Den 2-6 juni har Ung Vänster kongress. Då kommer en verksamhetsplan antas och ett nytt principprogram, då det gamla skrivits om. Anledningen som gavs till att skriva om principprogrammet, var att göra det språkligt bättre, kortare och att integrera feminismen i hela principprogrammet. Det skulle inte ändras politiskt. Men det nuvarande förslaget till principprogram innebär flera viktiga politiska förändringar. Man tar bort nästan alla kritiska skrivningar om Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, man tar bort kommunismen som mål och vattnar ner synen på staten. Vilken syn vi ska ha på staten är den fråga som förmodligen kommer bli den hetaste diskussionen. Särskilt då synen på den svenska välfärdsstaten. Därför har vi i Avanti skrivit denna artikel, som handlar om den svenska välfärdsstaten.
Ändringarna i programmet
Om skrivningarna om staten går igenom, går vi från att ha haft en kritisk syn på välfärdsstaten, från att ha sett det som en klasskompromiss som byggdes upp under en väldigt speciell tid, till att se välfärdsstaten i Sverige som något som inte helt och hållet är en borgerlig stat.
I det nuvarande principprogrammet skriver man: ”Statens funktion har alltid varit att befästa den rådande ekonomiska ordningen och den härskande klassens makt. När den svenska borgarklassen störtade den då rådande samhällsordningen och banade väg för kapitalismen stiftades nya lagar och nya institutioner restes för att upprätthålla den nya ordningen. Statsapparatens funktion blev att befästa den nya borgerliga samhällsordningen i stort; ekonomiskt, politiskt och socialt. Statens roll i den moderna kapitalismen är ytterst att garantera kapitalismens långsiktiga överlevnad. Stora ekonomiska och sociala förändringar av samhället har genomförts men detta har inte inneburit att statens klasskaraktär har ändrats.”
Och längre ner: ”Statsapparaten, det socialdemokratiska partiet, de stora kapitalintressena och arbetarrörelsens organisationer har i Sverige haft ett utvecklat samarbete. Dessa drag av korporativism har lett till byråkratisering och centralism samt bildandet av ett elitskikt inom delar av arbetarrörelsens organisationer och det socialdemokratiska partiet som delvis haft gemensamma intressen med kapitalet.”
I förslaget till principprogram skriver man nu: ”En av statens funktioner är att försvara det kapitalistiska systemets överlevnad, men staten påverkas samtidigt av styrkeförhållanden i samhället.”
Och: ”För vår del är det helt avgörande att se till att staten fortsätter att demokratiseras. Statsmakten ska också användas för att demokratisera ekonomin.”
Och i ett nytt stycke som heter välfärdsstaten skriver man: ”Framväxten av välfärdsstaten förutsatte en omfattande förskjutning av maktförhållanden i samhället till förmån för arbetarklassen. Detta tvingade borgarklassen att gå med på kompromisser, som innebar att resurser kunde användas för att genomföra sociala reformer. Under de senaste decennierna har ett omfattande systemskifte genomförts i Sverige. Systemskiftet har skett stegvis och varit olika omfattande under olika perioder. Under 1980-talet tog utbyggnaden av välfärden slut, och under krisåren på 1990-talet genomfördes stora nedskärningar och försämringar. De borgerliga regeringarna under 2000-talet har slutfört systemskiftet genom att attackera de grundläggande förutsättningarna för den generella välfärden.”
Visst finns det även i det nuvarande principprogrammet skrivningar som är lite skönmålande gällande välfärdsstaten och visst finns det skrivningar i förslaget till nytt principprogram som beskriver statens repressiva karaktär och att den svenska statens grundläggande karaktär inte förändrats. Men de skrivningarna är betydligt färre och på det hela så är det ett betydande steg åt höger som man tar med detta förslag. Utvecklingen från 80-talet och framåt, beskrivs som systemskifte, från ett system till ett annat. Den svenska välfärdstaten beskrivs som något helt igenom positivt, som en kompromiss endast från borgarklassens sida.
Även om vi tycker, precis som många ung vänstrare att det är otroligt dåligt att de försöker ändra synen på staten, så är det samtidigt så att denna syn är den som flera, särskilt i ung vänsters ledning, har. På det sättet är det bra att det kommer upp till debatt. Detta kan inte heller komma helt och hållet som en överraskning. I flera år har man, framförallt förbundsstyrelsen, skönmålat efterkrigstidens Sverige, med uppbyggandet av välfärdsstaten. Man har alltmer velat tysta ner kritik mot Socialdemokraterna och Fackföreningsrörelsen ”då det går dåligt för dem och då de är under attack”.
