För två år sedan beskrev en av redaktörerna på Financial Times Frankrike som ett land i en förrevolutionär situation. Det kan ha varit en överdrift, men är ett tydligt uttryck för den återvändsgränd som det franska samhället kommit in i. Dödläget har nu utvecklats till en fullfjädrad politisk kris.
Detta återspeglar i sin tur de omvälvningar som sker i resten av den kapitalistiska världen, där efterkrigstidens liberala konsensus har kollapsat. Nästa presidentval – första omgången äger rum den 23 april – kommer att bli det mest oberäkneliga på flera generationer.
I åratal har Frankrike styrts av traditionella borgerliga partier, med korta avbrott av socialistiska regeringar. I slutändan har de alla försökt att få arbetarklassen att bära bördan av den franska kapitalismens kris – men mötts av massivt motstånd från arbetarklassen.
”Väljare har känslan av att de vanliga höger- och vänsterpartierna har regerat över ett permanent stadium av ekonomisk kris och massarbetslöshet”, säger M. Garrigues. ”Denna fas går mot sitt slut, sedan väljarna vänt sig bort från allt som är förknippat med det man upplever som ett misslyckande.”
Det omfattande missnöjet i landet förvärrades än mer då Hollande övergav sina vänsterlöften omedelbart efter att han valts. Samtidigt som han misslyckades med att åstadkomma några påtagliga ekonomiska resultat, sågs detta av många socialistiska väljare som ännu ett svek. Dessa svek har nu rört om i den politiska grytan.
Idag befinner sig det kapitalistiska etablissemanget i en kris som saknar någon tidigare motsvarighet. På samma sätt som med Brexit och valet av Donald Trump i USA, är det svårt att förutse utgången i det franska valet. Det råder kaos i de traditionella partierna, vilket gör utgången osäker. Allt kan hända.
Högerrepublikanernas kandidat, Francois Fillon, har blivit indragen i en skandal efter att ha anklagats för att ha betalat ut en lön på 900 000 euro till sin fru – för arbete hon inte utfört. Trots hans ursäkter rasade han i opinionen. Ironin i detta är att han, som en god borgerlig politiker, baserade sin kampanj på ett löfte om att ”återupprätta en hög moralisk standard” inom politiken! I en färsk opinionsundersökning angav mindre än en fjärdedel av de tillfrågade att han verkade ”ärlig”. Om han lämnade politiken skulle det i vilket fall innebära en katastrof, och är därför otroligt i detta sena stadium. De måste dras med honom, vilket stärker den växande instabiliteten.
Den nya främsta kandidaten är den företagsvänliga ”centristen” Emmanuel Macron, tidigare socialistisk finansminister och Rotschild-bankir, som för tio månader sedan bildade sitt eget parti. I en kamp mellan de kapitalistiska krokodilerna och reptilerna, hoppas denna uppkomling på att han ska kunna gynnas av den utbredda besvikelsen i Frankrike.
Det regerande socialistpartiet befinner sig i ett tillstånd av totalt kaos. Då man står inför att krossas i valet har president Hollande valt att inte ställa upp till omval – vilket ingen annan ledare för den femte republiken har gjort. Samtidigt har premiärministern Manuel Valls förlorat sitt mandat till den reformistiska vänstern, som tidigare haft en ministerpost under Hollande. Med arvet efter besvikelsen över Hollande och hans regering kommer Hamon med största sannolikhet misslyckas från första början just eftersom han är socialistpartiets kandidat.
Utifrån dessa svårigheter är det möjligt att han kommer söka sig mot att forma en allians med vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon, som ligger på omkring tio procent i mätningarna, men för Mélenchon hade det varit att binda ris för egen rygg. I valet 2012 kom Mélenchon på fjärde plats som kandidat för Vänsterfronten – en sammanslutning av radikala partier, Kommunistpartiet inkluderat, tack vare sina flammande tal som anknöt till Frankrikes långa tradition av revolutionär politik. I år kom dock Kommunistpartiets stöd för sent och därför har han startat en ny rörelse, ”La France Insoumise” (Rebelliska Frankrike), på grundval av en vänsterpolitik mot nedskärningar. Detta kan komma att bli samlingspunkten för ett riktigt vänsteralternativ, om det lyckas fånga upp den allmänna besvikelsen hos ungdomen och arbetarklassen. IMT:s franska sektion bedömer ett sådant utfall som det bästa alternativet och försvarar marxismens program inom ramen för ett sådant perspektiv.
Skandalerna inom de borgerliga partierna har orsakat kaos i valkampanjen. Högerpartiet Nationella Fronten hoppas kunna tjäna på detta. Marine Le Pen vill kunna ta ledningen i maj. I ett försök att verka mer respektabla har Le Pen därför försökt att rensa upp i partiet och distansera sig från dess antisemitiska och främlingsfientliga rötter. Det har börjat framträda som ett traditionellt, populistiskt högerparti som byggt sin framgång på att motstånd mot etablissemanget och invandringen, och genom att gå till attack mot EU, globaliseringen och arbetslösheten.
I bitter frustration uppger enligt Cevipofs mätningar hälften av alla låginkomsttagare, industriarbetare och lågutbildade unga – totalt cirka 40 procent av den arbetande befolkningen – att de ställer sig bakom hennes plan på att gå ur EU och att drastiskt minska invandringen.
