Kapitalismens impopulär i USA: Oro i bestens buk?

Den senaste utgåvan av The Economist (7 april 2011) klagade över “Kapitalismens avtagande popularitet”. Man behöver inte vara ett geni för att förstå att trettio år eller mer av nedskärningar i välfärden, storskaliga privatiseringar och konstant tryck på arbetarna på arbetsplatsen förr eller senare kommer att sluta med att vanliga arbetande människor ifrågasätter systemet som är ansvarigt för denna politik. Det vill säga kapitalismen.

Artikeln inleder med: “stigande skulder och förlorad produktion är de gemensamma måtten på kostnaden för den finansiella krisen. Men en ny global opinionsundersökning visar en annan, kanske mer allvarlig form av skada. Allmänhetens fallande stöd för kapitalismen”.

De mer intelligenta av kapitalets strateger tar sådana undersökningar på allvar, och av goda skäl. De förstår att om miljontals människor anser att deras system är bra, ett som levererar, d.v.s. ett system som ger en rimlig levnadsstandard och ett system som verkar ha en bra framtid, eftersom det är säkert. Kapitalistklassen håller inte fast vid makten enbart genom att kontrollera statsapparaten, polisen, armén och domstolsväsendet, massmedia och utbildningssystemet. Den måste också hålla fast vid medvetandet hos miljontals vanliga arbetande människor och få dem att tro att trots alla sina brister är kapitalismen det bästa av alla möjliga socioekonomiska system. Men inte ens kontroll över staten, medierna och utbildningsväsendet är nog för att detta mysiga system ska förbli orubbat. Alla dessa andra styrmedel bryter samman om systemet inte kan tillhandahålla åtminstone en rimlig, dräglig tillvaro för majoriteten av folket.

Arbetare kan stå ut med en hel del, så länge de kan fortsätta betala hyran eller boräntan, sätta mat på bordet till sina familjer, så länge det finns en fungerande skolsystem, sjukvård o.s.v. De kan t.o.m. acceptera en viss grad av försämring av sådana tjänster. De kan motvilligt acceptera vad deras fackförening eller partiledarna säger när de presenterar sådana attacker som “tillfälliga” och ett pris att betala för att förbättringar i framtiden.

Poängen är att det finns en gräns för allt detta. Om en sådan situation varar för länge, om uppmaningarna till arbetarna att göra uppoffringar upprepas om och om igen, och om mitt i allt detta världen skakas av en enorm finansiell kris som sedan leder till växande arbetslöshet och åtföljs av stigande inflation, då är alla medel som kapitalistklassen har till förfogande att övertyga folk om att deras system är det bästa möjliga tillgängliga inte längre tillräckligt och saker börjar förändras.
Den skenbart “plötsliga” Arabiska revolutionen är ett tecken på detta, liksom massrörelserna i de avancerade kapitalistiska länderna. I Frankrike under hösten såg vi 3,5 miljoner människor ute på gatorna i protest mot Sarkozys åtstramningsåtgärder. I Grekland har vi sett generalstrejk efter generalstrejk. I Storbritannien den 26 mars såg vi allt mellan 500 000 och 800 000 arbetare och ungdomar i protest mot Camerons drakoniska åtstramningspolitik. Det var den största fackligt organiserade demonstrationen i historien i Storbritannien. I USA såg vi magnifik uppslutning i Madison, Wisconsin.

Det som händer i USA måste verkligen oroa den härskande klassen i USA. De togs på sängen av den Tunisiska och Egyptiska Revolutionen, men det vi ser i Wisconsin visar att revolutionen inte endast sker i de arabiska länderna. Den är i luften överallt.

The Economists artikel påpekar nämligen att det har skett kraftiga förändringar i opinionen i USA: “Det är mest talande i landet som har används för att förkroppsliga fri företagsamhet. 2002 ansåg 80% av amerikanerna att den fria marknadens världens bästa alternativ. 2010 hade det stödet fallit till 59%…” det största fallet var faktiskt mellan 2009 och 2010 då det sjönk från över 70% till under 60%.
Denna siffra är dock ett genomsnitt för alla samhällsklasser. Om vi tittar på yttranden från vanliga arbetande människor, särskilt de i botten på inkomststegen, får vi en ännu större skillnad i opinionen. Artikeln fortsätter: “Det avtagande stödet för kapitalismen syns väldigt väl bland amerikaner som tjänar under 20 000 dollar/år. Deras stöd för den fria marknaden har sjunkit från 76% till 44% på bara ett år. “
Så vad vi har nu är en majoritet av lågavlönade amerikanska arbetare som inte längre har de illusioner de kan ha haft i det förflutna. Detta är en viktig utveckling av situationen i USA och det tyder på att mer kamp är på väg som den vi nyligen såg i Wisconsin.

Kanske kan den amerikanska överklassen trösta sig med resultaten för Frankrike som visar att endast 6% av den franska befolkningen “starkt” stödjer den fria marknaden. Detta är ytterligare ett fall från den redan låga siffran 8% 2002. Om man lägger till dem som säger sig vara “ganska överens” med tanken på att kapitalismen är ett överlägset system stiger den totala siffran till 30%, men detta är fortfarande en kraftig nedgång från 42% 2002. Om vi lägger till dessa siffror Sarkozys popularitet som visar att endast 29% av befolkningen är nöjd med hans prestation – hans sämsta betyg sedan han kom till makten 2007 så kan vi se att franska kapitalismen också har stora problem. I större delen av Europa ser det ut på liknande sätt. Och även en ekonomisk jätte som Japan visar minskat förtroende för det kapitalistiska systemet, där 50% antingen är “starkt” eller “något” kritiska mot tanken på att marknadsekonomin är det bästa systemet.

Inte överraskande visar undersökningen också att de länder där en betydande majoritet av befolkningen anser att kapitalismen fungerar är de länder som för närvarande har högkonjunktur, som Kina, Brasilien och Tyskland. Vad som händer när dessa ekonomier saktar ner syns inte i opinionsmätningarna. Vi kan tryggt förutspå att människors åsikter kraftigt kommer att förändras även i dessa länder, precis som de har förändrats i USA och större delen av Europa.

Undersökningen som citeras i The Economist utfördes av GlobeScan. Dess ordförande Doug Miller uttryckte viss förvåning över resultatet när han sade att: “Amerika är det sista stället vi skulle ha förväntat oss att se en så kraftig nedgång i förtroendet för fri företagsamhet. Detta är inte goda nyheter för företagen” tillade han. Undersökningen visar att amerikanska företag är nära att förlora det sociala kontraktet med vanliga amerikanska familjer som har gjort det möjligt för amerikanska företag att lyckas i världen. Inspirerat ledarskap kommer att behövas för att vända denna trend.“

Denna skarpa sväng i opinionen i det största och mäktigaste landet i världen bådar gott för klasskampen under den kommande perioden. Borta är de dagar då USA var landet med den “amerikanska drömmen” där alla kunde bli framgångsrika genom hårt arbete och ansträngning. Verkligheten har uppenbarat sig i USA och ingen mängd av “inspirerande ledarskap” kommer att lösa detta dilemma för USA:s borgarklass. Naturligtvis kan vi tänka oss en annan typ av “inspirerande ledarskap” som kan göra skillnad, en verkligt socialistisk ledning för den amerikanska arbetarrörelsen kan mobilisera den enorma kraften i den amerikanska arbetarklassen. Det är något vi jobbar på!

Artikeln är en översättning av Fred Westons Capitalism not so popular… especially in the United States.

Fred Weston

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,167FansGilla
2,326FöljareFölj
1,110FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna