Fyra år av högerpolitik. Detta kommer att bli den oundvikliga följden av de förhandlingar som närmast ska avgöra färg på de politiker som får plats vid köttgrytan.
Högern och den härskande klassen pressar på för en ren alliansregering. Det viktigaste för den härskande klassen är det som de kallar för en hög ”reformtakt”, för att ”stärka den svenska ekonomin”.
Detta är nyspråk för hårdare nedskärningar och attacker mot samhällets svaga. För att garantera kapitalets vinster ska man fortsätta tvinga cancersjuka att gå och jobba, hålla fattigpensionärerna fattiga, och tvinga in de arbetslösa i än fler varianter av förnedrande och meningslösa jobbträningsprogram.
Sveriges kommuner och landsting har visat att underskottet i välfärden kommer att växa till 62 miljarder fram till 2022. Hur problemet med det som redan är ett gapande hål i välfärden ska lösas är uppenbart – det ska fortsätta ske på arbetarklassens bekostnad.
I potten ligger nu även lagen om anställningsskydd och frågan om sänkta löner för de som redan tjänar sämst. Socialdemokraterna tillsatte redan i våras en utredning om höjd pensionsålder, och har redan lagt fram förslag om en inskränkt strejkrätt.
Strategin att gå åt höger och neutralisera SD genom att ta över deras politik har varit en fullständig katastrof för Socialdemokraterna. Det är första gången någonsin som Socialdemokraterna får mindre än hälften av rösterna bland LO-medlemmar. Detta är en överlevnadsfråga för partiet, där man har allt att lära sig av det brittiska Labours enorma framgångar under vänsterledaren Jeremy Corbyn.
Enligt Valu var det välfärdsfrågorna som var de viktigaste för väljarna. Invandringen kom först på åttonde plats. Detta är ett mycket positivt besked, och borde ingjuta den socialistiska vänstern med självförtroende.
Men det kommer inte att räcka med enskilda justeringar inom systemets ramar. Den kapitalistiska ekonomin följer bestämda lagar, och bär på inneboende motsättningar som leder till kriser, krig och arbetslöshet. Utrymmet krymper för de betydelsefulla reformer som arbetarklassen har kämpat sig till under flera årtionden.
Men det finns ingen anledning för Vänsterpartiet att ta ansvar för den politiska instabiliteten. Den politiska krisen är bara ett tecken på det kapitalistiska systemets återvändsgränd. Ingen regering som kommer att innebära fortsatt högerpolitik förtjänar eller bör få något stöd.
Det är dags att ta radikala steg åt vänster. Ett första steg är att Vänsterpartiet förklarar öppet att kapitalismen inte fungerar och att vi behöver en socialistisk revolution. Först när arbetarna tar makten över ekonomin – och tar över de enorma rikedomar som den härskande klassen nu använder till skatteflykt, spekulation eller lyxkonsumtion – kommer vi på allvar att kunna sätta stopp för högerpolitiken.
Vägen ligger öppen för att börja bygga en rörelse mot nedskärningarna och försämringarna. Frågan är om vänstern kommer att plocka upp handsken.