Det är socialistpartiets svek som helt och hållet bär ansvaret för detta. Medan de suttit i regering har massarbetslösheten kvarstått och krisen djupnat än mer. Ansvaret ligger också hos det så kallade Kommunistpartiets kapitulation, som har släpat efter Hollandes parti. Denna bankrutt följer av reformismens misslyckande, och försöken att arbeta inom ramarna för ett krisdrabbat, kapitalistiskt system. Kapitulationen har bidragit till att, åtminstone tillfälligt, bana vägen för det högerextrema Nationella Fronten.
En annan återspegling av den politiska krisen är hur framstående borgerliga politiker nyligen kastats på historiens skräphög. Den tidigare presidenten Nicolas Sarkozy blev helt besegrad. Alain Juppé, en tidigare premiärminister, slogs ut av Fillons nominering. Nu står den skandalomsusade Fillon inför svårigheter.
”Den gamla världen faller sönder” säger Dominique Reyné, en högerorienterad tankesmedja. ”Om fru Le Pen kommer ställas mot herr Macron, som ännu inte testats i några val, kan vi inte veta utgången. Bedömningarna av Macrons utsikter är inte tillförlitliga, då han inte har någon historia inom fransk politik.”
”Det har aldrig varit så här instabilt eller osäkert” säger Luc Rouban, professor i politik vid Po Cevipof. ”Vi bevittnar en djupgående förändring och en polarisering inom Frankrikes traditionella politik. Samtidigt har väljarnas beteenden blivit så komplexa att statistiker och analytiker har svårt att förutse dem.” Oavsett utgång, står Frankrike inför en ny era med instabila regeringar. ”Och mekanismen är att detta kommer att stärka extremerna,” tillägger Rouban. ”Den femte republiken faller sönder framför våra ögon”
Hotet från Le Pen har orsakat chock och bestörtning. Då man står inför utsikten att ha två högerkandidater i andra omgången av presidentvalet, har en del av vänstern tappat huvudet genom att uppmana folk att rösta på ”vad som helst förutom Le Pen”. De beskriver gång på gång Le Pen och Nationella Fronten som ”fascistiska”. Detta är dock inkorrekt, eftersom det inte tar fasta på vad fascism egentligen är. Nationella Fronten är ett högerparti och även om de spelar mycket på invandringsfrågan och är emot EU, är det politiskt sett ingen grundläggande skillnad på dem och andra borgerliga partier.
Fascism är någonting helt annat. Fascism är en massrörelse hos den uppretade medelklassen, hos trasproletariatet, hos bönderna och också hos vissa politiskt bakåtsträvande arbetare, som finansieras och organiseras av stora företag som en desperat sista utväg för att förhindra en socialistisk revolution.
Fascismens roll är att mobilisera en kraft som kan förstöra all sorts arbetarorganisation och därigenom splittra arbetarklassen. Genom att använda den ursinniga medelklassen som en murbräcka, uppbackad av armé och polis, tillintetgör fascism varje demokratisk rättighet. Detta är helt klart inte den politik som dagens Nationella Fronten för – de är ett högerparti, men inte fascistiskt. Det betyder inte att vi inte måste mobilisera ett motstånd mot dem, men marxister bör heller inte göra misstaget att sammanblanda olika fenomen. Kan man inte särskilja dessa riskerar man att göra fundamentala misstag – så som att beskriva Fillon, eller vilken borgerlig politiker som helst för den delen, som någon att föredra framför Le Pen.
Idén om att sprida illusioner om någon högerkandidat som ”det mindre onda” är ett förräderi. Alla borgerliga partier är lika reaktionära. Vi säger: inget samarbete med högern! Det enda sättet att kämpa mot reaktionära är att ta en oberoende ställning för arbetarklassen och kämpa mot varje högerpresident på arbetsplatser och på gatorna.
Engels beskrev Frankrike som det land i västra Europa där klasskampen ”alltid kämpat till slutet”. Allt sedan 1789 har Frankrikes historia varit rik på revolutioner och kontrarevolutioner. Den revolutionära generalstrejken 1968 – då makten låg i händerna på de franska arbetarna – får fortfarande Frankrikes härskande klass att rysa. De är mycket väl medvetna om de franska arbetarnas revolutionära potential. Det är inte tillfälle att förtvivla och söka räddningen hos den ena eller andra borgerliga politikern. Det är heller inte tid att söka räddning hos en figur som Hamon.
För nuvarande erbjuder Mélenchon det mest radikala vänsteralternativet bland alla kandidater i det kommande presidentvalet – men också han har sina reformistiska begränsningar. Mélenchon har potentialen att bli en viktig attraktionskraft till vänstern, utifrån vilket en massrörelse skulle kunna växa.
I den nuvarande situationen är det vägen att gå för alla som önskar bygga ett seriöst alternativ i Frankrike. Marxister kommer att kunna spela sin roll genom att erbjuda sitt stöd till detta, men också genom att systematiskt peka ut och förklara svagheterna och begränsningarna i Mélenchons politik. Den rådande krisen har ingen lösning inom det kapitalistiska systemets ramar, och det är lika aktuellt i Frankrike som någon annanstans. Liksom 1968 behöver vi idag en socialistisk omvandling av Frankrike – och den här gången måste vi kämpa hela vägen till slutet.