Med 12,89 procent av rösterna har Sverigedemokraterna cementerat sin position i svensk politik. Deras 49 mandat gör dem till tredje största parti i riksdagen, och de har nu också mandat i alla landsting och saknar mandat bara i sex kommuner. Många är med rätta arga och upprörda över att ett rasistiskt parti med rötter i den fascistiska rörelsen har gjort så stora framsteg. Hur kunde detta ske och hur kan vi stoppa rasisternas framväxt?
Sverigedemokraternas framväxt är i sista hand ett resultat av kapitalismens kris. I samhället råder massarbetslöshet, otrygga anställningar, bostadsbrist. Välfärden blir sämre och situationen alltmer ohållbar inom skolan, vården och omsorgen. Högerpolitiken och krisen innebär ständiga försämringar av människors levnadsstandard. Många känner att de etablerade partierna inte längre har någonting att erbjuda, och har redan börjat söka efter andra alternativ.
Detta växande missnöje kan kanaliseras av socialistiska partier, men då måste de också uppfattas som att de står för ett alternativ till högerpolitiken. Men i stället för att förklara att massarbetslösheten och nedskärningarna beror på det kapitalistiska systemets kris och oförmåga att utveckla samhället, har Socialdemokratins ledning krampaktigt klamrat sig fast vid kapitalismen. Vänsterpartiet har framstått som ett enfrågeparti, som talat som om ett slut för vinster i välfärden löste alla samhällets problem. Valdebatten har i övrigt uteslutande handlat om mindre justeringar och enskilda förslag som inte löser något grundläggande. Ingen har pratat om socialism eller ens kamp för ett annat samhälle.
När man inte litar på att en röst på något av arbetarpartierna gör någon skillnad, vänder sig många arbetare i stället i protest åt ett annat håll. Krisen gör samtidigt att utrymmet för reaktionära och rasistiska idéer växer. Särskilt de mest utsatta och minst politiskt medvetna delarna av arbetarklassen och befolkningen blir mottagliga för invandrarfientliga förklaringar. Detta är orsakerna till Sverigedemokraternas framgångar.
Rasismen och krisen
SD är givetvis ett rasistiskt parti som grundats och drivs av personer med sådana åsikter. De har en hård kärna av rasistiska väljare och sympatisörer. Vissa kommer från den fascistiska rörelsen och andra har tidigare röstat på moderaterna. De är helt obekymrade av alla anklagelser om rasism, och röstar i själva verket på SD just därför att det är ett rasistparti. Men SD:s tillväxt innebär att det är fler än denna rasistiska kärna som nu stödjer partiet. Betyder det att rasismen växt? Vissa menar att SD:s framgångar i sig är tillräckliga bevis för detta. Men man måste skilja ett parti från deras väljare. Man måste också skilja en alltmer rasistisk politik – vilket tveklöst förs genom exempelvis Reva – från de åsikter som människor kan tänkas ha.
Olika undersökningar visar nämligen att befolkningen som helhet har fått en alltmer positiv inställning till invandring sedan 1990-talet, i strid med uppfattningen att rasismen växer. Det är värt att notera att fler är bekymrade över ökad främlingsfientlighet (78 procent) än över växande invandring (49 procent). De som höll med om påståendet att ”Det finns för många utlänningar i Sverige” var 52 procent 1993 men bara 36 procent hösten 2009. Enligt Eurobarometern 2011 anser 81 procent att invandring berikar landet och 95 procent stöder asylrätten, för att bara ta några exempel.
Sverigedemokraterna säger att de vill återupprätta ”det svenska folkhemmet” – en tid då det var lätt att hitta arbete och bostad, när välfärden fungerade och – detta är givetvis knäckfrågan – när vi hade mycket färre invandrare i Sverige. Och det är klart. Under efterkrigstiden fram till mitten av 1980-talet var arbetslösheten låg i Sverige. Människor fick det bättre, välfärden och trygghetssystemen byggdes upp och förbättrades samtidigt som lönerna ökade.
Nu hade detta ingenting att göra med att vi hade färre invandrare. Förutsättningarna var en snabb ekonomisk tillväxt till följd av den internationella kapitalismens och i synnerhet världshandelns snabba expansion, som gjorde att svensk exportindustri gick för högvarv. Dessa internationella förhållanden är nu sedan länge förbi och i stället ser vi överallt tecken på allvarlig kris. Detta har tvingat borgarklassen att inleda ett klasskrig, som riktar sig mot alla de landvinningar som arbetarklassen i västvärlden kämpat sig till under den föregående perioden.
