Den 2-6 juni samlades drygt 200 delegater från hela landet i Sandviken för Ung Vänsters 45:e kongress. På dagordningen stod bland annat en revidering av principprogrammet. En av kamraterna från Avanti som var på plats redogör här för de viktigaste händelserna på kongressen.
Sedan Ung Vänsters förra kongress, i mars 2008, har det hänt otroligt mycket i världen. I den ekonomiska krisens spår har vi sett massprotester i Frankrike, Italien, Storbritannien, Spanien, Grekland och andra europeiska länder. I Wisconsin gav sig runt 100 000 människor ut på gatorna i protest mot nedskärningar och angrepp på fackföreningarna- den största strejkrörelsen USA upplevt på årtionden. I Tunisien, Egypten och en rad andra arabländer har folket rest sig mot auktoritära regimer och ohållbara levnadsförhållanden. På det hela taget kännetecknas världsläget av instabilitet och ökade klassmotsättningar.
I Sverige har regeringen Reinfeld valts om, och även om den ekonomiska krisen inte slagit lika hårt här som i många andra länder ligger arbetslösheten på en stadigt hög nivå, och den borgerliga politiken ökar i rask takt inkomstskillnaderna samtidigt som välfärdssystemet urholkas.
Det saknas alltså inte uppgifter för dagens unga revolutionärer, och med tanke på massmobiliseringarna i arabvärlden och Europa torde det finnas all anledning till optimism.
Efter en strid i förbundet 2003-04 försvagades Ung Vänster kraftigt. I samband med valrörelsen 2006 påbörjades en återhämtning. Inte minst har missnöjet med de borgerliga valsegrarna lett till ett kraftigt inflöde av medlemmar. Tusentals ungdomar har sökt sig till Ung Vänster de senaste åren. Politiskt har fokus legat på feminism och kamp mot nedskärningar och privatiseringar.
Årets kongress hade som vanligt till uppgift att välja en ny förbundsstyrelse och ta en verksamhetsplan för den kommande perioden. Dessutom skulle förbundets principprogram revideras. Kamrater från Avanti, aktiva i Ung Vänster, skrev en mängd motioner till både verksamhetsplanen och principprogrammet, och deltog i diskussionerna inför kongressen, liksom på plats. Syftet var att lyfta fram marxismens idéer och traditioner som det nödvändiga medlet för att kunna bygga det revolutionära ungdomsförbundet.
Förbundsstyrelsens utkast till verksamhetsplan hade många goda förslag: fokus på att bättre ta hand om nya medlemmar, få till stånd starkare klubbstyrelser m.m. Politiskt vill man prioritera kampen mot arbetslösheten, otryggheten på arbetsmarknaden och kampen för jämställdhet. Man ser mycket pessimistiskt på framtiden på framtiden. Avsaknaden av storskalig kamp i Sverige de senaste årtionden har gjort att man dragit slutsatsen att någon kamp aldrig kommer bryta ut.
Överlag har verksamhetsplanen en klart organisatorisk slagsida. Den politiska analysen är grund och enbart tillbakablickande. En viktig del av en verksamhetsplan måste vara att utifrån den senaste periodens händelser, ekonomiska och politiska fakta, historiska erfarenheter och ett marxistisk tillvägagångssätt försöka göra en kvalificerad bedömning av vad som kan tänkas ske under den kommande perioden. Syftet är att förberedda organisationen för framtiden, så att risken att man tas på sängen av händelser minskar, och bättre kan gripa in och ta tillvara på möjligheter som uppstår. Det här arbetet- att ta fram politiska perspektiv- är förstås ingen exakt vetenskap. Det går aldrig att exakt säga vad som kommer att ske, och man kommer att göra felbedömningar. Men det är ändå ett bättre alternativ än en analys som bara ser till saker som redan inträffat.
Det instabila läget i världsekonomin, i synnerhet i Europa gör det svårt att ta fram perspektiv. Sveriges exportberoende gör att vi kan få en snabb nedgång om Tysklands ekonomi dras ned av Grekland och Italiens skuldproblem. I förbundsstyrelsens förslag finns dock ingen diskussion om förutsättningarna för kampen under kommande perioden. Kommer arbetslösheten minska? Kommer inflationen gå upp? Det finns en mängd olika faktorer som påverkar utvecklingen och möjligheterna att föra socialistisk och feministisk kamp, olika faktorer som borde styra valet av taktik och strategi. Men en sådan diskussion saknas alltså i verksamhetsplanen.
