Denna fråga får vi ofta, och den ryska oktoberrevolutionens organisatör Trotskij beskrev det kanske viktigaste kännetecknet. Under en revolution bryter folkmassorna med sin politiska passivitet: de sveper bort politikerna och proffstyckarna och träder in på “den scen där de själva avgör sina öden”.

Hur många gånger har inte detta hänt de senaste åren? Förra året tvingades den hatade premiärministern Sheikh Hasina fly från Bangladesh i helikopter. Två år tidigare jagade revolutionen i Sri Lanka presidenten ut ur landet. I Serbien har den pågående revolutionära rörelsen inte bara avvisat regimen, utan också vartenda oppositionsparti.

Detta fyller den härskande klassen med skräck – vanliga människor som tar framtiden i egna händer. Vad kan vara mer skrämmande för en elit som är van vid att styra utan konsekvenser?

Det finns såklart revolutioner inom konsten, ekonomin, filosofin, politiken och så vidare. Men vårt mål är den samhälleliga, socialistiska revolutionen. 

Det betyder att ersätta kapitalets diktatur med arbetarklassens styre: att expropriera storföretagen och bankerna och ställa dem under arbetarnas demokratiska kontroll i en socialistisk planekonomi.

Reform eller revolution

Naturligtvis vill de flesta människor ha ett lugnt och tryggt liv, och de klamrar sig fast vid det som är säkert och bekant. Det politiska medvetandet är därför i grunden inte revolutionärt, inte ens progressivt, utan konservativt.

Folk närmar sig bara verkligt revolutionära idéer med stor tveksamhet. Genom historien följer massrörelser alltid minsta motståndets lag, det vill säga, börjar i det alternativ som ser enklast ut, som lovar förbättringar utan stora omstörtningar: reformism.

Därför är det ingen slump att de första politiska uttrycken för radikaliseringen efter krisen 2008 hade just denna karaktär. Kring 2013–2016 vände sig miljontals människor världen över till nya partier och ledare som verkade stå för vad de sa – verklig förändring men utan ett revolutionärt brott med kapitalismen: Syriza i Grekland, Podemos i Spanien, Corbyn i Storbritannien, Bernie Sanders i USA, med flera.

Men Syriza i regeringsställning genomförde en politik som var värre än de borgerliga partiernas. Podemos stöttade dem, och blev sedan ett stödparti till Socialistpartiets försök att sy ihop den spanska kapitalismen. Corbyn vek sig för partihögern, och Sanders blev ett vänsteralibi för Demokraterna.

Detta har krattat manegen för högerdemagoger av Trumps typ. I Storbritannien, Frankrike och Tyskland är sådana formationer nu största parti.

Lika sant som att folk först vänder sig till reformister, är att reformisterna sviker deras förväntningar. 

Om man accepterar kapitalismen, måste man acceptera dess logik. Hela ekonomin kretsar kring storföretagens jakt på vinst. Oavsett personens privata uppfattning måste en politiker som accepterar kapitalismen oundvikligen göra kapitalisterna nöjda för att inte förstöra ekonomin. Annars väntar kapitalstrejk, massvarsel, fabriksnedläggningar och annat ekonomiskt sabotage. Detta gäller särskilt under en ekonomisk kris som den nuvarande.

Ur behovet av samarbete med kapitalisterna kommer korruption naturligt. Hur många socialdemokratiska ledare har inte gått över till storbanker och industri, efter avslutat värv med att i regeringsställning gynna deras intressen? 

I takt med att Vänsterpartiet försökt bli “regeringsdugliga” har de gått samma väg. Förra året hoppade till exempel deras före detta kommunikationschef Jenny Lindahl över till friskolelobbyns KREAB mot god personlig förtjänst. 

Till partiets “regeringsskola” kom inbjudna föreläsare som före detta moderata finansministern Anders Borg och en av Sveriges mäktigaste kapitalister, Jacob Wallenberg. Syftet? Att förbereda “ett klokt användande av regeringsmakten” – det vill säga, klokt ur kapitalismens synpunkt.

“Sveriges intresse” under kapitalismen betyder alltid de svenska storföretagens intresse. Vår stat gynnar borgarklassens intressen, och vår “demokrati” är en borgerlig demokrati – en demokrati för de rika.

