentstrecket, medan C och Kd desperat försöker rida på sina partiledares popularitet.

Vänstermajoritet inom räckhåll

Därför kommer (s) att kunna vinna tillbaka en stor del av de väljare som förlorades förra valet. En vänstermajoritet, det vill säga att (s) och (v) tillsammans får över hälften i valet, är också inom räckhåll. Det innebär förstås inte att arbetarrörelsen kan vila på lagrarna. Istället krävs en aktiv massvalrörelse för att säkra vänstersegern och pressa tillbaka borgarna maximalt.

Rent praktiskt har (s)-ledningen tagit steg i den riktningen också, vis av den bedrövliga och amerikainspirerade valrörelsen förra gången. Två valböcker har kommit ut, varav den första innehöll det politiska manifestet från partikongressen.

I den andra valboken har en del av masskampens traditionella medel kommit till heders igen. Partimedlemmar uppmanas att bli (s)-ombud på sin arbetsplats eller i sitt kvarter och att delta i aktiviteter som dörrknackning, torgmöten och flygbladsutdelning.

Det sker också ett nära samarbete med fackföreningsrörelsen. LO har startat en kampanj för att värva fackliga medlemmar till partiet, LO:s ordförande ingår i partiets valledning och LO:s valutskott har flyttat in på partihögkvarteret på Sveavägen.

Det här talar för att såväl aktiviteten som medlemstillströmningen kommer att vara bättre i årets valrörelse.

Men den organisatoriska uppryckningen har inte följs av någon politisk uppryckning. Det är nog ett viktigt skäl till att den där riktiga stridsviljan inte vill infinna sig ute i partileden. Annat än kanske i högerstyrda kommuner och landsting där det finns ett tydligt hot.

Politiskt lam valhandbok

I valbok två sammanfattas det minst sagt lama politiska budskapet inför valet. Partiledningen lever högt på den förbättrade ekonomin, och på minskad arbetslöshet och ökade reallöner. Kritiken mot borgarna tonas däremot ned och begränsas till frågor som skatter, arbetsmarknadspolitik och utförsäljning av bostadsrätter.

Den stora ideologiska stridsfrågan, privatisering eller offentlig drift, nämns överhuvudtaget inte alls. Detsamma gäller frågor som de ökade inkomst- och klassklyftorna, marknadsanpassning eller statlig reglering, och löntagarmakt kontra kapitalmakt.

Lika tyst är det kring frågan om hoten från den ekonomiska nedgången. Här sticker partiledningen huvudet i sanden. Till "syvende og sidst" vilar alltså partiets valtaktik på den fromma förhoppningen att nedgången ska bli så kort att den inte märks, åtminstone inte före valet. Detta kommer troligen att lyckas eftersom den ekonomiska krisen ännu inte fått genomslag.

Men vad kommer att ske efter valet när krisen börjar bita i skinnet? Blir det nya stopp- och chockpaket likt åren 1990-91? Då genomförde den socialdemokratiska regeringen en ekonomisk åtstramning som bland annat medförde räntechocker, lägre sjukpenning, kortare semester och förslag om lönestopp.

Ja risken för detta är överhängande!

Inga lärdomar av förra krisen

Dagens (s)-ledning har inte dragit några lärdomar av krisen 1991-94. (s)-ledningen var delaktig i krispaketen också under den perioden, och nu som då kommer den ekonomiska sjukan att mötas med en borgerlig krismedicin. Och liksom då kommer det att leda till en ny förtroendekris och nya interna strider.

Skillnaden är bara den att partiledningen den här gången kommer att få ta det fulla ansvaret for krispolitiken. 1991 vann borgarna valet och genomförde en politik som förvärrade krisen ännu mer. Detta medförde att den borgerliga regeringen fick bära hundhuvudet för alla problem.

När valet väl är vunnet måste därför kampen för att förändra partiet ställas i förgrunden. Partiet måste ändra politisk kurs och utforma en radikal socialistisk politik för att möta den snabba försämringen av det ekonomiska läget. Några huvudpunkter i en sådan politik bör vara:

- Staten måste vara beredd att ta över nedläggningshotade företag eller branscher för att stoppa massavskedanden och nedläggningar.

- Arbetsrätten måste skärpas så att det blir svårare och mer kostsamt att avskeda personal.

- Den offentliga sektorn ska byggas ut till full behovstäckning. Arbetar- och brukarkontroll.

- Arbetstiden ska förkortas till sex timmar per dag med åtta timmars lön.

- En garanti för arbete eller utbildning för alla och särskilt då för ungdomar.

För att genomföra detta fordras en antikapitalistisk strategi: att arbetarrörelsen är beredd att utmana kapitalets makt, och att den mobiliserar till kamp mot borgarna och kapitalet för att genomföra en sådan politik.

17 april 2002

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.