Denna fråga är avgörande för Ung Vänster. Det handlar inte bara om vilket förhållande vi har till staten idag, utan även vad vi tänker kämpa för. Vad vårt mål är. Tror vi att en återgång till efterkrigstidens Sverige är möjlig? Är det dit vi vill komma?
Välfärdsstaten
För att kunna ha en korrekt syn på staten och välfärdsstaten måste vi se det konkret, vi måste undersöka välfärdsstatens uppkomst, se den i dess historiska kontext och analysera den utifrån det. Välfärsstaten förutsatte framförallt två saker: en stark arbetarrörelse med en reformistisk ledning och en enorm tillväxt i ekonomin. Årtiondena innan andra världskriget präglades av hård politisk och facklig kamp. De första årtiondena av 1900-talet var Sverige ett av de länder med flest konflikter mellan arbete och kapital.
Storstrejker genomfördes 1902 för allmän rösträtt, likaså en storstrejk 1909 till följd av lågkonjunkturen och arbetsköparnas hårdare attacker med lönesänkningar och avskedanden. Mellan åren 1900 och 1907 ökade antalet fackförbund från 34 till 40, de till förbunden anslutna avdelningarna från 1071 till 2604 och antalet organiserade arbetare från 65 800 till 230 700. Sverige var ett av de mest välorganiserade länderna, med ett stort Socialdemokratiskt parti och stora fackföreningar. Men redan tidigt fanns tecken till reformism, det fanns en tveksamhet hos LO:s ledning att ta strid kring stora frågor. De var tveksamma till storstrejken 1902 och än mer 1909, som ledde nederlag mycket på grund av ledningens otillräckliga förberedelser och dess kapitulation tidigt under strejken. Likaså fanns det tidigt tecken till opportunism som utvecklades till reformism hos Socialdemokraterna.
Storstrejken 1909 ledde till att många lämnade fackföreningarna och många medlemmar var extremt missnöjda med hur ledningen hade hanterat strejken. Det missnöjet ökade under krigsåren då lönerna sjönk, anställningarna blev osäkrare, priserna steg och samtidigt gjorde arbetarrörelsen lite för att kanalisera missnöjet.
Missnöjet ökade även med Socialdemokraterna, på grund av deras tendens att kapitulera inför liberalerna och för att de under första världskriget slutit borgfred med borgarklassen, alltså gått med på att inte kämpa för förbättringar under kriget. De ställde sig alltså öppet bakom borgarklassen, liksom Socialdemokratin gjort i andra länder. Detta ledde till en splittring av arbetarrörelsen år 1917, då ryska revolutionen utbröt och då hungersupplopp bröt ut i april i Sverige, då ungdomsförbundet lämnade partiet och bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. De anslöt sig 1919 till Kommunistiska internationalen och bytte namn till SKP – Sveriges kommunistiska parti.
De hårda konflikterna i samhället och inom arbetarrörelsen tvingade gång på gång ledningen att agera och de drevs åt vänster flera gånger, framförallt åren 1917-1920 och åren efter andra världskriget. Det var den hårda kampen i samhället som trots ledningens vacklande ledde till den allmänna rösträttens och 8 timmars arbetsdags införande.
Det är kampen som gjorde Sverige till ett av de mest välorganiserade länderna. Men ledningen för SAP, utnyttjade kampen för att införa reformer men inte för att avskaffa kapitalismen. Åren 1917-1918 var det revolutionära stämningar i Sverige, med strejkvågor och massdemonstrationer. På vissa håll bildades även små varianter av sovjeter. Denna kamp hade utan tvekan kunnat kanaliseras i en kamp för socialism. Men LO-ledningen och SAP:s ledning satte stopp för det. Då Socialdemokraterna hade regeringsmakten ihop med liberalerna genomförde man rösträtt för att kväva revolutionen. Det nya partiet, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, var för litet och för förvirrat för att kunna ta ledningen i rörelsen, även om stödet för dem växte enormt under de första åren. Under 20-talet präglades SKP av förvirring och hårda interna konflikter till följd av byråkratiseringen av tredje internationalen. De som hade gått över till SSV var knappast homogena. Det var en blandning mellan hårda kommunister (en del som senare blev hårda stalinister) ”liberaler” och folk som vacklade mellan marxism och centrism. Liberalerna lämnade 1921, då de inte ville underordna sig internationalens ledning, 1924 uteslöts bl a Zäta Höglund och med honom lämnade en majoritet av partiet. 1929, efter att man under några år växt och ökat sitt inflytande framförallt fackligt så splittrades partiet igen när en majoritet lämnade med Karl Kilbom och Nils Flyg.