I boken Så fick Sverigedemokraterna makt argumenterar LO:s före detta chefsekonom Dan Andersson för att: ”[Sverigedemokraterna har] lyckats exploatera den ekonomiska utsatthet många egenföretagare, arbetare och lägre tjänstemän lever i. Utsatta medborgare upplever att priset på deras arbete pressas samtidigt som priset på ett antal nödvändighetsvaror som bostäder och kollektiva kommunikationer stiger. Slutsatsen är att det finns en stor grupp i befolkningen som inte kan realisera sina livsdrömmar och i denna grupp fanns många av SD:s väljare år 2010.” (Dan Andersson)
En stor del av SD:s väljare drivs alltså inte främst av rasism, eller någon djupt rotad vilja att göra livet surt för invandrare. Snarare handlar det om en oro för framtiden. Det enda svaret som kommer från höger och de etablerade partierna är tomma ord om alla människors lika värde och allmänna vädjanden om tolerans. Samtidigt förs en ständig propaganda om ”invandringens kostnader”. I brist på bättre förklaringar accepterar många rasisternas reaktionära problemformuleringar. Är det inte bättre att de som redan är här får arbete först, innan vi släpper in fler människor? Hur ska välfärden gå ihop med ”massinvandringen”? Och så vidare.
I sista hand är rasismen inom massan alltid en brödfråga. Det finns inte tillräckligt med arbeten, bostäder och välfärd åt alla. Det finns ingen politisk kraft som ger ett perspektiv som handlar om att alla ska få det bättre genom gemensam kamp för ett annat samhälle. Vissa kommer då börja se om sitt eget, och småaktigt försöka trygga sin egen tillvaro även om det sker på bekostnad av andra. Jag först – min familj och min grupp först. Den härskande klassens rasism – och SD:s – är av ett annat slag. Den bygger på att försöka splittra arbetare och ställa dem mot varandra, vilket ökar i takt med att krisen förvärras. Det kan bara bekämpas med en solidaritet baserad på klass – gemensam kamp för förbättringar.
Vissa påstår att alla SD:s väljare är rasister. Vi som inte accepterar denna extrema överförenkling ”tycker synd om” SD:s väljare. Vi har ”tagit på oss safarihjälmen”, vilket ”är utmärkt för alla som vill normalisera den fascistiske talmannen och hans parti”, skriver Fredrik Virtanen exempelvis i en ledarkrönika i Aftonbladet. Virtanen med flera menar att antirasister rent moraliskt är förpliktigade att behandla SD och deras väljare som ett enda reaktionärt block, som vi måste etikettera som ”rasister”. Många som framhåller vikten av att vi inte ska ”tycka synd om SD:s väljare” gör det för att de oroar sig över att arbetarrörelsen ska ta SD:s framgång till intäkt för att anpassa sig till SD:s rasistiska politik och retorik. De tror att genom att vi helt enkelt ”tar avstånd” så kommer risken för anpassning att vara ur vägen. Men det blundar för att det är just arbetarrörelsens brist på mobilisering för ett verkligt alternativ och dess högerpolitik som är orsaken till att arbetare vänder sig till SD. Genom att fokusera på att ta avstånd från SD:s väljare så läggs skulden på arbetarklassen i stället för de unkna reformister som svikit arbetarklassen.
Men låt oss nu för ett ögonblick anta att alla dessa överförenklingar stämmer – alltså att alla SD:s väljare är rasister. I så fall är det ett ännu starkare skäl för att inte stanna vid anklagelser om rasism, utan att prata om andra frågor för att se till att de blir viktigare. Det hela är väldigt enkelt. För att stoppa SD:s framväxt måste vi vinna vissa av deras väljare, främst arbetare. Då kan vi inte framställa dem som våra fiender. Givetvis fortsätter vi demonstrera mot SD och tar avstånd från deras politik och SD som parti. Men SD:s väljare är inte en enda formlös massa av ”rasister”, utan är precis som samhället i övrigt delade längs klasslinjer. Slutsatsen är därför denna: Vi kan bara bryta SD:s framväxt genom kamp för att lösa arbetarklassens problem med socialistisk politik.
SD och fascismen
SD har en långt vidrigare, mer rasistisk och reaktionär retorik än något annat parti i riksdagen. Många säger därför att SD är ett fascistiskt parti. Men är det verkligen befogat? Detta är en viktig fråga. Som marxister menar vi att man måste basera sin taktik på en vetenskaplig definition av fascismen, och skilja det blödande såret från ett benbrott. Utan att veta vad för slags sjukdom vi har, kan vi knappast föreskriva någon medicin.
