”Den mest högervridna Socialdemokratiska regering som Sverige någonsin har sett” – så beskrev Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt den nya överenskommelsen mellan socialdemokraterna och högern i måndags. Men nu ska Vänsterpartiet ändå släppa fram Löfven.
I ett internt mejl till partiets medlemmar under eftermiddagen har Sjöstedt förklarat sitt beslut med att alternativet till Löfven inte är nyval, utan att C+L röstar för Ulf Kristersson som statsminister med Sverigedemokraterna som stödparti.
Må så vara. Men därav följer inte att Vänsterpartiet ska ge sitt stöd till att samma politik med marginella skillnader ska genomföras med Stefan Löfven som avsändare.
Sjöstedt har flera gånger understrukit att detta beslut inte gör partiet till en del av samarbetet, utan att man ”är vänsteroppositionen”. I detta syfte har de presenterat sitt ”misstroendelöfte”, som ska realiseras när väl överenskommelsens innehåll kommer upp i riksdagen. I sammanhanget är det ett minst sagt tomt hot, vilket Löfven givetvis redan insett.
När S+MP-regeringen lade fram sitt förslag om en inskränkt strejkrätt i somras drogs Vänsterpartiet hot om att fälla regeringen tillbaka redan efter några dagar. Ingenting talar för att det skulle bli annorlunda den här gången. Partiledningen kan återigen hänvisa till att alternativet är Kristersson och SD.
Vänsterpartiet kan inte fortsätta nöja sig med det ”mindre onda” av två dåliga alternativ. Socialdemokraternas högerpolitik innebär att de kommer att försvaga sig själva ytterligare. Risken är uppenbar att de går samma väg som deras systerpartier i andra länder.
När alla andra partier är rörande överens om att man ska föra en aggressiv högerpolitik, och försöka lösa kapitalisternas problem på bekostnad av arbetarklassens löner, välfärd och arbetsvillkor, så behövs mer än någonsin en tydlig socialistisk opposition. Om Vänsterpartiets fortsätter på den inslagna vägen blir konsekvensen djupgående försämringar för Sveriges arbetarklass, utan att det finns någon tydlig opposition till vänster.
Till höger gnuggar Sverigedemokraterna händerna. De har på ett effektivt sätt tillåtits sätta dagordningen och tillsammans med de andra högerpartierna bestämma politiken, helt utan att behöva ta ansvar för den. De har nu ett drömläge inför nästa val, som återigen riskerar att bli deras bästa någonsin efter en mandatperiod där de kunnat framställa sig som det enda egentliga oppositionspartiet.
Alla seriösa aktivister måste ställa sig frågan hur vi ska kunna sätta stopp för högerpolitiken på allvar, och bygga en socialistisk opposition. Behovet har aldrig varit större för en öppen antikapitalistisk och socialistisk vändning, som bara kan börja med en fullständig brytning med den borgerliga politikens ruttna och misskrediterade spel.
Vänsterpartiets medlemmar bör inte stillatigande acceptera den väg som partiledningen nu slagit in på. De protester som redan hörts från många partiföreningar och distrikt visar förhoppningsvis början på en positiv utveckling.
Vad som nu behövs är en extra kongress vars första uppgift är att förtydliga Vänsterpartiets inställning till denna nya regering. Sjöstedt och förespråkarna för en gul röst menar att detta i sig inte innebär ett stöd, men endast att man inte förhindrar att regeringen bildas. De utlovar även att de ska motsätta sig alla de reformer och utredningar som nämns i överenskommelsen, men detta räcker inte. Vänsterpartiet måste undvika att ge denna regering någon som helst stöd. Man måste därmed också motsätta sig det samarbete som Sjöstedt eftersträvar med den nya regeringen. Annars är risken stor att Vänsterpartiet blir förknippade med en regering som med största sannolikhet kommer föra en arbetarfientlig politik.
I fackföreningarna måste vi förklara att det är nödvändigt att förbereda för en politisk generalstrejk, om vi ska kunna ha en chans att stoppa de föreslagna försämringarna av arbetsrätten och attackerna mot arbetarklassen. En mobilisering av arbetaklassen mot högerpolitiken skulle stärka vänstern även i riksdagen, under förutsättning att Vänsterpartiet kan bli rörelsens språkrör men därav krävs även att partiet tar tydligt avstånd från den nya regeringen.
På kapitalistisk grundval kommer ingenting att lösas. Vänsterpartiet måste överge sin roll som ett mindre stödparti till Socialdemokratin och i stället föra fram ett socialistiskt vänsteralternativ. I andra länder har stora socialdemokratiska partier kollapsat när de genomfört försämringar för arbetarklassen, och mindre partier – som Jean-Luc Mélenchons Upproriska Frankrike eller spanska Podemos – har växt kraftigt. Den möjligheten ligger öppen för Vänsterpartiet under förutsättning att de bryter med den nuvarande inriktningen. Partiet måste dessutom anta ett antikapitalistiskt och socialistiskt program, vilket är det enda som i förlängningen kan stoppa högerpolitiken och lösa arbetarklassens problem.
Artikeln uppdaterad den 17 januari.