30-talet präglades av kris i ekonomin, hård kamp mellan arbete och kapital och strider mellan kommunister och socialdemokrater. På den fackliga fronten hade vi 1931 Halmstadskravallerna och massakern i Ådalen, 1932 strejkerna i Klemensnäs och Sandarne, 1933 strejker inom handelsflottan och byggnadsindustrin. År 1930 var 26234 antingen ute i strejk eller lock-outade, 1934 var det 47367. Under nästan alla dessa konflikter tog man in strejkbrytare. Under nästan alla konflikter gav Socialdemokratin antingen ett tveksamt stöd till de strejkande arbetarna eller ställde sig helt fördömande till kampen. Inom fackförbunden rådde hård kamp mellan kommunisterna och socialdemokraterna, hade kommunisterna inte fört en ultravänsteristisk taktik och haft en sådan sekteristisk inställning gentemot Socialdemokratin hade man kunnat vinna över fler än vad man gjorde.
Trots ultravänsterismen hos SKP vann man ändå över många arbetare som var upprörda över Socialdemokratins fjäskande för arbetsköparna. Socialdemokraterna skrev 1933 i sin tidning Ny Tid ”Vi sympatiserar inte med byggnadsfackens arbetares skråpolitik… Vi upprepar att det vore ödesdigert, om en oresonlig politik från byggnadsarbetarnas sida skulle sätta käppar i hjulet på regeringens arbetslöshetspolitik.” (cit. Efter Arkiv nr 2, s 63) Det finns en bild av att Socialdemokratin använt klasskamp som medel för att kunna tvinga igenom reformer. Det är sant att de inte hade kunnat driva igenom reformer om det inte vart för arbetarkampen, men det betydde inte att Socialdemokratin var positivt inställd till kamp. I de flesta fall tyckte de att det störde arbetsfreden och att arbetarna ville gå för långt. De motverkade strejker, la sig i konflikter och presenterade medlingsförslag och satte press på LO att stoppa strejkkrav. Saltsjöbadsavtalet 1938 var ett resultat av en allt större irritation från LO-ledningens och SAP:s sida över att förbunden allt för ofta tillfrågade sina medlemmar om deras åsikter och att de inte underordnade sig LO-ledningen. Saltsjöbadsavtalet ledde till en centraliserad fackföreningsrörelse, större svårigheter att ta stridståtgärder och att den lokala strejkrätten i princip avskaffades. Arbetsfred var dess målsättning och även om det inte lyckades att sätta stopp för all kamp så verkade det återhållande på den fackliga kampen. Precis som innan andra världskriget var det kamp som efter andra världskriget tvingade igenom reformer. Men det tycktes ännu svårare att få med ledningen i LO och SAP på det. Metallstrejken 1945, strejk i livsmedelsindustrin (19 000)1953, våren därpå 4 000 hamnarbetare i vild strejk, dessa ledde till ytterligare centraliseringar av LO, förhandlingarna fördes nu upp till LO ledningen. 1969 utbröt den stora gruvstrejken i Kiruna, som var en vild strejk i det statliga företaget LKAB. Det var början på en rad vilda strejker som genomfördes de följande åren och ledde till införandet av LAS och MBL.
Den svenska välfärdsstaten byggdes upp som en konsekvens av hård kamp från arbetarklassen. Att den inte nådde längre än till reformer och kompromisser beror på arbetarrörelsens ledning. De har hållit tillbaka kamp sedan innan 20-talet och pressats till handling av medlemmarna. Stundtals har de gått till vänster, som en konsekvens av facklig och politisk kamp. Men trots hård kamp, så var det först efter andra världskriget som den svenska välfärdsstaten verkligen kunde byggas upp. Perioden efter andra världskriget var en mycket speciell period. Europa var i ruiner, på många håll hade borgarklassen flytt.