Fascismen är en rörelse baserad på småborgerligheten som riktar sig mot arbetarrörelsen. När borgarklassen i en period av djup kris inte längre har råd med ens existensen av en självständig arbetarrörelse, utan tvärtom måste göra allt för att säkra sina vinster, går de med viss tveksamhet in bakom fascismen. Med fascisternas hjälp upprättar de ett system av terror för att fysiskt krossa arbetarrörelsen genom att fängsla och mörda dess ledare.
Naturligtvis existerar fascismen redan innan borgarklassen bestämt sig för att försöka använda fascismen för att krossa arbetarrörelsen. Under 1920-talet, över ett decennium innan Hitler utsågs till rikskansler, ägnade sig fascisterna åt en så kallad stödtruppstaktik. Med polisens goda minne attackerade de demonstrationer, möten och strejklinjer. Som oberoende organisation hade de en större handlingsfrihet än den ordinarie polisen, och slogs inte sällan sida vid sida med polisen eller medan polisen bara såg på. Samtidigt backades det upp av domstolarna, där fascisterna gick fria från grova våldsbrott medan arbetarledare fick hårda straff för minsta förseelse. På samma sätt har den härskande klassen i Sverige under den senaste perioden öppnat upp för att använda nazistsekterna Svenskarnas parti eller Svenska motståndsrörelsen.
Men Sverigedemokraterna har inga stormtrupper. Deras verksamhet bygger inte på våld emot arbetarrörelsen och vänstern. Vi kommer knappast få se några SD:are komma springande med knogjärn för att attackera antirasistiska demonstrationer – och om det händer kommer partiledningen slänga ut dem illa kvickt. Den så kallade järnrörsskandalen hade till exempel knappast ens fått ett ögonbryn att höjas i ett riktigt fascistparti som grekiska Gyllene Gryning eller SMR – tvärtom är våldet mot invandrare, homosexuella och antifascister en grundbult i deras verksamhet. I SD var det en mindre skandal med avstängningar och timeouts som följd. Deras medlemmar tränas inte hur de ska attackera demonstrationer, till skillnad från hur det är i verkliga fascistorganisationer. Borgarklassen skulle därmed inte kunna använda sig av SD i den funktionen, som en fascistisk våldsrörelse. De fyller en annan funktion – att splittra arbetarklassen. Rasism och fascism har mycket gemensamt men är inte samma sak.
Det finns ingen mening med att klumpa samman Sverigedemokraterna med historiska rörelser som de har mycket lite gemensamt med. Begreppet fascism blir då snarare ett skällsord att ta till när man vill göra en riktigt kraftfull markering. Även om det garanterat finns många enskilda ideologiskt drivna fascister i SD – säkerligen majoriteten av partiets ledning – så räcker inte det för att karaktärisera hela partiet. Visst kan man hävda att fascismen är väldigt flexibel och inte har några problem att anpassa sitt demagogiska budskap – men då sluter man bara cirkeln. Just eftersom fascistisk ideologi är så flytande är det omöjligt att karaktärisera en rörelse som fascistisk eller inte uteslutande baserat på detta kriterium.
Med detta sagt råder det ingen tvekan om att SD har sina rötter i den fascistiska rörelsen. Bland de som grundade partiet 1988 fanns många nazister. Det var allt från gamla medlemmar i det nazistiska Nordiska rikspartiet till en ledamot i styrelsen i Malmö-avdelningen som hade varit Waffen-frivillig. Den tidiga retoriken var långt ifrån så städad som den putsade fasad man nu försöker visa upp. Men partier kan förändras, ibland också på ett grundläggande sätt. Det italienska kommunistpartiets ledarskap tog till exempel med sig större delen av partiet in i det nya Demokratiska partiet som de bildade tillsammans med Kristdemokraterna – de bildade alltså ett öppet borgerligt parti!
Sverigedemokraterna har också förändrats. De har kunnat öka sitt stöd i den utsträckning som de har distanserat sig från sitt fascistiska förflutna, som varit en hämsko för deras förmåga att växa i opinionen. På samma sätt har franska Front Nationals grundare Jean Marie Le Pen varit en belastning för partiet med sina uttalanden om att de nazistiska gaskamrarna var ”en detalj” och att ”herr ebola” skulle kunna lösa Europas flyktingproblem ”på tre månader”. Marine Le Pen, som tagit över taktpinnen från sin far, har varit tvungen att tydligt distansera sig från detta. Vi ser samma process inom SD, vars fascistiska bakgrund inte är en fördel utan ett problem i opinionen. Deras ”nolltolerans” mot rasism kan bara förstås mot denna bakgrund, som är ett sätt för dem att tona ned och distansera sig från de värsta rasistiska övertrampen och sitt förflutna.