Den stora diskussionen på kongressen gällde principprogrammet. Hela innehållet låg under granskningsluppen, men det var främst fyra frågor som kom att diskuteras: a) Kommunismen – alltså huruvida Ung Vänster mål fortfarande ska vara det kommunistiska samhället, b) synen på staten, c) inställningen till den svenska modellen och facket och d) synen på feminismen.
Det nya programförslaget togs fram av programkommittén som valts på den förra kongressen. Det innehöll stora förändringar på flera håll. Den första som kom upp till diskussion var synen på ”k-ordet”. När Kommunistisk Ungdom blev Ung Vänster i början av 1990-talet gjordes många förändringar i programmet, men målet för förbundet förblev ”det kommunistiska, klasslösa samhället”. Olika distrikt och klubbar har hållit olika hårt på bruket av ordet, men det har aldrig varit kontroversiellt att kalla sig kommunist, tvärtom. Förbundsstyrelsen menade att de medlemmar som väljer att inte kalla sig kommunister känner sig utstötta, något som artikelförfattaren inte känner igen sig i. Och det borde egentligen inte spela någon roll om man kallar sig kommunist, socialist, ”vänster” etc; det relevanta är vilken politik man står. Samtidigt är det en viktig symbol; många kamrater i ungdomsförbundet väljer att kalla sig kommunister som en markering att man står till vänster om socialdemokratin och för en revolutionär grundsyn. Även på kongressen blev det en symbolstrid, en uppvärmning inför de kommande striderna kring synen på staten och den svenska modellen. Efter en diskussion med många känsloladdade bidrag avgick ”k-ordet” med segern; det finns kvar i både principprogrammet och stadgarna.
Synen på staten är central fråga för alla som vill förändra samhället i grunden. Enligt marxistisk teori är staten ett redskap för den härskande klassen. Genom sitt våldsmonopol och det juridiska systemet, utbildningssystemet etc kan den utöva stor makt. Inställningen till staten- om den kan tas över och användas för arbetarklassens syften- eller om den måste avskaffas och ersättas med en bortdöende ”halvstat” under arbetarklassens kontroll- är en av de stora skiljelinjerna inom arbetarrörelsen historiskt.
I det nya programförslaget finns den ursprungliga marxistiska analysen kvar, dock i en klart urvattnad form. Statens repressiva sidor tas upp, men det finns ingen diskussion om varför och hur staten ska avskaffas. Istället finns en vag formulering om att den ska ”demokratiseras”. Något som tillkom och höjde många ögonbryn var ett tämligen okritiskt stycke om välfärdsstaten. Då vi i förra numret av Avanti! (se artikeln ”Välfärdsstaten är inte socialism!”) beskrev den svenska välfärdsstatens framväxt och ”den svenska modellen” ska vi inte upprepa oss här. Synen på välfärdsstaten och den svenska modellen föranledde en stor diskussion på kongressen. Flera ombud framhöll att välfärdsstaten var en klasskompromiss från båda håll som byggdes upp under en väldigt speciell tid av hög ekonomisk tillväxt, årtionden av hård kamp och hotet från en utbredning av Sovjetunionen. Programkommittén, med stöd av förbundsstyrelsen menade att det var en klasskompromiss endast från borgarklassens sida och antydde att de tyckte att det inte helt och hållet var en borgerlig stat, till exempel menade man att statliga företag och den offentliga sektorn inte verkat och inte verkar enligt kapitalismens logik. Till slut avgick programkommittén/förbundsstyrelsen med segern.
Kopplat till det här är också synen på LO. Flera kamrater hade motionerat om att föra in skrivningarna som var kritiska mot LO-ledningens passivitet och ovilja att organisera kamp för sina medlemmars intressen. Dessa skrivningar hade funnits med i tidigare principprogram. Dessa avslogs också. Argumentationen mot dem byggde på att det inte är Ung Vänsters uppgift att diskutera vad facken bör/inte bör göra, samt att vi, givet det politiska läget och facken medlemsras, absoluta inte får framstå som kritiska till dem. Tyvärr förekom det i alla de här diskussionerna i varierande grad att kamrater tillskrevs åsikter som de inte alls hade. Att vara kritisk till LO-ledningen, något som en majoritet av LO-medlemmarna förmodligen är emellanåt, likställdes med att vilja ”kampanja mot facken”.