Staten och revolutionen

Detta var det enda tillägg Marx kände sig nödgad att göra till Kommunistiska manifestet, baserat på erfarenheterna från första gången arbetarklassen grep makten, i Pariskommunen 1871. Som han förklarade kan arbetarklassen inte “helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål”. 

Vi slåss för att ersätta den borgerliga staten med en arbetarstat, vars grundläggande förutsättningar Lenin hämtade ur Marx analys av Pariskommunen:

1. Fria och demokratiska val med rätt att återkalla alla valda funktionärer.
2. Att inga valda funktionärer får en högre lön än yrkesutbildade arbetare.
3. Ingen stående armé eller polis, utan i dess ställe ett väpnat folk.
4. Gradvis ska alla medborgare turas om att utföra alla administrativa uppgifter – varenda kock ska kunna bli statsminister. ”När alla turas om att vara ’byråkrater’, så kan ingen bli ’byråkrat’.”

Medan en borgerlig regims styrka garanteras av arbetarklassens passivitet, blir arbetarstaten starkare ju mer hela arbetarklassen deltar i samhällets styre.

Revolutionära möjligheter

Man kan inte undgå att beundra den enorma kreativitet som präglar varje revolution i historien. 

Reportagen från Khartoum under den sudanesiska revolutionen 2019 berättar om hur folk från olika religiösa grupper skyddade varandra, och hur kvinnor som levt sina liv i förtryck klev fram och tog ledningen. Gatorna hölls rena, man hjälptes åt att betala bussbiljetter åt alla som behövde på väg till och från demonstrationerna. De gamla splittringarna i samhället smälte bort.

Under revolutionen i Egypten 2011 byggde man på Tahrirtorget en fungerande miniatyrstad och tog hand om varandra. För kvinnor var torget den säkraste platsen i hela Egypten. I revolutionens hetta bröts hundraåriga konflikter mellan religioner och grupper ner. 

Samma sak gäller den pågående rörelsen i Serbien. Veteraner från de jugoslaviska krigen skyddar studenter mot regimens huliganer. I Kroatien och Bosnien skär solidariteten med rörelsen rakt igenom regimens nationalistiska propaganda. Många tänker: Varför gör vi inte likadant?

Likväl är läget idag betydligt värre i både Egypten och Sudan än före revolutionen. Egypten styrs med järnhand av den korrupte al-Sisi. Sudan har kastats in i ett fruktansvärt inbördeskrig. Orsaken är att revolutionen i båda länderna i slutändan överlämnade makten från en del av den härskande klassen till en annan. Det är en av många varningar från historien till de serbiska studenterna. 

Vi kommunister är inte revolutionsromantiker. Vi tar verkligheten som den är. I varje klassamhälle i historien, ser den härskande klassen hellre civilisationen gå under än att själva förlora sin makt och sina privilegier. Därför förändras inte klassamhället gradvis och harmoniskt i takt med behoven.

Det blir upp till de förtryckta och utsugna att ta strid för förändring – och på grund av den härskande klassens motstånd leder detta gång på gång till revolutioner. Frågan är inte om de uppstår – utan vad resultatet blir. För vår del: Griper arbetarklassen makten eller lyckas borgarklassen återta kontrollen? 

Med borgarklassen kvar vid makten är de nuvarande kriserna, krigen och katastroferna bara början. Men om arbetarklassen griper makten kan vi istället använda produktionen, tekniken och automatiseringen till att lösa mänsklighetens problem. 

På den frågan – på den socialistiska revolutionen – hänger framtiden. Och vi tänker göra allt för att den ska lyckas.

“Vill ni ha en våldsam revolution?”

Naturligtvis vill vi inte ha våld. Vårt mål är att lägga grunden för att avskaffa våld, militär och polis helt och hållet. 

Men våldet börjar aldrig hos de revolutionära massorna, utan hos den härskande klass som redan är beredd att svälta tusentals människor till döds, utlösa inbördeskrig och förstöra klimatet, för några ynka procent bättre profit. De är beredda att genomföra etnisk rensning och folkmord, som i Gaza, för att säkra sin kontroll över Mellanöstern.

Våra makthavare är hänsynslösa. Detta gäller såklart ännu mer om de riskerar att störtas. 

Därför är vi inte pacifister. Vi står konsekvent på de förtrycktas sida – och vi står ovillkorligt för deras rätt att försvara sig mot den härskande klassens attacker.