”Det är mycket borgerlig politik i den här budgeten” var Swedbanks chefekonom Anna Bremans kommentar på regeringens tilläggsbudget som presenterades den 10 april. Den innehåller nedskärningar på 310 miljoner inom äldreomsorgen, fortsatt jobbskatteavdrag från höstens M+KD-budget, och en avskaffad värnskatt.
Samtidigt som de rika får skattesänkningar fortsätter behoven att vara enorma inom den offentliga sektorn. Sedan 1990 har nedskärningarna inneburit att runt 100 000 färre arbetar i välfärdssektorn, enligt mycket konservativa uträkningar som gjordes av Arena Idé förra året. Sedan 2014 har antalet patienter som väntat över 90 dagar på besök hos specialist eller operation nästan fördubblats, från 61 000 till 111 000 köande.
Bristerna inom vården leder till att fler patienter får en sämre vård eller till och med dör. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) fick under 2017 in 8 000 klagomål från anhöriga och patienter, vilket är 15 procent mer än 2016. 2017 var det två cancerpatienter som avled på grund av de långa vårdköerna på Karolinska sjukhuset i Huddinge.
I december 2018 var det en ung man som dog på Sunderby sjukhus på grund av att personalen missbedömt hans tillstånd. Efter att ha befunnit sig på sjukhuset i 10 timmar avled han av blodförgiftning orsakad av en hjärnhinneinflammation. Till SVT kommenterade chefsläkare Carl Johan Westborg fallet: ”Platsbrist och överansträngningar på personalen får konsekvenser”.
Dessa är bara några exempel på hur de senaste årens nedskärningarna lett till allvarliga konsekvenser eller till och med död för patienterna. Man behöver inte gräva särskilt djupt för att hitta fler.
Behoven är alltså enorma. Men i stället får vi en ny nedskärningsbudget.
Så här kommenterade Magdalena Andersson uppgörelsen i SvD:
”Att ta bort värnskatten gynnar ju främst dem med högre inkomster, men det var en förutsättning för att Liberalerna skulle gå med i det här samarbetet. Och samarbetet möjliggör väldigt mycket socialdemokratisk politik.”
M/KD-budgeten som röstades igenom i höstas tog bort möjligheten att dra av fackavgiften. Denna förändring behåller den nya mittenbudgeten. Utöver detta innehåller regeringens tilläggsbudget en höjning av taket för Rut-tjänster till 50 000, sänkt arbetsgivaravgift från 30 till 10 procent för unga under 18 år som har en lön under 25 000 och en sänkning av arbetsgivaravgiften för att anställa en första person i ett enmansföretag. Är det detta som Magdalena Andersson menar är socialdemokratisk politik?
Hyckleriet om miljön
I ett pressmeddelande säger regeringen att de storsatsar på miljön och klimatet med cirka 2 miljarder i vårens tilläggsbudget. Bland annat lägger man 300 miljoner på stöd till solceller och 200 miljoner på att göra haven renare. Regeringen återinför också flygskatten vilket beräknas ge nästan 800 miljoner i skatteintäkter.
Men om man jämför regeringens politik med den enorma klimatkris som vi står inför framstår denna ”storsatsning” som en droppe i havet. Sedan 1990 har utsläppen av växthusgaser i Sverige minskat med 26 procent. Om Sverige ska nå sitt mål att vara ett land som släpper ut netto-noll av växthusgaser till 2045 så behöver man enligt Naturvårdsverket minska utsläppen av växthusgaser med 5 till 8 procent per år. Men sedan 2014 har minskningen tvärtom saktat in – och mellan 2016 och 2017 var minskningen bara 0,5 procent.
På global nivå är bilden ännu mörkare. Bara under 2018 ökade koldioxidutsläppen med 2 procent. Med andra ord är vi långt ifrån att nå FN:s mål om att helt upphöra med koldioxidutsläppen till 2050.
År 2017 stod 100 storföretag för mer än 70 procent av de globala utsläppen. Så länge som kapitalismen finns kvar kommer alltid jakten på profiter gå först och miljöhänsyn komma i andra hand. Två miljarder kommer inte att ändra denna grundläggande logik i det kapitalistiska systemet.
Men Socialdemokraterna har sedan länge gett upp idén om att utmana kapitalets makt. I stället genomför man förslag som ökad flygskatt som bara kommer drabba vanliga människor som får betala mer för att flyga, utan att göra det minsta för att ens bromsa den accelererande klimatkrisen.
Slaget om LO-väljarna
Inför EU-valet gjorde LO en intern mätning bland sina egna medlemmar som visade att Sverigedemokraterna nästan var lika stora som Socialdemokraterna bland LO-väljare inför EU-valet: 32,2 procent tänkte rösta på S medan 26,5 procent tänkte rösta på SD.
I EU-valet 2014 fick Socialdemokraterna 55 procent av LO-väljarnas röster medan SD bara fick 12,6 procent. Gapet mellan partierna har med andra ord minskat från 43 procent till 5,7 procent!
LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson kommenterade situationen i Expressen. Där sade han att han känt sig tagen på sängen av SD:s växande stöd bland LO-väljare och är orolig för valet 2022 och Socialdemokraternas framtid:
”Det uppenbart att vi på lång sikt måste hitta en bättre politik som lockar arbetarväljare. Det vore att ljuga att säga annat. Skattesänkningar för rika är inte det våra medlemmar vill se.”
Så länge som Socialdemokraterna fortsätter att göra upp med mittenpartierna så kommer vi inte att se något annat än fler högerbudgetar och allt fler arbetarväljare kommer att överge partiet. Vänsterpartiet borde var det självklara alternativet för besvikna LO-väljare men så länge som de fortsätter att stödja regeringen så kommer de inte att ses som ett alternativ.
När Socialdemokraterna skrev under januariavtalet med C, L och MP konstaterade vi i Revolution att det var självklart att vänstern inte borde kunna stödja en regering med den mest nyliberala regeringsförklaringen i modern tid.
I ett internt mejl till partiets medlemmar påstod Jonas Sjöstedt att man inte skulle sitta fint i båten utan man gav ett ”missförtroendelöfte”. Så fort regeringen gick fram med inskränkningen av lagen om anställningsskydd eller någon annan kraftig försämring så skulle man fälla regeringen. Vi varnade vid tidpunkten i Revolution för att hotet om att fälla regeringen mest skulle bli tomma ord.
Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Ali Esbati skrev den 23 maj en debattartikel i Flamman där han argumenterade mot att fälla regeringen i frågan om strejkrätten:
”Det finns inget som tyder på att en misstroendeomröstning i det här läget skulle leda till att förslaget om strejkrätt inte går igenom. Det vi har att förhålla oss till är därför frågan om regeringskris.”
Med andra ord vill han inte fälla regeringen eftersom det riskerar att leda till en regeringskris. Så mycket var alltså Vänsterpartiets ”missförtroendelöfte” värt.
Trots Magdalena Anderssons prat om att budgeten innehåller ”väldig mycket socialdemokratisk politik” är tilläggsbudgeten en riktig högerbudget med skattesänkningar och RUT-avdrag till de rikaste samtidigt som de satsningar välfärden behöver uteblir.
Så länge som Socialdemokraterna fortsätter att röra sig högerut och Vänsterpartiet vägrar att överge sitt stöd till dem så kommer Sverigedemokraterna ses som det enda oppositionspartiet och bli de enda vinnarna. Därför måste vi ta kampen för en verklig socialistisk politik inom arbetarrörelsen.