Utan att vara fascister fungerar SD likväl som draghjälp för de renodlade fascisterna. Deras svans av näthatare, som tagit för vana att trakassera i synnerhet kvinnor med hot om mord och våldtäkter, står sida vid sida med de mer hårdnackade nazistiska våldssekterna. Men vi måste kunna skilja på dem som organisationer och fenomen för att utforma en riktig taktik. Mot fascisterna måste vi organisera ett fysiskt självförsvar genom självförsvarskommittéer. SD är däremot ett ”vanligt” borgerligt parti, med särskilt rasistisk och högerpopulistisk retorik, och måste därför bemötas på ett annat sätt – med politiska argument, demonstrationer och kamp.
Den etablerade högern utnyttjar rasism
Fyra veckor innan valet höll Reinfeldt det partiledartal där han pratade om att ”öppna våra hjärtan”. I en turbulent omvärld, med stora flyktingströmmar från Mellanöstern, sade han att det ”det svenska folket”, alltså arbetarklassen, måste vara redo på att fler flyktingar skulle göra att ”reformutrymmet” skulle minska. Med hull och hår svalde han villigt grundsatserna i SD:s hela retorik. Han försökte maskera det med fina ord, men vad han faktiskt sade var någonting väldigt enkelt: vi har inte råd med både flyktingmottagande och välfärd.
Enligt SVT:s vallokalsundersökning (VALU) röstade 30 procent av SD:s väljare på moderaterna i valet 2010. Bara 16 procent hade röstat på Socialdemokraterna. Med andra ord är det främst bland redan borgerliga väljare som de växt. Borgerligheten inser att de i ett givet läge kommer bli tvungna att basera sig på SD för att bilda regering. Det finns bara ett problem med detta – SD är ett hatat parti. I en undersökning innan valet frågade man vilket parti man skulle rösta mot, om man fick välja ett. Det var 49 procent som sade att man skulle rösta mot SD, följda av näst mest impopulära Feministiskt initiativ på 10 procent. Detta förklarar varför man trots en borgerlig majoritet i riksdagen ändå inte kunnat basera en högerregering på SD. Det är alltså mycket angeläget för dem att göra SD alltmer rumsrena, vilket sker genom två metoder: (1) närma sig dem politiskt, alltså bli mer rasistiska, och (2) i praktiken öppna för att släppa in dem i värmen samtidigt som man tar avstånd i ord. De har också börjat ge allt större utrymme åt nazister, för att få SD att verka mindre extrema.
Efter valet har en kampanj också påbörjats i borgerlig massmedia för att samarbeta med Sverigedemokraterna. DN-reportern Maciej Zaremba har till exempel skrivit att vi måste sluta ”stämpla människor” (det vill säga SD) som rasister. Själv drar han sitt strå till stacken genom att säga att integration måste bygga på ”insikter” som att man inte kan ”bli fullgod svensk utan att behärska språket”. Hårdare krav är hans melodi. Det är plötsligt mycket viktigt att ”lyssna på väljarna”, men varför har man i så fall inte lyssnat på de 90 procent som vill stoppa vinsterna i välfärden? De får ta till ett avancerat hyckleri för att kunna uträtta sitt egentliga ärende: att normalisera SD och rasismen.
Vi ser också att till och med S och MP accepterade att SD skulle få posten som andre vice talman. Sedan röstade man blankt i själva omröstningen för att låtsas att man stod för något slags motstånd. Ute i kommunerna pågår också en kohandel och förberedelser för parlamentariska samarbeten med SD, som banar vägen för en liknande utveckling på riksplanet. Detta är en förskjutning till SD:s fördel.
Vi måste bekämpa SD och se att ett ökat stöd för dem innebär att politiken kommer vridas åt höger. Men man kan inte stoppa normaliseringen av SD genom att klumpa ihop sig själv med alla ”demokratiska partier mot rasism”, som Vänsterpartiets ledande företrädare gjort. Det är ett sätt att ”isolera” SD som direkt spelar dem i händerna. På vilket sätt är Folkpartiets krav på språktest eller hårdare tag mot invandrare så annorlunda från Sverigedemokraternas rasism? Högerpartierna ger ofta stöd till imperialismens krig och ockupationer med mer eller mindre rasistiska motiveringar. De har inte tvekat att permanenta Fort Europa, där inga legala inresevägar finns och tusentals människor dör längs Europas kuster, dit de tvingats fly i jakten på ett bättre liv. De är helt enkelt inga antirasister och vänsterns uppgift är att just peka på att SD och den etablerade högern försvarar borgarklassens intressen emot hela arbetarklassen.
