Borgerlig media försöker likställa intifadan – liksom allt palestinskt motstånd – med ”terrorism” och att vara ”pro-Hamas”. I själva verket är intifadan raka motsatsen till Hamas metoder. En intifada är ett revolutionärt massuppror mot förtryck.
Första intifadan
Den 7 december 1987 hade palestinierna fått nog. Mordet på fyra Gazabor av en israelisk lastbilschaufför blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Kraften i den första intifadan kom inte från raketattacker eller konspirationer bakom kulisserna. Ordet ”intifada” betyder bokstavligen ”skaka av sig” och syftar på ett massuppror mot förtryck. Det var rörelsens masskaraktär som gav den dess styrka. Hela Palestinas befolkning reste sig för att göra motstånd mot ockupationen.
Inom loppet av några veckor bildades tiotusentals självorganiserade kommittéer för att göra motstånd mot varje aspekt av det israeliska styret, i den mest demokratiska rörelse som någonsin skådats i Palestina. Unga män och kvinnor tog på sig det dagliga ansvaret för att trotsa ockupationen. Mat, sjukvård, protester och självförsvar organiserades från gräsrötterna.
Den plötsliga och ihållande kampen ledde till vägspärrar, strejker och generalstrejker. Det berömda skatteupproret i Beit Sahour – där palestinier vägrade att betala de skatter som de israeliska myndigheterna krävde för att finansiera lemlästningen och mördandet av deras barn – underminerade fullständigt vanliga israelers bild av att man hade att göra med ”terrorister”.
”Befriade zoner” upprättades i palestinska byar, städer och flyktingläger, där shababs (unga palestinska män) jagade ut IDF med svansen mellan benen. Intifadans fotsoldater, unga pojkar som inte hade upplevt något annat än livet under ockupation, beväpnade sig med pinnar och stenar i sin kamp mot den israeliska militärapparaten.
Ungdomarna tog kontroll över grannskapen, butiksägarna stängde sina affärer och den palestinska arbetarklassen strejkade i Israel.
Solidariteten spred sig till arabländerna. Palestiniernas kamp började ge gensvar i själva Israel, där en liten men betydelsefull del av den judiska arbetarklassen och ungdomen uttryckte sin solidaritet.
Det brutala förtrycket började till och med påverka de unga IDF-soldaterna, som äcklades av ockupationen. Den härskande klassens oro sammanfattades av general Orr, tidigare högste befälhavare för IDF: ”Vi är alla överens om att ockupationen måste upphöra, eftersom det är en mycket större fara för vår säkerhet att upprätthålla den än att avsluta den.”
Sionisterna hade förlorat kontrollen över situationen. Och det är detta som oroar de västerländska imperialisterna med uppmaningen till en intifada. Det är just för att den inte har något gemensamt med terrorism. Den visade faktiskt de palestinska massorna att de själva borde stå i spetsen för sin egen kamp – och hotade att lära arbetarna i hela regionen samma sak.
En kör av cyniker
De som sätter likhetstecken mellan intifada och Hamas hänvisar vi till historien. Hamas finansierades av den israeliska säkerhetstjänsten, under överinseende av CIA, just för att bryta mot de starka socialistiska och sekulära strömningarna i den palestinska befrielserörelsen.
Som Haaretz nyligen skrev har Netanyahu fortsatt att främja Hamas för sina egna cyniska syften. Netanyahus medarbetare Gershon Hacohen erkände det i en TV-intervju 2019: ”Vi måste säga sanningen. Netanyahus strategi är att förhindra tvåstatslösningen, och därför gör han Hamas till sin närmaste partner. Öppet är Hamas en fiende. I det fördolda är det en allierad.”
De som försöker förbjuda slagordet ”Intifada till seger” hänvisar vi till Michael Ben-Yairs ord, Israels riksåklagare 1993–96:
”Den palestinska intifadan är ett nationellt befrielsekrig. Vi israeler valde entusiastiskt att bli ett kolonialt samhälle som ignorerade internationella överenskommelser, exproprierade mark, flyttade bosättare från Israel till de ockuperade områdena, ägnade oss åt stöld och rättfärdigade alla dessa aktiviteter.”
Det är inte mycket vi vill tillägga.
Våld av vem?
Det är sant att det förekom våld under första intifadan.
Över tusen palestinier mördades, däribland 237 barn under 17 år. Netanyahu själv, innan han fick sin nuvarande position, sade redan 1987 att IDF borde skjuta för att döda stenkastare.
Yitzhak Rabin, försvarsministern som senare skulle skaka hand med Arafat på Vita husets gräsmatta under Osloavtalet, blev ökänd för sin ”brutna ben”-politik som han använde mot de unga palestinska männen (shababs).
