En bonapartistisk regim styr med diktatoriska medel och balanserar mellan olika klasser och grupper i samhället för att säkra sin makt. För att förstå hur bonapartism uppstår krävs en analys av statens roll.
Enligt marxismen är staten i grund och botten en våldsmakt, vars kärna är polisen, rättsväsendet och militären och dess roll är att dämpa klassmotsättningarna i samhället och bevara det rådande ekonomiska systemet. Staten är därför sammankopplad med klassamhället.
Långt tillbaka i historien fanns ingen statsmakt; en kvarleva från denna tid var prärieindianernas samhälle i Nordamerika innan de vita kolonisatörernas erövring. Följaktligen kommer staten att vara överflödig i ett framtida klasslöst samhälle.
”(Staten är) en produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium, den utgör bekännelsen att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig självt, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att avskaffa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom ’ordningens’ gränser. Och denna makt, som framgått ur samhället men som ställer sig över det och mer och mer avlägsnar sig från det, är staten.” (Friedrich Engels: Familjen, statens och privategendomens ursprung, s 219).
Statens roll
Staten och den härskande klassen är inte detsamma, även om staten ytterst värnar de rådande maktförhållandena. Om så vore fallet skulle den härskande klassen kunna styra direkt utan en separat statsmakt. Detta sker i speciella fall när samhället faller samman som i Afghanistan och Somalia där samhället slitits sönder, precis som Engels förklarade. Där bekämpar olika krigsherrar varandra med egna arméer och domstolar.
Statens roll är att säkra samhällssystemets fortbestånd på lång sikt och att dämpa motsättningarna, inte bara mellan klasserna, utan också mellan olika grupper inom den härskande klassen. Den utgör en separat makt som har en tendens att höja sig över samhället. Under historiens gång får staten därför ett skenbart oberoende från de politiska och sociala motsättningarna i samhället. En annan historisk utveckling, som fulländas under kapitalismen, är att statsmaskineriet växer i styrka och komplexitet.
Den kapitalistiska staten tenderar att bli kostsam, byråkratisk, maktfullkomlig och korrupt. Genom formell borgerlig demokrati (så kallad politisk demokrati) kan detta begränsas. Av dessa skäl är det ”bekvämast” för kapitalet att styra via en demokratisk regim. En annan fördel är att statens klasskaraktär fördunklas genom att många arbetare uppfattar staten som representant för hela folket, vilket gynnar stabiliteten i samhället.
Om klasskampen hamnar i ett dödläge därför att ingen klass förmår att segra, kan staten bli ännu mer självständig från samhället och den klass som den ytterst försvarar. Då kan en bonapartistisk regim ta form:
”Undantagsvis förekommer emellertid perioder, då de kämpande klasserna håller varandra så nära i jämvikt, att statsmakten som skenbar förmedlare momentant erhåller en viss självständighet till de båda parterna. Så den absoluta monarkin på 1600- och 1700-talen, som balanserar adel och borgerskap mot varandra; så bonapartismen under det första och i synnerhet under det andra franska kejsardömet, som spelade ut proletariatet mot bourgeoisien och bourgeoisien mot proletariatet.” (Engels: Familjen, statens…, s 220).
Bonapartism
Termen bonapartism kommer från Napoleon Bonaparte, den franske general som tog makten i den franska revolutionens slutskede. Napoleonregimen utnyttjade dödläget i klasskampen för att ta makten och styra genom att balansera mellan arbetare, borgare och bönder. Denna borgerliga bonapartism, under kapitalismens barndom, spelade en ekonomiskt progressiv roll för att bryta ned det feodala styret och lägga grunden för kapitalistisk utveckling.
Napoleon återinförde många feodala privilegier. Kyrkan fick tillbaka sin makt och monarkin återupprättades med Napoleon själv som kejsare. Men det var aldrig fråga om att återinföra feodalismen. Det var en borgerlig regim som försvarade de kapitalistiska egendomsförhållandena och krossade feodala regimer runtom i Europa på löpande band genom krig.
Idag, under kapitalismens ålderdom, spelar de borgerligt bonapartistiska diktaturerna en motsatt roll. De är reaktionära, ruttna och korrupta och fungerar som en bromskloss för historiens utveckling. Även idag framträder de när klasskampen befinner sig i ett jämviktsläge. Men de riktar sig inte mot feodalismen utan mot arbetarklassens försök att ta makten och är således borgerlighetens yttersta redskap för att krossa revolutioner och försök att införa socialism. Skillnaden mellan Napoleon Bonapartes diktatur år 1800 och Pinochets diktatur i Chile 1973 är uppenbar.
Men bonapartistiska regimer uppträder inte bara under övergången från feodalism till kapitalism eller för att stoppa socialistiska revolutioner, utan också under övergången från slavsamhälle till feodalism. När slavsamhället började falla samman gjorde sig de romerska kejsarna enväldiga och balanserade mellan fattiga och rika i form av så kalla ”cesarism”.
