När jag gick i mellanstadiet visade min pappa mig Nationalteaterns album Kåldolmar & kalsipper. Skivan är en teaterpjäs, om flickan Yllet som hittar en hundraårig gubbe i en korg i skogen. Gubben vägrar lämna korgen och vill bli buren av Yllet, som till en början tycker att korgen är för tung. Tillsammans träffar de det kommunistiska spöket och befriar Yllets kompisar från en gruva där de blivit inlåsta av elaka kungar från Västerlandet.
De reser till Vietnam, träffar Ho Chi Minh och lär sig från det vietnamesiska folkets kamp: “Vi hade fått jord och frihet genom att göra motstånd. Detta lär kommunismen.” Skivan avslutas med att de sjunger “nu styr vi mot hemmet med trasiga segel, med last utav lärdom från Marx och från Hegel.”
Först blev jag faktiskt arg på min pappa, att han hade vetat om att den här skivan fanns – och trots det undanhållit så viktig information från mig i så många år. Det här var något helt annat än allt annat jag hört tidigare, de pratade och sjöng om saker som jag i hela mitt liv känt skavde, saker som jag trodde att jag var helt ensam om att fundera över.
Redan innan jag ens börjat skolan hade jag haft hemliga böcker där jag skrivit ner planer för hur jag skulle rädda världen när jag blev stor, hur jag skulle ge mat till alla hungriga och att alla skulle få någonstans att bo. Men det fanns alltså andra som också brydde sig om sådana saker. Det fanns kommunister.
Jag analyserade skivan, tog reda på vad de olika karaktärerna representerade, till exempel representerade gubben i korgen arbetarklassen. Jag försökte också ta reda på vilka de där Marx och Hegel egentligen var. Det enda jag inte riktigt kunde komma underfund med var vad ett “ylle” egentligen är för något, och varför detta ylle först inte orkade bära gubben i korgen, men sedan kunde bära honom i slutet av skivan. Oavsett bestämde jag mig redan då, när jag var bara 11-12 år, för att jag var ett ylle och jag var kommunist.
Efter det började jag lyssna på massor av vänstermusik. All musik jag hittade var ganska gammal, och jag kände mig väldigt ensam. Musiken var bevis för att det en gång funnits människor som tyckte och tänkte som jag, men i min omgivning fanns det inga sådana människor. I den musiken mina vänner lyssnade på var det ingen som sjöng om klasskamp. Jag önskade att jag hade fötts i en annan tid, när folk demonstrerade mot kriget i Vietnam och någon i alla fall försökte göra något. Det kändes som att hela världen höll på att gå under men ingen annan än jag förstod det.
Mer än ett decennium senare gick jag med i RKP. Efter en tid i organisationen bestämde jag mig för att lyssna på Kåldolmar & kalsipper igen, för att se vad jag tyckte om skivan nu när jag faktiskt blivit organiserad kommunist. Skivan var fortfarande helt fantastisk. Och nu förstod jag vad ett ylle var. Ett ylle är arbetarklassens förtrupp, en kader, en politisk ledare. Ledarskapet måste växa sig starkt både i teori och i praktisk erfarenhet för att kunna leda arbetarklassen, för att kunna bära en gubbe i en korg hela vägen till Vietnam.
Jag önskar att jag kunde berätta för lilla mig hur bra allt skulle bli till slut, att jag skulle få allt det där jag så desperat drömde om i min politiska depression. Jag är så tacksam för RKP och speciellt för de kamrater som fick mig att gå med. Jag är kommunist, jag är ett ylle. Jag demonstrerar inte mot Vietnamkriget, men mot folkmordet i Palestina. Jag vet att det finns andra som mig, för jag träffar dem flera gånger i veckan och vi bygger partiet tillsammans. I en mörk och hemsk värld har jag hopp om att få se ett socialistiskt samhälle under min livstid.