Den europeiska kapitalismens kris är sedan länge ett faktum. Grekland står på randen av en statsbankrutt, Spanien och Portugal är på väg åt samma håll och Italien tycks vara ett ekonomiskt luftslott. I takt med försöken att dämpa krisen har den också accelererats i de rikare europeiska länderna som Frankrike och giganten Tyskland.
Men Sverige tycktes länge vara orört av den ekonomiska krisen. Finansminister Borg hyllades för ordningen i ekonomin och Sverige ansågs bäst i klassen. Denna bild har redan börjat spricka, och under den kommande perioden kommer även detta avslöjas som ett luftslott. De första tecknen på krisen är redan här.
Under hösten och vintern 2012 har varslen duggat tätt. Inte mindre än rekordhöga 67 000 människor varslats om uppsägning på svensk arbetsmarknad. Många av dem kommer inte hitta nya jobb, och i stället tvingas över i en kraftigt försämrad a-kassa. Men eftersom allt färre är med i a-kassan efter borgarnas påtvingade avgiftshöjningar, kommer många i stället tvingas söka socialbidrag. I dagsläget är det 152 000 arbetslösa som saknar ersättning från a-kassan, vilket är mer än en tredubbling sedan 2008. Vi pratar alltså inte bara om ett läge där folk blir arbetslösa, utan att de också kan riskera att hamna i extrema ekonomiska trångmål.
Massarbetslösheten är permanent och vi har fått vänja oss vid den som en ”normal” företeelse. Av en arbetskraft på omkring fem miljoner var 7,4 procent arbetslösa i december 2012. Det motsvarar ungefär 370 000 människor. Vid samma tid 2011 var 350 000 arbetslösa. Om vi rensar 2012 års siffror från säsongsavvikelser får vi en siffra på 7,8 procent och den allmänna trenden är uppåtgående.
Det måste sägas angående dessa varsel att ett varsel förstås inte är samma sak som en uppsägning. Nu handlar det emellertid om så stora siffror att det kommer bli betydande också om bara en mindre del av varslen leder till uppsägningar. Detta är en följd av en djup kris för det kapitalistiska systemet, inte en vanlig lågkonjunktur. På denna kris har borgarklassen ingen lösning. Regeringens satsningar på att skapa en låglönemarknad lyckas inte påverka siffrorna ens marginellt.
Vad har då arbetarrörelsen för offensiv lösning? Vill man kanske sänka arbetstiderna, och göra massiva satsningar på anställningar i offentlig sektor? Nej. Vill man drastiskt höja ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna så att människor åtminstone slipper fattigdom? Inte det heller.
LO och arbetarrörelsens båda partier Socialdemokraterna och Vänsterpartiet måste inse att vi befinner oss i en djup kapitalistisk kris. Många tror att man ska kunna satsa sig ur krisen. Men även om Sveriges statsfinanser för tillfället är goda i jämförelse med andra länders kan inte Sverige ensamt lyfta hela världsekonomin, där alla andra är på väg ned. Vi kommer oundvikligen dras med nedåt. Det finns ingen keynesiansk stimulanspolitik i världen som kan rädda oss ur den.
Det som behövs nu är en offensiv kamp för förbättringar. Kapitalet har under många år ökat sin andel av produktionsresultatet på arbetarlönernas bekostnad. Arbetarrörelsen, med LO i spetsen måste ta strid under parollen att det faktiskt ska vara kapitalet som öppnar på plånboken när notan för marknadsekonomins brister – det vill säga krisen – nu ska betalas. Vi måste försvara jobben och levnadsstandarden för arbetarklassen. Att börja med sex timmars arbetsdag och massiva satsningar på offentlig sektor, samt ett förstatligande av i första hand de riskkapitalbolag som skinnat skattebetalare i vårdsektorn de senaste åren är självklara krav.
Men en enbart defensiv kamp räcker inte, man måste också avslöja den verkliga orsaken till de försämringar man genomlever: det kapitalistiska systemet. Det är ingen lätt kamp att föra. Det räcker inte med voteringar i riksdagen eller kongressbeslut i ett fackförbund och kanske någon målsättning i kollektivavtalsförhandlingar. Det krävs offensiv kamp underifrån.
Varslen och krisen kommer att skapa en enorm ilska och frustration hos alla arbetare – vare sig de har arbete eller inte. Denna ilska kommer att komma till uttryck i lokala kamper av olika slag, och har i själva verket redan gjort det i flera fall. Den ilskan och frustrationen måste arbetarrörelsen mobilisera, samordna och rikta till en kamp mot försämringar, för förbättringar och för socialism.
Ansvaret vilar tungt på LO att inte göra några som helst eftergifter utan att ta strid. Arbetsgivarna har i många år levt gott på vår medgörlighet. Nu är det dags att betala tillbaka. Med ränta.