Utvisas – efter 20 år i Sverige

“Förlåt mig Fredrik”, skrev plötsligt Ibrahim till mig på Messenger. “Jag sitter i förvar nu. De vill utvisa mig. Efter 20 år i Sverige.”

Vi bestämde tid för att prata några dagar senare. Jag försökte förstå varför han plötsligt skulle utvisas.

– De säger ‘du har inte tillräckligt behov av skydd. Ditt land är lugnt nu.’ Men 500 meter från min by dog tre personer i ett flyganfall, fem minuter bort. 

Ibrahim har bott hela sitt vuxna liv i Sverige. Vi kom i kontakt i samband med en demonstration till stöd för Palestina, där han ville organisera sig som kommunist. 

Hela området har destabiliserats av den israeliska imperialismens härjningar. Ibrahim kommer från södra Libanon, där Israel genomfört flera angrepp. På Messenger skickar han mig Utrikesdepartementets riktlinjer:

“Utrikesdepartementet avråder från alla resor till Libanon och uppmanar svenskar som befinner sig i Libanon att lämna landet.”

Påståendet om att Libanon skulle vara lugnt, stämmer uppenbarligen inte.

– De vill utvisa mig till ett land de själva avråder från att resa till. 

Om och om igen under vårt samtal säger Ibrahim samma sak. 

– De bryr sig inte. Vad ska vi göra, Fredrik?

Naturligtvis är det sant att de inte bryr sig – inte om människor åtminstone. Det är pengar som räknas. För Kristersson-regeringens del är det dessutom en överlevnadsfråga att skylla kapitalismens problem på invandrare, särskilt människor från Mellanöstern. 

Ibrahim berättar om de usla villkoren på förvaret.

– Vi bor i ett rum med 60 personer, mer ibland. Jag kan inte sova. Vissa behandlar oss bra. Andra behandlar oss dåligt.

Sedan tidigare har han haft problem med ångest och depression, men det spelar ingen roll. Han konstaterar samma sak igen. 

– De bryr sig inte.

Han uttrycker solidaritet med de andra på förvaret, men förklarar hur svårt det är när man bor så nära varandra – utan att ens tala samma språk. Jag frågar Ibrahim om det finns någon kvar – släkt eller vänner – i Libanon. 

– De flyr till andra områden, för att söka skydd. 

Han har inte ens fått reda på när han ska bli utvisad, eller hur processen ser ut. 

– De har inte sagt någonting. Polisen har inte pratat med mig. 

Mot slutet av samtalet talar vi om kampen mot regeringen och imperialismen. Ibrahim betonar att det behövs ett kommunistiskt parti, med ledare som är vänster “på riktigt”.

Vi har inte mycket tid att behandla frågan. Jag hoppas ge honom lite inspiration, genom  att tala om hur arbetare börjar resa sig världen över. 

Det gäller inte minst den nuvarande rörelsen till stöd för Palestina, där miljoner går ut i demonstrationer mot imperialismen. I Sverige är det den största rörelsen på minst tjugo år. Och bland unga vänder sig stora grupper till den revolutionära kommunismens idéer.

Men det är inte lätt att avsluta ett samtal, när den ena personen har fått hela sitt liv och tillvaro krossad av den svenska kapitalismen. Man känner sig maktlös.

Men maktlösa är vi bara som individer. Organiserade kan vi ta strid mot kapitalismen, och dess ruttna stat och regeringar. Det finns inget annat val.

– Vad ska vi göra, Fredrik? Vi måste kämpa. 


Not. Ibrahim heter egentligen något annat.

Fredrik Albin Svensson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,173FansGilla
2,233FöljareFölj
815FöljareFölj
2,021FöljareFölj
680PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna