Åttatimmarsdagen blev lag i Sverige den 1 januari 1920. Det säger sig självt att produktiviteten har ökat sedan dess, alltså att vi helt enkelt kan producera mer på kortare tid. Det borde vara en självklarhet att vi då också kan arbeta mindre. Men istället har den övervägande majoriteten av alla vinster av arbetets ökade produktivitet under nittonhundratalet tillfallit kapitalisterna.
Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är ett självklart krav för alla revolutionära arbetare och ungdomar. Det är en enkel paroll för en reform som alla arbetare uppenbart vinner på. De flesta minns fortfarande kravet sedan den framfördes mer aktivt av Vänsterpartiet, Ung Vänster och delar av fackföreningsrörelsen.
Kravet på sex timmars arbetsdag synliggör också klassmotsättningarna i samhället. Frågan är därför varför Vänsterpartiet inte driver detta krav mer aktivt idag. Men även om man drev kravet mer aktivt är det inte tillräckligt: man måste också förklara hur frågan kan vinnas.
Vänsterpartiets program
På Vänsterpartiets hemsida (vansterpartiet.se) hittar man förvånansvärt lite argumentation om sänkt arbetstid. Bland Vänsterpartiets officiella åsikter om ”Jobben” – som är det närmast liggande politiska ämnet – nämns inte ens arbetstidsförkortning som ett möjligt sätt att få bukt med arbetslösheten. Man har istället ett fokus på att skapa nya jobb som ska lindra klimatkrisen och fylla hålen som borgarna har grävt i den offentliga sektorn. Inga dåliga förslag, men varför nämns inte arbetstidsförkortning?
I Vänsterpartiets partiprogram står: ”En arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är en strategisk reform som skulle gynna arbetarklassen på flera olika sätt. Kampen mot arbetslösheten underlättas liksom fördelningskampen mellan arbete och kapital. Fördelningen av arbetstid och inkomster bland de arbetande kan också utjämnas. En daglig arbetstidsförkortning innebär också att det obetalda arbetet, som idag i stor utsträckning utförs av kvinnor, kan fördelas jämnare.”
Kortare arbetstid och bibehållen lön brukar ibland framställas som en reform som ”alla tjänar på”. Mängden och kvaliteten på det arbete som utförs per timme skulle öka och kostnaderna för sjukfrånvaro och arbetsskador skulle minska. Men i verkligheten skulle kapitalisternas profiter på det stora hela minska och inte öka. Den minskade profiten skulle ge en motreaktion i form av uppiskat tempo på redan stressiga arbetsplatser och krav på att arbetare till exempel ska utföra förberedande arbete på obetald tid. Varje sådan utveckling måste arbetarrörelsen då i sin tur ovillkorligen ta strid emot.
Det måste också göras tydligt att syftet med kravet är att förbättra arbetarklassens liv. Inte att göra det kapitalistiska systemet lite mera hållbart och lite mindre orättvist. Teorier om att ”alla tjänar på…” skyler över klassmotsättningarna och förvirrar arbetarklassen. För att vinna en strid måste man ha klart för sig vem fienden är.
För arbetarklassen innebär minskad arbetstid självklart bara fördelar. Att arbeta åtta timmar om dagen lämnar för de flesta inte mycket mer över än tiden som krävs för att återhämta sig inför nästa arbetsdag. Man skulle må bättre fysiskt och psykiskt, och få mer tid och ork över till annat. Det blir då också lättare att till exempel att aktivera sig politiskt. Inget av detta ligger i kapitalets intresse, som bara är ute efter att göra största möjliga vinst.
Hur kan vi vinna?
Det är otillräckligt att bara ha bra idéer, man måste också ha en uppfattning om hur man ska driva igenom dem. Hur tänker sig då Vänsterpartiet att man ska vinna frågan? Det finns ingen tydlig idé om detta, utan det verkar som att det ska ske på samma sätt som man alltid ”driver” frågor, alltså som en valkampanj. Som en partistyrelseledamot sa på ett möte om frågan: skarpt läge är det när man förhandlar med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Men denna fråga kan inte drivas igenom på det sättet, genom dörrknackning och förhandlingar med sossar och miljöpartister. Det måste vinnas genom klasskamp.
Vänsterpartiet borde driva på fackföreningarna att ta strid för kravet. Men då måste man också bryta med en anda som innebär att man inte ska ”säga åt” fackföreningarna (det vill säga dess ledning) vad den ska syssla med. Detta är i själva verket en anda som är kännetecknande för ett parti som knappast haft ett självständigt fackligt arbete på många år. Man saknar erfarenhet av att anknyta till och stärka radikala stämningar på golven. Man verkar helt ha förväxlat fackförbundens tröga ledningar med deras medlemmar.
Arbetarrörelsen och Vänsterpartiet har en lång historia av kamp för förbättringar som längre semester och kortare normalarbetstid med bibehållen lön. Men alla större reformer genomfördes under en expansiv fas för kapitalismen, under efterkrigstidens stora uppsving som sträckte sig fram till ungefär 1973. Kapitalet hade då helt enkelt ett annat utrymme för att acceptera reformer.
Den andra faktorn var att man var rädda för att om man inte gjorde några eftergifter, skulle man riskera att spä på mer radikala stämningar. Inte minst hade borgarklassen skrämts upp av den revolutionära vågen som följde direkt på andra världskriget. Detta är en av de främsta orsakerna till att man lyckades pressa igenom flera större reformer i de flesta länder i Västeuropa – stora reformer är alltid en biprodukt av revolutioner.
Idag är ”klasskompromissen” bruten. Sötebrödsdagarna är över. Kapitalismen är återigen på väg utför och slår på stora krigstrumman till försvar för Profiten. Att inbilla sig att man enkelt, utan någon större strid, eller genom parlamentariska förhandlingar, ska få igenom ett stort krav som sex timmars arbetsdag – i ett läge när kapitalisterna är hårt pressade av den kanske djupaste krisen någonsin – är en smula aningslöst. När det dessutom inte varit några större klasstrider i Sverige på många år, är det inte så konstigt att man har tappat styrfart i frågan.
Socialism?
Ett kapitalistiskt land med lite mer välmående arbetare är fortfarande ett kapitalistiskt land. Den avgörande frågan som måste besvaras är inte om Sverige blir ett bättre land med sex timmars arbetsdag, för det är alldeles uppenbart för alla arbetare. Frågan är hur vi kan använda kravet för att mobilisera mot och avslöja kapitalismen.
Man kan egentligen ställa frågan på två sätt. Antingen kan man abstrakt fråga sig om sex timmars arbetsdag i princip är förenligt med kapitalismen. Marx förklarade att kapitalisterna självklart kommer pressa upp arbetsdagens längd till ett fysiskt maximum, men att de lika självklart kan hindras av lagar. Hur lagarna ser ut avgörs emellertid av klasskampen, och det är riktigt att det inte finns någon historisk lag som hindrar arbetarklassen från att vinna en strid för sex timmars arbetsdag under kapitalismen.
Men detta är helt fel sätt att ställa frågan; den kan inte besvaras abstrakt, utan bara konkret. Den avgörs inte av tankescheman, platta ”analyser” baserade på närläsning av Kapitalets första band eller någon annan bok. Den avgörs av den ekonomiska situationen och bestäms i sista hand av den levande striden mellan arbete och kapital. Vi genomlever en av de värsta kriserna för kapitalismen någonsin där borgarklassen i alla länder, även Sverige, kommer intensifiera sina attacker mot de reformer vi fått igenom förr och öka sitt motstånd mot minsta lilla reform vi för fram. Kapitalet har inget ekonomiskt utrymme att ge med sig i denna fråga.
Att införa sex timmars arbetsdag i Sverige – rätt och slätt, utan förbehåll, vilket väl borde vara det vi vill? – kommer leda till att kapitalet flyr utomlands. Varför stanna i ett bångstyrigt Sverige när man kan plundra kinesiska arbetare? I själva verket måste kravet därför också kopplas till den internationella arbetarklassens kamp.
Allt detta visar att det är omöjligt att genomföra reformen utan att ta strid mot kapitalisterna, och i förlängningen hela det kapitalistiska systemet. I den rådande situationen måste sex timmars arbetsdag med bibehållen lön drivas som ett revolutionärt krav av hela arbetarrörelsen med fackföreningarna i spetsen. Detta är vad Vänsterpartiet borde föra fram. Det är nämligen det enda sättet att vinna frågan.
Marx förklarade att ökningen av arbetets produktivkraft (”produktiviteten” i borgerlig ekonomi) bär på en grundläggande möjlighet: att minska den nödvändiga mängden mänskligt arbete. Tekniken kan frigöra människan från arbete. Emellertid används den under kapitalismen tvärtom för att pressa upp takten och i slutändan tvinga arbetaren att jobba mer.
Kapitalismen håller en stor del av jordens befolkning i permanent arbetslöshet. Ett självklart första krav är att dela på jobben för att kunna sänka arbetstiden. Detta kan inte genomföras så länge kapitalisterna har kvar makten över produktionen, eftersom de då också bestämmer över vem som ska anställas och inte.
Vi behöver en nationaliserad ekonomi som står under arbetarklassens direkta kontroll, och som planeras i hela folkets intresse. Men man kan inte kontrollera det man inte äger. Det första steget är därför att överta produktionsmedlen, det vill säga fabriker och annat vi behöver för att producera, som idag ägs av ett fåtal superrika kapitalister och bankirer. Sex timmars arbetsdag är en naturlig första åtgärd, och kan vara ett första steg på vägen mot ett socialistiskt samhälle. Att på detta sätt koppla samman kampen för socialism med kravet om sex timmars arbetsdag är en av de viktigaste politiska uppgifterna i Sverige idag.
Christofer Bengtsson, medlem i Vänsterpartiet