På Vänsterpartiets kongress i Jönköping ska man för första gången på 20 år anta ett nytt programförslag, och det är inte några små ändringar som föreslås. Ordet socialism har nästan försvunnit, och man har helt strukit att kapitalismen ska krossas. Arga partimedlemmar har svarat med nästan 1000 motioner och ett upprop i partiet under titeln “Det behövs ett socialistiskt Vänsterparti”. Detta är helt rätt, men för att segra behöver man gå längre.
Hela programmet har vattnats ut ordentligt. Ordet kapitalism nämndes 17 gånger i det förra programmet, nu finns det inte med överhuvudtaget. I det gamla programmet nämndes socialism eller socialistisk 44 gånger, nu nämns det 6 gånger.
Totalt har 987 motioner skickats in mot det liggande förslaget. Lokalföreningen Hammarby-Skarpnäck anser att det nya partiprogrammet innebär “att man bildar ett nytt parti. Och att “man måste tydligt och klart beskriva kapitalismens begränsningar och vad ett socialistiskt samhälle är. Det gör man överhuvudtaget inte i det liggande programförslaget”. De, liksom många andra, tycker att hela programmet ska kasseras.
Från Malmö rasar man mot att man “tar bort den antirasisitiska analysen”.
I motionen från partiföreningarna i Eslöv, Hägersten och Sundbyberg står det att det behövs en ”vision om ett samhälle bortom kapitalismen och hur Vänsterpartiets politik kan bidra till att ta oss ditåt”.
I motion 261 från Stockholm står det att ”den kapitalistiska jakten på profiter kan inte och tar ingen hänsyn till klimatet och naturen.”
Och så vidare, och så vidare.
Programkommissionen fick därför backa redan innan kongressen startat och har nu lagt fram ett nytt förslag där portalparagrafen att Vänsterpartiet “är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund” är tillbaka, och man skriver även att “vi vill bygga ett samhälle som frigör sig från kapitalismen”, och “på samma sätt som kungar och drottningar inte längre styr världen kommer också kapitalismen en dag vara historia”. Istället för att kapitalismen ska krossas, ska samhället alltså “frigöras” från kapitalismen någon gång i en obestämd framtid.
Men de lurar ingen med dessa formuleringar.
Kritiken och ilskan har fortsatt.
“Att försöka lappa och laga ett i grunden dåligt förslag är inte möjligt” heter det i motionen från Uppsala med namnet “Gör om gör rätt”. Lars Henriksson från Göteborg tycker fortfarande att förslaget är “löst och sladdrigt” och yrkar också på att det ska skickas tillbaka.
“Det här blir ett socialdemokratiskt annex. Om man inte har en fast ideologisk grund får man inte heller några bra sakområdesförslag, de blir borgerliga och inte socialistiska … Det är en fråga om ideologi – ska vi ha ett vänsterparti eller inte?” undrar Stefan Sjölander från Stockholm.
Flera Vänsterpartister har till och med undertecknat ett upprop mot ledningen som har rubriken “Det behövs ett socialistiskt Vänsterparti”. Man beskriver kongressen som en ödeskongress och programkommissionens förslag som “förödande”.
Man skriver att “även med förändringar i ordval och enstaka meningar kommer detta program att accelerera högervridningen”. Ledningen får också kritik för sin toppstyrning och för den förda politiken och man skriver att klimatpolitiken “underordnats industrins vinstkrav” och att motståndet mot militarism bytts ut mot “samförstånd med högerns gigantiska upprustning och vapenköp”.
Programkommissionens och ledningens mantra har varit att man vill att Vänsterpartiets politik ska bli tydligare och begripligare. Men det som blivit tydligt för medlemmarna är att de vill urvattna politiken, fortsätta högervridningen och bli ett parti som alla andra. Ledningen vill inte prata om socialism, att avskaffa kapitalismen eller ens för långtgående reformer.
Ledningen vill ha ett program som inte binder dem till någon specifik politik, som ger dem fria händer. Det vill säga fria händer att kompromissa med Socialdemokraterna och Centerpartiet. Man vill ha inflytande och makt som Aron Etzler säger, det vill säga man vill sitta med i regeringen och axla ministerroller. Och ska man samarbeta med Magdalena Andersson och Muharrem Demirok då kan man inte prata om socialism och att krossa kapitalismen.
Som historieprofessorn Kjell Östberg, som tar strid mot programförslaget, förklarar:
”Problemet är att programmet är väldigt vagt – och det är själva tanken. Man vill inte att partiledningens händer ska vara låsta. Nooshi Dadgostar ska slippa svara på frågan: vill du att bankerna ska socialiseras eller inte? … Ska man samarbeta med Socialdemokraterna måste man ligga lågt. Ska man dessutom ha med Centerpartiet så gäller det att inte vara låst överhuvud taget.”
Det interna uppropet i Vänsterpartiet är ett mycket bra första steg och visar också att det inte bara är frågan om partiprogrammet, som ju ledningen ändå har kunnat ignorera i flera år. Det som framträder tydligt är att medlemmarna måste ta upp striden om ett nytt ledarskap.
Ett ledarskap som inte bara står på ett socialistiskt program, utan också kämpar för det på riktigt.
”När vår partiordförande får frågan om förstatligande av banker så ser man att det blir obekvämt. Man skäms för sin politik, man skäms för orden som speglar den, man försöker anpassa sitt språk till en högervridning i samhället” säger Patricia Escalante från Malmö till ETC.
Så kan det inte få vara.
Det behövs ett program och en ledning som verkligen kämpar för socialism. Som gör allt för att inte släppa fram ytterligare en regering på ett nedskärningsprogram. Som verkligen håller vad man lovar. Som på riktigt kämpar mot vinster i välfärden och för att lösa krisen i skolan och vården, med åternationaliseringar av alla privata vårdbolag utan kompensation. Som verkligen tar kamp för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön idag, och inte fortsätter att skjuta det på någon obestämd framtid.
Men en kamp för sådana förbättringar för arbetarklassen kräver också en kamp för att krossa systemet, för att avskaffa kapitalismen. Vad vi ser idag är inte någon tillfällig lågkonjunktur, utan en kris för hela systemet. Under dessa omständigheter kan borgarklassen inte tillåta några omfattande reformer. Det enda som kan tvinga fram stora eftergifter är klasskamp av revolutionära proportioner.
Kampen kommer att resa frågan om vem som har makten i samhället: arbetarklassen eller borgarklassen. För att avgöra den kampen – för att försvara arbetarklassens vinningar – krävs inget mindre än att vi exproprierar storföretagen och bankerna och sätter dem under arbetarklassens demokratiska kontroll, så att vi kan styra samhället i enlighet med majoritetens behov istället för kapitalisternas vinstintressen.
Det vill säga, det krävs att Vänsterpartiet också blir ett revolutionärt parti.