Att bo i en hyresrätt har alltid känts som en trygghet. Man behöver inte ta ansvar för att åtgärda fel som uppstår, utan kan förlita sig på att det är kunniga fackmän som åtgärdar dem och att det inte kommer kosta en något. Man behöver inte oroa sig särskilt mycket över vad som händer i ekonomin i stort, kommer räntan gå upp, kommer det vara svårt att få sålt lägenheten?
Visst kommer det med sina baksidor. De allra flesta hyresrätter har de kommunala bostadsbolagen låtit förfalla mer och mer. De verkar vilja göra ett absolut minimum och felen blir fler och fler, när standarden är så låg.
Men under mina första år med eget förstahandskontrakt, var det inte överdrivet många fel som behövde åtgärdas. Det var ett återkommande problem med silverfiskar i min första egna lägenhet, där jag varje dag kunde komma hem till tio silverfiskar som krälade runt på dörrmattan, silverfiskar i kastruller, på kläder i garderoben. Men det löste Anticimex till slut.
Den senaste lägenheten har varit på en annan nivå. När jag flyttade in fick jag genast rapportera in en hel del fel de inte åtgärdat. Jag fick bråka med hyresvärden om att få en sänkning av hyran, eftersom jag inte fick skriva på kontraktet förrän en vecka efter den officiella inflyttningsdagen. Mitt kylskåp och min frys gick sönder. Jag fick höra att om jag hade otur skulle det ta sex veckor innan jag fick nya. Under tiden fick jag ett litet lånekylskåp, men ingen frys. Det tog två månader.
Stambyte har inte gjorts på många år, så rören är rostiga. Det blir regelbundna stopp i min golvbrunn på grund av det. Nyligen gick rören till elementen sönder hos grannen som bor längst upp. De var där och började åtgärda felet i lägenheten längst upp och den nedanför, men gick inte in i lägenheten ovan mig eller i min lägenhet och kollade. Resultatet: halva golvet i min lägenhet blev översvämmat, det rann nerför väggen och buktade ut i taket på grund av allt vatten som samlats där.
Fastighetsskötarna ser alltid trötta ut, de konstaterar att det blir så här när inget stambyte gjorts på så lång tid. Under tiden får de springa runt och släcka bränder. Samtidigt vet jag inte om jag vill att det ska göras ett stambyte. Risken känns stor att hyresvärden lägger på onödiga åtgärder för att ha en anledning att höja hyran. Som om hyrorna inte höjts tillräckligt som det är. Hyresgästföreningen förhandlar, men det är också allt. Hur ska de kunna pressa tillbaka kraven från hyresvärden när de aldrig tar kamp på något sätt? Det är den svenska kapitalismen i ett nötskal: allt blir sämre, men arbetarrörelsen gör inget för att kämpa tillbaka. Tänk vilken kraft som skulle finnas, om någon faktiskt tog initiativ till kamp bland oss hyresgäster!