“Vi säger ibland att vi går på knäna, men vi har aldrig stått så rakt i ryggen som idag”. Så löd ett av talen som markerade starten på Vårdförbundets strejk vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå. 2000 sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor och röntgensjuksköterskor har nu gått i strejk mot Sveriges kommuner och regioner (SKR) för rätt till vila, fritid och högre löner.
Politiker och sjukhusledning har drivit utvecklingen till den punkten där sjuksköterskor nu behandlas som maskiner som ska slitas ner till grunden innan de kastas åt sidan. En sjuksköterska vi pratade med på strejklinjen i Umeå berättade att hon inte längre tänkte betala med sin egen hälsa och lön för att få vården att gå runt.
Och det är kravet på förkortad arbetstid som väger tyngst i konflikten. Vårdförbundet kräver 75 minuter förkortad arbetstid i veckan eller 8 dagar under ett år. De har meddelat att strejken kommer att fortsätta tills deras medlemmar fått en arbetstidsförkortning.
Andra krav är bland annat höjd ersättning vid obekväm arbetstid, möjlighet till god löneutveckling för samtliga, schemalagd tid till inläsning, kompetensutveckling och reflekterande samtal.
Sedan konflikten inleddes med nyanställnings-, mertids-, och övertidsblockad den 25 mars har inga framsteg i förhandlingarna skett. SKR fortsätter att vägra möta Vårdförbundets krav. Den 11 juni kommer strejken att utvidgas med ytterligare 1900 medlemmar runt om i landet.
De strejkande vi pratade med var förbluffade och arga över den kampanj som regionerna och SKR har fört i media, i ett försök att utmåla de strejkande som en fara för patienterna. Men trots mediakampanjen emot dem visade en Novus-undersökning i maj att 59 procent tycker att Vårdförbundet gör rätt som vidtar konfliktåtgärder, medan endast 11 procent tycker att det är fel.
När två av våra kamrater berättade att de var studenter men att de kommit för att visa sitt stöd, så blev en av de strejkande tårögd. Hon berättade att hon varit rörd över allt stöd de fått under de veckor som gått sedan konflikten inleddes, och att hon inte känt av en sån solidaritet på flera år.
Samma nedskärningar, privatiseringar och press som drabbar de som nu strejkar finns inom hela välfärden – på sjukhusen, skolorna, och inom äldreomsorgen.
Svenska Hamnarbetarförbundet har visat vägen framåt genom att uttrycka sitt fulla stöd till strejken och erbjudit sig att vidta sympatiåtgärder om Vårdförbundet efterfrågar konkret stöd i konflikten. Sådana planer borde antas på varje arbetsplats och i varje fackförening.
Vi måste gå på offensiven mot alla försämringar inom den offentliga sektorn. En segerrik strejk skulle inspirera fler arbetare som fått nog att göra samma sak på sina arbetsplatser. Vårdarbetarnas strejk är ett första steg och en hoppets gnista i kampen mot alla de direktörer, politiker och bolag som berikar sig på vår bekostnad.