Den moderna rasismen är en produkt av kapitalismen. Den härskande klassen använder rasismen för att splittra arbetarklassen. De låter invandrare och särskilt papperslösa arbeta för slavlöner, samtidigt som de skyller dåliga villkor på dem. Det är just för invandrare som kapitalismens kris och massarbetslöshetens bördor är extra kännbara. Bland unga utrikes födda är arbetslösheten till exempel 70 procent högre än bland dem födda i Sverige. Men även om man är född här drabbas man av rasism. Ungdomar i förorten är vana vid rasistiskt motiverade polistrakasserier och att ofta i praktiken bli behandlade som andra klassens medborgare i sitt eget land.
Den härskande klassen utnyttjar och baserar sig på rasismen för att bevara sin makt och sina privilegier. Vi kan inte lita till högern, vars ”antirasism” i bästa fall handlar om ett tomma fraser om ”alla människors lika värde”, samtidigt som de allt tydligare accepterar SD:s idéer. Vänstern och arbetarrörelsen måste föra kampen mot rasismen ensamma.
Vänsterpartiet måste ta upp kampen
SD kan nå framgång genom att luta sig på de många fördomarna som florerar inom arbetarklassen. Vi kan naturligtvis aldrig ignorera eller acceptera några rasistiska åsikter inom arbetarrörelsens organisationer. Men de vi har att vinna är hundratusentals oorganiserade eller i vart fall helt inaktiva arbetare, där många från början har ett lågt klassmedvetande. Vi måste skilja på den organiserade demagogi som Sverigedemokraterna och den härskande klassen använder – och alla de vanliga arbetare som till viss del gått på denna retorik.
I Frankrike vann socialistpartiets kandidat François Hollande presidentvalet 2012 på en plattform för slut på åtstramningarna. Men i strid med vad han lovat i valet fortsatte han med få förändringar samma högerpolitik som Sarkozy genomfört innan. Till vänster om socialistpartiet kompromissade Kommunistpartiet (PCF) och Vänsterpartiet (PdG) med regeringspartierna ute i kommunerna i syfte att behålla olika avlönade politiska poster. Detta gjorde att de inte sågs som ett alternativ, vilket var en viktig anledning till att Front National lyckades skrapa hem 25 procent i EU-parlamentsvalet 2014. I synnerhet är det tydligt att FN nått framgångar genom att de pratat mer om fransmännens fattigdom än om invandringen. De försöker låta som att de är vänster, vilket kan nå framgång när vänstern inte gör det.
Vänsterpartiet måste skilja ut sig genom att utgöra en revolutionär socialistisk opposition, som skiljer sig från alla andra riksdagsparter. Vi måste avslöja SD som en del av samma kapitalistiska etablissemang som de andra högerpartierna. SD har till nittio procent röstat med alliansen i avgörande omröstningar och försvarar i grunden samma system: kapitalismen. Man borde säga rakt ut: Den enda riktigt relevanta skiljelinjen i svensk politik går idag mellan de som försvarar kapitalismen, vilket innebär försvar för fortsatta nedskärningar och försämringar för arbetare, och de som kämpar för ett socialistiskt program för förbättringar även om det inte råkar passa en liten klick bankirer och kapitalister.
Vi måste tålmodigt förklara vårt alternativ. Utan att vackla en millimeter i vår antirasism, måste vi prata om klasskamp och om de verkliga skurkarna i det här samhället. Vi måste prata om behovet för arbetare att kämpa tillsammans med invandrade arbetare, och arbetare i hela världen, mot den gemensamma klassfienden. Vi kan vinna en del genom agitation men detta är någonting man lär sig bäst genom konkreta kamperfarenheter. Först under revolutionen kommer vi helt övervinna dessa motsättningar, då alla artificiella splittringar mellan arbetare, baserade på kön, religion, etnicitet, och så vidare, tenderar att försvagas eller helt smälta bort.
Det kapitalistiska systemet kan inte ens tillgodose grundläggande behov som att ge folk en lägenhet och ett jobb att gå till. Samtidigt lever ett fåtal ett lyxliv. Det finns parasiter i det här samhället, men de heter inte Muhammed och har städjobb, utan de heter Wallenberg eller Stenbeck och äger den svenska industrin. De äger de stora bankerna och monopolen och har därmed makt att fatta alla viktiga beslut i samhället.
Det finns inga ”svenska” arbetare, utan bara den internationella arbetarklassens enhet. Vi måste föra ett flerfontskrig mot SD, men detta måste bygga på ett socialistiskt program. Denna rörelse måste börja byggas på landets arbetsplatser, och den kampen måste arbetarrörelsens ledning ta sitt ansvar för att påbörja idag.