Valet i Katalonien den 21 december är ett förkrossande nederlag för den spanska regeringens strategi: att krossa självständighetsrörelsen genom att införa direktstyre. Högerpartiet PP, det parti som regerar i Spanien, har reducerats till tre mandat i det katalanska parlamentet och självständighetsblocket har återigen vunnit majoritet.
Det katalanska valet ägde rum under exceptionella förhållanden. Till att börja med utlystes det av den spanska regeringen efter att den hade avsatt den katalanska regeringen och upplöst det katalanska parlamentet genom att använda konstitutionens artikel 155. Det uttalade målet för de partier som stödde agerandet – det regerande högerorienterade Partido Popular (PP) och deras underhuggare i det liberala Ciudadanos, samt det ”socialdemokratiska” PSOE – var att etablera en ”konstitutionell regering” i Katalonien och bevisa att självständighetsblocket saknade majoritetens stöd.
För att uppnå detta mål använde de alla tillgängliga medel. Åtta framstående kandidater för självständighetspartierna sitter antingen fängslade eller är i exil. Detta inkluderar Kataloniens president Puigdemont, som var kandidat för Junts per Catalunya (JuntsxCat, ung. Tillsammans för Katalonien). Nummer två på JuntsxCats lista, tillika ledaren för ANC (Assemblea Nacional Catalana), Jordi Sánchez, sitter häktad i ett spanskt fängelse, anklagad för uppvigling. Ledaren för ERC (Katalanska republikanska vänstern, mitten-vänster-nationalistiskt) Oriol Junqueras, sitter också häktad, anklagad för upplopp och uppvigling. Varenda en av dem hindrades från att medverka i valkampanjen och straffades av fängelsemyndigheterna för att ha smugglat ut budskap, som lästes eller spelades upp under valmöten.
Ökade politiska motsättningar ledde till ett valdeltagande på 81,94 procent. Detta är ett rekord, inte bara i ett val till det katalanska parlamentet, utan är också ett högre resultat än i något tidigare val till det spanska parlamentet, både för Katalonien och Spanien som helhet.
Ett slag mot 1978 års regim
Trots alla småaktiga restriktioner på demokratiska rättigheter som infördes under valkampanjen, och det faktum att de katalanska institutionerna står under direktstyre från Madrid, har de katalanska väljarna utdelat ett hårt slag mot det ”konstitutionella blocket” – regimen från 1978 – som inte uppnådde sina mål.
Självständighetsblocket vann återigen majoritet med 70 mandat (68 krävs) och samma andel av rösterna (47,5 procent) som 2015, men den här gången baserat på ett större valdeltagande. Blocket som stödjer sig på artikel 155 lyckades vinna 57 mandat med 43,5 procent av rösterna, en viss ökning från 2015 års resultat (52 mandat med 41,62 procent av rösterna ifall Unió inkluderas, som inte fick några mandat). Summan av alla röster för JuntsxCat, ERC och CUP är över 2.060.000, vilket är omkring 100.000 fler än 2015.
Inom självständighetsblocket lyckades JuntsxCat att få något fler röster (21,65 procent) än ERC (21,39 procent). Men det var ändå det sämsta resultat för de partier som ingår i JuntsxCats personvalslista, vilket återspeglar arvet av det borgerligt nationalistiska katalanska partiet CDC.
ERC gjorde sitt bästa valresultat någonsin men det tyngdes ned av det faktum att alla opinionsundersökningar hade förutsett att de utan ansträngning skulle gå om sina tidigare koalitionspartners. Det blev inte så. Puigdemont spelade sina kort rätt, övergav sitt eget parti och grundade en ”bred lista”, som han benämnde som ”presidentens lista”. Genom att använda ett mer offensivt språk och hänvisa till sin legitimitet som katalansk president som blivit avsatt av den spanska regimen, lyckades han överrumpla och slå ERC med knapp marginal.
Det antikapitalistiska partiet för självständighet, CUP, fick ett dåligt resultat: 4,45 procent av rösterna och endast 4 mandat. I valet 2015 fick de 8,21 procent och 10 mandat. Partiet drev en väldigt bra och stridbar kampanj där de krävde ett försvar av den katalanska republiken och av mandatet från folkomröstningen i oktober, och kopplade detta till frågan om att vinna och försvara sociala rättigheter och pratade öppet om socialism och internationalism.
Men dessa styrkor i CUP:s kampanj tyngdes ned av ett antal faktorer. För det första, minnet av deras tidigare misstag i att stödja koalitionen JxSí och dess nedskärningsbudget. För det andra, det faktum att många av rösterna från 2015 kom från ERC-anhängare som inte ville stödja JxSí och som nu gått tillbaka till ERC. För det tredje, och kanske det viktigaste, visade CUP inte tillräckligt tydligt att de erbjöd ett alternativt ledarskap under de kritiska händelserna i Katalonien i oktober.
Artikel-155-blocket
Inom blocket som står bakom artikel 155 har det i Spanien regerande Partido Popular fått sitt sämsta valresultat i Katalonien någonsin och kommit sist av alla sju partier med bara tre mandat i det katalanska parlamentet och knappt 4 procent av rösterna. Det har varit en fullständig kollaps. I valet 2015 fick PP elva mandat och 8,5 procent av rösterna. PP försökte att locka till sig de reaktionära och spansk-nationalistiska rösterna genom att ta åt sig hela äran för att ha ”halshuggit självständighetspartierna”, som den spanska regeringens vicepresident Saenz de Santamaría uttryckte det. Men på detta område överträffades partiet av sin koalitionspartner och underhuggare Ciudadanos, som nu kommer att kräva sin bit av kakan.