Proletär bonapartism
Historien har dessutom visat att bonapartism kan uppstå under övergången från kapitalism till socialism. Det visar erfarenheten från Sovjetunionen som började urarta till en bonapartistisk diktatur efter Lenins död 1924.
”Stalinregimen, som höjer sig över ett politiskt splittrat samhälle, stödjer sig på en polis och officerskår och inte tillåter någon som helst kontroll, är uppenbarligen en variation på bonapartism – ett nytt slags bonapartism, som historien aldrig tidigare sett.” (Leo Trotskij: Den förrådda revolutionen, s 200)
Den stalinistiska kontrarevolutionen återinförde många av de gamla privilegierna, precis som Napoleons kontrarevolution över hundra år tidigare. Men båda regimerna grundade sig på, och försvarade, de nya egendomsförhållandena. Kontrarevolutionen var inte social utan politisk. Det handlade inte om att byta ekonomiskt system utan om en förändring av regimen.
Stalin liksom Napoleon stödde sig de på olika grupper och klasser. Till att börja med på byråkratin, sedan på de framväxande kapitalistiska elementen (NEP-männen) och därefter på arbetarklassen för att genomföra tvångskollektiviseringen och de första femårsplanerna. Men därefter blev regimen alltmer despotisk och terroristisk och genomförde det som av Trotskij betecknades som ett ensidigt inbördeskrig mot arbetarklassen och de sanna bolsjevikerna och revolutionärerna
Permanent revolution i förvrängd form
Enligt Trotskijs teori innebär den permanenta revolutionen att arbetarklassen tar ledningen för bondemassorna och genomför den borgerliga revolutionens uppgifter (nationellt enande och frigörelse från kolonialism, jordreform, och industrialisering) i de länder där borgerligheten är för svag för att själv genomföra dem. Men för att kunna förverkliga detta måste arbetarklassen erövra statsmakten och vidta socialistiska åtgärder, framförallt förstatligande av produktionsmedlen.
Men i Kina och liknande länder där arbetarklassen av olika skäl var passiv intogs denna vikarierande roll av andra grupper, ledare för gerillaarméer, radikala officerare eller i ursprungsfallet Kina ett hopkok av diverse småborgerliga officerare, intellektuella och äventyrare.
När revolutionen var förvrängd så blev också resultatet därefter. En karikatyr av socialism, ett övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism som stannat upp halvvägs och hamnat på villovägar. Den permanenta revolutionen genomfördes i förvrängd form i dessa länder. Regimen i Sovjetunionen och Östeuropa, och dess efterföljare i Kina, Vietnam, Angola, Mocambique, Nordkorea, Kuba, Syrien, Sydjemen och Burma länder var således inte socialistiska, utan en ny form av bonapartism.
Till skillnad från borgerligt bonapartistiska diktaturer som grundar sig på borgerliga egendomsförhållanden (privatägda företag) så var dessa regimer baserade på proletära egendomsförhållanden (statligt ägande av produktionsmedlen). Därför benämner vi dem som proletärt bonapartistiska. Den styrande byråkratin försvarade det statliga ägandet så länge detta kunde garantera deras makt och privilegier. Proletär bonapartism hade ett antal speciella kännetecken:
- De spelade en progressiv ekonomisk roll. Sovjet utvecklades från ett bondesamhälle till en modern supermakt trots diktaturen och byråkratin. Kina utvecklades under Mao Zedongs regim mycket snabbare än Indien.
- Regimerna var mer allsmäktiga än någon tidigare regim eftersom den inte bara hade den traditionella byråkratin och våldsmakten till sitt förfogande utan också landets ekonomi.
- Staten och dess byråkrati blev mer självständig än någonsin från den dominerande klassen i samhället, i detta fall arbetarklassen. Dess försvar av avskaffande av det privata ägandet och införande av proletära egendomsförhållanden kombinerades med ett förtrycket av denna klass
- Dess internationella politik var kontrarevolutionär. Sovjet och Kina stödde aldrig några genuina arbetarrevolutioner och deras kommunistiska lydpartier förrådde revolutionen i land efter land.
Samtidigt var de proletärt bonapartistiska regimerna olikartade. Från personkulten, kontroll och hårt förtryck som i Nordkorea och Kampuchea till regimer med relativt starkt folkligt stöd som i Kuba, Angola och Mocambique, till stor del beroende av att dess ledare också anfört befrielsekampen. Det sistnämnda förklarar varför den kubanska regimen överlevt trots att nästan alla de övriga fallit eller förvandlat sig till borgerligt bonapartistiska regimer.
Statens bortdöende
Enligt marxismens syn på historien – den historiska materialismen – har samhället utvecklats från ett klasslöst ursamhälle till ett klassamhälle, som först byggde på slaveri och sedan på feodalism (jordägande) och kapitalism. Därefter blir samhället moget för gemensamt ägande och socialism, och kommer då att utvecklas till ett nytt klasslöst samhälle, fast på en oerhört mycket högre nivå än ursamhället.
