Verkligheten för många arbetare inom vård och omsorg är att bittert räkna med otillräckliga resurser och material. Detta gällde inte minst under coronapandemin mest kritiska veckor. På socialtjänstens boendestöd i Umeå kommun hjälper vi människor att ha en dräglig och aktiv tillvaro trots psykiska svårigheter. Vi gör hembesök och stöttar människor i att bli självständiga i sin vardag och kunna vara delaktiga i samhället.
När WHO gick ut med att covid-19 var en pandemi efterfrågade vi vägledning och stöttning, men fick svaret att chefen inte vill rekommendera något utan underlag uppifrån. Vi stod handfallna och vilsna.
Vi fick till en början ransonera ut de få hygienartiklar vi hade. När vi arbetare beskrev för chefen att vi saknar utrustning bemöttes vi med ett mättat deterministiskt uttalande: ”människor kommer dö”. Som om vi bara skulle finna oss i att vi är med och orsakar dödsfall. Som om vi arbetare bara skulle acceptera den sedvanliga världsordningen där de som har minst resurser ska lida mest. Som att höra en kapitalistisk vaggvisa om att dödsfall bara är en del av ekvationen.
Det köper vi inte. Liv är värda att strida för.
Människor som egentligen har behov av stöd har varit rädda för att släppa in oss utifall att vi är smittade. Detta har knappast blivit bättre av att vi inte kunnat använda skyddsutrustning vid besök.
Vid en skyddsrond i april tog vi upp läget med vår chef och beskrev behovet av skyddsutrustning. Situationen slukade stora mängder energi och hindrade oss att utföra ett bra jobb. Vi krävde en extra personaldag för att få diskutera igenom och lägga upp en plan hur vi skulle agera.
Hur ska man kunna arbeta med skarpt huvud utan skyddsutrustning när man möter suicidala människor, människor som lider, människor som tappat allt hopp om att leva som aktiva samhällsmedborgare? Vi sa att vi redan är underbemannade och behöver skyddsrutiner. Då behövs också mer arbetstid. Svaret vi fick från chef var ett haglande nej: inget utökat stöd i vårt arbete, allt utvecklingsarbete är lagt på hyllan, det finns inte pengar och det finns inte material.
I slutändan fick vi tjugo engångsuppsättningar med skyddsutrustning bestående av ansiktsskydd, förkläden och rockar. Dessa skulle endast användas om vi blev tvungna att besöka någon som var bekräftat smittad. Men dessutom hette det att vi inte alls ska besöka de som är smittade. Skyddsutrustningen skulle alltså i praktiken aldrig användas. Vilken genial lösning!
Vår arbetsgrupp har tvingats leva med tanken att vi är potentiella smittbärare till människor inom riskgrupper. Vi är en personalgrupp med brinnande kompetenta socialarbetare som vill kunna utföra ett fantastisk jobb men som efter fyrtio års nedskärningar försöker trolla medan vi går på knäna. Socialarbetare är arbetare som i så många andra branscher systematiskt utsätts för kapitalismens bödel som alltid väljer snabba slantar i fickan före människoliv. Nedskärningarna skördar liv. Ingen dag är för tidigt för att organisera sig mot detta barbariska förtryck som alltid slår hårdast mot de som har minst.