Ung Vänster har alltid tidigare haft en kritisk syn på fackföreningsrörelsens ledning, dess byråkratisering och centralisering. Vi har haft en kritisk syn även på Socialdemokratin, dess reformism och bygget av välfärdsstaten. Nu har man raderat i princip alla kritiska skrivningar om arbetarrörelsen och välfärdsstaten. Man hävdar att centraliseringen av fackföreningsrörelsen inte är ett problem, att den tvärtom inte är tillräckligt centraliserad. Denna syn, parad med en legalistisk hållning, har funnits hos förbundsstyrelsen under flera år. Konkret har det lett till att man i praktiken tagit ställning mot vilda strejker som brutit ut, t ex soparbetarnas strejk i Stockholm.
Synen på feminismen, eller rättare sagt hur könsförtrycket upprätthålls och återskapas, blev föremål för diskussion. Kongressen 2005 dominerades av just den frågan, och det var lite oturligt att diskussionen kom upp igen som en ”bifråga”. Det är en komplicerad fråga som kräver ordentligt med tid, inte minst i ett förbund som Ung Vänster, som de senaste 10-15 åren storsatsat på det feministiska arbetet. En linje som förordar mer ”systerskap”, dvs samarbete mellan kvinnor över klassgränserna antogs, tvärtemot vad som beslutats på kongressen 2005.
Om man ska sammanfatta kongressen är det svårt att komma fram till något annat än att resultatet representerar en högervridning. Det är inte något som kommer som en blixt från en klar himmel. Efter borgarnas valseger 2006 har de mer visionära delarna av förbundets politik, talet om att införa socialism, medvetet eller omedvetet allt mer tonats ner till förmån för dagsfrågor. Inställningen till facket har förändrats. Synen på välfärdsstaten och den svenska modellen också. Flera förbundsstyrelseledamöter gick så långt att de i diskussionen på kongressen öppet förordade ”klassamarbete”. Klassamarbete var ju som bekant en av beståndsdelarna i den svenska modellen. Vad man tycks glömma är att Svenskt Näringsliv inte längre sitter kvar vid förhandlingsbordet utan bedriver brutal klasskamp för sina intressen. Det går inte att sticka under en stol med att en vändning mot välfärdsstaten, den svenska modellen , LO (eller i praktiken, dess ledning) andas folkhemsnostalgi. Det råder förvirring i vänstern överlag. I en period då kapitalismen krisar och det borde vara lättare än på mycket länge att kritisera den och föra fram ett alternativ, socialismen, vänder man sig istället bakåt. Frånvaron av kamp i samhället har också bidragit till den här utvecklingen. I brist på en klar ideologi och analysverktyg för att förstå arbetarrörelsens och kapitalismens kris kan man inte utveckla en politik bortom dagsfrågorna, och försöker finna lösa alla problem med organisatoriska åtgärder.
På kongressen fanns en klar vänster, med center i Skåne, Göteborg och Örebro län. Många av de som var med och såg sig slagna i omröstningarna kände sig med rätta besvikna efteråt. Mycket hårt arbete hade lagts ner, både före och under kongressen. Vi från Avanti är också besvikna. Även om våra motioner fick större stöd än vi vågat hoppas på gick inga igenom, och den breda vänstern som vi naturligtvis stödde förlorade. Men vi misströstar inte. Ung Vänster är fortfarande det bästa förbundet för unga socialister och feminister. På nästa kongress kommer vi att vara där igen, och kämpa för att föra fram marxismens idéer. Till dess finns vi på klubbmöten, studiecirklar, demonstrationer och skolbesök för att förklara varför kapitalismen måste avskaffas. Vi menar att det bara är på marxismens grund som vänstern och arbetarrörelsen kan växa till att bli en verklig kraft. Om du håller med oss om det, kontakta oss och kom med oss i vårt arbete.
John Lyshag
Ung Vänster Centrala/Östra Göteborg