Under de senaste två månaderna har aktiemarknaderna upplevt våldsamma svängningar, då Trumps oberäkneliga handelspolitik fört världsekonomin farligt nära en recession. Nu har Trump återigen skjutit upp införandet av nya tullar, som han tillkännagivit för bara två veckor sen. Men detta tillfälliga uppskov kommer inte att kunna lösa konflikten.
De förbättrade relationerna mellan USA och Kina som uppnåddes i juni visade sig bara vara tillfälliga. När relationerna försämrades under de två första veckorna i augusti föll aktiemarknaderna återigen och de ekonomiska indikatorerna pekar nu nedåt.
Efter att han misslyckats med att få de kinesiska förhandlarna att ge USA några betydande eftergifter beslöt Trump den första augusti att införa ytterligare tullar på importer från Kina. Tullar på tio procent skulle införas på ytterligare varor från Kina till ett värde av 300 miljarder dollar. Detta skulle i praktiken innebära att alla kinesiska varor skulle ha tullar på minst tio procent. En rasande Trump påstod att han skulle ”beskatta skiten ur Kina” fram tills de nått en överenskommelse.
Peking svarade med att stoppa all import av amerikanska jordbruksprodukter. Detta var ytterligare ett hårt slag mot de amerikanska bönderna, särskilt de som odlar sojabönor, som redan drabbats hårt av Kinas tidigare handelshinder – som även de var ett svar på USA:s åtgärder. Den kinesiska centralbanken devalverade även sin valuta, på grund av risken för inflation och kapitalflykt från landet.
Trots Trumps senaste beslut om att skjuta upp införandet av de nya tullarna, så eskalerar konflikten alltmer. Wall Street Journal och dess ekonomiska experter anser nu att konflikten borde karakteriseras som ett handelskrig, på grund av meningsskiljaktigheternas svårighetsgrad. Det är inte troligt att de snart når en överenskommelse då både den kinesiska och amerikanska regeringen förbereder sig för en utdragen konflikt. USA hoppas att de ska orsaka tillräckligt stor skada på den kinesiska ekonomin för att tvinga dem till förhandlingsbordet och Kina verkar hoppas på en ny president i USA efter nästa års val.
Varken Trump eller Xi har råd att framstå som svaga för tillfället eftersom de båda står inför seriösa politiska problem på hemmaplan och som vi förklarade för ett år sedan är den härskande klassen i båda länderna på kollisionskurs:
”Någon typ av överenskommelse är inte uteslutet på kort sikt. Tydligen hoppas Trump på att få diskutera med president Xi på G20-mötet i november. Men en överenskommelse skulle vara en tillfällig sådan. Konflikten mellan Kina och USA kommer bara att intensifieras under den kommande perioden, särskilt när nästa recession kommer.”
En formell överenskommelse verkar nu inte troligt och båda sidor fruktar de ekonomiska konsekvenserna av ytterligare konflikter. Det var detta som fick Trump att backa. Han var helt klart oroad över vilken effekt hans senaste förslag om tullar skulle ha på amerikanska konsumenter inför julhandeln och på ekonomin i stort. En drastiskt minskad köpkraft skulle försämra hans chanser att bli omvald nästa år. Kina å andra sidan verkar försöka att undvika en eskalering av konflikten så långt det bara går, samtidigt som de inte vill göra några betydande eftergifter i förhandlingarna med USA.
Ekonomisk motvind
Aktiemarknaderna, som hade hoppats att G20-mötet i juni skulle följas av en överenskommelse, föll snabbt när det inte skedde. S&P, Nasdaq och Dow Jones har alla fallit med runt 5 procent sedan deras toppnotering i juli. Fallet begränsades enbart av förväntningen på att centralbankerna skulle införa mer stimulansåtgärder. Ekonomerna förväntar sig att Federal Reserve kommer att sänka räntan i september och all data pekar på att marknaderna förväntar sig en räntesänkning innan årets slut, med hundra procents säkerhet. Den inverterade räntekurvan, som indikerar att en recession är på väg, är nu vid sin lägsta nivå sedan 2007 – året innan den senaste allvarliga recessionen.