På grundval av detta har vi dragit slutsatsen att utvecklingen i de proletärt bonapartistiska länderna stannade upp mellan kapitalism och socialism. De borgerliga fördelningsnormerna (lön efter prestation etc.) kommer att finnas kvar när de första stegen mot socialism tagits, för att sedan vittra bort i takt med att samhället får resurser att uppfylla alla behov och alla lär sig att arbeta för det gemensamma.
I Sovjetunionen under Stalin gick det tvärtom i motsatt riktning. Ojämlikheten ökade, och de tiotals miljoner byråkraterna fick det bättre ställt än befolkningens massa och i synnerhet de högst uppsatta byråkraterna levde ett överklassliv. Den statliga tvångsmakten stärktes i stället för att försvagas som är fallet när samhället rör sig mot socialism.
Detta var en historisk utveckling som inte hade förutsetts av någon av marxismens pionjärer, varken Marx, Engels eller Lenin. Samtidigt saknar den inte paralleller eftersom det finns och funnits många slags regimer under övergången från feodalism till kapitalism och under kapitalismen som sådan. Skillnaden mellan kungamakt, fascism och borgerlig demokrati är uppenbar även om de alla försvarar det kapitalistiska systemet.
Hur som helst krävs en kompletterande politisk revolution (dock inte en social revolution för att ändra egendomsförhållandena) för att gå vidare från en proletärt bonapartistisk regim till en verkligt socialistisk sådan. En regim som styrs av de arbetande massorna utifrån arbetardemokratins principer: demokratiska fri och rättigheter, frihet för alla partier och grupper utom de som använder våld, rådsdemokrati, det vill säga valda råd på arbetsplatser, skolor och i stadsdelar och samhällen, val av alla politiker och ämbetsmän, möjlighet att byta ut de som valts med kort varsel, inga privilegier för heltidspolitiker utan en genomsnittslön, cirkulation av personer på offentliga ämbeten och en demokratisk poliskår och armé.
Därefter kan staten börjar vittra sönder och ersätts av en demokratisk förvaltning av hela samhället. Fördelning och inte bara produktion enligt principen: ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.
Eller som det står i Engels skrift ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap”:
”Med samhällets besittningstagande av produktionsmedlen undanröjes varuproduktionen och därmed produktens herravälde över producenterna. Anarkin i den samhälleliga produktionen ersättes genom planmässig målmedveten organisation. Individens kamp för tillvaron upphör. Först därmed lämnar människan, i viss mening, slutgiltigt djurriket, utbyter de djuriska existensbetingelserna mot verkligt mänskliga.
Alla de levnadsbetingelser, som hittills omgivit människorna och hittills behärskat människorna, kommer nu under människornas herravälde och kontroll, vilka nu för första gången blir medvetna, verkliga herrar över naturen, i och genom att de blir herrar över sina egna samhälleliga förhållanden. Lagarna för människornas egen samhälleliga verksamhet, som hittills mött dem som främmande naturlagar, som behärskat dem, kommer nu att sakkunnigt användas och därmed att behärskas av människorna. Människornas egna samhälleliga förhållanden, som hittills framstått som något av naturen och historien påtvingat, blir nu något frivilligt.
De objektiva, främmande makter, som hittills behärskat historien, kommer under människornas egen kontroll. Först från den stunden kommer människorna fullt medvetet att själva göra sin historia, först från den stunden kommer de samhälleliga faktorer, som de satt i rörelse, att övervägande och i ständigt större utsträckning få de av dem önskade verkningarna. Det är mänsklighetens språng ur nödvändighetens rike in i frihetens.”
”Proletär revolution, motsägelserna upplöses: proletariatet griper den offentliga makten och förvandlar med tillhjälp av denna makt de samhälleliga produktionsmedlen, som håller på att glida bourgeoisien ur händerna, till allmän egendom. Genom denna akt befriar proletariatet produktionsmedlen från deras hittillsvarande kapitalegenskap och ger deras samhälleliga karaktär full frihet att göra sig gällande. En samhällelig produktion enligt förutbestämd plan blir nu möjlig. Produktionens utveckling gör de olika samhällsklassernas fortsatta existens till en anakronism.
I den mån som anarkin i den samhälleliga produktionen försvinner, dör också statens politiska auktoritet bort. Människorna, som äntligen blivit herrar över sin egen samhällsordning blir därmed också herrar över naturen, herrar över sig själva – fria.
Att genomföra denna världsbefriande gärning är det moderna proletariatets historiska uppgift. Att utröna dennas historiska betingelser och därmed själva dess natur och så bibringa den i dag undertryckta klass, som är kallad att utföra handlingen, medvetandet om dess egen aktions betingelser och natur – det är uppgiften för den proletära rörelsens teoretiska uttryck: den vetenskapliga socialismen.”