Den enorma revolutionära våg som bröt ut i slutet av andra världskriget och efter tycktes oövervinnerlig, den svepte över Europa och Asien. I England vann Labour en brakseger, de nationaliserade flera stora företag och genomförde flera förbättringar. Revolution bröt ut i slutet av andra världskriget i Frankrike och Italien, i Östeuropa föll borgarklassen som ett korthus och Sovjet kunde utöka sin sfär, i Kina kom Mao till makten, i Indien rasade klasskampen och befrielsekampen. Med Sovjetunionen som den segrande makten, kom kommunistpartierna att bli ledande i dessa kamputbrott. Men de förrådde den, precis som Socialdemokratin gjort efter det första världskriget. Då deras makt hade kunnat hotas av en segrande revolution, såg de till att revolutionerna antingen slogs ner som i Grekland, Italien, Spanien osv. eller se till att de inte ledde till äkta arbetarstater, utan deformerade arbetarstater under deras kontroll som i Östeuropa. Stalinismen och på vissa håll Socialdemokratin räddade kapitalismen. Med Marshallplanen från USA kunde Europas industri byggas upp på nytt, detta gav ett enormt uppsving i ekonomin som varade i stort sett till krisen 1974.
På grund av att produktivkrafterna utvecklades så pass mycket, på grund av enorma vinster kunde borgarklassen tillåta att en välfärd byggdes upp (i västvärlden) och att reformer genomfördes, utan att det hotade deras vinster, med en större arbetsfred som följd. Sveriges industri som inte förstörts under andra världskriget kunde exportera varor och göra vinster som aldrig förr. Detta läge förändrades med krisen 1974. Det påbörjade en process av hårda motattacker från borgarklassens sida.
Under 80-talet genomfördes flera privatiseringar, 90-talets kris påbörjade eran av nedskärningar, attacker och privatiseringar i stor skala. Arbetarrörelsens ledning trodde att man kunde fortsätta samarbetet, ville inte tvingas kämpa vilket gjorde att man accepterade nederlag efter nederlag. Idag har vi en borgerlig regering som hotar att upplösa det som vi vunnit en gång i tiden. SKP, efter att ha stenhårt följt de många kursändringarna från Komintern, intog så småningom en mer självständig hållning gentemot Sovjet och har under efterkrigstiden tjänat som en pådrivare åt vänster för Socialdemokratin. Man lyckades inte hitta en balans mellan sekterism och opportunism gentemot SAP. Man lyckades aldrig vinna majoriteten av arbetarklassens stöd. Men man är trots det ett av de traditionella arbetarpartierna för arbetarklassen i Sverige. Vänsteralternativet.
Under hela vår historia har Vänsterpartiet och Ung Vänster varit kritiska till välfärdsbygget. Till kompromisserna. Nu när välfärdsbygget monteras ner, ska vi helt plötsligt romantisera perioden då det byggdes upp? Den svenska modellen är en klasskompromiss. Från båda håll. SAP:s och LO:s ledning har gång på gång sålt ut arbetarklassen(inte sällan med stöd från Vänsterpartiet). Den svenska staten är precis som alla andra kapitalistiska stater i sista analys ”speciella förband av väpnade män”, som Lenin och Engels uttryckte det. Vad som menas med det är att om man skär bort allt i staten som inte är nödvändigt för kapitalismens upprätthållande så är det polisen och armén kvar. All påbyggnad tjänar dock sitt syfte. Det ger staten ett mer humant ansikte. Det döljer klassmotsättningarna. Även de sociala institutionerna, som skolan, tjänar syftet att hålla nere arbetarklassen.
Den svenska staten är och har alltid varit sedan kapitalismens införande, borgarklassens vapen. I den mån som socialdemokratin använt den har de blivit en del av borgarklassens vapen. Oavsett vem som sitter i regering, oavsett hur riksdagen ser ut så är det en borgerlig stat så länge som regeringen inte går utöver kapitalismens gränser. Vårt mål bör inte vara en tillbakagång till efterkrigstiden. Även om vi skulle vilja, så skulle det heller inte gå. För att nå samma tillväxt i ekonomin som efter andra världskriget så skulle det krävas nästintill likadana förhållanden. Idag har borgarklassen inte råd med kompromisserna längre.
Om vi vill uppnå samma grad av välfärd som vi hade innan och nå längre måste vi kämpa för socialism. Vi måste vara beredda att gå så långt som SAP aldrig vågade. När kamp kommer till Sverige måste vi vara beredda. Men Vänsterpartiet är i mångt och mycket lika reformistiskt som SAP, fast mer vänster. Ska vi kunna kämpa på rätt sätt måste arbetarrörelsen hitta tillbaka till sina rötter – till marxismen.