Det ökade stödet för det extremt liberala och spansk-chauvinistiska Ciudadanos i tidigare vänsterfästen och arbetarområden och -städer är oroande. Ciudadanos kom på första plats med 25 procent av rösterna och fick 37 mandat (en uppgång från tidigare 18 procent och 25 mandat) genom att ta hälften av Partido Populars röster, samt mobilisera ett skikt av folk som tidigare inte röstat.
Ciudadanos vann i tre av de fyra provinshuvudstäderna och även i många av de större
städerna (Barcelona, Hospitalet, Badadalona, Santa Coloma, el Prat, Cornellá, Sant Boi, Rubí, Sabadell och Terassa) som har en vänstertradition och i de flesta fall styrs av vänstern eller av det Katalanska Socialistpartiet PSC.
I en situation av ökade motsättningar längs identitetsfrågor, lyckades Ciudadanos demagogiskt koppla ihop spansk nationalism med sociala frågor. Detta fenomen kan bara bekämpas med en politik baserad på klass, som sätter arbetarklassens intressen först.
Slutligen gjorde Cec–PODEM (Koalition mellan Podemos och Catalunya en Comú) – som varken passar in i självständighetsblocket eller det ”konstitutionella” blocket – ett dåligt valresultat. Valkoalitionen tappade 1,5 procentenheter och tre mandat från ett redan svagt resultat år 2015. Försöket att hålla sig neutral i den katalanska konflikten genom att skylla på båda sidor var lika med att förlora sina röster till båda lägren.
Podemos och Cec befinner sig långt ifrån deras forna glans för bara två år sedan, när de framställde sig som representanter för en tydlig brytning med 1978 års regim och nedskärningspolitiken. Nu beklagar de ”upplösningen av 1978-pakten” och strävar efter att förvalta systemet inom dess ramar. Deras huvudkritik mot självständighetsomröstningen i oktober är att den ”inte hade några garantier” och att den var ”unilateral” (inte överenskommen med den spanska regeringen).
Massornas styrka
Självständighetsblockets seger är ett slag mot Rajoys regering och den spanska regimen i sin helhet. Vill du veta vem som förlorade bör du lyssna på ledaren för det katalanska PP, den hatade och främlingsfientlige García Albiol:
”Idag är en dålig dag för PP men också för Kataloniens framtid. Vi är väldigt oroade över Kataloniens politiska och sociala framtid med en majoritet i parlamentet som är för självständighet.”
Detta betyder inte att självständighetspartierna har en lätt uppgift framför sig i att bilda en ny regering. Både JuntsxCat och ERC har redan lämnat varje tanke på att vidta unilaterala åtgärder för en katalansk republik. Den spanska presidenten Rajoy har redan varnat att om de gör det, så kommer han att använda sig av artikel 155 igen (som i vilket fall som helst redan gäller).
Valets mycket exceptionella karaktär visas av det faktum att om inte de valda representanter som fortfarande är fängslade eller i exil (åtta totalt) tillåts inta sina mandat, så kommer självständighetsblockets majoritet att gå upp i rök. På själva valdagen deklarerade de spanska myndigheterna att utredningen om anklagelserna om uppvigling och upplopp har utökats till att inkludera dem som organiserat massdemonstrationerna på Kataloniens nationaldag åren 2012–2017, såväl som ett antal framstående katalanska politiker, parlamentariker och andra som var närvarande under protesterna den 20 september mot den spanska polisens räder.
Innan valet sade CUP att de inte skulle tillåta att deras röster skulle användas för att bilda någon form av regering som inte fullt ut ställer sig bakom proklameringen av en katalansk republik den 27 oktober. CUP kommer nu att hamna under stor press för att göra eftergifter och tillåta Puigdemont att återvända som president. Partiet borde stå emot denna press och ta lärdom av sina tidigare misstag.
Tidigare gjorde CUP eftergifter till JxSí i utbyte mot att självständighetsomröstningen skulle sammankallas och ett löfte om att respektera resultatet av omröstningen. I sanningens ögonblick blev det klart att varken politikerna i ERC eller PDECAT (Kataloniens Demokratiska Parti) var särskilt intresserade av att fullfölja detta. De gick längre än de först tänkt sig, på grund av pressen från massorna och den spanska statens vägran att göra några som helst eftergifter.
Faktum är att de huvudsakliga lärdomarna från händelserna i Katalonien under oktober är att varje framgång som nåtts var ett direkt resultat av massornas ingripande. Allt retirerande, vacklande och all obeslutsamhet ägde rum när JxSí:s politiker tilläts ta beslut och planera ”smarta” manövrer bakom stängda dörrar.
Nu när valen är över är det nödvändigt att göra en seriös utvärdering av de extraordinära händelserna de senaste månaderna. Vi anser att lärdomen från detta är att kampen för en katalansk republik endast kan lyckas om det är en revolutionär kamp mot 1978 års regim, tydligt kopplad till kampen för socialism.
Detta kan bara genomföras om CUP tar sig an uppgiften att vinna över en majoritet av den republikanska rörelsen till ett sådant perspektiv. Det innebär att stödja sig på arbetarklassen, den organiserade kamp som förs av Kommittéerna för republikens försvar (CDR), och öppet utmana de borgerliga och småborgerliga politiker vars vacklande har hindrat rörelsen från att gå framåt.
22 december 2017