Den konservative presidenten Macri förlorade stort mot oppositionskandidaterna Fernández och Kirchner i det argentinska primärvalet. Allt talar nu för att landet kommer att få en ny president i december.
Denna nyhet skapade panik bland Argentinas långivare, som oroar sig för att den nya regeringen kommer att vara för svag för att kunna genomföra de nedskärningar som den härskande klassen kräver. Peson föll med 25 procent och den argentinska börsen rasade 48 procent – det största tappet sedan 1950. Regeringen försökte förgäves att hejda kraschen, bland annat genom chockhöjda räntor.
Detta är ett resultat av den bakomliggande ekonomiska krisen. Effekterna av IMF-lånet på 50 miljarder dollar som landet beviljades i juni 2018 har varit nedskärningar ovanpå den arbetarfientliga politik som regeringen redan introducerat. Macri har attackerat pensionerna och höjt pensionsåldern till 70 år. Priset på el och gas har ökat med 500 respektive 300 procent. Tiotusentals anställda inom offentlig sektor har sparkats. Samtidigt har företagens skatter sänkts från 35 till 25 procent.
Situationen är förödande för hundratusentals arbetare och fattiga. Hungrande människor tvingas leta mat i soptunnor, elen stängs av för familjer som inte kan betala räkningarna, och undernäring bland barn har ökat till 20 procent.
Förtroendet för Macri har minskat från 60 till 40 procent på grund av den ökade polariseringen i samhället. Många har ännu illusioner i att de peronistiska kandidaterna Kirchner och Fernández ska kunna leda landet ur krisen.
I praktiken har ingen av kandidaterna någon lösning på krisen. Alla är överens om att det behövs nya nedskärningar – det enda de är oense om är hur snabbt de ska genomföras. Det faktum att de lyckades vinna så många röster beror också på att det saknas ett trovärdigt alternativ till vänster.
Arbetarklassen har genomfört fem generalstrejker mot Macriregeringen. De senaste veckornas protester i provinsen Chubut, som genomförts av studenter och arbetare mot nedskärningspolitiken, visar att arbetarklassen är redo att kämpa tillbaka. Vad som behövs är ett tydligt vänsteralternativ, som tar kamp mot högerpolitiken och som inte begränsar sig till att ersätta Macri med Fernández. Ett sådant alternativ hade kunnat kanalisera de argentinska massornas ilska och frustration genom kamp för ett socialistiskt samhälle.