Det uppskattas att två av fem palestinska män över 15 år i de ockuperade områdena fängslades under 1987–93. 40.000 hölls i administrativt förvar, som gisslan utan rättegång eller åtal.
Israels Ansar-läger överhopades med politiska fångar och blev känd som ”den långsamma dödens läger”. Fysisk och psykisk tortyr var rutin. Fångar kunde låsas in i isoleringsrum, med en säck över huvudet, handfängslade och tvingade att stå upp. Brutala metoder – som påminde om de övergrepp som senare begicks i USA:s Abu Ghraib-läger under Irakkriget – var vardagsmat.
Alla de som höjer ett ramaskri om att ”uppmana till våld” ignorerar avsiktligt vem som utövar det verkliga våldet, och i vilket syfte. Dessa damer och herrar gråter sina krokodiltårar när sjukhus bombas, men ställer sig ändå oförsonligt på den israeliska regimens sida.
Tragedi
Den första intifadan gjorde situationen så instabil att USA-imperialismen satte press på den sionistiska härskarklassen att ge läpparnas bekännelse till en ”tvåstatslösning”. Allt behövde göras för att förhindra en fullskalig revolution.
Det ”officiella” palestinska ledarskapet oroade sig också för hotet om revolution. När den första intifadan bröt ut var ledarna för den palestinska befrielseorganisationen (PLO) stationerade i Tunis. Yassir Arafat, som ledde PLO, såg konflikten ur ett rent nationalistiskt perspektiv. Han hade inget perspektiv på en socialistisk revolution i Mellanöstern. För det officiella palestinska ledarskapet hade den spontana gräsrotsrörelsen hamnat bortom deras kontroll, och de var angelägna om att manövrera sig in i ledarskapet och dra i bromsen.
Sionisterna kunde därför använda sig av ledarna för PLO.
Resultatet – Osloavtalet 1993 – trampade på allt det som palestinierna hade kämpat för. Mellan 1993–2000 nästan fördubblades antalet bosättare på Västbanken, från 110 900 till 190 206. Israel ignorerade alla sina viktigaste åtaganden från Osloavtalet. Den fortsatta ockupationen sågs med rätta av miljontals människor som den bittra följden av ”fredsprocessen”.
När Israels försvarsminister Ariel Sharon besökte Al-Aqsa-moskén i det ockuperade östra Jerusalem år 2000, var detta droppen som fick bägaren att rinna över för palestinierna. Denna flagranta provokation ledde till att den andra intifadan bröt ut.
Denna började återigen som ett spontant massuppror från palestinierna. Men avsaknaden av ett genuint revolutionärt ledarskap, som kunde appellera till alla fattiga och förtryckta i regionen att göra uppror, förhindrade möjligheten att göra slut på ockupationen. På många sätt präglades den andra intifadan av bitterhet och desperation.
Ledarna för Fatah och Hamas – som också var på uppgång – erbjöd ingen utväg. I stället för masskamp, som hade varit traditionen under intifadorna, vände de sig alltmer mot metoder som bombningar och raketattacker, vilket förminskade massornas roll och inte kunde besegra ockupationen. I slutändan gick Fatahs och den palestinska myndighetens ledning med på att, enligt George W Bushs ”färdplan för fred”, upphöra med väpnade aktioner och återigen anta rollen som underordnade till IDF i de ockuperade territorierna.
Hamas uppgång under dessa år var en direkt produkt av den palestinska myndighetens kapitulation inför Israel. Detta är första och andra intifadans tragedi.
Intifada till seger!
Intifadorna har framför allt två lärdomar. För det första att massorna i regionen har en enorm makt när de går ut i kamp – de är den enda makt som kan störta sionismen och imperialismen. Och för det andra, att ledarskap är en nyckelfaktor: för att verkligen förverkliga denna potentiella kraft måste ett revolutionärt socialistiskt ledarskap byggas upp.
För att klargöra det för våra fiender: kommunister står på de förtrycktas sida gentemot förtryckarna. Det är en plikt för alla som kämpar för en värld fri från krig, förtryck och exploatering. Vi kommer därför inte att ta emot moralpredikningar från de som ursäktar den israeliska statens våld.
Vi kommer att fortsätta att använda varje orättvisa mot det palestinska folket för att avslöja vår hycklande härskande klass. Vi kommer att fortsätta att organisera oss på skolor, campus och arbetsplatser för att störta kapitalisterna och imperialisterna.
Kommunisterna i IMT kommer att fortsätta att försvara det palestinska upprorets revolutionära arv och djärvt föra fram parollen vid varje tillfälle: Intifada till seger!
Översättning: Niki Brodin