I Kina pekar ekonomisk data på allt större problem. Siffror som släpptes den trettonde augusti visar att arbetslösheten växer i storstadsområdena. Arbetslösheten ligger på 5,3 procent, vilket är lågt i jämförelse med arbetslösheten i Europa men oroande för ett land som varit beroende av migration till städerna för att minska fattigdomen på landsbygden. Tillväxten har fallit till 6,2 procent vilket är den lägsta tillväxttakten sedan 1992. Försäljningen och den industriella produktionen ökar också i minskad takt. Siffran för industriproduktionen var bara 4,8 procent högre i juli i jämförelse med samma månad förra året. För juni var siffran 6,3 procent.
Inbromsningen av den kinesiska ekonomin sker trots den kinesiska regeringens stimulansåtgärder. Centralbanken kommer nu troligtvis att sänka styrräntan och genomföra ytterligare stimulansåtgärder.
Men det är inte bara den kinesiska och amerikanska ekonomin som påverkas. Osäkerheten som orsakats av handelskriget leder till minskade investeringar. Detta har gjort att den tyska ekonomin nu stagnerar för andra kvartalet i rad i år. Generellt sett leder osäkerheten över handelsförhållandena och de internationella relationerna till mindre investeringar mellan länder. Företag investerar mindre och det är ännu mindre troligt att de kommer investera utomlands. Detta underminerar den kapitalistiska ekonomin på ett mycket allvarligt sätt.
Oavsett vad som sker framöver mellan de två regeringarna är det tydligt att konflikten orsakar ekonomiska problem.
De globala konflikterna intensifieras
Det är inte bara USA och Kina som befinner sig i en handelskonflikt. Det har gradvis gått upp för borgarklassen att globaliseringen nått vägs ände. I en ganska nedslagen kolumn den fjortonde augusti konstaterade Grep Ip, Wall Street Journals främsta ekonomiska kommentator, att:
”Globaliseringen har drabbats av flera tillfälliga bakslag under de senaste årtiondena. Men denna gången känns annorlunda. USA som en gång var de drivande bakom skapandet av globala institutioner som Världshandelsorganisationen (WTO), är nu de drivande i att förstöra dem.” (”As Global Order Crumbles, Risk of Recession Grow”, Wall Street Journal, 14 augusti)
Snarare än att försöka förbättra relationerna mellan allierade, så spär Trump på konflikter genom att exempelvis heja på Brexit.
Två av USA:s nära allierade, Sydkorea och Japan, har en konflikt som orsakar ringar på vattnet. Spänningarna mellan länderna har eskalerat som ett resultat av ett domstolsärende i Sydkorea, där japanska företag har stämts för de grymheter som skedde under Japans ockupation av Korea.
Konflikten har lett till att båda länder nu har tagit bort varandra från sina listor på så kallat ”mest gynnad nation”, det vill säga länder som utgör betrodda exportmål. Detta hotar att störa leveranskedjor för företag på båda sidor och försena importen av viktiga komponenter. Även om denna konflikt inte är lika allvarlig som handelskriget mellan Kina och USA, så orsakar den ännu mer ekonomiska problem för regionen.
Brexit-affären är en annan källa till instabilitet. En skribent i Financial Times beskrev Boris Johnsons senaste försök att förbereda för att lämna EU utan avtal som någon som köper en brandfilt innan den sätter eld på sig själv. Den oreda som Brexit troligtvis kommer skapa kommer ha allvarliga konsekvenser för den europeiska ekonomin, som redan står inför en recession.
Financial Times kommenterar:
”Geopolitiska spänningar och politisk diskurs i Storbritannien och på andra ställen står i vägen för en sammanhängande ekonomisk politik. Ökande protektionism innebär att tidigare koordinerade aktioner för att återställa den globala ekonomiska ordningen, ledda av USA, inte kommer att upprepas. Centralbankerna kommer inte ha något annat val än att komma till undsättning. En fjärdedel av världens alla obligationer ligger redan på minusräntor. Fler kommer att hamna på minus under den kommande perioden. I brist på ett bra ankare, kommer det att bli en skakig färd.”
Perioden då vi såg relativt ohindrad frihandel och relativt harmoniska internationella relationer är över. Medan klasskonflikterna ökar, försöker borgarklassen alltmer exportera sina sociala problem. Eller åtminstone försöker en del av borgarklassen göra det. Den andra delen försöker desperat att klamra sig fast vid den gamla världsordningen, på grund av rädslan för konsekvenserna om de inte gör det. Den ökande protektionismen kommer att öka de ekonomiska motsättningarna och det i sin tur klasskampen. Men under pressen från krisen kommer det att vara omöjligt att upprätthålla status quo.