I ett politiskt jordskred har Zohran Mamdani, medlem av Democratic Socialists of America, vunnit Demokraternas primärval för borgmästarposten i New York City. Wall Street Journal konstaterade nervöst: ”Epicentrum för den globala kapitalismen kan snart få en socialistisk borgmästare.”
Mamdanis seger är ännu ett tecken i tiden, när den globala krisen för kapitalismen tvingar miljontals arbetare och ungdomar att söka nya politiska svar.
Hans seger chockade inte bara den välbärgade demokratiska partieliten, utan även Wall Streets titaner. I en ledare med rubriken ”Folkrepubliken New York City” uttryckte Wall Street Journal:s redaktion oro över en möjlig uppgång för ”ekonomisk vänsterpopulism”, medan hedgefondmiljardären Dan Loeb skrev på X: ”It’s officially hot commie summer.”
Om Mamdani kommer att vinna valet i november återstår att se. Den sittande borgmästaren Eric Adams kandiderar som oberoende kandidat, och den nu besegrade Cuomo kan också ställa upp som oberoende. Icke desto mindre är en självutnämnd socialist favorit att bli nästa borgmästare i Amerikas största metropol och en av världens ekonomiskt och kulturellt viktigaste städer.
Med drygt fyra månader kvar till valet attackerar redan den härskande klassen honom, hotar med kapitalflykt och anklagar honom för antisemitism på grund av hans milda motstånd mot Israel. Men det som den härskande klassen är rädd för är varken Zohran själv eller hans milda progressiva politiska förslag.
Det som oroar dem är de människor som röstade på honom och vad hans seger representerar. De är rädda att en del av arbetarklassen kommer att känna sig mer självsäker och uppmuntrad av Zohrans seger.
Varför vann Mamdani?
Zohran Mamdani vann stöd genom att sätta stadens levnadskostnadskris i centrum för sin kampanj och lova att frysa hyrorna, göra bussarna bättre och avgiftsfria, erbjuda gratis barnomsorg och mycket mer.
Zohrans huvudmotståndare var delstaten New Yorks skandalomsusade före detta guvernör, Andrew Cuomo. Cuomo verkade ha alla fördelar: ett känt namn, erfarenhet, stöd från sitt parti och miljontals dollar i kampanjdonationer. Medan Zohran låg på 1 procent i opinionsmätningarna i februari hade Cuomo en ledning på 40 procentenheter när han gick in i valkampen.
Men i en tid när Demokraterna är mer misskrediterade och impopulära än någonsin, arbetade dessa kopplingar faktiskt mot honom. Vanliga New York-bor, särskilt ungdomar, var ivriga att rösta på någon som de ser som en politisk outsider.
Denna inställning sammanfattades av en invånare i Queens som sa till The Communist: ”Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite glad över att Cuomo fick stöd från både Demokratiska partiet och The New York Times, för att sedan få stryk.”
Zohrans seger är ett av många uttryck för misstro och ilska mot det politiska systemet och de båda stora partierna, vilket har skapat ett enormt politiskt vakuum.
Trump kunde utnyttja detta missnöje i sina presidentvalssegrar 2016 och 2024. Många kommentatorer beskrev hans segrar som en ”förskjutning åt höger” i amerikansk politik. Men Zohrans seger visar att det inte har skett någon grundläggande förskjutning åt höger i New York eller i resten av landet, utan snarare en förskjutning mot kandidater som står i opposition till etablissemanget, både på vänster- och högerkanten, på grund av den växande klassilskan.
42 000 personer engagerade sig frivilligt i Zohrans kampanj. Ett sådant aktivt stöd för en socialistisk kandidat skulle ha varit otänkbart för bara 15 år sedan och visar på en djup önskan hos en viss del av samhället att hitta ett sätt att bekämpa det politiska etablissemanget.
Bör kommunister stödja Mamdani?
Många på vänsterkanten ser Zohrans seger i primärvalet som en klar seger för den socialistiska rörelsen och anser att det är en självklarhet att de måste stödja honom i november. Men även om det är tillfredsställande att se någon som Andrew Cuomo besegras, måste kommunister ha en nykter och vetenskaplig inställning till frågor om valstrategi.
Kommunisternas roll är att skärpa och underlätta utvecklingen av klassmedvetandet i varje skede av kampen. Arbetarklassen behöver vårt eget program, våra egna metoder och organisationer – inklusive vårt eget politiska parti. Vi måste föra en enad kamp som klass mot vår klassfiende, kapitalisterna.
Kommunister ser val som en del av den bredare klasskampen, inte som isolerade taktiska vinster eller förluster. Varje kampanj som drivs eller stöds av kommunister bör vara ett steg i riktning mot att öka arbetarklassens medvetande, självförtroende och enhet.
Demokraterna och republikanerna är inte neutrala institutioner. De kontrolleras av kapitalisterna för att tjäna och försvara deras klassintressen och deras system.
Ur denna synvinkel är det uppenbart att kommunister inte kan stödja Zohran så länge han kandiderar som demokrat. Det skulle vara att säga till arbetarklassen att man kan lita på eller utnyttja Demokraterna på ett eller annat sätt: en farlig illusion som bara leder till katastrof.
Att kandidera inom Demokraterna innebär att man föredrar den ena flygeln av den härskande klassen framför den andra och på något sätt anser att den är ”på vår sida”.
Det omedelbara problemet för den amerikanska arbetarklassen är dess avsaknad av ett självständigt politiskt parti som kan ta kamp för arbetarklassens intressen som helhet.
Zohrans 42 000 aktivister hade kunnat utgöra kärnan till ett sådant parti. Även om en kandidatur som oberoende socialist skulle ha minskat hans chanser att vinna just detta val, skulle bildandet av detta parti ha varit ett enormt steg framåt för arbetarklassen som helhet.
Det handlar inte om så kallad ”renhetspolitik” eller ”dogmatism”. Det handlar om att bryta politiskt med kapitalisterna för att kunna bekämpa dem effektivt. Det innebär att bryta inte bara med deras partier, utan också med deras världsbild och de snäva gränserna för deras system.
Begränsningarna i Zohrans program
Förespråkare för att ställa upp inom Demokratiska partiet hävdar att väl valda kandidater kan genomföra ett program som förbättrar arbetarnas liv och ökar socialismens popularitet.
Men verkligheten är att Zohrans program kommer att vara extremt svårt att genomföra och kommer att möta överväldigande hinder som bara kan övervinnas med klassmetoder, inklusive strejker, arbetsplatsockupationer och massmobiliseringar.
Utan en stridbar klasskamp på gatorna kommer Mamdanis ansträngningar att ha minimal inverkan på livet för arbetarklassen i New York.
Att stanna inom systemets ramar kommer att tvinga honom att presidera över en ytterligare försämring av levnadsstandarden. Resultatet kommer att bli en bred besvikelse – och kanske till och med en total desillusionering inför ”socialismen” som sådan.
När det gäller finansieringen av hans föreslagna reformer kommer Zohran inte att kunna räkna med en blomstrande ekonomi. Det kapitalistiska systemet befinner sig i en djup kris, tyngt av en enorm statsskuld, och den härskande klassen letar efter sätt att genomföra åtstramningar och nedskärningar i den offentliga sektorn.
Ett reformistiskt program utgår från antagandet att de svårigheter som arbetarklassen står inför är resultatet av ”dåliga politiska val” och att dessa problem enkelt kan lösas genom att fatta bättre beslut. Men att lova betydande förbättringar av människors livskvalitet utan ett program för att ta itu med kapitalismens strukturella hinder är ett recept på besvikelse.
Hans metoder kommer inte bara att misslyckas med att genomföra reformer för arbetarklassen, utan de kommer också att leda till att ”socialismen” misskrediteras genom att associeras med brutna löften. Vi kan vara säkra på att den kapitalistiska pressen ivrigt kommer att ta vara på varje tillfälle att framhålla detta.
Utan ett klassoberoende program eller metoder kommer Zohran därför oundvikligen att dras åt höger under trycket att ingå kompromisser bara för att ”få saker gjorda”. Detta har redan skett i viss utsträckning i en rad frågor.
Under de sista veckorna av sin kampanj ingick han och New Yorks revisionschef Brad Lander ett ömsesidigt stödavtal, där de uppmanade sina anhängare att rangordna varandra som nummer ett och två. Zohran fokuserade på att vinna valet, vilket innebar att han band sig till denna demokratiske politiker – en typisk liberal som inte har något med socialismen att göra. Om målet bara är att komma till makten kan detta betraktas som ”smart politik”. Om målet är att hjälpa arbetarklassen att förändra samhället är denna typ av köpslående bakom kulisserna ett steg i fel riktning.
Verkliga möjligheter
Zohrans kampanjs framgång är ett tydligt tecken på ilskan mot det demokratiska etablissemanget och ett tecken på den enorma potential som finns för ett klassoberoende parti.
Men genom att begränsa sig till vad som är möjligt under kapitalismen, dömer han sig själv till misslyckande. En framgångsrik kamp mot kapitalistklassen är fullt möjlig, men den börjar med att bryta med deras partier och kämpa för att skapa ett parti av, och för arbetarna.